Självmord

Bengt Nordahl

Landslagen av 1442 säger att självmördare skall ”till skogs föras och i båle brännas”. 1734 års lag i XIII kap. 1. § säger: ”Prövar domaren att han med vilje sig förgjort, då skall en sådan självspillning av skarprättaren till skogs föras och i jord grävas.” Detta skedde enligt Eva Wigström ofta i ”markaskälen” och gav upphov till många sägner om spöken. ”Finnes det i huvudsvaghet, raseri eller annor vånda skett vara, då må han av annat folk handteras och begravas.” Misssgärningsbalken tillät således i sådana fall, att den döde begravdes på kyrkogården.

Med tiden mildrades bestämmelserna angående gravsättning av självspillning, och från 1840-talet blev det tillåtet att oavsett anledningen lägga dem inom kyrkogårdens helgade område. Till en början lades dock sådana lik på kyrkans norra sida, och varken klockringning eller sång fick förekomma vid deras jordfästning. Det lär under denna tid ha förekommit att man passade på att gömma självspillning i jorden under själaringningen när någon annans liktåg närmade sig kyrkogårdsporten.

Fram till och med 1864 var t.o.m. försök eller förberedelse till självmord straffbart i svensk lag. I lagens § 4 stadgas: Nu kan hända att den sig själv förgöra vill ej får död därav, plikte med fängelse, spö eller ris efter omständigheterna. I våra dagar anser vi det vara beklagligt om någon själv anhänder sig livet, men vi lägger ingen skuld på den som gör det. Det kan väl dock inte förnekas, att många känner en viss avsky inför det inträffade, vilket kanske kan förklaras av vad kyrkan genom tiderna lärt ut. I Martin Luthers Lilla katekes från 1869 frågas det i femte budet: Hwilka äro en Christens skyldigheter emot sitt lif? Svar: Att icke förkorta det med wåld öfwerdåd, laster och försummande af de läkemedel Gud fölänat.

Kyrkans och samhällets syn på självmord kan nog vara orsak till att de inte tycks ha varit särskilt allmänt förekommande, och kanske försökte även anhöriga ibland att hemlighålla dem. Det hindrar ju inte att de då och då påträffas i dödböckerna med hänvisning till urtima tingsrättens anvisning om hur begravning skulle ske. Har det hänt under tid då kyrkoböckerna var ofullständiga kan man kanske t.o.m. finna uppgifter om tidigare okända släktförhållanden. Ett sådant fall är följande dödsnotis från 1733 i Kågeröds C:2: Dom 3 i Trinit sattes neder i Kyrkogården i stillhet utan Predikan och Ceremonier Lars Olsson ifrån Hästahagen, som Pingstdagen d 13 Maij med en bössa skiutit sig till döds under Predikan.

I domboken får vi veta, att Lars Olsson någon tid varit ”hängsjuk” men att det ej förmärkts någon huvudsvaghet. Hustrun hade gått i kyrkan pingstdagen, medan Lars Olsson och äldste sonen Sven (14 år) stannat hemma. Denne berättade, att fadern som legat ovanpå sängen, stigit upp och gått omkring på golvet och sedan gått ut. Strax efter hördes ett skott, och Sven gick ut för att se vem som sköt. Han hade då funnit Lars Olsson liggande död på ryggen hållande bössan i vänster hand. Han låg vid ett kärrdrag ett stycke från gården, där han brukade skjuta efter änder Bland vittnena nämnes den dödes broder Jöns Svensson i Risagården.

Att den döde var bror till Jöns Svensson på granngården Risagården är för mig den intressantaste uppgiften, eftersom denne är en av mina anor. Självklart var de inte bröder utan halvbröder, men släktskapet går inte att få fram i kyrkboken som börjar 1689, och Jöns Svensson var född omkring 1676. Med denna kunskap om släktskapet kan man konstatera, att Jöns bör vara son till Sven Andersson (Sven i Hästahagen) som var åbo på Hästahagen åtminstone 1657-1684, och att Jöns Svenssons mor bör ha gift om sig med Olof Persson senast 1688. Att Jöns Svensson var från Hästahagen framgår bl.a. av att han upptas som dräng där i 1698 års katekismilängd, och året efter uppges Jöns Svensson i Hästahagen vara far till ett ”oäkta” barn.

Självmord genom hängning

Häradsrätten var nog inte helt övertygad om att Lars Olsson verkligen tagit sitt liv. Det kunde tydligen också ha varit en olyckshändelse. Att skjuta sig var tydligen inte heller något vanligt tillvägagångssätt, bl.a. därför att flertalet inte hade tillgång till någon bössa, och med den tidens svårhanterliga skjutvapen skedde istället många vådaskott. Av de själmord jag påträffat och gjort noteringar om, har flertalet skett genom hängning, vilket troligen var vanligast.

I Röstånga kyrkobok berättas utförligt om Jöns Nilssons död uti L Tibbaröd 1734.” Han hade natten emellan d 8 och 9 april gått ifrån sitt hus och hängt sig uti marken. Det berättas, att han för något mer än ett år sedan hade råkat uti en svår och häftig sjukdom och förmärktes därefter ha kommit i ängsliga tankar. Han var på slutet rädd och folkskygg och gick om aftonen till säng för sig själf i ett uthus. Han hade hängt sig med ett litet bastrep ett stenkast ifrån gården uti en ek. Häradsrätten tillät, att ”denne Jöns Nilssons döda lekamen må i stillhet uti kyrkogården afsides begrafwas”.

Den 28 juli 1752 hölls urtima ting i Knutstorps by i Kågeröds socken. Vid middagstiden den 17 juli, medan mannen var ute och arbetade, hängde sig Nils Jepsons hustru Elsa Arildsdotter på höskullen med ett bastrep i hanabjälken. Med anseende till att hustrun under en tid varit betagen av mycken ängslan och svårmodighet och alltid fört ett sedligt leverne ”prövade Tingsrätten för rättvist”, att hon skulle få hanteras av ärligt folk och i stillhet begravas samt ”afsides i Kyrkiogård nederläggas” enligt förordningen av d 27 okt 1725. Samma dag kastade prästen mull på den döda och läste välsignelsen, men genom domarens tillåtelse var den döda kroppen förut nertagen och nersatt i en öppen grav belägen avsides på kyrkogården.

Ytterligare två hängningar har jag som exempel. De är från slutet av 1700-talet, och den ena är från Axelvold, där man den 15 okt 1775 kl 7 om morgonen fann ladufogden Mats Andersson hängd i torvhuset. Han hade kommit till gården vid mickaelitid, ”då han yttrade sig under någon ängslan at icke förstå sina gjöromåhl hwilka hos honom så tilltog, att han änteln (slutligen) fattade en så ömkelig determination”. Häradsrätten ansåg hans bortgång vara skedd under ”hufwud swaghet”, varför han blev dömd att få ligga på kyrkogården, där han begrovs den 20 okt. Tyvärr saknas protokollet från häradsrättens utslag, och kyrkobokens notis är svårläst.

Den andra händelsen tilldrog sig i Halmstad, där smeden Gustaf Hackson på Dufeke gård tog sig själv avdaga den 25 el 26 juli 1782 genom att hänga sig. Den 22 juli hade han gått till en syster i Gråmanstorp. Den 10 år gamle sonen Hack berättade, att då han om fredags eftermiddagen den 26 juli skulle gå upp på smedjevinden för att taga ett rep, som brygghuspigan på herrgården velat låna, hade han funnit fadern hängande och död. Hustrun hade dött fyra månader tidigare, och Gustaf Hackson sörjde mycket sin hustru Kjerstina och hade sedan dess haft lite håg för sitt arbete. Han hade mest alla dagar supit, varefter han lagt sig att sova, och en kvinna vid namn Kjerstina Simonsdotter hade förestått hans hushåll efter hustruns död. Häradsrätten tillät att han fick begravas uti kyrkogården.

Att ta gift

I våra dagar lär detta vara det vanligaste sättet att förkorta sitt liv. Tjuven Nils Olsson från Gryttinge blev 1699 eller 1700 fasttagen för stöld hos Nils Bengtsson i Vega i Konga. För att slippa ifrån straff hade han tagit arsenik, som var vanligt förekommande som råttgift. Tingsrätten bestämde, att han skulle begravas utanför kyrkogården. (Se Släkt och bygd 96:1)

Klockan 3 om morgonen den 5 juni 1777 dog ”Trägårdsgubben Bengt Pålsson uti huset wed Axelvold, sedan han dagen förut wid samma tid lät sig af Satan förblinda och tog förgift inn. Han blef af Urtima Rätt dömd at af Rackaren till skogs föras och nedgräfwas. Detta är sålunda den andre som inom 2ne åhr i försambl afhändt sig sielf lifwet, och Gud för Jesu skull låte honom bli den sidste!!!” Detta är vad som står i Svalövs kyrkobok, och bägge självmorden skedde således i Axelvold.

Att skära sig till döds

Endast ett fall har kommit för mina ögon, men tillvägagångssättet bör inte vara alltför ovanligt. Det är kyrkoherde Klerck i Kågeröd som beskriver denna händelse i sin församling.

Johannes Hall var son till klockaren Jöns Arvidsson Hall i Kågeröd och vikarierade tydligen för sin sjuklige fader. Den 26/1 1759 vigdes i Kågeröds klockargård substituten Johannes Hall och Bengta Hendrichsdotter, änka efter avskedade korpralen, borgaren och tobakshandlaren Jonas Elmerin. De bodde i gatehuset Viborgshuset, närmaste grannhus till kyrkan och kyrkogården, och fick året efter sonen Jonas, som tyvärr dog ett halvår senare. Kanske kunde de inte låta bli att påminnas om Johannes många syskon som gått samma väg. Man kan undra om det inte påverkade hustrun Bengta, som även mist två barn i sitt första äktenskap, för den första stora tragedin i Johannes olyckliga liv inträffade endast några år senare, nämligen 1764: Den 13 sept blef substituten Johannis Halls Hustru Bengta Henricsdotter i stillhet begrafwen enligt urtima tingssrättens utslag, som samma dag hölts i Kogeröds Prästagård af vice Heradshöfdingen Cöster. Denna Hustru hade 7 weckors tid legat till säng och warit beswärad med swårmodigt tenkande och Söndagen för neml Dom 12 p Trin (9/9) under predikan, då mannen war i Kyrkian, med en rakeknif afskar strupen så at hon strax dödde, gl 47 år född i Widsköfle wid  Christianstad. (Nästa stora tragedi i Johannes Halls liv, se ”Klockaresläkten Hall i Kågeröd” i Släkt och bygd 2005:1).

Kastade sig in i bakugnen.

Ett helt unikt tillvägagångssätt att begå självmord finns beskrivet i ett protokoll vid Harjagers häradsrätt urtima ting i Kävlinge 1808. En rusthållare hade i maj 1808 flyttat från Stora Harrie till hemmanet Lilla Harrie nr 3. Sedan dess hade han som det beskrives varit modfälld och olustig i sina arbetsförrättningar, särskilt under de senaste tre veckorna, då han dessutom klagat på huvudvärk och ”hushållningsmotgångar under yttrad misstanke om framtida bärgning”. På morgonen den 15 juli hade han för en av drängarna klagat över huvudvärk och illamående och sagt, att han inte kunde deltaga i arbetet på ängen.

Tidigt på fredagsmorgonen den 15 juli hade hustrun tillsammans med pigan Margaretha varit sysselsatta i det så kallade sterset (köket). Då hade mannen kommit dit utan att omtala sitt ärende. De hade inte vidare gett akt på honom, förrän de hörde ett dovt ljud från bakugnen. Den var het, och där brann fortfarande en del halm. Hustrun och Margaretha skyndade sig ut för att se efter vad som hänt och fick då i förskräckelse se, att mannen med halva sin kropp hade ”kastat” sig in i ugnen. Hustrun sprang genast fram och drog ut honom på golvet och släckte lågan som fattat tag i skjortan, varvid han svimmade. Han blev sedan buren in i stugan och lades på en säng. Det omvittnades att hans armar och skuldror var svårt förbrända, och att han jämrade sig över sina gruvliga plågor. Ett vittne hade hört honom yttra: ”Min eländiga människa hvad skulle jag ha i ugnen att göra!”, och att han förebrådde hustrun för att hon inte låtit honom bli kvar där. Han avled i svåra plågor vid tretiden på eftermiddagen, innan någon läkare från Lund hunnit komma till hans hjälp.

Den avlidnes anhöriga begärde, att Nils Jönssons döda kropp måtte få begravas på ett anständigt sätt. Efter deras förmenande var det ”av hufvudsvaghet” han hade kastat sig i ugnen, vilket således vållat hans död. Trots det ansåg tingsrätten, att hans rysliga företag att avhända sig själv livet, berodde på hans föresats att befria sig från inbillade motgångar och dömde, att hans döda kropp skulle ”avsides i marken nedgrävas”.

Att krypa in i bakugnen var väl möjligt, men att ”kasta sig in” verkar svårbegripligt. Händelsen påminner mig emellertid om en snapphanehistoria från Österlen som jag läst. Den berättar om en snapphane som jagad av två svenska soldater rusade in i en stuga, där en kvinna stod och bakade. Han hotade att sticka kniven i henne, om hon inte gömde undan honom för soldaterna. Hon vågade inte neka utan lät honom krypa in i bakugnen och placerade ”ugnfjälen” mitt för ugnsluckan. När soldaterna kom in och frågade efter snapphanen, svarade hon, att han inte fanns där, och att hon inte heller sett honom men pekade samtidigt på ugnen. Där inne satt snapphanen beväpnad med två knivar. När han inte ville komma ut, sprang den ene soldaten ut och hämtade en halmkärve, medan den andre stod på vakt. Kärven antändes och stoppades in i ugnen, och då kröp snapphanen ut och gav sig fången.
(”ugnfjälen” = en lucka av tjocka bräder, som sattes för ugnshålet, då man bakade)

Att dränka sig själv var i början av 1900-talet det fjärde vanligaste sättet att begå självmord, och så var det nog också under föregående århundraden. Brist på sjöar och betydande vattendrag är kanske anledningen till att jag inte påträffat några dylika fall i Svalövsbygden. Det är därför inte underligt, att jag i Billinge kyrkobok finner följande händelse som dåvarande pastorn Carl Peter Kåhre nertecknat 1778.

Gamle avskedade soldaten Pehr Mattisson som var 77 år gammal hade varit intagen och under några år bott i sjukstugan. Den 3 sept berättade han för sin själasörjare, att osämja rådde mellan honom och hans hustru Arna Nilsdotter. Han blev då tillsagd att följande morgon tillsammans hustrun infinna sig till förhör i detta mål på prästgården. Men om natten hade han begett sig ut från huset och till hustrun uppgivit, att han skulle gå ett ärende i byn. Han hade dock inte återkommit, utan följande dag hade man strax nedanför Hultseröds bro funnit honom framstupa flytande och död på vattnet i ån som rinner förbi Billinge ägor. Denne man uppgavs vara ganska okunnig i sin kristendomskunskap, och trots alla maningar och varningar hade han fört en föga kristen vandel.

Det Urtima tinget behandlade detta mål den 12 sept på prästgården och förklarade, att liket såsom självspillning skulle av skarprättaren ”till skog föras att jordgrävas vilket också skett”.

En möjlighet att ”ta sitt liv” är att begå ett brott, vars påföljd blir dödsstraff. Kanske förekom det att pigor som fött ”oäkta” barn, tog livet av detta för att komma ifrån allt elände som väntade dem. De bör ha varit medvetna om att det inte fanns stor möjlighet att komma ifrån straffet för barnamord, som var ”lif mista, halshuggas och i båle brännas”. Ett sådant fall kan kanske anses beskrivas i domboken för Onsjö häradsrätt 1796, där pigan Bengta Heljesdotter uppgav sig ha fött ett barn som hon förkvävt, varpå hon grävt ner liket på kyrkogården. Något lik lyckades man dock inte finna, och det gick inte att bevisa hennes brott. Kyrkoherden i Konga förmodade att hon var ledsen vid sitt liv och tog på sig, att hon fött barn och mördat det. Häradsrätten dömde henne visserligen till dödsstraff, men hovrätten ändrade straffet till fyra år på spinnhus. (Se Släkt och bygd 99:2)