Historia från kriget

Per-Axel Persson

1940 var jag 12 år och gick i 6:e klass i Asks folkskola. Dagen för krigsutbrottet kommer jag aldrig att glömma - den dag då min far och byns övriga karlar som var i mobiliseringsåldern samlades i vägkorset med sina cyklar med i hast hopsamlade saker för personlig hygien och bytesplagg placerat väska eller paket på pakethållaren.

Det var någon gång mitt på förmiddagen. Också vår lärare gjorde sej beredd att på kort varsel ge sej av och meddelade oss att han skulle ut och försvara vårt fosterland. Det blev en lång extra rast och då hann jag springa hemåt och mötte far i vägkorset som var mötesplatsen. Dessutom fanns flertalet av byns karlar på plats. Dom skulle utrustas i Landskrona och cyklade dit. Med tårar i ögonen skildes vi och när skaran försvunnit vid backens krön kände jag mej så ensam trots att jag visste att min mor och lillebror och farfar fanns därhemma. Många gånger har jag erinrat mej händelsen men jag kan inte komma på att jag riktigt förstod hur allvarlig den situationen egentligen var.

Alltnog: dagen efter flyttade vi skolbarn från vår skola till en äldre byggnad en kilometer utanför byn där Fridhems Folkhögskola före 1893 hade haft sina första lokaler, små sådana, där vi med nöd och näppe fick plats - 5, 6, 7:e klassare och 3, 4:e klassare. Den högre avdelningen fick en student som lärare övriga klasser hade kvinnlig lärarkraft sedan tidigare. Efter endast ett par dagar invaderades byn av militär. Skollokalerna fylldes och i ett och annat skogsbryn kunde man iaktta bivackslagning. För flera av oss pojkar blev det en spännande tillvaro med militär och militärövningar inpå knutarna.

Tidningarna talade om alltfler omfattande krigsinsatser och på radio lyssnade vi - hemmafolket - med spänd förväntan på rapporter som kom och vad som eventuellt skulle hända härnäst. De hemmavarande oroade och ojade sej: skulle det bli som i första världskriget igen undrade den äldre generation som genomlidit fasor och svårigheter redan då.

En glädjande händelse inträffade redan inom en vecka. En kväll vid halvsextiden när jag av en händelse tittade ut genom köksfönstret kunde jag se en mansperson komma trädgårdsgången upp mot vårt hus. Han var klädd i grått med en blågrå trekantig hatt. Byxorna hade blå revärer. Det var far som kommit hem på en mycket kort permission som beviljats trots det spända läget. Vi blev så klart glada allesamman även om det visade sig att far nästa dag skulle ge sej av igen. Han hade spännande saker att berätta bland annat om de tyska krigsfartyg som ankrat upp i Öresund och hur trevande försök gjorts från tysk sida för att undersöka svensk försvarsvilja under invasionsdagarna i Danmark och Norge. Han berättade också om hur undermåligt mobiliseringen hade börjat - trots Per Albin Hanssons tal om ett gott försvar - med brist på vapen och ammunition, på uniformer och liknande. Stora, starka karlar satt skälvande av skräck och rädsla och ville helst av allt slippa deltaga.

Man hade grävt skyttevärn på strategiska punkter, man hade konfronterats med befolkningen i byarna där man blev förlagd. Genom försvarsförberedelser behövde ibland trädgårdshörn, åkerlappar och även vissa lokaliteter såsom uthus, logar och liknande användas och det var inte alltid som förståelse för detta nödvändiga ingrepp fanns. (Vid ett tillfälle måste truppen gå genom en trädgård som tillhörde en gammal gumma. Detta accepterades inte av henne så hon stod i dörröppningen och hötte med näven och skrek en massa okvädingsord till mannarna. En av dem skojade med gumman och sa: Ta det så lugnt, mor lilla, annars blir hon trött, för här kommer vi varje dag.)

Alltnog: under hela kriget fram till dess slut åkte far ut på mobilisering väldigt många gånger och ofta i långa perioder. Som egen företagare var det ett hårt slag för honom och för hela familjen. Det var svårt rent ekonomiskt men därtill kom svårigheterna med alla ransoneringar som genomfördes och som gjorde att månget svenskt hushåll levde oerhört påvert. Tillkom så ovissheten om hur kriget skulle gestalta sig.Skulle vi bli inblandade eller ej? Förbud mot bilkörning drabbade ju särskilt hårt landsbygdens folk. För att komma till realskolan brukade vi under den kalla årstiden åka med en liten privat buss. Ransoneringen av däck gjorde att vi så när hade missat den servicen. Först efter gemensamma ansträngningar från föräldrarna med skrivelser till högre myndigheter gavs dispens, till lycka och glädje för oss barn som slapp cykla i smällkalla vintern.

