Omslaget
Släkt och Bygd 99:1

Ett giftermål i en farlig familj

Mordet på snickare Lindvall i Vindfälle

- Bengt Nordahl -

I sin bok "Om tingsställen, tingshus och häradshövdingar i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers härader" omnämner Erik Forslid både mordet och avrättningen. Han skriver bl.a., att sista avrättningen i Annelöv ägde rum "år 1852". och att de som avrättades, var en kvinna och hennes son, vilka hörde hemma i Vindfälle i Asks socken. Därpå citerar han följande ur häradsdomaren Per Perssons anteckningar rörande ting och avrättningar: "De hade dödat hustrun till sonen; han hade egentligen verkställt dådet på inrådan av modern, som stod i onaturligt förhållande till sin son."

I artikeln "Stupstocken låg i Annelövs by" i Onsjöbygden 1978-79 läser jag om avrättningen: "Där sonade en moder och hennes son ett brott, som är ett parallellfall till det ofta omtalade och även litterärt behandlade Yngsjömordet."

Åtminstone två fel finns i dessa citat, varför man nästan börjar undra, om det är ett annat mord, som åsyftas, vilket det dock inte är. Att inte Erik Forslid haft tid och möjlighet att gå igenom de mycket omfattande domstolsprotokollen utan litat på Per Perssons uppgifter, är helt förståeligt, men vad grundar denne sina uppgifter på?

För att försöka finna klarhet i detta omtalade morddrama, har jag tagit mig tid att gå igenom alla skriftliga källor, som jag kunnat finna. Detta har för mig varit en spännande sysselsättning, men om det finns läsare, som finner samma nöje i att taga del av min ganska omfattande dokumentation av fallet, är en annan sak.

Låt oss först se, vilka uppgifter 1847-52 års husförhörslängd for Asks socken ger om de inblandade personerna.

Vindfälle 4 1/8 mtl i Asks socken 1847-52.

Åbo Måns Bengtsson            f. 

1789 7/8

i Röstånga

Hustru Hanna Svensd. 

1792 30/10

i Ask

son Johannes

1821 10/6

 

son Anders

1836 9/7

 

Åbo snick. Jöns Lindvall

1815 18/6

i Wäsby Mördad 7/1 1852

Hustru Bengta Månsd. 

1832 4/3

i Ask

dotter Johanna

1850 19/12

 

Enligt vigsellängden vigdes snickaren Jöns Julius Lindvall från Billinge och pigan Bengta Månsdotter från Nr 4 Windfälle den 24/8 1850. samtidigt övertogs troligen hemmansbruket av Lindvall, och Måns Bengtsson borde egentligen vara upptagen som undantagsman.

Sonen Nils född 21/12 1828 finns inte med, eftersom han 1846 flyttade till Allarp i Asks socken. Under tiden 4 maj - 24 oktober 1851 hade han visserligen enligt egen uppgift tjänat som dräng hos svågern Lindvall, men efter det senare datumet tjänade han hos Durietz på Pårup i Torrlösa socken. Pårup var beläget ¼ mil från Vindfälle.

Äldste sonen Johannes Månsson uppges vara lång till växten (efter ögonmått 3 alnar, dvs ca 180 cm) med ljuslockigt hår, blå ögon, fylligt och fördelaktigt utseende samt frisk och stark kroppsbyggnad. Enligt egen utsago hade han redan vid 9 års ålder kommit i tjänst hos kommissarie Berger i Vindfälle, där han kvarblivit i 6 år. Han hade därefter tjänat på olika ställen, bl.a. i 5 år hos ryttmästare Tornerhjelm på Vrams Gunnarstorp. "Genom ordning och sparsamhet" sade sig Johannes under sina tjänsteår ha skaffat ett kapital på 4 - 5000 daler (motsvarande 7 - 800 riksdaler). Eftersom föräldrarna avstått hemmanet i Vindfälle till dottern Bengta och mågen Jöns Lindvall, hade Johannes därför föregående år dristat sig att av bokhållare Sjöström på Vrams Gunnarstorp köpa en gård med 19 tunnland jord i Filborna inom Helsingborgs landsförsamling. Priset var 100 rdr per tunnland, och en större avbetalning på köpesumman skulle göras före sista julhelgen. Det är förvånande, att Johannes var skriven hos föräldrarna i Vindfälle, eftersom han hade en gård i Filborna, och att han sade sig tidigare endast under kortare tider ha varit hos föräldrarna.

Ingen hade sett Lindvall sedan trettondagen.

Den 30 januari 1852 började kronolänsman B.0. Centervall göra undersökningar, eftersom det kommit till hans kännedom, att Lindvall lämnat sitt hem redan den 7 januari, varefter ingen sett till honom.

När Centervall kom till Lindvalls gård i Vindfälle, hade han där träffat svågern Johannes Månsson, som inte velat erkänna något. Lindvalls hustru Bengta Månsdotter hade inte varit hemma. Hon hade nämligen begivit sig till sin själasörjare, kyrkoherden Christian Callmer i Konga, för att för honom omtala, att hennes man var borta. Dit skickade då Centervall sin skrivare Andersson för att hämta hem Bengta, som "under tydlig sorg och smärta" uppgav för Centervall, att brodern Johannes slagit ihjäl Lindvall, och att hans döda kropp skulle ligga i en brytstuga på Lilla Traneröds ägor.

