Men vem var barnafadern, och fanns det något barn?- Bengt Nordahl -Pigan Bengta Heljesdotter från Tostarp var instämd till Rönnebergs tingsrätt för begången stöld. Hon hade i häradshäktet i Glumslöv ”med visad ånger och gråtande ögon”, bekänt, att hon för ungefär två år sedan i Konga mördat ett av henne framfött oäkta barn, som hon därefter nergrävt på kyrkogården i jorden på en grav, som nyligen varit öppnad. Eftersom Konga hörde till Onsjö härad, hade hon överförts till häradshäktet i Åkarp för att rannsakas där vid ordinarie sommarting, och fallet togs upp på första rättegångsdagen den 31/5 1796. Dit var även instämd åbon Anders Jönsson i Konga by, samt som vittne kyrkoherde Angelin i Konga och en del åboar och hustrur i kyrkbyn. Kyrkoherdens berättelse.Kyrkoherden ansåg sig ”af ämbetsmåhl” förhindrad att infinna sig personligen och inlämnade istället en skriftlig ”sanningsfull berättelse”. Han skriver där, att Bengta Heljesdotter ”ehuru ej född, dock uppfödd i detta pastorat wid Michaälistiden år 1793 komit at tjena här i Prästegården, på ett halft års tid, in til Påsketiden 1794, då hon afträdde”. Han skriver om henne, att hon hade ett ganska elakt sinne och var böjd för lögn och osanningar. Vidare skriver han: ”Af hennes tal kunde wäl inhämtas, at hon hyste godt tycke för drängen Anders Jönsson på N:o 13 här i byen och inbillade sig säkert, at få honom till sin man. Hon föregaf ock, at denne dräng häfdat henne under äcktenskaps löfte och af denna Kärleks brånad antänd, blef hon mera förwirrad och af tjenst ledsen giord. Uppå anmälan härom, lät jag hitkalla denne dräng och i Bengtas öfwerwaro tilltalade honom, för hennes giorda beskyllan. Anders nekade wäl icke sig hafwa plägat Köttsligt omgänge med henne; men bestridde, at han lofwat henne äcktenskap.” Angelin skriver, att det inte syntes, att hon var havande, och det troddes allmänt, att hon utspritt ett sådant rykte för att lättare tvinga drängen att gifta sig med henne. Prästen fortsätter: ”Wid Pingsttiden 1794, om jag minns rätt, lät hon se sig med en presentatif stor mage, liksom hon snart wore fullgången; men en tid efter, då ännu intet om dess barnfödsel hördes eller spordes, träffade det ovanliga och sällsynta, at magen försvann til sin tjocklek, sedan en hustru på N:o 3 här i byen fråntog henne det bindsle, hwarmed Bengta sig omgiordat, då ett bedrägeri blef uptäckt, som ännu mer styrkte tanken, at hon ej warit rådd med barn”. Kyrkoherden tror, att Bengta förmodligen var ledsen vid sitt liv och tagit på sig, att hon fött barn och mördat det, vilket han betygar, att han inte hört talas om. Skulle det ändå vara sant, hoppas han, att ”den arma synderskan måtte bringas til sina synders erkänsla och därigenom bli til sin Själ räddad ifrån ewiga plågor”. Bengta Heljesdotters erkännande.Bengta berättade, att hon för två år sedan vid den tiden framfött ett levande flickebarn på logen hos åbon Pehr Larsson, på vilket hon våldsamt bortrivit navelsträngen, så att mycket blod utflöt. Hon hade väl tagit barnet med handen om munnen och kan inte veta, om hon därmed kvävt det, men det hade strax avlidit. Hon hade sedan gömt barnet i halmen, och två dagar senare hade hon tidigt på morgonen gått till Konga kyrkogård och grävt ner det i en grop, som hon täckt med jord. Bengta säger, att hon ”hyddat efter sig i loggolfwet, som war af jord, och halmen, som blifwit blodad, hade hon gösslat ned bland den lösa jorden som låg på golfwet efter the förrättadt Salpetter sjudning”. Pehr Larsson vittnade, att Bengta varit inhyst hos honom en månad, men han hade inte märkt, varken att hon var havande eller fött något barn. Han hade inte heller märkt något på logen. Bengta omtalade, att hon bundit ”lasar” omkring sig, för att hon skulle misstänkas vara havande. Hustrun Gunnild Påhlsdotter på Konga 3 var den förste, som upptäckte detta bedrägeri. Lägrad även av prästens söner.
