Sägner

- Eva Wigström - 1880 -

Vättarne

Vättarne äro ett slägte som ej trifves öfverallt, men i hus med många barn och mycket husfolk, der ordning och tukt råder, der trifvas det. I ett sådant hus vaknade hustrun en natt och saknade sitt späda barn, som hon haft liggande på sin arm. Hon tände ljus och började söka efter den lille; hon såg då barnet ligga sofvande under sängen med moderns sko till hufvudgärd. Den lille var så röd, varm och mätt, att modern lätt förstod det en liten vättemor gett henne di.

Hos allt ordentligt folk var man också förr i verlden mycket mån om att vättarne skulle trivas; intet kokhett vatten fick hällas ut i rännstenen, ty genom den hafva vättarne sin in- och utgång i huset. Skulle det någon gång, som vid byk och slagt, vara rent nödvändigt att slå ut hett vatten, så var der ingen som understod sig till att göra det förrän vättarne först blifvit varnade med de brukliga orden "Akten er, goda vättar, så I ej blifven skållade!"

Det har på sina ställen händt, att man varit vårdslös med hett vatten och då fått se de vättar, komma upp och leka med barnen när dessa äro allena, visa sig med ombundna hufvuden och illa skållade. Det hände ofta i äldre tider, att vättarne kommo upp genom golfven om nätterna och höllo gillen i rummen, medan menniskorna sofvo. Vaknade man då, gälde det att hålla sig tyst och stilla, ty annars afbröts gillet och vättarne försvunno. Detta var illa nog, men värre var det, om man kom till att skratta åt de små, som buro sig åt alldeles som menniskor. Vid sina gillen brände de sådana vättljus, som se ut som små förstenade vaxljus och hvilka man ofta hittar bland sten och grus vid stränderna.

En gång hade en ung flicka vaknat just som vättarne beredde sig till att hålla bröllop i rummet, der hon låg. Det såg alltsammans så lustigt ut; den lille presten, brudparet, gästerna, alla sågo så högtidliga ut och hade samma bruk för sig, som menniskor. Flickan höll sig dock tyst, ty hon ville gerna se hela bröllopet, men då vättarne satt sig till bords och två vättepigor burit in soppfaten, som ej voro större än valnötskal, så råkade bruden i hastigheten att snyta sig öfver soppan. Då skrattade flickan högt, vättarne flydde, men den lilla bruden lofvade henne i vredesmod, att flickan skulle få minnas detta skratt på sin egen hedersdag. Då hon några år derefter skulle fira sitt bröllop, hände henne också något bra förargligt och ledsamt just som hon i kyrkan skulle gå fram för presten och vigas. dennes mor ville visserligen påstå, att brudens skor knarrade så illa, men bruden sjelf, hon tänkte på den natt hon skrattat åt vättarne.

Man har aldrig hört, att vättar och Goanissen bo i samma hus, och det är ej heller så besynnerligt, ty vättarne äro små goda varelser, som blott vaka öfver husfreden och vänskapen i det hus de bebo, medan Nissen drager dit jordiska egodelar och det från andra menniskors förråd. Sådan rikedom kan väl bestå till en tid, men någon lycka till barn och barnbarn följer der ej med den.

Somliga menniskor, som ej bättre veta, tala om att de hört Goanissen gå och stöka, då det egentligen bara varit rå, som efterhärmat menniskors arbeten. Rå kan man aldrig se, men man kan hvarje natt få höra dem arbeta i verkstäder; i hus, som äro under byggnad; i brytstugor; i större kök, ja, de spinna äfven på spinnrockarne, då dessa sättes undan för någon längre tid. Derför brukar hvarje ordentlig qvinna att taga rocksnodden af hjulet och binda den väl fast, så få rån låta rocken stå i fred. Annars göra rän hvarken ondt eller godt, undantagande att de kunna narra någon okunnig menniska att se efter hvilka det är, som så arbeta. Men dervid händer ingenting annat, än att allting blir tyst tills den nyfikne gått sin väg; då börja de åter arbeta på nytt.