Folk skickades genast dit, och de påträffade och hemförde liket. Då erkände Johannes, att han slagit ihjäl Lindvall, sedan denne först överfallit honom. Obduktionen av kroppen utfördes den 6 febr. "å Ask Kyrkogård" av provinsialläkaren A. Wirgin från Landskrona, som i sitt utlåtande intygade, att döden varit en ovillkorlig följd av yttre våld på huvudskålens vänstra sida.

Inte endast Johannes häktades, utan även föräldrarna undantagsmannen Måns Bengtsson och hans hustru Hanna Svensdotter. De senare häktades främst med anledning av, att man vid visitation hade påträffat pengar undangömda på vinden över deras undantagsstuga.

En utdragen process.

Första rättegångsdagen den 6 februari.

Den första rannsakningen hölls vid Onsjö häradsrätts pågående lagtima vinterting i Åkarp. Trots misstankar om, att mordet var utfört på uppmaning av föräldrarna, som enligt vittnesuppgifter försökt leja folk att mörda Lindvall; trots församlingens omdöme (enligt ett sockenstämmoprotokoll av den 1 febr.), att svärmodern varit drivfjädern till de övrigas ovilja mot Lindvall; trots rykten om, att mordet skett i Vindfälle, och kroppen på hästryggen förts till brytstugan etc., kunde inte svärföräldrarna förmås att erkänna vare sig delaktighet eller kännedom om mordet. De sade sig visserligen ha saknat Lindvall men trodde, att han var borta och snickrade eller målade någonstans.

Bengta var den ende, enligt henne själv och Johannes, som fått veta, vad som hänt, men hon hade på broderns uppmaning att av barmhärtighet förtiga sanningen, inte omtalat det för någon. Anledningen till att Johannes och Lindvall begett sig iväg tidigt på morgonen den 7 januari, var att Johannes skulle göra en större avbetalning på sin gård i Filborna till Sjöström i Vrams Gunnarstorp, och eftersom Johannes skulle betala med pengar, som Lindvall var skyldig honom, hade de tänkt göra sällskap dit.

Här följer i sammandrag Johannes version av händelserna denna ödesdigra morgon:

De hade begivit sig av från Vindfälle vid 5-tiden på morgonen. Vid Konga hade de tagit en genväg och i närheten av Traneröd satt sig ner för att vila och supa. Under samtal om ömsesidiga fordringar hade de blivit osams, varvid Lindvall hade blivit uppretad och gett Johannes ett slag med blotta handen över näsan. De skulle sedan ha farit ihop, och under tumultet föll en del av kläderna av dem, och det som fanns i fickorna blev utstrött på marken. Johannes hade fått övertaget och kastat Lindvall till marken, varvid han slagit sig i huvudet. Johannes hade då tagit upp en sten och gett Lindvall ett eller flera kraftiga slag i huvudet, så att han dog. Johannes hade därefter suttit en stund och begrundat sitt öde. Då upptäckte han på något avstånd en brytstuga och beslöt att bära dit liket av Lindvall. Där hade han brutit sig in i den inre avdelningen och lagt liket under befintliga s.k. flakar. Därefter hade han i all hast samlat ihop pengarna jämte Lindvalls rock och väst, samt med detta skyndat sig till Filborna. Dit anlände han vid 10-tiden efter att ha tillryggalagt 3 mil. Johannes uppgav, att han under vägen kommit ifatt en ung dräng från S. Vram, vars namn han inte kunde draga sig till minnes. Trots alla efterforskningar lyckades det inte att få tag på detta vittne.


Resterna av brytstugan i Traneröd våren 1999. (foto: Stig Pettersson)

Blåmärken i ansiktet

Framkommen till Filborna hade han först klätt om sig i sitt eget hus och gömt Lindvalls kläder och pengar på vinden. Därefter hade han gått in till torparen Nils Johansson och dennes hustru Anna Persdotter, hos vilka han hade ett bostadsrum. De hade märkt, att han var blodig och hade blåmärken i ansiktet och frågat efter orsaken därtill. Han hade då sagt, att han på vägen från Vindfälle råkat i slagsmål.

Från den 7 till och med den 22 februari gjordes uppehåll i rannsakningen för "Expeditions och Helgdagar". Måns Bengtsson och Hanna Svensdotter sattes på fri fot "förelagda vid hämtningspåföljd, att å berörde dag sig åter vid Rätten infinna", medan Johannes Månsson återfördes till häktet. Under uppehållet gjordes även bouppteckning efter snickare Lindvall.

Till det återupptagna tinget hade man som vittnen inkallat Johannes bröder Nils och Anders, åbon Jacob Olsson i Sonnarp, som var gift med en syster till Lindvall, samt flera andra. Det var Jacob Olsson, som hade vänt sig till länsman Centervall, när han inte kunde få någon upplysning om, var svågern befann sig. Tillsammans med Nils Trulsson hade han funnit liket i brytstugan. Han berättade, att Lindvall var klädd i vitrandiga byxor, en gammal väst med underärmar, en dålig halsduk vårdslöst ombunden och stövlar, som var rena under sulorna och på ovanlädret. (Det hade dock varit torrt på marken och några frostgrader den 7 januari.) Han omtalade också, att Måns Bengtsson vid bouppteckningen efter Lindvall uttalat särskild ovilja mot denne, för att han inte velat lämna deras egendom i fred utan uppdyrkat deras gömställen.

