Beredskapsminnen

1940-talet är känt för det stora antalet barn som föddes under de åren, som högst var det åren 1944 och 1945 med 135000 födslar varje år. Det stora flertalet barn föddes på sjukhusens BBavdelningar. Barnmorskorna ute i bygderna höll på att avvecklas. De flesta mödrarna ammade sina barn, det strikta tidschemalagda ammandet började man gå ifrån. Barnmaten på burk var ännu inte kommen, välling var väl den första mat barnet fick och sedan annan vanlig mjuk mat. Burkmaten anses även i dag allt för dyr för att användas enbart, Äldre tiders metod att tugga maten till barnen var försvunen även om det bland cirkeldeltagarna fanns dem som hade sett det.

Metoden att barnen skulle ligga i svep var ju sedan länge försvunnen. Till blöjor började cellstoff att användas men det var inte våra dagars fina material utan barnen fick lätt utslag, så ännu användes mest de vanliga gammaldags blöjorna. I skolan gick inte längre flickorna med förkläde och bland pojkarna gjorde modet med s k äppelknyckarbyxor sitt intåg. Ännu gällde att när det köptes nya kläder skulle de vara tilltagna att växa i, dock inte så kraftigt som för två pojkar i Kloveröd, som till skolstarten någon av de sista åren på 1920-talet fick sytt vars sin överrock så rymligt tilltagna att de kunde användas hela deras skoltid. Fotbeklädnaden var på sommaren trätofflor och på vintern gummistövlar.

Barntillsynen fick var och en ordna som den ville och kunde. En och annan genom anställd, men de flesta genom morföräldrar, farföräldrar eller större syskon. Någon kollektiv barntillsyn behövdes inte, ännu var i flesta fall mor hemma som den fasta punkten. Som de flesta i vår bygd ännu var jordbrukare så fick barnen så snart de kunde, hjälpa till med lämpliga göromål.

I skolan användes väl ännu Folkskolans gamla gröna läsebok liksom Nils Holgersson. En del nya läroböcker hade kommit såsom ny geografi, historia m fl. Kristendomen upptog ännu sin del av tiden, ännu skulle en del psalmverser läras utantill och multiplikationstabellen skulle nötas in så den satt där hela livet. På rasterna lektes, det var pjätt, det var brännboll och fotboll var uppskattat samt därtill mycket annat. På vintern var det snöbollskrig och kälk - och sparkåkning samt på våren kulspel. Efter skoldagens slut fick barnen hjälpa till hemma med diverse saker, mer eller mindre motvilligt. Den som var ovillig kunde ju skylla på läxläsning, som kanske inte alltid var så lätt att göra med hela familjen i samma rum och att trängas om samma ljuskälla. Blev det någon tid över så fanns ju den fria naturen runt omkring där de kunde sysselsätta sig.

Så kom examensdagen - efterlängtad därför att där bakom fanns sommarlovet. Skolsalen var dagen till ära prydd med försommarens härlighet i blommor och grönt. Barnens alster i fina teckningar var uppsatta till beskådande och mer eller mindre prydliga skrivböcker var utlagda. Examen bevistades av ett antal mammor och en och annan pappa. De fick kanske anledning till stolthet för sina telningars kunskaper - eller skämmas om det avslöjades brist på kunskaper. Det förekom sång, förhör inte helt förberedda, tal av prästen som var skolstyrelsens ordf. och betyg till avgångsklassen. I Konga skedde avslutningen i kyrkan på examensdagens e m. Sysselsättningen under sommarlovet var inget problem - man hjälpte till hemma,det var betskötsel, höstnad och med mångahanda andra sysslor samt icke minst friheten från skolan. En del av de äldsta barnen kunde ha anställning under sommaren.

