Olovliga konster och vidskepelse.

eller

”Kågeröds egen häxa”

- Bengt Nordahl -

Häxprocessernas mörka tid tillhörde främst 1600-talet, och den sista avrättningen för trolldom i Sverige ägde rum 1704. I Kirseberg i Malmö skedde den sista häxbränningen redan 1663 enligt en nyrest minnessten på platsen, och det var i så fall, innan vansinnet nått sin högkonjunktur i det egentliga Sverige. Lagen om dödsstraff för trolldom kvarstod till 1779, och det fanns mycken vidskeplig tro hos människorna under 1700-talet, vilket framgår av processen, som återges i denna artikel.

När jag nyligen bläddrade i gamla exemplar av Kågeröds kyrkoblad, fann jag i första numret för 1993 ”Kågeröds egen häxa ” som överskift till en kort artikel. Jag förstod genast, att ”häxan” var identisk med den kvinna, som fanns beskriven i en avskrift på sex A4-sidor, som jag något år tidigare gjort av ett domstolsprotokoll från Luggude härads höstting 1728. Som framgår framöver, borde den presumtiva häxan snarare ha kallats ”Svalövs egen häxa”, men notisen, som var undertecknad med signaturen ”Ellte”, antar jag vara skriven av ansvarige utgivaren för kyrkobladet, förre kyrkoherden Leif Tireus. Möjligen har han inte haft klart för sig, att vissa i artikeln nämnda platser är numera försvunna gårdar och byar i Svalövs församling, och några namn var även felaktigt återgivna. Den nu avlidne Leif Tiréus har enligt 1991 års medlemsförteckning tillhört vår förening, och han visar genom nämnda artikel ett intresse för sin församlings historia, i synnerhet som han bad om uppgifter om i artikeln omnämnda platser.

Karna Skognäbb

Den åsyftade häxan, som gick under denna benämning, var ”inhyses hustrun Karna Persdotter ifrån Swalöfs Sockn wid Rönnebergs härad”. Hon var barnfödd uti Storegård i Torrlösa socken men hade sedan tjänat och varit mestadels i Svalövs socken. Det står, att hon varit gift och bott i 40 år i Skognäbben, en numera utplånad gård i Svalövs socken. Kanske hade hon varit gift med Per Andersson i Skognäbben, vars hustru hette Karna. Om ”Karna Peder Anders i Skognäbben” och ”Karna Skognäbb” avser samma person är något osäkert, eftersom hennes patronymikon aldrig nämnes i kyrkoboken.

Karna eller Karena, som hon kallas i tingsprotokollet, bör kanske snarare benämnas en klok gumma än häxa, och jag kan inte finna, att någon anklagar henne för att vara häxa eller att ha farit till Blåkulla. Hon bodde alltså inom Rönnebergs härad men var instämd till tinget vid Luggude härad ”för några olofliga Konster och widskepelse”. På begäran av herrskapet på Knutstorp hade hon blivit förd till fästningen i Landskrona, varifrån hon blivit hämtad till tinget i Mörarp ”efter sielfwa gärningen sig här i häradet skall tilldragit hos Smeden Jöns Truedsson i Kåkahuset och Kågeröds Sochn”.

Ett skriftligt vittnesmål om nämnda gärning, som jag fann vid genomgång av brev och attester vid Kågeröds kyrkoarkiv, fick mig att intressera mig för fallet. Där beskrives, hur Anders Månsson i Bensige en natt blivit fasttagen av smeden Jöns Truedsson i dennes hus, Kockahus (se kartan), och där omnämnes, att man funnit ett par så kallade ”Trull Knutar”. Eftersom Jöns Truedsson är en förfader till min fru, beställde jag fram Luggude härads dombok för 1728 (AIa:21) för att få fler upplysningar om den märkliga händelsen.

Drängen Bengt Persson, som vid den aktuella tiden tjänade i Jordberga, hade på kvällen kommit till smeden Jöns Truedsson för att göra något arbete färdigt. De gick sedan och vaktade på Anders Månsson ”efter dhe för uth fått någon Kundskap om dess förehafwande”. Strax före midnatt kom han gående i strumplästen utanför huset och slog till porten med något. Han gick sedan mot stalldörren, då Jöns fick fatt i honom och band honom. Anders sa först, att han velat beställa en lie men erkände sedan ”sitt onda uppsåth”, och de fann hos honom de nämnda trollknutarna. Han omtalade, att han haft en flaska med sig för att slå ut dess innehåll innanför stalldörren, men flaskan hade slagits sönder, när han blev gripen. Att han slagit i porten med något, förnekade han högeligen. Sin bekännelse hade han gjort inför bl.a. nämndemannen Anders Hansson i Rofvegården, som dagen efter blivit hämtad av smeden till Kockahuset, och han tillstod, att han fått knutarna av en kvinna i Bockeberg, som kallades för ”Karna Skognäbb”.

Inför rätten berättade Anders Månsson, att han tillsammans med pigan Sissa Johansdotter från Bensige hade planlagt att med hjälp av trollkonster få smeden ”hugwänd till blifwa wijd sitt åboende hus uppå det Anders Månsson i Bensige det samma sedan skulle kunna städsla och emottaga”. Med andra ord skulle smeden drabbas av olyckor och sedan vilja flytta från Kockahuset, där Anders Månsson enligt 1721 och 1726 års mantalslängder tidigare hade bott. Han hade varit gift, men hustrun dog 1724. Det är okänt, om Anders Månsson frivilligt flyttat från Kockahuset, eller om han tvingats därtill, för att Jöns Truedsson skulle kunna flytta in där med sin hustru. Nu planerade emellertid Anders och Sissa att ingå äktenskap, varför Anders åter ville städsla torpet, men möjligen hade Sissa ångrat sig, eftersom det var hon, som varnat smeden.

Pigan Sissa Johansdotter, som var 40 år gammal, hade uppsökt gamla änkan Kirstina Andersdotter på Kågeröds hospital och frågat henne, om hon trodde, att Karna kunde skaffa henne ”någon konst till att bringa Anders Månsson åter uti Kåckahuset”. Kirstina kunde inte ge något svar därpå, förrän hon fått spörja Karna därom. Några dagar senare hade Kirstina kommit till henne och Anders och sagt, att Karna begärt en flaska, som hon kunde slå något vått i. De gav henne då en liten lerflaska, som sedan efter några dagar återlämnades väl tillbunden jämte trollknutarna. Vad som fanns i flaskan kunde Sissa inte veta.

Kirstina sade sig ej minnas, hur det skulle användas, varför Sissa själv följde med en gång till Karna, som i enrum omtalade för henne, att Anders skulle slå rinnande vatten på flaskan, låta det stå och blötas några dagar, vilket sedan skulle slås ut, där Jöns Truedsson hade sin gång. Knutarna skulle sättas under trösklarna till tvenne dörrar. Hon sa, att det skulle nog komma så mycken olycka över honom, ”att han skulle blifwa ledsen wijd huset”. Karna fick ingen ersättning av Sissa, utan hon sade sig själv vilja hämta sin betalning hos Anders Månsson, eftersom hon ändå skulle besöka ett par ställen där i socknen.

De hade i förstone fått endast en knut, eftersom Karna inte hade mer färdigt vid tillfället, men då Sissa hämtade besked om brukandet, sade Karna till henne, att hon kunde ”taga dhen Knuten mitt itu i twenne Knutar”, vilket hon också gjorde. Vid besöket hos Karna hade Sissa också fått något signat malt till Anders Månssons kor. Det skulle ges en söndagsmorgon men hade inte blivit använt.

Kirstinas vittnesmål överensstämde först inte helt med Sissas, men hon medgav slutligen, att allt hade tillgått, som Sissa berättat, fast hon ”såsom mycket ålderstegen så noga ej kan sig ärindra”. Hon uppges vara 80 år gammal.