Bland dem som sökt Lindvall efter trettondedagen, var timmermannen Per Anderssons son Nils i Ask. Han hade av fadern blivit skickad till Lindvall för att be denne komma till Per Andersson. Bengta hade då sagt, att Lindvall gått till Billinge, och hon hade frågat Nils, om han inte mött honom.

Pigan Pernilla Pålsdotter i Sonnarp hade några dagar efter trettondedagen blivit skickad till Lindvall med ett par lyktor för att få dem lagade. Till henne hade Bengta sagt, att Lindvall gått åt Helsingborg, och Hanna hade yttrat, att det var bäst, att hon tog tillbaka lyktorna, eftersom det var osäkert, när Lindvall kom hem. Det hade Pernilla också gjort.

Nils hade blivit sjuk

Kommissarie Berger hade inte långt efter trettondedagen hört rykte om, att Johannes skulle ha mördat Lindvall. Johannes hade även vid samma tid kommit till honom och beklagat sig över, att ett sådant rykte var i omlopp, vartill han var alldeles oskyldig, men han syntes härvid nedslagen och dyster. Några dagar efter att pengarna hittats, hade Nils Månsson kommit och frågat vittnet, hur han nu skulle få de pengar, han hade att fodra av Johannes. Istället för att svara hade Berger frågat, var Nils själv var den natten, då Lindvall blev mördad. Synbart brydd över denna fråga, hade Nils svarat, att han varit på väg till Munkagårda men blivit sjuk och måst återvända till drängstugan i Pårup.

Husmannen Nils Månsson i Vindfälle hade blivit satt som vakt på gården samma dag Johannes och hans föräldrar arresterades. Han var då ensam hos Bengta, som beklagade, att Johannes skulle ha mördat hennes man, och hon var ganska bedrövad. Samma dag på eftermiddagen hade brodern Nils kommit hem och efter en kort stunds hemmavaro sagt, att han skulle gå till Filborna för att hämta några saker. Han återkom följande dags eftermiddag och hade då med sig en päls och Lindvalls väst, som var fuktig eller våt såsom vore den nytvättad.

Ung och oförståndig

Man hörde åter Bengta, som berättade, att hon var 17 år, när hon för två år sedan blev gift med Lindvall. "Ung och oförståndig, såsom hon då ännu var, hade hon likväl det välde över Lindvall, som hon af hjertat elskade, att hon förmådde stilla honom, då med hennes föräldrar ordstrider uppkommo, rörande Lindvalls beteende med deras egendom och undantag".

Bland andra vittnen, som blev hörda, kan nämnas husmannen Rasmus Andersson i Vindfälle. Han hördes utan ed, eftersom han nyligen undergått ett tioårigt fästningsstraff för dråp på tunnbindare Carl Hagström. Han uppgav emellertid, att han dagen efter trettondedagen varit inne i Bengtas och Lindvalls stuga och där funnit blodfläckar på sängen och soffan. Underligt nog tog rätten ingen större notis om denna uppgift vid detta tillfället.

För att kunna höra de personer som Johannes först råkat i Filborna efter mordet samt för att försöka få tag i den person ifrån S. Vram, som varit i sällskap med Johannes, uppsköts målet ytterligare en gång. När målet återupptogs den 5 mars, inlämnades ett skriftligt vittnesmål från torpare Nils Johansson i Filborna, vari de uppgifter som Johannnes tidigare lämnat vits ordades. Man hade även inkallat hustrun Cecilia Johansdotter i Ask, som berättade, att hon strax innan Lindvall blivit gift med Bengta, råkat i samtal med Johannes. Han hade då sagt, att han under sina tjänsteår samlat 4000 daler och gärna ville lämna föräldrarna denna summa och flytta till dem för att bistå dem med gårdsbruket, mot att han själv fick överta hemmanet. Om Bengta blev gift med Lindvall, och hemmanet avstods till dem, skulle Johannes slå ihjäl honom. Vittnet hade varnat Johannes för en så gudlös föresats.

Första domen föll den 6 mars 1852

Johannes bönföll att få behålla livet, då det inte var han utan Lindvall, som först anfallit. Måns Bengtsson, Hanna Svensdotter och Nils Månsson ansåg sig icke på något sätt vållande till Lindvalls död utan fordrade fullkomlig befrielse. När den första domen föll den 6 mars 1852, fann häradsrätten det rättvist att döma Johannes Månsson "att för dråp af Jöns Lindvall mista lifvet genom halshuggning". De övriga tilltalade kunde däremot inte fällas till ansvar.

Hovrättens första utslag och ny rättegång

Hovrätten över Skåne och Blekinge prövade och yttrade sig över domen och fann den hållna undersökningen ofullständig och ifrågasatte flera av uppgifterna. Av denna anledning företogs ny rättegång, som påbörjades den 28 maj. Bengta Månsdotter hade nu inkallats till svaromål, och de nu häktade Måns Bengtsson, Hanna Svensdotter och Nils Månsson inställdes för rätten och hördes var för sig i de övrigas frånvaro.