Anders Jönsson medgav, att han om julen året innan Bengta bekänt
sig ha mördat sitt barn, lägrat henne. Bengta sade nu, att det
”skjedt af lösaktighet af dem bägge utan ägtenskapslöfte”,
och hon tillade, ”at hon något förut plägat Köttsligt
umgänge med Herr Pastor Angelins bägge söner Carl och Fredrich,
dhet ock flera gånger händt”. Efter att tingsallmogen med Bengtas bifall hade utvisats, berättade hon, att sedan hon ”wardt rådd” och detsamma tillkännagav för Carl Angelin, kyrkoherdens näst äldste son, hade denne rått henne, att hon skulle dricka sönderstött sot i rinnande vatten alla morgnar, varav fostret skulle förgås. Bengta hade gjort detta i tre veckors tid. Likaledes hade Carl Angelin rått henne att lyfta på något tungt, varefter hon hade tagit en kornsäck rymmande tre skäppor (ungefär 80 liter) och burit den från gården in i stugan. Följande dag hade hon framfött barnet. Syneförrättning på kyrkogården.Efter första rättegångsdagen transporterades Bengta under säker bevakning till Konga kyrkogård, för att hon skulle utpeka stället, där hon nergrävt sitt foster. Enligt den inlämnade syneförrättningen hade man dock inte påträffat något barnlik. Det hade varit så spätt, att det inte hade några naglar, och ansågs av den anledningen förmultnat. Dessutom hade det på platsen, som Bengta utvisade, legat flera hundra lass sten och grus, som skulle användas till bygget av kyrktornet. (Enligt väderflöjeln var det färdigt 1796.) Kyrkoherden anmodades att infinna sig.Man ansåg, att kyrkoherdens hörande var nödvändigt, innan rannsakningen avslutades, och även pastorskan samt sönerna Carl och Fredrik Angelin fick inställa sig. Carl var korpral vid Norra Skånska kavalleriregementet, och Fredrik på 18:e året kallas ”studios”. De bägge sönerna bestred i högsta måtto angivandet mot dem, medan Bengta framhärdade i sina beskyllningar mot de unga ”Angelinarne”. Var det ingen som misstänkt något?Pigan Arna Nilsdotter, som kommit i pastor Angelins tjänst vid påsktiden, vittnade, att hon känt på Bengtas mage och funnit, att något rörde sig. Hon hade då sagt: ”Jag räds at du är hafwande”, varvid Bengta svarat, att det kunde så vara. Vid den tiden, då ogräset rycktes upp från linet, hade vittnet åter träffat Bengta. På frågan, om hon inte var havande förra gången de träffades, hade Bengta sagt: ”Det var som du tyckte.” När trasorna var tagna från Bengta, hade hon ”på samtliga folkets tillsägelse” gått till Boel Ohlsdotter, för att hon skulle granska henne. Hon hade prövat, om det fanns mjölk i hennes bröst men inte fått ut något. Det omvittnades, att trasorna varit blodiga och luktat illa, men Bengta hade uppgivit, att det var av hennes ordinarie rening. Boel Ohlsdotter trodde dock inte, att så mycket blod kunde komma därav. Bengta hade också legat sjuk ett par dagar hos Pehr Larsson och Anna Månsdotter. Den senare hade dock inte märkt något blod i hennes säng. ”Låt Kåhnen gå till Helwetet!”Samma dag, som Bengta visiterades, kallade kyrkoherden henne till sig om aftonen. Pastorn hade frågat, vart hennes stora mage tagit vägen. Efter att ha ställt frågan för tredje gången hade Bengta äntligen svarat, att hon aldrig varit havande. Pastorn hade då med handen ”pjättat” till henne på vänster sida och sagt, att hon inte var värd att vara bland annat folk. Först hade man hållit