Lyktmännen

Då äro Lyktmännen förargligare, ty de föra vandraren så vilse, att han ej känner igen trakten, fast han bara går ring i ring på samma ställe. Men gräset blir för hans ögon till buskar och tistlar till höga träd, ända tills han vänder sin tröja eller ett annat plagg afvigt. Lyktmännen äro sådana bedrägliga landtmätare, som i lifstiden mätt falskt och nu springa omkring med lykta och kedja och försöka flytta råmärkena. Stundom är det dock bäckhästen, som skapat sig till lyktman.

Bäckahästen

Bäckhästen är mycket elak, ty icke nog med att han för folk vilse och skrattar, när han narrat en menniska ut i kärr och moras, utan han, som är Necken sjelf, omskapar sig än till ett, än till ett annat, fast han vanligen visar sig som en hvitgrå häst. För längre tid tillbaka kom en bonde ut för honom; bäckhästen ville ha mannen upp på sin rygg, då det snart hade burit ut i bäcken med honom. Men bonden var klokare än så. ty i stället för att stiga upp på hästen, kastade han en grimma på honom, och nu fick grålle följa mannen hem. Det blef nu annat af än att gå och göra skälmstycken, ty mannen spände honom för plogen och för tunga lass, så hästen fick bruka sina krafter, och aldrig en minut togs grimman af honom sälänge bondeit kom sig ihåg. Men en dag glömde han hvem dragaren var och tog grimman af honom, då for bäckhästen af som en pil och syntes ej mer i den trakten.

Ibland omskapar han sig till ett annat djur; så hände det en gång, att en piga kom ner i kostallet och fann der en nyfödd kalf. Det var i vinterns dag, så att pigan tog kalfven och bar den in i stugan, der hon lade den under ugnen. Husbondefolket gladde sig mycket öfver den oväntade kalfven och sporde pigan om det var en tjur eller kviga. Hon visste det ej, men då hon skulle se efter, för att lemna besked derom, sprang kalfven upp och skrattade: "Hå, hå, hå, pigan kände mina nossar !" (spenar) Derpå for häckhästen ut.

Hexan

Man vet berätta om en Hexa, att hon kunde kärna hela pund smör i en balja vatten. När Skärtorsdag nalkades, hade alla hennes grannar brådt att gömma bakugnsrakan och det öfriga ugnstyget, något som hvarje ordentlig husmor förr i verlden var mycket noggrannare med än nu för tiden. Emellertid hände det sig ej bättre för hexan en påskvecka, än att hon just då kom att ligga på barnsäng. Hennes man märkte, att hon blef så orolig ju närmare det led mot Skärtorsdag och frågade henne efter orsaken. Hon svarade i början blott, att hon hade ett angeläget göromål, som hon försummadt; men då mannen menade tro på, att hon var villig uträtta hvad det än skulle vara, så tillstod hon för honom sin ängslan öfver att ej kunna komma till Blåkulla och få höra hvad der rådslogs om.

Mannen sporde, om ej han kunde fara i hennes ställe. Jo, det kunde gå an, om han bara i allt följde de föreskrifter, hon ville gifva honom. Detta lofvade han. Så gaf hon honom sin skepnad och lemnade honom ett skätteträ, med hvilket han på lek skulle fäkta mot hexorna, men hvarje gång han högg till någon af dem, skulle han säga: "Sårt i dag, helt i morgon!" Derpå smorde hon ugnsrakan med trollsalfva och underrättade mannen om, att han kom upp genom skorstenen om han sade: "Rätt upp och rätt ut öfver alla boketoppar!"