Bengta kom, nu med helt andra uppgifter. Hon berättade, att en dag före jul, då endast hon och modern var hemma hade smeden Nils Petersson i Rävatofta och hans broder Bengt Blomgren i Vittskövle kommit och haft ett samtal med modern, som Bengta inte kunde höra, eftersom hon uppehöll sig i köket, vilket skilde Lindvalls stuga från föräldrarnas rum. Innan Nils Petersson och Bengt Blomberg hade avlägsnat sig, hade de emellertid omtalat för Bengta, att modern uppmanat dem att döda Lindvall. Bengta hade sedan sökt avråda modern från hennes föresats men fått till svar, att Lindvall på ett eller annat sätt skulle undanröjas. Detta anslag från modern hade Bengta omtalat för sin man, när han hemkom efter fem dygns bortavaro på bröllop hos svågern Jacob Olsson. Lindvall hade då yttrat, att han redan hört liknande anslag mot sitt liv, bl.a. av hustrun Cecilia Svensdotter i Ask.

Under juldagarna, då Johannes och Nils mestadels var hemma, yttrade än den ene och än den andre av dem efter uppkommen oenighet med Lindvall, att de skulle ta livet av honom. Johannes hade vid ett tillfälle sagt, att om han bara kunde få Lindvall med sig till Filborna, skulle han nog "där göra en ände på honom".

Bjöd på brännvin

Dagen efter nyårsdagen begav sig Johannes till Filborna, och på trettondagen vid 7 tiden på kvällen, då Lindvall och Bengta redan lagt sig, han ytterst i en soffa och hon vid väggen, hade de hört någon gå in till föräldrarna genom köket. Efter en timme hade personen, som visade sig vara Johannes, kommit in i deras stuga och hälsat på Lindvall och bjudit honom brännvin ur en medhavd flaska. Han hade genast blivit underrättad av Lindvall, att han kunde få sina pengar, och Johannes hade då föreslagit Lindvall, att de nästa dag skulle följas åt till Vrams Gunnarstorp, så tidigt, att de kunde vara framme vid dagningen, eftersom bokhållare Sjöström skulle resa bort vid den tiden på dagen. Johannes hade inte fått något bestämt svar på sitt förslag utan klätt av sig och lagt sig i en säng, som stod vid ena hörnet av rummet. När Bengta trodde, att Johannes somnat, hade hon uppmanat sin man att inte följa med, eftersom hon misstänkte, att Johannes hade ont i sinnet. Lindvall förklarade dock, att han inte fruktade något av hennes broder.

Längre fram på natten väcktes Lindvall av Johannes, som sade, att om han ville följa med, var tiden därtill inne, vilket Lindvall samtyckte till. Johannes hade klätt sig och gått in till sina föräldrar och sedan återkommit med mat. Under tiden klädde Lindvall på sig ullstrumpor, stövlar, vit- och blårandiga fodrade linnebyxor, en ylletröja, klädesväst, blå klädesrock fodrad med rutigt bomullstyg, en svart vardagshalsduk av bomull samt en blå klädesmössa försedd med skinn. Svågrarna hade därpå i hast förtärt något av den mat, som Johannes burit in samt tagit två eller tre supar. Därefter hade Lindvall i västens bröstficka stoppat en plånbok med 18 riksdaler och en bunt med 2000 daler, som han framtog ur en i stugan stående hyvelbänk. Bengta hade också stigit upp och ur ett skåp i det angränsande rummet tagit fram en kaka sött bröd, som medtogs på färden.

Bengta hade därefter lagt sig igen, och efter att Johannes och Lindvall gått sin väg, hade Bengta hört fadern gå ut och låsa köksdörren. Hon hade sedan somnat men åter vaknat, när Nils kom och bultade på dörren. Han hade blivit insläppt av fadern, som liksom modern började förebrå och banna honom, utan att Bengta kunde uppfatta anledningen. Nils hade sedan avlägsnat sig utan att ha besökt Bengta. Hon låg sedan, tills det blev dager, och eftersom klockan då visade på 10, misstänkte hon, att den under natten blivit framvriden av någon. (Det är förvånande, att Bengta i sin berättelse inte nämner något om sin drygt ettåriga dotter Johanna.)

Brottets planering och genomförande.

Brodern Nils erkände också genast och utan förbehåll sin kännedom om brottet. Han berättade, att på nyårsdagen medan Bengta, Lindvall och Måns Bengtsson befann sig i kyrkan, hade modern enträget uppmanat sönerna att slå ihjäl Lindvall. Efter att de hade samtyckt därtill, hade de tillsammans gått ut och utsett platsen för brottets utförande. Söndagen före trettondagen (den 4 januari) hade fadern varit i Pårup och uppmanat Nils att, när han natten mellan den 6 och 7 avsåg att bege sig till det utsedda stället, ta vägen om Vindfälle. Det hade han också gjort, och när han vid 12 tiden om natten kom till Vindfälle, hade han knackat på föräldrarnas fönster. Fadern hade då omtalat, att Johannes befann sig i Lindvalls stuga, och uppmanat honom att i förväg bege sig till det utsedda stället. Vid gränsen mellan Vindfälle och Konga hade han lagt sig bakom en gärdsgård, och efter minst 1½ timmes väntan hade han upptäckt Johannes och Lindvall komma gående. Eftersom han i detta ögonblick ångrade sig, steg han inte fram utan gick efter en stund tillbaka till Vindfälle. Där blev han förebrådd av föräldrarna för sin olydnad och återvände sedan till Pårup.

