Vem sköt vilken präst i Kågeröd

HEMMA I KÅGERÖD gick livet sin gilla gång. Men ibland kunde det hetta till. Dåtidens adelsmän var både nackstyva och självrådiga.   - 1648 hade den dåvarande kyrkoherden Jacob Nielsen flera gånger sagt åt ägaren till Simmelberga gård, som hette Gagge, att han inte fick ta med sina jakthundar in i högmässsan, berättar Mats Hantoft.   - Tydligen hade han sagt till. en gång för mycket, för när Gagge nästa söndag som vanligt gick på jakt på söndagsmorgonen, tog han med både hundar och gevär in i kyrkan och sköt prästen i predikstolen!   Ett sådant brott kunde inte ens en adelsman klara sig ifrån utan straff. Gagge avrättades och de dåvarande ägarna till Knutstorp satte upp en minnestavla över kyrkoherden, som dött av sina sår hemma i prästgården 29 december 1648.   Predikstolen kom på plats 1696. Den liksom altaret från 1703 har snidats av den berömde träkonstnären Kijlman. Men baldakinen ovanför bevittnade en gång detta tragiska drama vid jultiden 1648.   TEXT: GUNNEL ARBIN

 

Ovanstående notis är avslutningen på en intressant och upplysande artikel om Kågeröds vackra och historiskt spännande medeltidskyrka, införd i Sydsvenskan den 10 juni 1997 som inledning på en artikelserie om skånska kyrkor, vilka valts ut för sina vackra målningar eller historiska inventarier. Eftersom baldakinen över predikstolen (på bilden) lär ha kommit på sin plats redan 1639, och kyrkoherden Jacob Nielsen förvisso dog 29/12 1648, verkar ovanstående version av historien om prästmordet i Kågeröd vid första påseendet trovärdig, men tyvärr är den en tidningsanka.

När jag var barn, berättade min far historien om prästen, som sköts på predikstolen (eller var det vid altaret?) i Kågeröds kyrka. Detta är bl a anledningen till, att jag senare försökt finna sanningen om denna dramatiska händelse. Jag har därvid funnit, att det finns oklarheter beträffande både tid, prästens så väl som missdådarens namn, tillvägagångssättet och mycket annat, eftersom händelsen under alla förhållanden tilldrog sig för mycket länge sedan. Berättelsen bygger på en ursprungligen muntlig tradition, som så småningom blev nerskriven i olika versioner, och i värsta fall kan det endast vara en vandringshistoria utan historiskt underlag.

Det orimliga i tidningsartikelns version är, att den äldsta kända nerteckningen gjordes av Jacob Nielsens son Sthen Jacobsen. Den 15/6 1667, alltså nästan 20 år efter faderns död, meddelade Sthen Jacobsen, som då sedan några år varit kyrkoherde i Kågeröd, till "Rannsakningar ang. Antikviteter", att vid Simmelsberga gata stod ett kors, rest till minne av en adelsman i Sim-melsberga, som var där begravd. Han hade vid en julotta satt ett timglas på predikstolen, efter vilket prästen skulle predika, men prästen hade slagit ned timglaset, varefter herremannen sköt ihjäl prästen, när denne kom för altaret; andra uppge, skriver Sthen Jacobsen, att herremannen givit blott en skilling i offer, vilket prästen kastat efter honom igen, varpå herremannen stack ihjäl honom med sin värja. Herremannen blev sedan gripen och halshuggen på Simmelsberga gata, där han begrovs; på sitt yttersta hade han förordnat, att till prästgården skulle skänkas en hans äng, Sandängen.

Detta nedtecknades alltså av en präst, som var född i församlingen, och vars moder också var född där. Han var dessutom historiskt intresserad och skrev senare sin kända krönika om det skånska kriget 1676-79. När Sthen Jacobsens far dog 1648, endast 45 år gammal, var sonen troligen 13 år, och självklart skulle han ha känt till, ifall fadern blivit mördad. Därför är tidnings-artikelns version helt orimlig och har, vad jag vet, aldrig tidigare framförts.

60 år senare ger dåvarande kyrkoherden i Kågeröd, P.R. Klerck, en helt annan version av sägnen om minnesstenen i Simmelsberga gata. Klercks uppteckningar återfinns dels i Kågeröds kyrkobok, dels i hans sockenrelation från 1729 och dels i hans sockenrapport med series pastorum (prästlängd) till G. Sommelius 1762. Dessutom återges historien naturligtvis av Klercks systerson J.C. Barfod i dennes "Märkvärdigheter rörande skånska adeln".

Så här skriver Barfod 1794: På baksidan av altartavlan, som är gjord år 1704, ses en för-teckning på alla ställets kyrkoherdar sedan reformationen, och därvid finnes anmärkt, att den förste lutherske prästen, som förut varit munk, blev inför altaret ihjälskjuten.

