Sthen Jacobsens mantalslängder

Per-Olov Ganrot

De som läst mina artiklar i Släkt & Bygd har nog märkt att kågerödprästen Sthen Jacobsen - han med krönikan över skånska kriget - är en av mina favoriter. Jag har nu hittat ännu ett par verk av honom, som först gjorde mig förvånad, men som jag sedan funnit en förklaring till.

Det viktigaste verket är en niosidig mantalslängd över Kågeröds socken. Den fanns i en samling av mantalslängder för andra skånska socknar från samma tid. Samlingen är en kopia från Rigsarkivet i Köpenhamn och den har kommit till Landsarkivet som deposition från Skånes Genealogiska Förbund. Jag tror att den ganska nyligen kommit till Arkivcentrum Syd. Jag hade inte sett den förut, den såg ganska oanvänd ut och jag började därför bläddra i den. Självklart fastnade jag i Kågeröd, som har särskilt intresse i min egen släktforskning. Titeln var:
Gaarde og Mandtall udi Kaagerödts Sogn,
Knudstrups Ugedags godts udi Lugude Herred, Kaageröd

Det verkade vara en ganska konventionell mantalslängd, som specificerade de gårdar jag redan kände till, angav deras storlek i mantal, vilken huvudgård de tillhörde (Knutstorp -veckodagsgods i Lugude, Onsjö och Rönnebergs härad, Axelwolds och Möllerups Ugedagsgodts, Duege godts, Bulstoftte Ugedags godts eller Billesholms godts), vad brukaren hette eller kallades (ofta nämns också namn på en eller ett par söner eller på en dräng). Totalt redovisas ett 70-tal gårdar och ett drygt dussin ”gadehuse”, för de senare nämns bara förnamnet på husmannen. Egentligen verkade längden lite slarvig och ofullständig och den stämmer inte riktigt med tidigare och senare mantalslängder jag sett. Men det var samtidigt något bekant med den, den omisskännliga handstilen, Sthen Jacobsens. Dokumentet avslutades också med hans intygande av riktigheten:
Detta sanhedis udi Kaageröds Sogn att befindis bekreftar
Stheen Jacobi, Ecclesiastes
Kaageröd d 7 Julii 1676.

Fyra dagar senare satt han och skrev ett liknande dokument för Stenestad:
Fortegnelse på Baunder udi Stenested Sogn Efter den nye Jordebog. Den börjar med en liten presentation:
Udi Stenestedts Sogn er en liden Herregaard, Drageholm, som er Bornholms Wederlag och --? --? til Cammereren Niclas Jonsson, Alle Wangere er udlagt til groß fennedt (betesmark?),uden nogle faa nye, som Peder Möller er förundt, fordi hand seer til Gaden och Vægen i …

När Dragesholm blivit svensk kronogods som bornholmskt vederlagsgods blev det bortskänkt av Karl XI:s förmyndare 1666 till överste Barthold de Mortaigue. Av någon anledning kom han inte att ta emot det och det lämnades därför 1671 (tillsammans med flera andra skånska gods) som pant till Niclas Jonsson Cronacker för en fordran han hade på svenska staten. Han bodde inte där och var Krigs Kammar Råd i Generalguvernementet. Han hade tydligen hand om kassan och lyckades ordna så att han själv kom över bl.a. Rönneholm, Fulltofta och Vankiva, han bodde på Fulltofta. Vem som skötte Dragesholm eller bodde där vet jag inte. Säteriet blev förstört under skånska kriget och låg sedan öde, men Cronacker var ännu 1680 innehavare av panten. Säteriet gick sedan till Isaak von Linde, som ju gjort karriär under skånska kriget. Han bodde där några år och försökte väl få det i skick, innan han sedan köpte Axelvold och Möllarp. Dragesholm köptes 1713 av Sthen Jacobsens efterträdare kyrkoherde Eric Herlin i Kågeröd. vem som till dess ägt gården vet jag inte.

Cronackers yngsta dotter Anna Maria hade ärvt diverse ”strögods” i Vallåkra, Skrävlinge och Gissleberga. Hon hade också ärvt faderns goda ekonomiska sinne och lyckades sälja sina gårdar och i stället köpa den stora gården Stora Herrestad NO om Ystad. Hon gifte sig sedan med baron Hans Ankarstierna på Knutstorp och avvecklade då Herrestad. Det var hennes pengar, som användes till att lösa in Knutstorp, vilket J C Barfod meddelar i sina Märkvärdigheter rörande skånska adeln.

Under Dragesholm redovisas sjutton mer eller mindre stora gårdar, tre hörde till Herridtz Wads Closter och en (Oregården) hörde till Duege. Dette Saaledis att Wære attesterer Stheen Jacobi, Ecclesiastes, 11 Julii 1676.