Så småningom erkände Johannes och även föräldrarna, att Nils och Bengtas uppgifter var riktiga. Johannes berättade, att han och Lindvall gått förbi den avtalade mötesplatsen utan att upptäcka Nils. Han vågade inte ensam angripa Lindvall, och de hade fortsatt vandringen. Av orsak att stöveln klämde på Johannes fot, hade de satt sig tillsammans vid vägkanten nära Traneröds brytstuga, Lindvall på höger sida om Johannes. Därefter hade händelserna i stort sett tilldragit sig, som Johannes berättat vid den första rannsakningen.

På eftermiddagen hade Johannes ridit tillbaka till Vindfälle. Där hade han träffat Bengta på gården och delgivit henne, vad som hänt. Även fadern hade samma kväll fått upplysningar om allt, och likaså modern, innan han nästa morgon begav sig till Filborna.

Under en av sina företagna resor mellan Filborna och Vindfälle hade han medtagit Lindvalls pengar och lagt dem i moderns kista. Därifrån hade han senare tagit upp dem och svept in dem i en trasa, som han funnit i Lindvalls rum. Fadern hade sedan mottagit pengarna i trasan och gömt dem på loftet. När trasan påträffades där, visade det sig, att den var blodig.

Karna Nilsdotter i Bialitt

Som vittne hade inkallats änkan Karna Nilsdotter i Bialitt. Eftersom hon var systerdotter till Måns Bengtsson och således kusin till Johannes, kunde hon inte tillåtas att vittna i målet, men hon blev hörd utan ed och berättade, att hon kommit till Vindfälle vid 10 tiden den 7 januari. Där hade hon träffat Bengta och hennes föräldrar. På Karnas fråga efter Lindvall hade Hanna svarat, att han gått till Filborna för att betala Johannes pengar. Längre fram på dagen hade Måns och Hanna utan anledning yppat för Karna, att Johannes varit hemma över natten, och att han sedan gått iväg med Lindvall för att dräpa honom. Nils skulle hjälpt till därmed men inte kunnat hitta till det utsedda stället utan gått till Pårup. Hanna fruktade, att Johannes inte ensam skulle kunna råda över Lindvall, utan att han, som Hanna uttryckte sig, skulle "slå ner både oss och stuga". Johannes hade kommit hem om aftonen, och Karna hade stannat i Vindfälle till kl 8 följande morgon. Hon hade därvid inte märkt något blod på Lindvalls soffa eller säng.

Rannsakningen hade pågått under hela dagen och uppsköts därefter till onsdagen den 16 juni. De häktade skulle återförpassas till Landskrona slottshäkte.

Den 16-årige brodern Anders Månsson, som "ännu beständigt vistats hemma hos föräldrarna men legat i Lindvalls stuga", hade tidigare sanningslöst uppgivit, att han visserligen märkt, att Johannes kommit hem på trettondagskvällen, men att han hade somnat och inte vaknat, förrän Lindvall och Johannes var borta. Han berättade nu, att föräldrarna på morgonen tillsagt honom att gå och hälsa på en bekant i Röstånga. Eftersom han hade en mil till hemmet i Vindfälle, låg han på faderns uppmaning under natten hos en släkting vid namn Sven Davidsson i Kolema (strax norr om Röstånga). Han hade sedan kommit hem på kvällen den sjunde, och något efter honom hade Johannes kommit. Anders påstod, att han inte hört något dråp på Lindvall omtalas och hade inte heller sett något blod på säng eller soffa.

Enligt Hanna Svensdotter hade Nils Petersson, som blivit erbjuden pengar för att taga Lindvall av daga, lördagen före rannsakningen den 23 februari kommit till Vindfälle och begärt pengar av Hanna och hennes man, för att han skulle tiga. Med anledning därav hade Hanna sagt till Bengta, att om Nils Petersson kom att vittna, skulle han nog tala osanning, varför det var bäst att ge honom skuldbrevet på 1000 daler jämte en däri förvarad sedel på 3 rdr banko. Bengta hade därför blivit tillsagd att gå till Bialitt och se till, att Nils Petersson fick skuldbrevet och pengarna.

Rasmus Andersson, som bodde i Allarp, hade infunnit sig vid rätten för tredje gången och fick nu avlägga vittnesed och vittna. Han berättade, att han den 6 januari varit i Vindfälle och av Lindvall blivit anmodad att följande dag återkomma och hjälpa honom tröska. När vittnet förklarade, att det inte gick, eftersom han skulle gå "ner på slätten", hade Lindvall sagt åt honom att "på färden" stiga inom dörren och dricka kaffe. Av den anledningen hade han vid 9-tiden på förmiddagen den sjunde kommit till Vindfälle och först stigit in i Lindvalls stuga för att se, om någon fanns där. Han tyckte sig på långsidan av säng och soffa se blod. När han gick fram mitt på golvet, kunde han tydligt urskilja några ännu ej riktigt torkade ränder av blod. Han gick sedan in i Lindvalls svärföräldrars rum och träffade där Bengta och hennes föräldrar, som omtalade, att Lindvall och Johannes gått till Vrams Gunnarstorp för att betala pengar. På frågan om var blodet kom ifrån, sade Måns, att de slaktat en kalv.

