Veterinären

Olle Steen och Gunnar Borg har plockat fram sparade tidningsurklipp, gamla anteckningar och rotat i minnet. Ett och annat "hört" och självupplevt har dykt upp till ytan. Gamla avskriftet av urkunder - ofta utan angivande av källan - har letats fram ur gömmerna. Vi avstår från källredovisning i stort sett.

Hemmansägare Per Persson i Norrvidinge säger i "Minnen", att han jämte en annan landstingsledamot inlämnade till 1883-års landsting en motion med "anhållan att tinget i någon form måtte bidraga till inrättande av såväl läkare - som veterinärdistrikt på vissa platser inom länet, där dessa ansågs vara mäst i behov".

Detta gick igenom, säger Per Persson vidare, "så att vi erhöllo anslag av både landsting och hushållningssällskap för stationering vid Teckomatorp av Medicine doktor och weterinärläkare".

I detta nummer av Släkt och bygd presenterar vi den förste veterinären -Eric Borg. I ett kommande nummer avser vi att berätta om den förste läkaren - Axel Ekdahl.

Under lång tid i mitten av 1700-talet hemsöktes Skåne av den s.k. "Boskapssjukan" även benämnd "Fäsjukan", emedan den endast angrep klövbärande djur. Hela besättningar dogo. Kyrkoherden i Kågeröd, som själv förlorade alla sina kreatur, har i kyrko boken för varje år antecknat hur många kreatur i socknen, som dog av "sjukan". För många blev det hela besättningen. För Skrävlinges vidkommande var för-hållandet enahanda. Därom vittnar mål, handlagda vid häradsrätten i Annelöv. Skyldigheten att nedgräva de döda djuren för att hindra sjukdomens spridning, hade tydligen åsidosatts.

Vad gjordes för att bota de sjuka djuren? Ja, man har anledning antaga, att diverse huskurer brukades. Då dessa inte hjälpte tog man till besvärjelser och vidskepligt hokuspokus.

Det är intressant att se, hur de bestämmelser som utfärdades på 1800-talet för att förhindra smittospridningen, i stort sett är likartade dem, som utfärdades under 1900-talets mul och klövsjukeepizootier. Anslag enligt nedanstående sattes under 1910-40-talen upp vid infarterna till smittade gårdar:

År 1883 hade alltså landsting och hushållningssällskap i Malmöhus län beviljat anslag för läkare och veterinär med placering i Tecko-matorp. Här tycks nu C. A. Linderoth i Tecko-matorp ha tagit initiativet och förde ärendet vidare. En annons infördes i Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 1, 4, 8 och 12 december 1885:

Den 18 januari 1886 antogs Eric Weddig Borg till veterinär i Teckomatorps distrikt och utnämndes till distriktsveterinär därstädes den 4 september samma år. Han hade den 12 juni året förut avlagt fullständig veterinärexamen och därefter varit praktiserande veterinär i Svedala.

Den 24 årige veterinären hyrde in sig hos spannmålshandlaren Ola Larsson Lundgren, nu Västergatan nr 2.

Eric Borg flyttade i januari 1886 till Teckomatorp. Mathilda Nilsson i maj 1889. De gifte sig den 8 juni 1889 och levde sedan hela sitt liv i Teckomatorp.

Eric Borg dog den 24 december 1933 och hans änka Mathilda den 22 maj 1955. De ligger båda begravda på kyrkogården i Norra Skrävlinge.

Då järnvägslinjen Malmö - Billesholm anlades, byggdes nytt och större stationshus och det gamla nedrevs och uppfördes i oförändrad stil å hörntomten Västergatan 4 - Saftstationsvägen. Till detta hus flyttade Borg och folkhumorn döpte denna hans bostad till den "djuriska villan".

Bilden är med stor sannolikhet tagen den 3 april 1894 på Mathildas 35-årsdag. Hon står i den vänstra gruppen av personer bakom en stol, på vilken ett barn sitter - sonen Axel Weddig. Längst till höger, hållande en häst, står Eric Borg. I en grupp mellan ett par ljusklädda damer sitter en äldre dam, mor till den yngre damen, som står bakom hennes stol. Denna yngre dam heter Charlotte Svensson. Hon innehade enligt uppgift hotellet vid denna tid.

En Kungl. Kungörelse af den 2 september 1830 säger i paragraf 7: "Det är djurläkaren förbjudet att befatta sig med sjuke menniskiors botande".

Anade man 1830, att veterinärernas djurmediciner skulle bli omåttligt populära. Starksprit i lika delar med hett kaffe satte fart på sjuka kossor. Djurägaren hade att tillse, att drycken inte serverades alltför varm.

Det berättas om en djurägare, att han vände sig till Eric Borg för att få mer medicin. Kon hade inte tillfrisknat ännu. Han erhöll då mer av den åtrådda medicinen men återkom efter ytterligare ett par dagar och menade, att den sista medicinen inte var så bra som den han hade fått först:

"Jasså", sa Eric Borg, "har kon klagat?"