Men mannen hade alltid haft ett horn i sidan till hustruns kamrater, och som han var soldat, så bytte han ut hustruns skätteträ mot sitt goda svärd och for åstad till Blåkulla. Der lektes och dansades, men intet var det granna lekar, och då nu hexorna började fäkta med sina skätteträ, högg soldaten med sitt svärd och måttade alltid efter hexornas näsor och öron. För hvarje hugg han gaf dem, sade han: "Helt i dag, sårt i morgon!" derför sägo hexorna hiskliga ut i synen när de kommo hem.

Nu kan en väl tänka, att soldatens hustru af alla sina kamrater blef hållen för en förräderska och stod i fara att bli straffad af dem och deras öfverherre, om hon ej straffade mannen. Derför tog hon, der hon låg på sin bädd, två strå af sänghalmen och gjorde deraf en "tollabossa", (potatisbössa) laddade den med något trolltyg och sigtade på mannen. Men han vek undan, och väl var det, ty skottet gick tvärs igenom dörrstolpen.

Skogsmannen

I skogarne är der dock helt andra varelser, än ute på slätten. Der finns Skogsmannen. Han gör ej det ringaste ondt, utan bara kommer in i husen för att värma sig. Det värsta med honom är, att han tar så stor plats och att han alltid vill ligga framför ugnen. Han har så hiskligt långa ben, men ger man honom rum, så lägger han dem i ring omkring sig så godt han kan, och bemötes han vänligt, så kommer han sedan släpande med hela stora träd och vill lägga dem på spisen.

Skogsnuan

En annan skogens innevånare är Skogsnuan (skogsfrun). Hon synes ibland i en röd sticktröja, grönt lifstycke och blå kjol; hennes långa, gula, upplösta hår flyger omkring henne när hon far förbi. Grann är hon i ansigtet, men baktill är hon så ihålig som ett baktråg. Stundom kan man från stenhällarne uppe på Söderåsen få se en tjock imma, då vet man att hon byker sin tvätt, och ofta under åskväder höres derifrån skrällar, som om man välte med ett helt lass sten; det är hon, som då klappar linnekläder. Ibland kan man få se henne med ett barn på armen; en man har hon, säges det, fast hon är stygg till att vilja locka andra manfolk. Mannens rigtiga namn är ej så lätt att utreda, ty somliga säga att hon brukar ropa på Erik; andra mena, att skogsnuan och hornuen (hornufven) äro ett par. Men för många år sedan hände det, att en man, som i tjocka skogen brände kol, flera gånger fick besök af skogsnuan, som ville värma sig vid hans eld. Han blef förargad öfver detta och kastade en eldglöd på henne. Då skrek hon: "Ture Kopparbonde, mannen tog glödhett och brände mig!" Andra säga, att hon skrek: "Svante, Svante, mannen brände mig!" Då hördes han säga: "Sjelf svara och sjelf ha!" och så blef der ett hiskligt dån i skogen, så kolaren tog till benen och sprang sin väg allt hvad han kunde och undkom faran.

En dräng såg henne en gång i Stenestad sitta på en sten och kamma sitt hår; han var länge vilse i hufvudet efter den synen Det kunde dock ha gått värre för en annan i samma trakt. Han hade nämligen gått ut för att leta efter sin husbondes kor, och hur han letade blef det sena qvällen; vilse hade han gått och inga kor hade han funnit, Då såg han på afstånd ett ljus tindra längre inne i skogen, och i den tro att der bodde menniskor, gick han dit. Ja, der låg ett hus, dörren stod öppen, han trädde in och helsade god afton. Vid bordsänden, med ryggen mot stugans vägg, satt en qvinna; drängen trodde att det var husmodern, hvadan han sporde henne, om han fick låna hus öfver natten. "Det kan godt ske", svarade hon, "du kan lägga dig i den bäddade stugsängen". Han tackade och började kläda af sig och kom så att kasta sin fällknif på sängdynan. Väl tyckte han, att der hördes ett plumsande, som om knifven fallit i vatten, men trött som han var, satte han sig i sängen och sade: "Så, i Jesu namn, nu har jag gått nog i dag! Men som han sade detta, sjönk han ned i en pöl, så vattnet stänkte upp öfver honom. I det samma var huset med allt hvad den fans försvunnit; drängen fann sig sittande i en vatten­pöl inne i skogen, och hans kläder hängde på en buske bredvid honom. Men han kunde tacka det namn han nämt, att han slapp undan som han gjorde, ty hade han lagt sig i skogsnuans säng, skulle snart hennes man kommit och plockat honom sönder.

För en mansålder sedan hände det sig i Stenestads by, att en bonde, som på ljusa dagen var ute i skogen för att se efter sina kreatur, fann ett lam, som låg helt allena vid en buske. Han tog det varsamt och bar det hem i sin stuga, der "moran" pyslade om det på bästa sätt och lät det ligga under ugnen. Senare på dagen gick mannen åter ut i skogen, då hörde han en klagande röst, som sade: "Mitt pjön, mitt pjön! Hvar är mitt pjön?" Mannen förstod nog, att det var någon som sökte och ropade efter sitt barn, men då han ingen såg, gick han hem och in i stugan. Här berättade han hvad han hört och undrade hvem det kunde vara som å ropade efter sitt barn. "Det var min mor!” skrek då lammet och satte af utom dörren, öfver gården och ut i skogen. Nu förstodo de alla, att det var skogsnuans barn, som hon omskapat till ett lam och som de hade vårdat. Till tack härför fingo de der i gården alltid lycka med sina kreatur, så desse voro långt vackrare än grannarnes.

Jättar

I Stenestads socken finnes en hög klippa eller hall, som allmänt kallas Ellhall. Der är en Jettestuga inne i hallen, något som hvem som helst kan öfvertyga sig om. Men långt inne i berget är den afstängd med en jerndörr; längre än till den vågar sig ingen menniska, och många lära de heller icke ha varit, som vågat sig så långt. Ty det är icke fritt, att der icke ännu bo varelser af jetteslägt; det är åtminstone ej länge sedan, att en man såg ett par röda skor stå i jettestugan. Det säges också allmänt, att för många år sedan hade en bonde, som egde ett stycke åker der i närheten, gått ut en söndagskväll, sedan solen gått ned, för att binda sitt korn. Som han då går der och arbetar, ser han en halfnaken qvinna, med brösten slängda upp öfver axlarne, komma springande. Efter en stund kom jetten från Ellhall ridande fram till honom. Jetten frågade, om det nu var tid för bonden att arbeta, "Nu är det min tid, icke din", sade han. Derpå sporde jetten, om mannen sett hans hustru. Jo, det hade han; hon hade sprungit öfver ängen. Jetten satte af efter henne, och om en stund kom han till haka med qvinnan framför sig på hästen, han piskade henne så hon skrek i vildan sky.

I Skärali och Klöfvahallar har der äfven bott jettar, ty jettestugor synas ännu på båda ställena. I Skärali finnes en utskjutande klippspets, som folk här uppe kallar Hjortaknifven. Om denna förtäljes, att en dräng, som hemtat en häst från den närbelägna skogen, mötte en jette. Denne hotade att taga drängens lif, om han ej kunde lösa det dermed, att han red ut på Hjortaknifven och der vända med sin häst. Drängen försökte vågstycket och lyckades; då lät jetten honom i fred rida hem. Två af dessa jettar ha blifvit ihjelslagna och ligga begrafna i Härsnäs skog, der två långa stensättningar, med två rader stenar vid ena ändan, utvisa hvar hufvudet på liken blifvit lagda.

I Skärali växer en ört, hvars frön falla till jorden midsommarsnatten, klockan på slaget tolf. Kan man då upptaga dessa frön i fallet, innan de beröra marken, så blir den, som bär dem på sig, osynlig. Med dessa frön kan man äfven öppna alla lås och reglar.