Till Konga församling synes vad vi vet inte ha kommit något flyktingbarn under krigsåren, men i församlingarna omkring lär ha kommit en del, främst finska barn varav några stannat kvar och gift sig och blivit rotade i det svenska samhället. Det frågas hur barn har det i dag i jämförelse med 1939 - 1945? Både bättre och sämre kan man säga. I klädedräkten avgjort bättre, inga urväxta kläder, vi vet inte hur det är i dag om man ärver kläder efter varandra bland syskor. Skolmaten, som nu helt slagit igenom, är en betydande förbättring liksom läkarundersökning och tandvård. Sämre: de flesta barn har ingen förälder hemma när de kommer från skolan. Många lider av överflödets förbannelse då de är överhöljda av leksaker och prylar av alla de slag. De jagas omkring på resor, ofta långresor som de är för små att ha någon behållning av. I stället har dagens barn förlorat en del av den närhet till naturen som krigsårens barn hade.

Under kriget var det väl ingen större skillnad på nöjeslivet jämfört med 1930-talet, utom på platser där militär var förlagd märktes nog detta vid nöjesplatsernas dansbanor i tillgången på danskavaljerer. På andra håll där det inte låg militär kunde danskavaljererna vara betydligt fåtaligare.

Vid inkallelsechocken 1940 avstannade de flesta av de vanliga arrangemangen. I Kågeröd låg zigenare, dessa ordnade med dans i Kågeröds lund (inne) två lördagar i månadsskiftet april - maj. För oss (manliga) som var hemma var det en gynnsam tid, konkurrensen om flickorna var ju mycket mindre genom de många inkallade som var borta. Sedan fram på försommaren kom nöjeslivet igång i tämligen vanlig omfattning.

Den mest besökta dansplatsen var i våra trakter var nog lördagsdansen i Kågeröds lund. som kunde dra 500-800 besökare. Trolleholms skyt-teskog drog också många besökare och på söndagarna var Skäralid välbesökt. En och annan gång var det fest i Nackarpsdalen och i Bjärnarps skog hade Axelvolds brandkår ibland fest - då det regnade de flesta gångerna. Under vintern dominerade föreningsdanserna då främst de i SLU:s regi. Söndagskvällsdansen i Teckomatorps folkets hus besöktes väl av några. Och så fanns det biograf i samhällena.

De flesta ungdomar, utom de som tillhörde någon speciell grupp, besökte nog mest varje vecka något dansställe under sommaren. Under vintern blev det mest SLU som tog hand om flertalet av ungdomarna. Det var dess månads-möten, studiecirklar och teatergrupper som besöktes. SLU kallades "det dansande ungdomsförbundet" och visst var dansen det dominerande inslaget i verksamheten, men det förekom även mycket annat såsom teater, kabaréer och revyer där ingen gick säker för att bli "behandlad". Allt togs dock med gott humör. Det förekom fråge-sport som då var populärt, och det var studiecirklar i skiftande ämnen såsom föreningskunskap, bokföring och svenska för att nämna några. I teater och revygänget var ett antal ungdomar engagerade av vilka kan nämnas: Otto Nilsson, Anna Nilsson, Stina Skoug, Nils Nilsson, Ture Berglund samt Karl Erik Kulle m.fl.

Omtyckt orkester var Ekvalls ifrån Skromberga som spelade i Kågeröds lund.. Det fanns även andra omtyckta orkestrar, vad de hette kan vi tyvärr inte komma ihåg. Dragspel och fiol var väl de mest omtyckta instrumenten. Vals, foxtrot och tango var de mest förekommande danserna men även schottis, hambo, polka och step förekom. Populära schlagers var Lili Marleen, Men det gör det samma för han är min soldat, La Paloma och Sving it magistern och några andra. Populära sångare var Alice Babs, Harry Brandelius, Ulla Billqvist, Lasse Dahlqvist, Edvard Persson m.fl.

Vid sammankomster i hemmen, där ung-dom var med och om det inte gick att dansa så lektes det pantlekar där även äldre deltog, eller spelade man kort. Hade man tillgång till grammofon så spelades skivor. Johan Göransson i Huntseröd hade en stor uppsättning skivor, särskilt valser, som han gärna spelade. Någon kallade honom därför valskungen.

