Vandringar i Skåne och Blekinge

för samlande af svensk folkdiktning.

(Referat av valda delar av Eva Wigströms bok)

- Bengt Nordahl -

Hösten 1877 hade Eva Wigström besökt ett lärarmöte på Askovs folkhögskola i Jylland och därvid kommit i kontakt med de bägge bröderna Fredrik och Svend Grundtvig, söner till biskopen Grundtvig. Dessa hade inspirerat henne att samla material om skånsk folkdiktning och gamla sägner. I detta syfte gjordes under de närmaste åren färder till olika härader i Skåne och Blekinge.

Hennes första utflykter året efter sträckte sig endast till omgivningarna kring Helsingborg, där hon bodde. Om påsken 1879 företog hon emellertid en färd till sin hembygd, varvid hon genomvandrade Asmundtorps och Tofta socknar i Rönnebergs härad. Det blev mycket att göra med att få allt upptecknat, ofta i efterhand, varför det krävdes ett gott minne.

Alltid kaffe

Vid besöken i gårdar och stugor bjöds tydligen alltid på kaffe - ”sådant måste en samlare dricka, äfven om det skall ske med ögonen i taket för att icke se färgen på den bjudna vätskan”. Detta kaffe kokades i vardagslag aldrig av enbart kaffebönor, utan av varjehanda blandningar, såsom gula ärter, korn, råg och cikoria, och drycken kokades dag efter dag på den gamla bottensatsen hela veckan. Man undrar ju hur det smakade, och att magen kunde tåla det. Nog förstår man henne, när hon skriver: ”och så kom den olycksaliga kaffekitteln genast på elden.”

Detta var under en tid, då man fortfarande trodde på vidskepelse, övertro och övernaturliga väsen, sådant som vi i våra dagar skämtar om. En eftermiddag kom en ungdomsbekant hem till hennes gamla föräldrahem i Råga Hörsta, där hon uppehöll sig. Sent på kvällen, när berätterskan skulle gå hem, var denna så uppskrämd av sina egna spöken, som hon berättat om, att hon inte vågade gå över bäcken utan sällskap. Husets pigor ryste vid tanken på att möta bäckahästen, Skånes motsvarighet till Näcken, och därför fick Eva Wigström själv följa sin gäst hem.

Frusna människor

Under sommaren styrde Eva kosan till Söderåsens skogsbygd, där en bonddotter från Stenestad ordnat bostad åt henne hos sina föräldrar. Trött fick hon krypa ned i en säng, ”hvars bolstrar slogo tillsammans öfver mig som lena böljor”. Snart kom värdinnan in och frågade, om hon inte ville ha ännu en överdyna till den hon redan svettades under. Värdinnan fann kammaren så kall, att de hade eldat försvarligt i storstugans järnugn. Hon skriver, att hon aldrig träffat frusnare människor än de skånska skogsborna. ”Min värdinna skalv af köld hvarje morgon, då hon såg mig kläda på mig i kallt rum.”

Bygden var rik på sägner av många slag, men en bondmora på en gård var rädd, att den som fick veta så många hemliga konster, också kunde utföra dem. ”Altså redan upphöjd till rang och värdighet af häxa! Det var sannerligen en oväntad befordran”, skriver hon.

Hon lämnade oftast sin bostad i Stenestad kl 5 eller 6 om morgnarna, och efter åtskilligt klivande över gärdesgårdar och mer eller mindre torrskott balanserande över smala spångar eller i bäckarna befintliga stenar kom hon inte hem förrän sent på kvällen. ”Jag var rädd, frun omkommit i våra räliga skogar och backar”, utbrast hennes värdinna, när hon återkom efter att ha varit tvungen att övernatta på en gård, som hon besökt. Där hade hon blivit visad till gamlefars säng i stugan, för han var borta på besök. Halvklädd hade hon kravlat sig upp i bolsterberget. ”Där äro ett par kycklinghönor under ugnen, de rufva sina ungar, så nu flyga de icke upp i sängen”, upplyste hennes välvilliga värdinna. Men på morgonen var det inte längre tid för hönorna att sitta under ugnen. Skrockande, lockande och krafsande tog de och kycklingarna hela stuggolvet i besittning med en frihet, som var riktigt morgnande att skåda för henne.

Följande söndagsförmiddag gick husets vuxna söner och döttrar med henne från Stenestad till de berömda Klöva hallar. ”Jag ville se detta annex, om jag så får säga, till Odensjö och Skäralid”. Därifrån vandrade hon sedan på egen hand till slätterna vid Bonnarp och Ljungby. När hon var färdig med sitt arbete där, beslöt hon att ställa färden åt Konga och Kågeröds socknar i Onsjö och Luggude härader. Hennes första mål var ”en afsides liggande by, Klåfveröd i Konga socken”.

Sätt kaffekitteln på!