Varför skrev han mantalslängder?

Det kan ju inte ha ingått i hans normala uppgifter. Förklaringen har han själv givit i Den Nordiske Kriigs Krønicke. Han hade helt enkelt fått order att göra det och kriget höll just på att komma igång.

Den 29 juni på morgonen hade danska flottan med 700 fartyg gått från Köpenhamn och före kvällen vid Råå landsatt en armé på 14.000 soldater med hästar och kanoner. Svenska armén och Karl XI kunde inget göra utan drog sig undan. Dagen efter började danskarna att belägra Helsingborgs slott. De besatte också staden och borgarna hälsade dem välkomna. Natten till den 4 juli kapitulerade slottet, besättningen tillfångatogs och sändes efter några dagar till Danmark.

Vid samma tid blev alla präster i Skåne runt Helsingborg och Landskrona av danska generalkommissariatet kallade till ett möte i Helsingborg, där de skulle inleverera förteckningar på hur många hela och halva gårdar som fanns i varje socken. När de gjort detta fick var och en ett långt tryckt påbud från danske kungen daterat 1 juli, i vilket han förklarade syftet med det danska anfallet och utlovade belöning till alla som ville bistå honom. Prästerna fick order att läsa upp budskapet i sina kyrkor (S&B 2009:2).

Den 6 juli marscherade danska armen ut från Helsingborg mot Landskrona. På natten vilade de vid L Hörstad, Tofta och Häljarp och dagen därpå anföll de Landskrona, besatte vallarna och tömde vallgravarna. Staden besattes också och efter några veckor kapitulerade slottet.

När Sthen Jacobsen skrev sin mantalslängd för Kågeröd hade danskarna intagit Helsingborgs slott och just börjat inta Landskrona. Visst hade han fått order att skriva mantalslängder. Han visste kanske inte vad de skulle användas till eller vad hans patronus Knud Thott tänkte om saken, han var ju svensk undersåte. Men jag tror att Sthen Jacobsen skrev sin mantalslängd mycket villigt. Femton år tidigare hade han stått på Köpenhamns vallar och försvarat dem mot ett svenskt stormningsförsök. Nu såg det ut som de forbannede svenskerne skulle kunna drivas ur landet. Kanske lät Knud Thott honom förstå att han inom kort skulle byta sida.

Kriget kom igång

Svenska armén försvann från Skåne. Malmö slott inringades av danskarna och Fabian von Fersen lät distribuera en ett påbud att det i alla kyrkor i Skåne skulle läsas upp ett förbud för skåningarna att ge assistans till de danska styrkorna. Biskop Peder Winstrup svarade att påbudet inte kunde genomföras, eftersom svenska armén lämnat Skåne.

I början av augusti stod ett mindre slag vid Torsebro norr om Kristianstad. En liten svensk styrka under Karl XI drevs upp i Småland. I mitten av augusti stormade danskarna fästningen i Kristianstad. Därmed var hela Skåne utom Malmö i danska händer och danskarna började gå in i Blekinge. Men detta var inte slutet på kriget. Svenskarna gick via Växjö in i Halland och angrep en mindre dansk styrka under generalmajor Duncan, som besegrades vid Fyllebro söder om Halmstad. Danska armén försökte få ett slag mot den svenska vid Halmstad, men i stället valde de att återvända till Skåne och gå i vinterläger vid Ö Ljungby, mellan Åstorp och Örkelljunga. Danske kungen Kristian V trodde att kriget var över och for till Köpenhamn, där han ordnade festligheter för att fira segern.

Efter Duncans nederlag hölls danska armén dock i beredskap och i slutet av oktober fick de information att mer än 15.000 svenskar var på marsch söderut och hade passerat Markaryd. Danska armén gick dem till mötes och nådde dem vid Kvistofta. I Bårslöv gick arméerna i början av november i ställning mot varandra på var sin sida av Råån. Där blev de stående någon vecka. Försörjningsläget var uselt, särskilt för svenskarna. De bestämde sig för att gå runt danska armén och att nå kontakt med svenska garnisonen i Malmö. Arméerna marscherade då parallellt söderut och hamnade på var sin sida om Kävlingeån. Det var under denna marsch, som svenska armén spred fältsjukan till Halmstad, Sireköpinge och Nöbbelöv så att en stor andel av civilbefolknigen dog (se S&B 2003:Nr 2). Efter några dagar ledde det till slaget vid Lund 4 december 1676. Efter slaget blev det uppenbart för alla skåningar vartåt det lutade. Sthen Jacobsen blev strikt neutral och under sina sista 20 år dolde han nog sin danskvänlighet.