Enligt på stället bevarade handlingar skall därmed ha tillgått på följande sätt: Uti byn Simmelsberga i Kågeröds socken bodde den tiden en herreman vid namn Gagge. Denne, som var en stor älskare av jakt, reste alltid med full jägerianstalt till kyrkan, men icke nog härmed, han lät även sina hundar följa med in i Guds hus, där dessa merendels gjorde oljud. Prästen, som ofta gjort herrn tjänliga föreställningar mot denna oordning, råkade en gång, då han av deras skällande stördes i sin predikan, i sådan iver, att han från själva predikstolen med lagens stränghet tilltalte herr Gagge, för det kyrkofriden oroades av dennes hundar. Detta förbittrade herr Gagge så att han som svar på tal sköt prästen för pannan, då denne efter predikan mässade för altaret. Så förnäm herr Gagge var, måste han dock för denna missgärning släppa till halsen åt bödelsyxan. Han gav då genom testamente en stor äng, kallad Sandängen, till Kågeröds prästebol, dels för att därigenom försona sitt brott, dels för att vinna förskoning från galgebacken och i stället få bliva avrättad och begraven på egna äger, vilken nåd även förunnades honom. Gagges avrättning skedde på Simmelsberga gata. Tvenne uppresta stenar utmärka stället, där han undergick sitt straff och varest hans ben fingo sitt vilorum.
(De på stället förvarade handlingar, måste avse hans salige morbrors nerteckningar i Kågeröds tidigare kyrkobok.)

Som synes uppger Sthen Jacobsen inga namn i sin berättelse, eftersom den muntliga traditionen tydligen inte kände till några sådana. Inte heller Barfod nämner prästens namn men återger en tradition, att den förste lutherske prästen varit munk. I Klercks relation till Sommelius heter det emellertid: "Den siste för reformationen varande munk el. präst hette Herr Hans, som en adelsman vid namn Gagge boendes uti Simmelsberga by ihjälsköt vid altaret". Kyrkoherden Kay Hansén skriver 1955 i "Några anteckningar om de präster, som varit i Kågeröd och Stenestad sedan reformationen": Enligt en i Kågeröds kyrka bakom altaret befintlig seriespastorum skulle såväl den siste katolske som den förste lutherske kyrkoherden i Kågeröd ha hetat Herr Hans. Om det funnits någon präst med det namnet, är det väl sannolikt, att det rör sig om en och samme person, och att han övergått från katolska läran till den lutherska.

Hansén är således tveksam, om herr Hans existerat, och Carlqvist skriver i Lunds stifts herdaminne: "Någon luthersk Herr Hans har icke i samtida källor anträffats, lika litet som den siste katolske Herr Hans."

Hur förhåller det sig då med adelsmannen vid namn Gagge, som skulle ha bott på Backa-gården i Simmelsberga by? Carlqvist skriver, att ätten Gagge under medeltiden inte var bofast i denna delen av Skåne utan i södra delen. I danska arkiv nämnes däremot en Lage Skelmsen till Simmelsberga i slutet av 1400-talet. Carlqvist framför som en djärv gissning, att man i något dokument misstolkat de ofta svårbestämbara versalerna och läst L som G. "Herr Lage till Simmelsberga" kan då ha blivit "Gagge", kanske under inflytande av, att släkten Gagge i början av 1600-talet fått gården Bolstofta (i Halmstad socken) i arv.

Gagge var ett efternamn, och "Herr Gagge" är otänkbart, eftersom herr vid denna tid endast användes i förening med förnamn (med eller utan följande patronymikon). Detta är ju endast ett försök av Carlqvist att resonera sig fram till vilket historiskt underlag traditionen om den över-modige herremannen i Simmelsberga kan ha. Kanske var det herr Lage till Simmelsberga som i slutet av 1400-talet sköt eller stack ihjäl en katolsk präst i Kågeröds kyrka. Någon präst med namnet Hans lär inte vara dokumenterad, men däremot nämnes en Helge Lauridsen i dokument 1480 och 1488, och kanske var det denne, som blev dödad. Att någon Gagge dödade Jacob Nielsen 1648 måste helt uteslutas, eftersom den senares son och efterträdare inte kände till något därom.

En egenhet är, att Sthen Jacobsen skriver, att det stod ett kors vid Simmelsberga gata (fanns tydligen inte kvar på hans tid), medan Barfod omnämner två uppresta stenar. En av dessa har jag sett, att man förevisar på Knutstorps slott.

När jag läst historien, har jag alltid undrat, varför herremannen tog vapnet med sig in i kyrkan. Skulle han inte lämna det i vapenhuset? Beträffande jakthundarna kan jag inte låta bli att tänka på Carl von Linnés hund Pompe, som under somrarna ute på Hammarby brukade följa med husse den långa vägen till kyrkan om söndagarna. De brukade vila vid en viss sten utefter vägen. I kyrkan satt Carl alltid i samma bänk, och Pompe låg vid hans fötter. När prästen predikade alldeles för länge hände det, att Carl reste sig mitt i predikan och gick ut ur kyrkan, och hunden vande sig vid allt detta. Traditionen förtäljer, att när Carl av någon anledning inte kunde gå i kyrkan, gick Pompe själv. Hunden vilade sig vid den vanliga stenen, gick in i kyrkan och la sig i rätta bänken. Mitt i predikan steg han upp, viftade lite på svansen och travade ut ur kyrkan.