Ibland blev hon särskilt väl mottagen, när man förstod, vem hon var. ”Men om det inte tages illa upp, skulle jag vilja fråga, om detta inte är Ave?” Husbonden på gården hade i någon tidning sett hennes utrop under signaturen Ave, och han blev glad över tillfället att få berätta en del sägner och minnen. ”Mor, sätt kaffekitteln på och öppna sommarstugan! Påg, hit och drag af mig träskostöflarna, nu ska vi ha högtid!”
För att finna vägen genom skogen till Klåveröd, behövde hon vägvisare. Hon träffade en ung husar, som bodde i byn, och honom fick hon följe med. Det blev en marsch över stock och sten, rännilar och stengärdesgårdar, innan de belysta av den nedgående solen höll intåg i byn.

Konga och Kågeröd

Från Klåveröds by gick vandringen vidare ”in i de vidsträckta socknarna Konga och Kågeröd ända till Tyge Brahes gamla borg Knutstorp.” Hos en ”mamsell”, som i en större by idkade handel, erhöll Eva tillstånd att uppehålla sig i boden och prata med kunderna. Byn kan ha varit Konga, men vad den hette, omtalar hon inte. Kanske beror det på, att hon fick höra många sägner på villkor, att varken personer, by eller socken angavs. Därmed beklagar hon, att hon ibland i sina samlingar inte är så fullständig med ortsbeteckningen, som vetenskapsmännen önskar. Ortens häxor och deras märkliga konster var känsliga saker, som anförtroddes henne. Ofta låtsades man inte tro på olika medel och svartkonster. ”Bara hams, vet frun”. Men sen kunde hon fortsätta: ”Stundom gör jag ingenting annat än sopar tre hvarf kring den sjuke med en kvast, som jag sätter några brinnande spånor i. Nej, vet frun, det är bara dumt att lita till signerier, kloka och sådant där”.

När Eva var belåten med sin skörd i Konga och Kågeröds socknar, styrde hon sina steg tillbaka till huvudkvarteret i Stenestad. ”Det var då väl att ha frun igen, här har varit så puged i stugan denna tid”. Det var nära kväll, och ingen mat hade vankats sedan tidigt på morgonen. Stuvad potatis och sill blev extra rätt till smöret och brödet.
Innan hon återvände till Helsingborg, fick hon tillfälle att vila ut ett par dagar på Vrams Gunnarstorp. En av hennes döttrar hade åtagit sig vara sjuksköterska på detta gods, tydligen med stor framgång, för hon kallades vanligen ”doktorinnan på Vrams Gunnarstorp” eller ”kloka fröken”.

Ven

På grund av en åkomma i sin fot, hindrades Eva Wigström att företaga några längre vandringar 1880. Dock kunde hon göra en utflykt till ön Ven. Under åtta dagars tid vandrade hon kors och tvärs på denna bördiga ö och upptecknade en hel mängd visor. Befolkningen var ganska meddelsam mot henne. När hon skulle återvända till Landskrona, kom hon för sent till den reguljära segelbåten och blev istället rodd över i en liten roddbåt. Det fanns ångbåtsförbindelse med ön, men ångbåten låg just då på det torra. På den tiden var tumlare tydligen inte så ovanliga i Öresund, för hon nämner, att marsvin visade sig på havsytan.

Under en smältande hetta vandrade hon en förmiddag till Borstahusen. Där kände hon ingen människa, och hon råkade ut för ett missförstånd, när hon gick omkring med sin tjocka anteckningsbok i handen. Fiskarkvinnorna i läget trodde den innehöll falska läror. En bastant fiskmadam förklarade, att de alla var lutheraner och hotade henne med prästen i Landskrona, om hon understod sig att ”tala”.

Snapphanebygderna

Förutom ytterligare utflykter inom Rönnebergs och Luggude härader stod hågen till Västra och Östra Göinges snapphanebygder. Därtill uppmanades hon även av Arthur Hazelius, och under jullovet 1881 reste hon med tåget till Osby järnvägsstation. Hon var kommen mitt i julkalasens tid och lärde sig nya lekar och ringdanser. I en gård kom hon i kontakt med folk från de översta socknarna i landskapet och fann, att hon inte förstod, vad som sades, när de talade sinsemellan. Kölden uppgick en morgon till -30 grader, och hon upplevde, hur härligt det var att färdas genom skogarna, som genljöd av bjällerklang.

Förutom andra delar av Skåne besöktes även Bräkne och Östra härader i Blekinge. 1886 användes en del av sommarferierna till ett besök i Sönderjylland för att se, hur den rent danska befolkningen levde sitt liv under Preussens hänsynslösa förtyskningsförsök. Att göra jämförelse med hur skåningarna en gång försvenskades av svenskarna var självklart inte aktuellt på Eva Wigströms tid.