Likpredikningar

Bengt Nordahl

Ibland står det i dödsnotisen ”begrofs med likpredikan”. Så kallades det minnestal som prästen i äldre tid höll över en avliden, vanligen från predikstolen efter Herrens bön. En likpredikan kunde vara tämligen lång, men det är främst personaliedelen som intresserar dagens släktforskare, eftersom den innehåller utförliga personuppgifter.

Från 1500-talet och fram till 1800-talet tryckte ofta familjer som hade råd hela likpredikningar hos ett boktryckeri, och idag finns tusentals i arkiven. De innehåller uppgifter som annars absolut inte skulle ha bevarats. Ibland skrev prästen dock av personaliedelen som en kort biografi i dödboken, men för övrigt sparades tyvärr i allmänhet inte likpredikningar över vanligt folk. Samma gäller många andra dokument i kyrkoarkiven, såsom äldre flyttningsattester, lysningssedlar och även de äldsta husförhörslängderna. Det har i någon församling konstaterats, att papperet som dessa likpredikningar är skrivna på använts till utfyllnad i bokpärmar, men det har också hänt att man funnit en bunt likpredikningar förvarade tillsammans med kyrkans räkenskaper.

”Tal till minnet över en död Veberödskrigare”

Detta är rubriken till en artikel i Skånska Dagbladet 1969, återgiven i ett kapitel i ”Boken om Veberöd”. Jag lånade en gång denna bok för att informera mig om gamla tiders Veberöd, där jag funnit några av min mors anor. Talet är en likpredikan hållen av kyrkoherde Petter Wulfram i Veberöds kyrka 1775, av vilken jag här vill återge valda delar: Vi hava i dag på kristligt och anständigt sätt till sin grav och vilokammare beledsagat en ålderstigen, vår i Herranom saligen avsomnade, kristedomsbroder, i livstiden hederlige och välförståndige nämndemannen Nils Persson här från byn, vars levnadslopp har varit så länge att kanske få uppleva en så hög ålder. Dock vet man ej annat säga om honom än, att han ärligen och väl vandrat sin värld igenom. Man vill fördenskull uppå vederbörandes begäran honom till yttersta ärominne, dess igenlevande kära maka, barn och anhöraiga till någon tröst, något korteligen förmäla om hans ärliga födelse till världen, leverne och vandel samt sjukdom och saliga död från världen.”Tal till minnet över en död Veberödskrigare”

En hög ålder i hänseende till många därtill stötande skröpligheter kan många synas mycket besvärligt och mödosamt, helst svaghet och vedermöda gemenligen plägar vara näst döden, ålderdomens följeslagare, men när ålderdomen är beprydd med ett gott namn och rykte kan det tillräknas människan bland de förmåner av vilka hon lycksalig prisas, då hon varder nedlagd i sin grav och är det dem ålderdomen en heder, när de kunna framvisa sina grå hår med den äran. Grå hår är en hederskrona, den på rättfärdighetens väg funnen varder, för ett grått huvud ska du uppstå och ära de gamla. Ja. Förakta icke ålderdomen ty vi tänka och bliva gamla.

Efter detta tal till ålderdomen fortsätter prästen med att omtala, att denne salige man var född år 1691 den 13 maj av ärliga och äkta föräldrar, och att fadern var Per Nilsson från Södra Åsums socken och Sandbäck och modern Bengta Göransdotter. Han omtalar att den avlidne var 24 år när han ingick ett kristligt äkta förbund med pigan Kjerstina Jönsdotter ifrån Lilla Uppåkra, att han blev ryttare och deltog i slaget i Norge, då Karl XII blev skjuten, att Nils Persson 1721 stadde ett hemman i Veberöd ”vilket han sedan för sitt eget tillhandlade”.Man får också veta, att han 1740 blev förordnad att vara nämndeman vid Torna Härads Tingsrätt. Prästen avslutar med upplysningen att Per Nilsson ”i Herranom saligen insomnade den 1 november sedan han här levat 84 år, 6 månader och 3 dagar, som är dess hela ålder”.

Jag fann artikeln intressant och förstod snart, att Nils Persson var en förfader som jag tidigare inte lyckats identifiera. Veberöds födelsebok börjar nämligen först 1736, och min anmoder som jag funnit i Veberöd var troligen född 1724. I den mån det gick att kontrollera kunde jag verifiera prästens uppgifter i denna likpredikan, bortsett ifrån att Nils Persson visade sig vara några år yngre.

En död Kågerödskrigare

”d 15 Julij begrofs Ola Möller ifrån Kågeröds by, 60 år gl, dödde d 11 Julij. Han har warit ryttare under Norra Skånska Cavalleriet uti sidsta Kriget i Rysland, blifwit fången wed Pultawa. Sedan kommit till Bender och war med, då Turkarne anföllo Kong Carl den XII, äntel kommit hem till Swerige och wistats här i församl med ett skickeliget lefwerne.”

Ovanstående dödsnotis från 1748 avser en anfader till min fru. Det verkar som om kyrkoherde Klerck gjort ett sammandrag av en likpredikan, om han nu hållit någon sådan. Kanske är det vad prästen hört berättas om honom eller minns av vad han hört honom själv berätta, och tyvärr innehåller den korta biografin inte så många data, för det saknas uppgifter om ålder och familjeförhållanden. Som synes är också vissa historiska uppgifter felaktiga, så det är svårt att avgöra hur mycket som är sant. Ola Möllers vistelse i församlingen resulterade i giftermål och barn, och några av barnen är födda på Nya Kroget. Detta tyder på att han en tid kan ha varit krögare, och kanske drogs en del gäster till krogen för att höra honom berätta om sina upplevelser och ”äventyr”.

Minnestal av prosten Lars Peter Wåhlin

Likpredikningarna tillhörde egentligen inte kyrkoarkivet utan var väl närmast prästens personliga tillhörighet. Jag har ingen kännedom om i vilken omfattning dessa finns bevarade i privata arkiv, men enligt Inger Rudberg i Lund finns en del dylika minnestal i UB:s handskriftsavdelning i Lund. Hon presenterade i ”Släkt och bygd” 1993 nr 2 en lista med ett 20-tal minnestal hållna av hennes förfader prosten Lars Peter Wåhlin, som verkade i Norrvidinge och Dagstorp åren 1820-34. (Lars P. Wåhlin är huvudpersonen i Inger Rudbergs bok ”Söta Louise och ollonfläsk”.