En halvtimme efter ankomsten avlägsnade sig Rasmus, innan det tidigare vittnet Karna Nilsdotter anlänt. På natten hade han sedan legat hos soldaten Lilja i Gryttinge och kom vid 8-tiden på morgonen till Pårup, varifrån han hade sällskap med Nils Månsson till Vindfälle. Efter att ha anlänt dit blev en kalv slaktad. Inte utan anledning frågade Rasmus, om de slaktade kalvar varje dag, varpå Måns Bengtsson svarade, att de dagen förut huggit huvudet av en höna.

Rasmus Andersson berättade också, att han den 6 oktober föregående år hade kommit till Vindfälle för att gå med Måns Bengtsson till Asks mölla för att tröska. På tal om osämjan med Lindvall hade Måns yttrat, att han gärna ville ge 1000 daler till den, som slog ihjäl Lindvall. Hanna som hörde Måns yttrande sade, att hon gärna ville ge 2000 daler.

Hans Perssons vittnesmål

Ett vittnesmål, som till en del förklarar anledningen till oviljan mot Lindvall, gjordes av skolläraren Hans Persson. Han var lärare i Ask sedan 1847 men är känd som grundaren av Fridhems folkhögskola i Ask. På Lindvalls, hans svärföräldrars och svågrars önskan hade han vid pingsttid 1750 upprättat köpehandlingar dem emellan, uppläst dem och fått dem av alla parter godkända och underskrivna. Ungefär 14 dagar därefter kom Lindvall och bad Hans Persson att skriva av dem, lämna honom avskriften och själv behålla originalet, samt ej utlämna detta till någon. Så gjorde han också, men en vecka därefter kom Bengta med hälsningar från Lindvall och begärde handlingarna åter. Hans Persson ville ej lämna dem, men hans hustru menade, att Bengta som hustru till Lindvall icke borde misstänkas handla mot hans vilja, varför Bengta fick de begärda papperen. Någon tid därefter kom Lindvall åter och omtalade, att Bengta sönderrivit handlingarna, och frågade, hur han skulle bete sig för att få nya.

Bengta hade skickats till Hans Persson av hennes föräldrar, som hade skrivit under utan att förstå innebörden men sedan blivit missnöjda. Nya handlingar hade sedan blivit skrivna av nämndeman Per Larsson i Djurup. Enligt dessa skulle Lindvall betala undantaget till sina svärföräldrar och 500 riksdaler vardera till sina svågrar, men eftersom Lindvall brustit i denna skyldighet, hade bröderna t.o.m. lagsökt honom. Detta hade dock inte fullföljts, då Johannes hade blivit lovad pengarna.

Urtima ting på gästgivargården i Annelöv

Nästa rannsakning företogs den 7 juli vid urtima ting på gästgivargården i Annelöv. Både nya och gamla vittnen inkallades, men några nya omständigheter av vikt framkom knappast. Bengt Blomgren från Vittskövle tillade dock till sitt tidigare vittnesmål, att när han tillsammans med smeden Nils Petersson vid besöket i Vindfälle den 8 december skulle avlägsna sig, hade Bengta sittande på sängkanten inne i Lindvalls stuga yttrat, att eftersom modern höll så hårt om styvrarna, ville hon lägga till 20 rdr jämte en skjorta och en ost, om de undanröjde Lindvall. Dessutom erbjöd sig Bengta att utvisa en torvmosse, där de kunde ligga och invänta hennes man, som på kvällen samma dag skulle passera där, när han återvände från bröllopet hos sin svåger Jacob Olsson.

Urtima ting i Vindfälle den 28 juli 1852

Bengta Månsdotter blev skyldig att träda i häkte inför nästa rannsakning, som företogs den 28 juli på hemmanet Vindfälle nr 4. Där tog häradsrätten först i betraktande läget och inredningen av snickare Lindvalls boning, ett envåningshus med gavlarna mot öster och väster. På södra sidan var huset omgivet av en trädgård och på den norra av en gårdsplan, varifrån man kom in i stugan. Vid inträdet i förstugan eller köket hade man mitt framför sig en spis och på höger hand den s.k. undantagsstugan försedd med ett fönster mot väster och ett mot norr. Till vänster låg Lindvalls stuga, vari fanns ett fönster mot söder och ett mot norr. Möblerna där utgjordes bl.a. av en soffa, som stod på södra sidan av rummet mellan fönster och spiselmurningen, en säng på östra sidan samt en vagga, stol och bord. Från detta rum kom man vidare in i en ännu ej fullt inredd kammare, som Lindvall använt till snickarverkstad. Detta rum hade bara ett fönster på östra gaveln, och den enda möbeln utgjordes av ett större skåp (men dessutom måste där ha funnits hyvelbänken, som omnämnes).

Man undersökte också blodfläckarna under fönstret, som vette mot trädgården. Det fanns även blodfläckar på sängen, soffan, vaggan och en dörrpost mot köket. De på sängen var av någorlunda storlek och tycktes blivit ditstrukna med fingrarna. De tilltalade hade ingenting att tillägga och visste inte, hur blodfläckarna kommit till, om det inte skett, då kalven slaktades och sönderböggs.

1=sättugn

2=vagga

3=säng

4=hyvelbänk

Endast soffans och sängens placering är helt säker.

