Linberedning och ”brydestuor”

- Bengt Nordahl -

En ”brydestua” eller ”bastua”. Den var byggd i två delar. Den inre delen var ett stenvalv, ofta som här ingrävd i en backe. Där eldade man i ”pugen” (eller härden) får att torka det rötade linet, som sedan bråkades i den yttre delen av brytstugan. (En ”brydestua” med något annorlunda utseende än på bilden finns restaurerad i Klåveröd.)

Alla känner väl till den gamla sångleken: ”Nu ska vi skörda linet i dag, häckla det väl och spinna det bra, etc.” Det är dock flera arbetsamma moment, som utelämnats mellan skördandet, varvid man i början av september ”röstade” upp det med rot och allt, och häcklandet, då linet kammades for att skilja ut de korta, grova tågorna, ”blånorna”.

Linet skulle ruttna eller ”rötas”. Det skedde antingen på landbacken, där det utsattes för sol och höstregn, eller i en damm eller bäck för att vattenrötas. Det illaluktande rötade linet torkades sedan, först på rötstället, och sedan ytterligare i byns brytstuga, ”brydestua” eller ”linbasta”. Denna var byggd i två delar. Den inre delen var ett tunnvalv av sten oftast ingrävt i en backe. Här eldade man under några timmar i den murade ugnen på golvet, så att valvet blev uppvärmt. Röken fick stiga upp ur ett hål vid ena gaveln. Därefter lades linet ut på ”häckar” eller ”flakar” under valvet. Eldfaran var stor, och därför låg brytstugan alltid utanför byn eller gården.

När linet var torrt, skulle det bråkas för att ”veden” skulle bråkas loss från trådarna. En knippa lin klämdes och bröts mellan linbråkans träkäftar. Detta arbete skedde i den yttre delen av brydestuan, som kunde vara öppen som på bilden, för att damm och rök lättare skulle försvinna från arbetsplatsen.

För att få lintrådarna helt rena, skäktades de med en linskäkta eller ”skättekniv” av trä. Man lade ofta tågorna över en vanlig stolsrygg och slog med eggen mot stolsryggen så att det sista av de torra stängelbitarna slets av. Detta var ett kvinnogöra, och målade och vackert utsirade skäktor var en vanlig fästmansgåva.

Ofta torkades linet på kvällen, varvid pigor, drängar och vuxna samlades i brydestuan. ”Under natten skulle pratet och sången höras för i tidig gryning skulle linet bråkas. Då måste man tiga medan dammet stod i högan sky.”

En del av brytstugornas källarvalv har i senare tid använts som potatiskällare. I Klåveröd finns en restaurerad brytstuga, i vilken förvarats kålrabbor. 1 öppningen bak, där röken ursprungligen gick upp, hade kålrötterna åkt in. De flesta är dock rivna eller finns kvar som ruiner eller rester. Ett fåtal har blivit restaurerade och är bevarade som värdefulla kulturminnen från en gången tid.

Valvet i brytstugas inre vittnar om förfädernas kunnande, när det gäller att bygga upp detsamma utan främmande bindemedel. Men hur bar man sig egentligen åt? Låt mig citera en artikel i Kristianstadsbladet 1994:
”Ovanpå en jordhög läggs våt lera. I denna placerades stenarna, så att de fick sin smalaste del mot leran. När valvet lagts färdigt, fick byggaren försiktigt gräva bort jorden inunder. Om arbetet var gjort på rätt sett, höll valvet av spänningen mellan stenarna och genom valvets tyngd.”

Gamla stenvalvsbroar byggde man på liknande sätt under 1700- och 1800-talet, men här lade man de kilformade stenarna över en ställning av trä. När denna sedan revs, påstås det, att byggmästaren fick lägga sig under valvet.

Förutom brytstugan i Klåveröd och den avbildade i Åvarp finns en i Stenestads socken ett stenkast från vägkorsningen i Gålarp, vilket är bekant av en del av föreningens medlemmar.

Mårten Sjöbecks fotografi av stenhuset i Åvarp anknyter osökt till artikeln ”Om lerslagning och skogsök” i föregående nummer. Både Nils Svensson från Skaftarp och Johan Jönsson i Abullabo, som berättat för Mårten Sjöbeck om ”skövög” på Söderåsen, kunde även berätta om risflätade gärdsgårdar av horisontellt flätade lövträdsgrenar i Kågeröds socken. Dessa hade inte lång varaktighet, men utmed byvägen mellan Bonde-Knutstorp och Skaftarp kvarstod 1924 en rest till några meters längd, som M. Sjöbeck fotograferade. (”Det skånska kulturlandskapet” s. 85.)

Vem var då denne Sjöbeck?

Edvard Mårten Sjöbeck (1886-1976) är känd som natur- och kulturgeografisk författare. Han var tjänsteman vid Statens järnvägar (Helsingborg) 1914-52, och han utgav på Järnvägsstyrelsens uppdrag ett flertal landskapsböcker (Skåne 1928), i vilka han uppmärksammade spåren av äldre bebyggelse och äldre brukningsformer i det samtida landskapet. Han har bl .a. skrivit om Skånska gärdesgårdar: ett bidrag till kunskap om deras form och utbredning.