Eric Borg var en av stiftarna av Skånska veterinärföreningen, blev dess vice ordförande 1911 och ordförande 1926 samt lämnade denna befattning - med ålderns rätt - vid 71 år. Såsom en uppskattning av nedlagt arbete valdes han då till hedersledamot. Likaledes mottog han hedersledamotskap av "Kobenhavns Dyrlaege selskap" 1932. Han utnämndes till R.V.0. år 1914. Ordförande i hälsovårdsnämnden blev han 1915 och i municipalstämman 1925.

Han engagerade sig med kraft i den frivilliga brandkårsrörelsen och med inte mindre kraft i Teckomatorps planteringsförening. Denna förenings verksamhet kan teckomatorpsborna ännu njuta av. "Försköningsparken" ligger där ännu med sina öppna gräsplaner och lummiga busksnår.

Hans intresse för växter och trädgårdsskötsel är väl dokumenterat. I sin trädgård, sägs det, samlade han alla slags blommande buskar och örter, så småningom i en oupplöslig oreda. Ty om utrymmet än var väl tilltaget, räckte det inte till. Därför hände det, att en ny planta sattes ovanpå en för tillfället nedvissnad.

Den 28-29 september 1918 hölls en trädgårdsutställning i Teckomatorp. I katalogen till denna utställning finner man namnen på många teckomatorpsbor och naturligtvis bland dessa även veterinärens. Eric Borg skänkte ett hederspris. Som utställare finns han med i flera "Afdelningar".

Mathilda Johanna Nilsson född 3 april 1859 på Sösdala nr 14 Norra Mellby fs

Eric Weddig Borg född 25 mars 1862 på Lemmeströ gård, Gustafs fs (Börringe)

 

Vid sidan av sin veterinära praktik var Eric Borg sedan 1899 anställd som biträdande lärare vid lantmannaskolan på Fridhem i Svalöv. Hans ämnen var, uppges det, veterinärkunskap och hofbeslag. Han tycks dessutom ha undervisat i "storviltjakt". En elev, en greve Ridderstolpe från Fiholm, insöp tydligen med begärlighet kunskaper i detta ämne. Han berättade vid något tillfälle i början på 1960-talet när Eric Borg kommit på tal, att han ännu hade stor glädje av de kunskaper denne förmedlat. Så t.ex. hur man med lillfingret infångade Sveriges minsta jaktbara fågel. Hade man ett kort lillfinger kunde man ställa sig på en pall för att bättre nå upp. Fågeln var då ännu ej utrotad och bar det stolta namnet näskråka.

Eric Borg pensionerades den 31 oktober 1927. Han sände då till sina kunder ett meddelande, att han för hälsans och ekonomins vårdande komme att fortsätta med sin praktik i de gamla lokalerna efter nya metoder.

Eric Borg dog den 24 december 1933 "efter en tids sjukdom". I den osignerade minnesteckningen i Sydsvenska Dagbladet står bl.a.: "Såsom veterinär i ett av Skånes största distrikt blev hans arbetsdag från tidiga morgonen till sena kvällen. Då därtill hans samhälle anförtrodde honom en mängd kommunala och allmänna uppdrag, skulle det en Eric Borgs kämpagestalt och kraftnatur att orka intill senaste år bära den arbetsbörda, som vilade på honom".

Jordfästningen ägde rum i Norra Skrävlinge kyrka den 30 dec. kl 2 e.m. Härom meddelar Sydsvenska Dagbladet bl.a.: "Kyrkoherde E. Scholander tackade den avlidne för allt gott han gjort, all glädje han skänkt och för trofast vänskap". Och om begravningen: Under tonerna av en sorgemarsch utbars och nedsattes kistan i graven, vilken var originellt anordnad såsom en uppschaktad gång, klädd med granris och blommor".

Jo, visst var graven originellt anordnad. Dylik gravsättning torde inte förekommit sedan forntida vikingar gravsatte sina hövdingar eller beryktade slagskämpar. Att något sådant kunde åstadkommas å Norra Skrävlinge kyrkogård kommer sig därav, att kyrkogården utökats med ett nytt område, där endast få gravar uppkastats och gott utrymme fanns. Graven gjordes så bred, att bärarna kunde obehindrat gå in i denna. Nedgången till gravens botten gjordes mycket långsluttande. All jord kastades upp i vallar längs nedgången. Längs denna planterades höga granar. Gravens inre, gångens sidor och botten samt vallarna bekläddes med granris; kransar och buketter placerades på nedgångens sidor. Så kunde likföljet gå ned i graven och taga "ett sista farväl" av Eric Borg.

Det måste ha mobiliserats en stor arbetsstyrka för att under endast tre dagar utföra detta arbete. Grävmaskiner var då okända, all grävning fick ske för hand. Och så var det under den kalla årstiden med frusen jord och korta arbetsdagar.

Kyrkovärdarna, som medgivit denna originella gravsättning, hade nog inte tänkt sig, att den skulle bli så betydande. Senare kyrkovärdar säger sig inte komma att tillåta dylikt spektakel.

Hans maka, Mathilda Johanna, överlevde honom i över tjugo år. Hon dog den 22 maj 1955, 96 år gammal. Säkert finns det många teckomatorpsbor som minns "gamla fru Borg".