vakt om Bengta ett dygn hos Axel Johansson, som var förordnad till sexman, men på grund av ”höstarbetet” hade man inte tid att syssla därmed. På pastorskans uppmaning hade man sagt åt henne att rymma bort, så kom hon bäst från alltsammans. Enligt Bengta hade pastorn sagt: ”Låt Kåhnen gå till Helwetet, det är lika mycket hwar hon blir utaf”. Det var dock inget vittne, som ville säga sig ha hört detta yttrande.. Liv mista, halshuggas och i båle brännas.Bengta hade varit dömd för stöld den 25 febr. 1795 och avstraffad med 30 par ris. Hon hade sedan åter ställts inför rätta för stöld till ett sammanlagt värde av 11 rdr 44 sk. Nu dömde Onsjö häradsrätt henne istället för barnamord ”sig sielf till wälförtjent straff och andra till fasa och warning, lif mista, halshuggas och i båle brännas, hwaraf följer, at någon annan bestraffning för den sidsta af Bengta begångna stölden, icke kan komma i fråga”. Inte heller kunde häradsrätten fästa något anseende till Bengtas ”ehuru enständiga” dock till alla delar obevisade tillvitelser mot pastor Angelins söner. Åbon Anders Jönsson, som frivilligt bekänt sig ha hävdat Bengta men i övrigt icke funnits delaktig i hennes brott, slapp att undergå någon bestraffning. Hovrätten ändrade domen.Göta hovrätten ändrade Bengtas dom den 28 juli 1796. Hon dömdes, att ”för sina brott i ena bot afstraffas med 30 par ris, tre slag af paret, under 2ne söndagars uppenbar Kyrkioplickt i Konga Kyrka skriftas och aflösas, samt thärefter försändas till Norrköpings Spinnhus, at thär i fyra års tid till arbete hållas”.
Den 26 aug. 1796 hade tydligen mycket folk samlats vid Åkarps tingshus
enligt följande påskrift på hovrättsdomen: Vidare intygar kyrkoherde Henr. Angelin, att Bengta Heljesdotter undergått två söndagars uppenbar kyrkoplikt i Konga kyrka samt den 4 sept. 1796 blivit skriftad och avlöst och ”efter åstundan Communicerad med H.H. Nattward”. Mitt intresse för fallet.Att jag sysslat med detta fall grundar sig delvis på mitt intresse för, vad som tilldragit sig i Konga och Ask före prästgårdsbranden 1820, för att finna material till ”rekonstruktionen” av de brunna kyrkoböckerna. Att sedan också en av huvudpersonerna, Anders Jönsson, råkar vara min farmors morfars far, ökade intresset. Denne var gift, när rättegången pågick, efter att ha vigts i Kågeröds kyrka hösten 1795. Slutligen är Bengta Heljesdotters anklagelser mot kyrkoherde Henrik Angelin och hans familj intressanta. Prosten Ahnfeldt beskriver i sina studentminnen hans hustru Charlotta Kock som ”ett mycket meddelsamt och bullrande fruntimmer, som förde ett förskräckligt regemente i huset”. Hon blev förresten av Onsjö häradsrätt pliktfälld för olaglig brännvinsbränning. Angelin, som under sina sista år lär ha varit lam i tungan, hade i flera år sonen Fredrik som medhjälpare. Det lär vara denne son, om vilken Ahnfeldt skriver, att han var ”rå som en potatis och dum som en åsnefåle”. De bägge prästsönerna Carl Georg och Fredrik ”voro länge en fara i orten, ty de slogos gärna, icke blott inbördes, utan ock med andra bonddrängar”, skriver han vidare. Med detta i åtanke kan man inte annat än tro på Bengtas anklagelser mot dem. Kanske var det så, att när hon upptäckte, att hon blivit med barn, hoppades på att få den då troligen oförlovade drängen Anders Jönsson till sin man. Källor: |