Radio hade nog de flesta familjer vid krig-sutbrottet. Det som mest lyssnades på var säker-ligen nyheterna, andra populära program var gammal dansmusik, vissa revyer, monologer i stil med optimisten och pessimisten. Sport och andra referat av Sven Jerring, som var utomordentlig, en annan radioröst var forskningsresanden Sten Bergman, som det var en fröjd att höra. Ett teaterbesök på Helsingborgs stadsteater under kriget minns jag, där gavs "Av hjärtans lust" av Zarl Ragnar Girow och på Rönnehäll såg vi "Galjmannen". Revyer besökte vi i Skromberga och Rönnehäll samt i Landskrona.

Några utpräglade Svingpjattar eller Nalensnajdare fanns inte bland oss. Det enda som förekom i riktningen jitterbugg var väl det vi kallade Pa-la-laj där de dansande stod sida vid sida och tog vissa steg fram och tillbaka. Under krigsåren hade filmen en verklig guldtid det har väl aldrig gått så många på bio som då. Främst ville man se glada filmer i denna osäkra tid. Edvard Perssonfilmerna var då mycket popu-lära. Jag minns från biografen på Ljungbyhed då det visades en Edvard Persson-film att trängseln blev så stor att en kamrat, Göthe Persson, sade sig ej ha rört vid golvet på hela vägen in i lokalen. Andra populära skådespelare var Sickan Karlsson, Åke Söderblom, Ingrid Bergman, Birgit Tengrot, Fridolf Rudin, Thor Modén, Isa Quensel och Edvin Adolfsson. Filmer man minns var bl a Sången om den eldröda blomman, Tänk om jag gifter mig med prästen, Söder om landsvägen och Kalle på Spången.

Inom nöjeslivet i nutiden i våra trakter är nog den största förändringen att de många mindre dansplatser som funnits tidigare nu helt försvunnit och ersatts med några få ställen som tar besökare i flera tusental såsom Vägasked vid N.Rörum. Dit kan man taga dyrbara dansorkestrar och ha artistuppträdande som kostar 10 000-tals kronor. Det är skillnad till vad dansmusik och uppträde kostade vid en SLU sommarfest i Kågeröds lund 1941, 230 resp 225 kr för två dagar med 600 besökare på lördagen och 300 under söndagen. Under krigsåren kunde man inte fara längre än det gick att komma med cykel. I dag är de flesta bilburna och resten samlas upp av bussturer som sträcker sig åtskilliga mil omkring. Frågan är om inte de ungdomar som i dag färdas vitt omkring till nöjesplatserna i bil eller buss förlorat något av den stämning vi erfor då vi cyklade hemåt - kanske besvikna, ensamma eller uppåt om lyckan varit så god att vi fått en flicka att följa hem. Hur upplevdes då inte sommarnatten, här och var hördes näktergalens nattkonsert och så den ljusa sommarnattsskymningen. Det är sådant, som man tror, inte kan upplevas i en bil.

När TV var ny hade den en förödande inverkan på umgänge och fritid. Det var en det ena än det andra som skulle ses och gick folk tillsammans så var det att sitta framför TV-n, det blev inget tillfälle till samtal. TV har även starkt bidragit till de minskade biobesöken.

Någon organiserad idrott förekom inte i våra trakter. Fotboll förekom väl då och då men inga serier eller dylikt. Planen som användes var en vanlig beteshage där kreaturen hade gått och lämnat sina visitkort. I riksmarschen 1941 deltog många. Från Konga hade de som gick milen vändpunkt vid Uppsala smedja och vid 1,5 mil var vändningen strax före Kågeröd vid Fågelsång. Själv gick jag från Kågeröd och vände vid S.Vram 1,5 mil. Jag gick på 1,46 och fick därför gångarmärket i brons. Godkänt prov var 2,20 på 1,5 mil, tiden på 1 mil för kvinnor och äldre var 1,30. Senare på hösten 1941 avlades även prov på riksorienteringsmärket vilket jag gjorde i sam-band med beredskap. Inför riksmarschen hade jag tränat några dagar i förväg och fått skoskav, så jag måste gå med tunna gymnastikskor, som jag gick hela tiden på höger sida av vägen med vänster fot uppe på asfalten varför jag blev mycket öm i foten, och hade svårt för att gå flera dagar efteråt och detta mitt i vårbruket. Jag hade en kamrat som också gått riksmarschen, han var snickare och sade sig de närmaste dagarna ha klättrat mer med armarna än med benen. Som hemvärnsman fick man deltaga i en del skytteövningar både på skjutbana och med fältskytte, liksom flertalet av de som var inkallade. På orten fanns en livaktig skytteförening där många deltog.