Flera vittnen från Svalöv var också instämda. Anders Bengtsson i Karatofta 40 år berättade, att Karna förut bott i hans hus. Det var då mycket folk, som sökte hos henne, eftersom hon kunde signa. Hur hon bar sig åt, visste han inte, eftersom de alltid sökte i enrum. Han fann det vara märkligt, att Karna alltid i förväg kunde veta, när någon kom och sökte henne. Då gick hon emot dem, men eljest satt hon stilla uti stugan.

Per Bengtsson i Skoghus liksom Christopher Bengtsson i Karatofta, 60 år, hade hört ryktet, att Karna kunde signa. Christophers son Bengt berättade, att Karna en gång kom till hans hustru och ville tigga mjöl, men hon fick intet, eftersom de hade dålig råd med det. Han hade då endast en ko kvar. ”Korna lopp efter med tiur men kunde intet blifwa i Kalf.” En tid därefter kom Karna till hans hustru och sade, att om hon hade fått mjöl, så skulle hon lagat, att korna blivit i kalv.

Per Lafvesson i Bockeberg, hos vilken Karna då bodde inhyses, visste också, att många sökt henne för att få hjälp, och att Kirstina i Kågeröd och Sissela i Bensige varit hos henne under sommaren.

18-åriga pigan Elna Påhlsdotter i Bockeberg hade gått omkring med Karna och tiggt under sommaren. Då de kommit till ett ställe i Tirups by, där hon inte kände folket, hade hustrun bett Karna signa något till korna. Hon hade därvid gett Karna en skål med salt, malt och ”brännestehn” (svavel), vilket Elna kunde känna igen, men om där var något mer, visste hon inte. Då såg hon, hur Karna tog en kniv och strök några streck i kors över skålen mumlande för sig själv några ord, som hon inte kunde höra, utom att hon vid slutet sa: ”Fan tag nu ...” Sen mumlade hon åter något och satte skålen ifrån sig.

Samtliga Karatofta åboar beklagade sig högeligen, huruledes de mist all sin boskap genom trolldom. De hade funnit trollknutar och annan djävulskap i sina hus, och de visste, att fänaden inte haft någon vanlig sjukdom. Härigenom var de nu alldeles utfattiga män.

Med gråtande tårar tillstod Karna så småningom, att deras berättelser var sannfärdiga, men att hon varken kunde göra något ont, eller att smeden av den orsaken skulle kunnat drabbas av någon olycka, fast hon hade inbillat de andra det.

Karna medgav, att hon för länge sedan lärt sig signa malt genom att läsa följande ramsa:

Hwart skall du gå sade Kors; hwart skall du gå sade Christ;
hwart skall du gå sade Jungfru Maria; du skall gå till N.N. Ko;
nej skall du intet sade Kors; nej skall du intet sade Christ;
Nej skall du intet sade Jungfru Maria; du skall omgå,
låta hennes Ko sin Hällbrägd igen få, innan dagen dagas,
i helige tre namn; fader, son och Helige anden, Amen.

För hästsjukdomar brukades dessa ord:
Thor for i tre land, son gull gylles, och glor wålles, som lästes över hästen.

Karna svarade bestämt, att hon inte kunde bota något folk.

Vad innehöll trollknutarna?

Hon uppgav, att de innehöll sand, som hon sopat upp från golvet. När Sissa utfrågades om, vad det var i knuten, när de lät dela på den, svarade hon, att det var något rödaktigt pulverliknande. Jöns Truedsson framtog då trollknutarna ur en ask, som han förvarat dem i, och tingsrätten lät Karna lösa upp en av knutarna på tingsbordet. Man fann då små stycken av alun, vitriol, svavel och något ”flugwin” (kanske avses flugvitt, dvs arsenik). Härav kunde man förstå, att det inte var sant, vad hon tidigare uppgivit om innehållet, helst som vittnet Kirstina berättade, att Karna tog allt detta på en hylla.

Tingsrättens domslut.

För sin medhjälp till att försöka få smeden Jöns Truedsson ”hugwänd” fann tingsrätten, att Karna enligt 15 kapitlet i högmålsbalken gjort sig skyldig att böta 40 mark smt till treskifte, eller ”i brist på botsmån att slita 4 par rijs wijd Tingsstugu dörren”. Eftersom hon även befunnits vara ”berycktad och jämwähl brukat widskepellige Konster och ordformer med signande” så dömdes hon efter Kungl. stadgan om eder och sabbatsbrott till 14 dagars vatten och bröd, samt att sedan stå kyrkoplikt och undergå offentlig skrift och avlösning.

Anders Månsson och pigan Sissela Johansdotter i Bensige ”som sökt slike olåflige Konster och medel” dömdes vardera till åtta dagars fängelse på vatten och bröd, och gamla änkan Kirstina Andersdotter i Kågeröd, som härvid låtit sig utnyttjas till ”hällften mindre nbl 4 dagar slijkt fängelse och spijsande” samt kyrkoplikt. Domen skulle dock underställas Kungl hovrättens prövning, och Göta hovrätt översände d 28 febr. 1729 sin ”innelyckta affattade resolution” med begäran, att landshövdingen skulle låte den gå till verkställighet. Vad det står i hovrättsdomen har inte efterforskats, men troligen gjordes ingen större ändring av tingsrättens dom.

Smeden Jöns Truedsson i Kockahuset hade genom allt detta förorsakats besvär och kostnader för alla vittnen, som han till tinget ”måst stämma och underställa”. Tingsrätten fann det ”intet mindre än billigt”, att Anders Månsson i Bensige, som varit vållande till allt detta, skulle ersätta smeden med trettio daler smt.

Jöns Truedsson led förvisso ingen skada, men säkert trodde han liksom flertalet människor på de omtalade trollkonsterna, annars hade han väl inte fört processen. Jöns hade gift sig 1721 med Kirstina (Kerstin) Hindrichsdotter, men de fick inte sitt första barn förrän 1734. Vem vet, om inte Jöns och Kirstina misstänkte trolldom bakom detta förhållande liksom bönderna, som inte kunde få sina kor i kalv. Att makarna blev glada över sitt första barn, är lätt att förstå, fast beklagligtvis var det svagt och dog. Även kyrkoherde Klerck kände tydligen glädje med föräldrarna och gör följande kommentar:

”NB. dessa äkta folk hafwa warit uti äktenskap 14 och ½ åhr, och ej i sitt äktenskap förrän nu warit wälsignade med lifsfrukt ej heller har hustrun under hela äktenskaptstiden warit hafwande för än nu”.

Jöns Truedssons släktskapsförhållande är intressant. Hustruns fader, smeden Hindrich Hacksson, var inte endast Jöns svärfader, utan de var även svågrar, eftersom Hindrichs andra hustru (han var gift fem gånger), Hanna Truedsdotter, var syster till Jöns Truedsson. Därmed är både Jöns och Hindrich min frus förfäder, men Hindrich och hustrun Hanna är mina anor. Därmed är såväl Hindrich som Jöns far (och mor) våra gemensamma anor. Jöns hade dessutom en bror, som hette Nils Truedsson Möller, och han var gift med en halvsyster till Jöns Truedssons hustru. Även hon hette märkligt nog Kirstina Hindrichsdotter.

Trollknutar (eller -knutor) är kända från häxprocesserna, där de omtalas som ”förgöringsknutor”, med vilka förtrollning (sjukdom) överfördes på människor och djur.

I Peter Nilssons bok ”Den gamla byn” finns ett tingsfall från 1650. I följande citat berättas om en ”trollknuta” och vad en sådan troddes kunna åstadkomma för skada: ”Den mördades dotter Kerstin öppnar om morgonen fähusdörren för att släppa ut boskapen. Utanför dörren ligger något som hon inte lagt märke till: en trollknuta. Ett får springer ut över trollknutan, faller omkull, frustar blod och dör. Det blir panik, Kerstin rusar in i stugan och skriker, och folk kommer ut med eld. Flickans mor tar trollknutan med två vedträn och bär in den och kastar den på elden. I samma stund får hon frossa och blir liggande. Man tror att hon skall dö och kallar på prästen. Kvinnan ligger mållös i åtta dagar, och det dröjer ett par veckor innan hon orkar stiga upp.”