Ovanstående planskiss av boningshuset i Vindfälle 4 är gjord med ledning av den noggranna beskrivningen i protokollet, vilken stämmer bra med den gängse planlösningen av bostaden på en skånsk gård vid denna tid. I bouppteckningen efter Lindvall upptas: 1 st klädesskåp och ett annat skåp, 2 soffor, 1 väv, 1 väggur etc., men varken bord eller stolar, ingen vagga och ingen hyvelbänk.

Ordföranden och tre av nämndemännen jämte åklagaren begav sig sedan ut i markerna. Under bevakning medtogs Johannes och Nils Månsson, för att dessa skulle utvisa stället, där Nils under natten mellan den 6 och den 7 januari hade väntat på svågerns och broderns ankomst, den utsedda mötesplatsen, stället där Lindvall ihjälslogs samt Traneröds brytstuga. Efter att ha gått en kvart utpekade Nils en gärdsgård av trä, bakom vilken han skulle ha haft sitt gömställe. Därefter fortsatte vandringen utan uppehåll en timmes tid, mestadels över obanad mark och förbi Konga kyrka och by. Inte särskilt långt därifrån utvisade bröderna en boklund med höga träd som mötesplatsen. Ett stycke därifrån och ungefär 200 alnar från hemmanet L. Traneröd utpekade Johannes vid en obanad skogsväg stället, där han slagit ihjäl Lindvall, och 300 alnar därifrån mot andra hållet låg Traneröds brytstuga.

Karta (280 kb)

Fortsatta förhandlingar i Annelöv

Efter återkomsten till Vindfälle begärde åklagaren uppskov till den 14 augusti. Då återupptogs rannsakningen i Annelöv. Vid detta tillfälle anmälde åklagaren, att man i samband med städning efter det sista rannsakningstillfället funnit en blodig toffel under sängen i undantagsstugan, samt maken därtill i Lindvalls stuga. Vid undersökningen av Nils Månssons kläder i Pårup hade man även konstaterat blodfläckar på dessa. Kläderna hade åklagaren inte fått, men han förevisade toffeln, som var försedd med träbotten och omkring två tum avrundad klack.

Flera vittnen hördes, bl.a. Maria Ekelund, som städat i undantagsstugan samt Per Olsson, som själv suttit häktad på Landskrona fästning och förvarats i samma rum som Johannes. Han hade hört Johannes uppge för en annan häktad, att Lindvall blivit mördad i Vindfälle och därefter buren till brytstugan. Denne intern kunde dock, när han senare hördes, inte minnas, om Johannes sagt, att den mördade bodde i Vindfälle, eller om han blev avdagatagen i Vindfälle.

Rannsakningen och domen den 1 september, då fyra dömdes till döden

Vid en ny rannsakning den 1 september uppvisade åklagaren ett par rutiga bomullsbyxor och en randig linnerock, som Nils Månsson igenkände som honom tillhöriga. På vardera persedlarna fanns två fläckar, som syntes ha tillkommit av blod. Nils Månsson påstod, att fläckarna uppstått, då han hjälpte till med slakten. Han förnekade också, att han tvättat Lindvalls väst, som han hämtat i Filborna. Den hade blivit våt av regn och snö under transporten. Han sade också, att Anders hade hållit kalven, som slaktades den 8 januari, och att han därvid använde tofflorna, av vilka den ena visade sig ha blodfläckar.

Vid häradsrättens dom den 1 september 1852 dömdes Johannes Månsson, Nils Månsson, Hanna Svensdotter och Måns Bengtsson att mista livet genom halshuggning. Beträffande Bengta Månsdotter, som "om icke i själva mordgerningen, åtminstone uti det derom uppgjorda anslaget tagit del, finner Hds Rn det rättvist lemna saken åt framtiden, då den kan uppenbar varda". Om denna dom vunnit laga kraft, hade nästan en hel familj blivit utplånad.

Kungl. Hovrätten visade målet åter till häradsrätten

Även denna gång upphävdes utslaget av hovrätten, varpå häradsrätten sammanträdde på nytt i Annelöv den 29 november. Hovrätten ifrågasatte, att Johannes kunde bära Lindvall de 300 alnarna till brytstugan. Johannes sade sig emellertid tidigare ofta ha burit en hel tunna råg, som vägde 14 a 15 lispund (ung. 120 kg). Lindvall var magrare än Johannes och ansågs ha vägt högst 8 lispund (68 kg>. Hovrätten tvivlade också på, att han kunnat förflytta sig från Traneröd till Filborna på så kort tid, men Johannes uppgav, att han "mest sprungit gent över markerna", och han beskrev vilka, vägar han valt.

Nu angav Bengta en annan möjlig orsak till blodfläckarna. Hon och modern hade före sista julhelgen låtit barnmorskan Elna Nilsdotter åderlåta dem, vilket hade skett i Lindvalls stuga. Om blodfläckar då uppkommit på väggarna, ville hon dock antaga, att de försvunnit vid kalkningen, som skedde kort före julhelgen.

Man hade nu låtit fjärdingsmannen i Filborna skjutsa torparhustrun Anna Persdotter till tinget, men hon hade ingenting att tillägga till det skriftliga vittnesmålet. Vidare hade man hämtat en livstidsfånge från Landskrona, som man hörde.

Barnmorskan Elna Nilsdotter i Vindfälle, garvare S. Olsson i Ask samt sadelmakaren J. Möller från Vrams Gunnarstorp var kallade till det följande rättegångstillfället den 18 december. De uteblev emellertid och fick böta vardera en riksdaler, och rannsakningen uppsköts till den 29 december kl 11. Elna Nilsdotter, som var barnmorska i Asks och Konga församlingar, hade dock inlämnat en skriftlig berättelse, eftersom hon ansåg det alldeles omöjligt att personligen inställa sig "ty åtskilliga quinnor äro om min hjälp ovillkorligen i nöd ställde".Hon skriver, att hon mindes, att när hon öppnade den gamla gummans ådror i den stora stugan, hade några droppar blod stänkt på väggen. Något annat rörande målet hade hon inte att anföra.

Sadelmakare Möller var instämd som vittne, eftersom han uppgivit, att han råkat Johannes på väg mot Helsingborg. Det visade sig emellertid, att det var en annan morgon än den aktuella. Una Nilsdotter uppgav, att hon även åderlåtit Bengta, men att det var efter mordet och i Måns Bengtssons stuga. Hon omtalade också, att Lindvall långt före mordet hade klagat för henne, att hans svärmoder var stygg emot honom, och att hans hustru höll med henne, men att han måste tåla sig därmed. Garvare S. Olsson hade den 16 januari mottagit ett kalvskinn från Måns Bengtsson till beredning, men han kunde inte minnas, vem som lämnade det, eller hur det såg ut.

Häradsrättens dom den 29 december 1852

I utslaget, som var häradsrättens tredje i målet, dömdes både Johannes Månsson och Hanna Svensdotter att mista livet genom halshuggning, Hanna för att ha "bjudit och rådt till mord". Måns Bengtsson och Nils Månsson dömdes "att hvar för sig straffas med 30 par spö, 3 slag af paret, uppenbar kyrkoplikt i Ask kyrka och 5 års arbete å fästning". Bengta Månsdotter skulle straffas med 5 års arbete å tukthus "sedan jemvel hon i Asks kyrka uppenbar kyrkoplikt undergått".

Sedan häradsrättens utslag inkommit den 12 och besvär den 17 januari 1853, prövades domen av Hovrätten över Skåne och Blekinge i Kristianstad, vars utslag expedierades till länsstyrelsen för Malmöhus län den 17 mars. Hovrättens dom överensstämde väsentligen med häradsrättens dom.

Enligt Landskrona kronohäktes kyrkobok hade Johannes vistats där sedan den 8 mars 1852, då han ankom dit från Åkarps häradshäkte, medan brodern Nils och föräldrarna står inskrivna den 10 april. Om Bengta står det däremot, att hon "ankom från Annelöf den 7 juli 1852 att afbida rannsakning vid Onsjö Härads Rätt för medels delaktighet i mordet å sin make". Efter hovrättens dom avfördes samtliga häktade den 1 april 1853 till Malmö för att "derstädes afbida Kongl. Majts nådiga utslag i målet".

Det var åtskilliga resor, som de åtalade fick göra bl .a. från och till kronohäktet i Landskrona för rannsakning i Annelöv. Åkarp eller Vindfälle. Ovanstående bild visar transporten av ett par kyrktjuvar 1841 och bör således vara ganska tidstrogen Det enda vittnesmålet om skjutsandet av de för mordet häktade är, när åbon Bengt Nilsson i Sonnarp berättar för häradsrätten, att han skjutsade Måns Bengtsson och Hanna Svensdotter, då de avfördes från hemmet i Vindfälle till häradshäktet i Åkarp. Hanna hade då under färden frågat Bengt Nilsson, om han trodde, att mer än en kunde få mista livet för Lindvalls skull.

(Akvarell av Fritz v. Dardel)

Kongl. Majts nådiga utslag den 30 sept. 1853

I insända skrifter hade "Johannes Månsson och Hanna Svensdotter i underdånighet anhållit att af Nåd varda förskonade från dödsstraffet, samt Måns Bengtsson, Nils Månsson och Bengta Månsdotter att erhålla förskoning från den dem ådömda bestraffning eller mildring.

Kongl. Majts Högsta Domstols beslut;
Gifvet Stockholms Slott den 30 September 1853.
Kongl Majt har i Nåder låtit sig föredragas handlingarna i detta mål tillika ofvanberörde underdånige ansökningar; Och finner med tillämpning af 14 Kapitlet 1 Missgernings Balken, Hofrättens utslag angående Johannes Månsson, Hanna Svensdotter och Bengta Månsdotter vara lagligen grundadt samt pröfvar rättvist, det Måns Bengtsson och Nils Månsson, för den delaktighet i åtalade brottet Hofrätten dem rätteligen till last fört, skola jemlikt 61 Kapitlet 2 och 3 nämnde Balk hvar för sig straffas med åtta års arbete å fästning; hvar jemte Hof Rättens yttrande angående de tilltalades ersättningsskyldighet af Kongl. Majt gillas; Och förekommer ej anledning, att någon af de Sakfällde Nåd förunna. Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder.

Oscar

Visserligen slapp tydligen Måns Bengtsson och Nils Månsson sina ådömda kroppsstraff, men samtidigt förlängdes strafftiden till åtta år för dem. För Johannes och hans mor var nu alla möjligheter uttömda att få slippa dödsstraffet, sedan Oskar 1 med sitt namn bekräftat hovrättens dom.

Karta