Jag tror att hon uppfattades som en vänlig dam med en bestämd vilja. Sladder tålde hon inte. "Om du inte har något gott att säga om en människa så behöver du inget säga" kunde hon tillrättavisa sin omgivning med.

Hennes hembiträde, Hilma, hade tjänat hos henne i många år och stod bi in i det sista. Hon berättade om en händelse, som inträffat då gamla frun var mellan 85 och 90 år.

Det var på hösten, då päronen var mogna. Frun hade burit ut en stol och stod uppkliven på den under päronträdet. Med ett päron i vardera handen kunde hon inte ta tag i stolens ryggstöd och kunde därför inte komma ned. Då ropade hon på mig. Jag blev alldeles förskräckt och grälade på henne. "Gamla människan! Bära sig åt! Ett barn skulle ju skämmas, att göra så". Det tyckte hon inte om att jag sa. Jag tog emellertid päronen, hjälpte ned henne och bar in stolen. Efter en stund ropade hon på mig igen. Då stod hon åter på stolen med ett päron i vardera handen. .... Henne skulle man minsann inte gräla på.

Eric Borg var morgontidig. På skylten vid verandadörren stod: "Träffas säkrast före klockan 7 f.m.". Distriktet var stort, ofta blev det sent innan han kom hem. Säkert var både han och hästen trötta, när de kom hem på kvällen. Makan Mathilda och svärdottern Hedda försäkrade båda, att han "hade varsel". När man i kvällningen satt och väntade på honom kunde man tydligt höra hur häst och vagn kom in på den stensatta gården. Då reste sig Mathilda och gick ut i köket och sa, att nu kunde potatisen sättas på för nu var doktorn hemma om tio minuter.

Hans sprudlande humör och historieberättarförmåga gjorde att hans besök i bondgårdarna alltid uppskattades, även då det inte gällde sjukbesök. Många är de historier som han berättat, som lagts i hans mun eller berättats om honom.

Under 1900-talets första årtionden hemsöktes Skåne av mul- och klövsjukeepizootier. Det smittämne, som förorsakade sjukdomen, var inte känt. Det berättades, att medicinalstyrelsen hade fått underrättelse, att Eric Borg i Teckomatorp funnit sjukdomsbacillen. Styrelsens chef ringde en morgon upp Borg och gratulerade denna för den värdefulla upptäckten. Borgs svar blev:

"Ja, det skall jag säga dig Kjerrulf, att det är väl, att det finns lögn till, för annars skulle det bli en farlig oreda, om allt va sant, som folk säger".

Följande sanna historia bör inte falla i glömska. Borg hade några år en pigg terrier, som han var mycket fästad vid. En dag hade hunden förirrat sig ned till järnvägsstationen och kom där under ett lok och dödades. Borgs gode vän, stins Hillman, blev mycket ledsen och drog sig för att ringa upp Borg och meddela honom den ledsamma händelsen. Därför bad han en av stationskarlarna, Sven Jönsson, känd för sitt rättframma sätt, att så varsamt som möjligt underrätta Borg. Stationskarlen gav sig iväg träffade Borg i trädgården, varvid följande samtal utspann sig:

"Goa doktorn, ja kan hälsa frå doktorns hong".

"Jaså, var e han?"

"Jo, den lille jävåren kom i vajen får itt lok å ligger nu på resgossed i två kolli".

På bilden, där han sitter i sin trilla utanför huset på Karlsgatan, ser man piskan. Den hade, som redan sagts, ett spik längst ned. Spikhuvudet var avklippt. Vid denna tid transporterade bönderna sockerbetorna i "bolstervagnar" till järnvägen för vidare transport. bolstervagnarna saknade fjädrar. Bönderna toppade givetvis lasset för att få med så mycket som möjligt. Åtskilliga betor föll av från de skakande vagnarna och naturligtvis skakade vagnarna särskilt mycket när de passerade över järnvägen. Här kom piskan till användning. Betorna spetsades på spiken och kunde halas in och läggas på vagnsbottnen. Hästen hade lärt sig att stanna - det gällde ju dess vinterfoder.

Vid ett tillfälle hade veterinär Borg en vikarie. En kombinerad tjänste- och semesterresa till Norge var orsaken. När Eric Borg kom hem och förhörde sig med vikarien hur det hade gått, fick han veta, att det gått i stort sett bra. Dock! Vikarien tyckte att hästen borde slaktas. Den hade koller. Det var inte normalt, att en häst stannade på järnvägsspår alldeles av sig själv.

År 1895 flyttade Borg till eget, nybyggt hus med tillhörande stor trädgårdstomt vid Karlsgatan nr 14 och 16 - Järnvägsgatan. Bilden är tagen utanför detta hus. Eric Borg sitter i sin enspända trilla. Lägg märke till piskan. Den hade ett "huvudlöst" spik i nedre ändan.

Den naturliga avslutningen på denna berättelse om Eric Borg, den förste veterinären i Teckomatorp torde vara att återge ett uttryck, som han ofta uttalade: