Gamla Metta Andersdotter i Dammsgård

Per-Olov Ganrot

Släktforskandet syftar ofta till att utreda hur anfäderna hade det och hur livet utvecklades för dem. Min morfars mormors farfars mor hette Metta Andersdotter. Hon måste anses ha haft ett bra liv, men hennes ålderdom blev tragisk och därför har jag ofta tänkt på henne. Säkert mötte många på den tiden ett liknande öde. Det vore intressant om SLOFF-medlemmar, som hittar liknande historier, ville rapportera sina fynd i S&B. Mycket av hjälp med mitt skrivande har jag haft av Birgitta Odén, f. 1921, tidigare professor i historia vid Lunds Universitet, den första kvinnan vid universitetet med en sådan tjänst.

Metta var född 1688 i Fåglasång i Kågeröd, ett ¼ mtl frälsehemman under Knutstorp, beläget intill Vegeån. Senare tycks familjen ha flyttat till Byröd, ett torp en dryg km norr om Fåglasång på sluttningen mot Söderåsen. Hon gifte sig Johannes Baptistæ dag 1711 med Nils Swensson i Dammsgård. Han var äldste sonen i gården, f 1684. Dammsgård hade varit en betydligt större gård än Fåglasång, ett helt veckodagshemman under Knutstorp, men gården hade1689 blivit indragen som sjättepenning och därigenom blivit skattehemman och rusthåll.

Gården låg i Rävetofta, men hörde ändå till Kågeröds socken. Att bli hustru i Dammsgård var säkert ett rejält socialt avancemang för Metta från Byröd. Nils Swenssons far, Sven Nilsson, hade före honom haft gården och hade varit gift tre gånger, men en bit in på 1700-talet hade han och tredje hustrun flyttat till Storegårdshus. Möjligen hade det fungerat som någon typ av undantag för alla bönder som tillhört Knutstorp. I samband med deras avflyttning övergick förmodligen Dammsgård till Nils Swensson.

Nils Swensson och Metta fick 6-7 barn, av vilka tre efter varandra kom att efterträda dem i Dammsgård. Äldste sonen hette Anders Nilsson och var född 22/11 1711. Han gifte sig 1736-37 med Kirstina Bengtsdotter, dotter till Bengt Kjellsson, den yngste av Rävetoftapionjären Kjell Ønnersons fem söner. Han hade haft Rävetofta nr 5, men också varit delägare i nr 2, Træbensgården, som var ungefär lika stor som Dammsgård och liksom den indragen som sjättepenning. Anders Nilsson och Kirstina bosatte sig i Træbensgården när de gifte sig. När Nils Swensson dog 1745 ersattes han i Dammsgård av sonen Per Nilsson och svärsonen Lafwe Persson, son till Per Lafwesson i Bockaberga i Svalöv och gift med Nils Swenssons dotter Kirstina.

Per Nilsson dog 1747 och då flyttade Anders Nilsson och hans hustru Kirstina Bengtsdotter till Dammsgård och Lafwe Persson och hans hustru Kirstina Nilsdotter övertog Træbensgården.

I samband med denna flyttning gav Anders Nilsson ett muntligt löfte till sin mor Metta Andersdotter att han skulle låta henne bo kvar i Dammsgård och försörja henne i hennes livstid. Detta var faktiskt enligt Magnus Erikssons landslag från 1347, som på sätt och vis ännu var gällande lag, även om det kommit många nya utgåvor under Gustav Vasa, Erik XIV, Karl IX under hela1600- och första delen av 1700-talen. I jordabalkens 34:e flock hette det 1347 ”Nu kan ålderdom eller sjukdom träffa man eller kvinna. Då skola deras barn föda och underhålla dem till döddagar, vare sig de äga mer eller mindre”.

I Magnus Erikssons stadslag hette det i Jordabalken flock XV: Huru barn skola föda sin fader och sin moder.
Barn skola underhålla sin fader och sin moder, om de blivit sjuka eller vanföra, om barnen äro i stånd därtill. Äldsta barnet ska då först föda sin fader och sin moder, och sedan vart och ett efter sin ålder. Och de tage för varje års underhåll tre marker penningar av hans lösöre. Räcker det ej till, må man taga av hans arvegods. Driva de bort fader eller moder, och äro de i stånd att föda dem, böte envar av dem tre marker för varje år, så länge som de gå villrådiga; och det skall vara faders eller moders ensak. …

Detta var lagar, som varit svåra att tillämpa på landet och ibland kunnat leda till allvarliga konflikter, eftersom överlåtande av brukningsrätten av jorden innebar ett maktskifte. Den yngre generationens man inträdde som hushållets överhuvud med rätt att kräva lydnad. Den medeltida lagstiftningen inriktades därför mot att förhindra våldsamma konflikter genom att omgärda brott mot föräldrar med speciella straff. ”Om någon dräper sin fader eller moder ska man stegla en man och stena en kvinna”.

Dessa hårda straff ansågs ha stöd i Tio Guds bud och gällde i princip till slutet av 1800-talet, dock med mildring genom 1734 års lag, som avskaffade de flesta dödsstraffen och man slutade att åberopa Guds lag vid våld mot föräldrar. Konflikter mellan generationerna sågs alltmer som Civilrättsliga, som inte borde regleras genom allmän lag. Man började anse att parterna kunde träffa avtal med vem som helst, som ville åta sig att sörja för de gamla mot att få del av deras egendom. Om konflikter mellan generationerna ledde till våld skulle detta ses som en försvårande omständighet, men i övrigt behandlas som andra missgärningar. Dock behöll man till 1864 dödsstraff för dråp av fader eller moder.

Anders Nilsson och Kirstina fick en rad barn av vilka nog bara två överlevde. Kirstina dog sedan 1751 och Anders Nilsson var sedan gift ytterligare två gånger och fick med andra hustrun Dorothea Hinsesdotter några barn, men de flesta dog. Dorothea dog 1763 under barnfödsel. Anders gifte om sig 1764 med en änka Elna Persdotter från Bensige. De fick inga barn.

Redan 1760 hade Anders bestämt sig för att överlåta Dammsgård till sin äldste son Bengt Andersson f. 1738. När fadern blev änkling för andra gången 1763 fick Bengt överta Dammsgård och han gifte sig 1764 med Marna Joensdotter från Södra Svalöv. Anders själv satte igång att rusta upp Dammsgårds undantag, ”Huset” eller ”Dammsgårdshus”, för att kunna ta emot nya hustrun. När han var färdig att flytta in skrevs ett ordentligt undantagskontrakt som reglerade exakt vad Anders skulle få från Dammsgård. Detta var i överensstämmelse med den allmänna utvecklingen i samhället men Anders och Bengt och deras fruar visade sig tolka kontraktet olika.

Under senare delen av 1700-talet var cirka 18 procent av befolkningen i Sverige över 50 år och cirka tio procent över 60 år. Folk hade börjat planera för sin förväntade ålderdom. Hur man gjorde detta är bäst känt för bondebefolkningen genom de undantagskontrakt som upprättades. Bönderna brukade dra sig tillbaka i 50-60-årsåldern och levde sedan i åtskilliga år som undantagsfolk på sin gamla gård. Detta var en ny ordning, som tidigare generationer inte varit vana vid.

I Onsjö härads dombok för 1769 finns en sorglig historia, som visar hur livet kunde te sig för gamla på den tiden. Vid vintertinget (13/3 § 4) hade landsfiskalen Daniel Johan Krook ”till ansvars undergående instämt bönderna Anders Nilsson och des hustru Ellna Pehrsdotter samt Bengt Andersson och des hustru Marna Joensdotter uti Damsgården Kågeröds sockn” för att de ”vanskiött” Anders gamla mor, Metta Andersdotter, och givit henne ”oförswarlig tillsyn” och därmed orsakat henne ”alltför tidig död”. Hon hade faktiskt uppnått 80 år.

Eftersom Elna var sjuk uppsköts ärendet till sommartinget (24/5), då Anders och Bengt var för sig gav sin syn på saken. En rad utomstående vittnen hördes också, men hustrurna Elna och Marna hördes tydligen inte. Men att landsfiskalen instämt också dem visade nog att han misstänkte att de varit delaktiga eller rentav upphovet till den oförsvarliga hanteringen av Metta.

När Anders 1747 tog över Dammsgård gjorde han en muntlig överenskommelse med modern Metta att hon skulle få bostad och försörjning så länge hon levde. När han själv avstod gården till sonen Bengt 1760 skrevs ett kontrakt att Anders skulle disponera ett undantag, som han rustade upp under flera år och sedan kom att bo i i 32 år. Anders menade att hans löfte till modern följde gården Dammsgård och att sonen Bengt därför skulle ta hand om sin farmor. Bengt menade att han inte givit något sådant löfte och att fadern tvingat till sig så bra undantagsvillkor att han själv kunde ta hand om sin mor. Hon fick dock bo kvar i Dammsgård till att börja med, medan Dammsgårdshus rustades. Bengt hade också fått föda henne, trots att han menade att Anders borde stått för det.

Åren gick och farmodern kom inte ur huset. I oktober 1768 tog Bengt och ”införde hennes tillhörige saker uti faderns hus varefter hon själv gick till bemälta sin son” som notarien sammanfattade Bengts berättelse. Anders menade att hon ”blef af Bengt och des hustru Marna Joensdotter utdrefwen” och att han (Anders) ”fant sig nödsakad at som des förmåga och tillfälle kunde medgifwa henne wårda” och ”medan trångt war i stugan inreddes en säng för henne i förstugan”. Förstugan var ouppvärmd och i Dammsgård hade hennes sängplats varit ovanpå en ”bänkugn”. Bengt menade att Anders hade rum nog för att hysa henne bättre, men möjligen hade Elna inte räknat med något sådant, när hon fyra år tidigare gift sig med änklingen Anders. Det blev kallt bortåt jul och Metta blev sjuk. Elna var också sjuk och Metta hade fått skötas av Elnas dotter i ett tidigare gifte, Kjerstina, som inte ens var tolv år. Grannar kom och besökte Metta och upprördes över hur hon hade det och när hon dog gick de troligen till prästen, som vidarebefordrade deras berättelse till landsfiskalen (han hade hela Malmöhus län som distrikt och bodde i Hällestad, fyra mil därifrån). Metta dog den 18:e december och de två sista dagarna hade de tagit in henne i stugan.

Landsfiskalen var upprörd vid rättegången, men tinget fann det svårt att avgöra ärendet och sköt upp det till hösttinget i december 1769. Landsfiskalen höll då en ny hård plädering (2/12), men tinget beslöt ändå att ”pröfwa skiäligt ifrån käremålet och answar befrija”. De tyckte väl att både Anders och Bengt hade rätt, var och en på sitt vis, och deras hustrur hade väl drivit på dem och hade rätt på sina sätt. Metta var död och hade inte kunnat tala för sin rätt och vittnena hade lugnat ner sig och tänkte väl på framtida grannsämjan. Vid sista tinget hade bara Bengt infunnit sig och han anmälde att Anders var dödligt sjuk och att hans hustru var tvungen att stanna hos honom. Möjligen påverkade det domslutet, men Anders tillfrisknade och levde 23 år till. Elna dog 6/3 1789 av ålderdomssvaghet, 67 år gammal, och Anders dog av samma orsak 24/1 1792, 82 år gammal.

Litteratur:
Birgitta Odén, Äldre genom tiderna
Åldrande och äldrepolitik som en historiker ser det. Carlssons Bokförlag 2012, ISBN 978 91 7331 517 3
Knutstorp