Gunder Häggs och Arne Anderssons löpardueller följdes av oss liksom större delen av svenska folket. För de flesta var nog Gunder Hägg idolen. Häggalerna runt om i landet drog ju fulla hus, och man stod i kö för att få löparstjärnorna till sina arenor. Så skulle det också bli Häggala i Helsingborg en kväll 1943. Kurt (Götas bror) och jag hade tänkt oss att fara dit. För att kunna komma hem måste vi fara med tåget från Tågarp, eftersom det inte gick någon buss på kvällen. Men det regnade kraftigt hela dagen och först i sista minuten så vi skulle hinna med tåget höll det upp så vi måste flåköra mot Tågarp. Kurt hade dubbla däck på ena hjulet av sin cykel (däck var det ont om). Den gick tungt som ett tröskeverk så vid Videröra måste vi byta cykel för att kunna hinna till tåget (Kurt var 13 år då, så jag var den star-kare). Hägg hade fått startförbud av läkaren så vi fick inte se honom springa men han förrättade prisutdelningen. Det var ändå fina tävlingar så vi var belåtna när vi åkte hem.

Morgongymnastiken i radion var det nog inte så många som deltog i den hade man fått alldeles gratis långt tidigare på morgonen, men hörde ofta på då jag var inne till frukost och radion stod öppen. Det jag minns därifrån var att fönstret skulle slås upp och nattluften blåsas ut _ puu_puu och så skulle man rulla med huvudet högre, och högre, och högre, det hördes lustigt så man tänkte: då skruvas huvudet av.

Att Tyskland hade kapitulerat fick vi reda på genom radion den 4 maj 1945. Upplösningen var ju väntad, ändå var lättnaden stor men ännu fanns en viss osäkerhet om alla tyska trupper skulle följa ordern. Den 7 och 8 maj skedde de tyska ar-méernas formella kapitulation.

Några påtagliga glädjeyttringar förekom väl inte ute på landsbygden. Av de som hade flaggstång så hade nog de flesta flaggan uppe. Det jag klarast minns från fredsdagen var att när helst man slog på radion så hördes glädjebud-skapet att Danmark och Norge var fritt. Nils Nilsson som då hade taxi har omtalat att i Landskrona gick skolbarn omkring på gatorna och delade ut flygblad som bekantgjorde freden. Det har även omtalats att på något håll sågades flaggstängerna ned för dem som inte hade flaggan uppe den dagen.

Så blev det fred igen och samhällslivet återgick efter hand till fredliga förhållanden, ransoneringarna upphörde så småningom, men det tog tid innan även importerade varor fanns tillgängliga. Efter kriget sålde kronan inmönst-rade bilar och andra varor bl a från ett upplag vid Citadellet i Landskrona. Köparna blev där foto-graferade tillsammans med bilarna innan de fick ta dem _ vad det skulle vara bra för?

Ute i Europa var förstörelsen ohygglig. Millioner människor drog omkring som flyktingar, många hade förlorat familj, hem och fosterland. För dessa skulle det dröja länge än innan deras liv skulle bli normalt - för åtskilliga aldrig.

Uppbyggnadsbehovet ute i Europa var enormt. Svenska folket hade under ännu ett världskrig fått förmånen att slippa bli indraget. Vilket vi bör vara djupt tacksamma för.

Efter den tyska kapitulationen skulle människorna få ännu en chockupplevelse då sanningen om de tyska förintelselägren blev uppenbar. Där som människoförintelsen och grymheten hade nått en ofattbar omfattning.

I augusti 1945, genom atombomberna över Hiroshima och Nagasaki fick mänskligheten påminnelse om att ytterligare ett förstörelsevapen blivit tillgängligt, som till sin verkan är det mest förödande och förskräckande förintelsevapen som framställts. Skall mänskligheten kunna behärska dessa krafter eller blir de vår kulturs undergång.