De som inte hörde till böndernas skara men ändå levde på landet kunde få det besvärligt med ransoneringen som drabbade de allra flesta varor. Svårast torde det ha varit med fläsk och kött. Troligen har mången svensk landsbygdsbo i sitt ”uthus” utfodrat den gris vars fläsk han skulle inmundiga vid julhögtiden. Således hade vi lyckats skaffa ”rum” åt en ”nasse” som vi med visst smussel lyckades få foder till att göda upp. Svårigheten låg i att avliva djuret som blivit något av en familjemedlem.

Hemvärnet spelade en betydande roll under vår beredskapstid. Det var soldater som kände sin bygd och var beredda att i alla situationer försvara den. Förutom de ”äldre” hemvärnstrupperna organiserades ett ungdomshemvärn med tonårsgrabbar. Själv kom jag med vid 14 års ålder och kände mej som en riktig soldat. övningar i exercis tilltalade mej och övningar på kvällen och vid andra tillfällen att skjuta till måls var ytterst intressant. Både med korthållsammunition och vanlig låg vi timtals och övade på både tavla och figur. Mycket noggrann vapenvård ingick också i programmet.

Att snabbt komma i försvarsposition vid strategiskt viktiga platser ingick också i utbildningen. Broar, brofästen, jordkullar, häckar murar, kyrktorn: allt som kunde hjälpa till att förhindra eventuella fienders framfart genomgicks. Flera övningar både dagtid (lördag/söndag) och nattetid bland annat med militära förband gjorde oss till i stort sett någon slags partisaner, med utpräglad försvarsvilja.

Vi upplevde i Skåne otaliga överflygningar av brittiska och amerikanska bombplan - flygande fästningar - på sin väg till bombmål framförallt i Tyskland. De kom i våg efter våg med olika långa tidsintervaller. Kunde börja vid 23-tiden och hålla på bortåt 02-tiden. Färdvägen för dem gick över Danmark - Skåne - till Tyskland/Polen. Vi kunde iaktta svenskt luftvärnsförsvar runt omkring oss, ett fantastiskt men på samma gång hemskt skådespel. Var femte granat var en spårljusgranat ooh det hela kunde liknas vid någon sorts fyrverkeri. Från Helsingborg - Landskrona i väst till Eslöv - Höör syd-ost och Ljungbyhed i norr kunde den intensiva elden synas. Efter en sådan raid en sommarnatt hade några flygplan skadats och kommit ur kurs och kretsade runt i trakten ej långt från Ljungbyhed. Själv arbetade jag på en torvmosse och fick se en flygande fästning komma på ganska låg höjd i låg fart. Plötsligt hoppade tre-fyra man ut en efter en och fallskärmarna vecklades ut efter hand. Efter någon minut började rök välla ut ur planet och på avstånd började det spinna och störtade med dunder och brak i en skogsglänta vid Kolema några kilometer nordost Röstånga. En av piloternas linor trasslade in sej i flygplanet. Han följde det till marken och massakrerades omedelbart till döds. På platsen för denna specifika händelse har ett minnesmärke rests av byborna som en hyllning till en förlorad okänd soldat och till minne av en påtaglig händelse inom våra gränser.

Endast ett fåtal dygn senare välde återigen flygande fästningar in över Skåne. Det var natt och kuslig stämning. Bakom neddragna mörkläggningsrullgardiner låg vi oroligt lyssnande till den ena vågen av flygplan efter den andra. Klockan var omkring 01. Plötsligt ringde telefonen. Vem kunde söka oss i nattens ”oro”? Med alla sinnen på helspänn kunde jag höra mor svara:
- 98. Ja,hallå! Ack, är det du? (Det var hemvärnschefen) Vad kan du vilja så här mitt i natten? Va’ sa du? Usch, så hemskt! Pelle? (det är jag) Ska han komma? Uniform – jaha! Hjälm - jaha - gevär - stridsklädd - jaha! Jag ska säja till honom.
Sekunderna därefter var jag ur sängen. Fick klara order av min mor, klädde mej och cyklade till anbefalld samlingsplats. Efter cirka en kvart var ett femtontal hemvärnsmän samlade. Ordern var ungefär följande: Det gäller för oss att i natt finkamma vårt bevakningsområde. Vi ska leta efter fallskärmssoldater som setts hoppa ur skadskjutna flygplan just över vårt område. Ladda med fem skarpa och ett löst skott.

Två och två utgick vi till bestämda stigar och vägar i skogarna runt Trolleholm. Vi gick och gick, cyklade och cyklade, stannade och lyssnade, stannade och lyssnade flera gånger. Så darrig och så spänd tror jag aldrig jag varit varken förr eller senare. Och än värre blev det då vi smög oss fram till ett ängshörn. Där ute på ängen låg något vitt. Det rörde på sej! Det suckade! Det andades! Tyst! - Lyssna! - Osäkra! - Spänningen och rädslan stod mej upp i halsen. När vi väl kommit några meter in på ängen reste sej någonting och sade: Muuuuuuuuuu! En vit kossa som lugnt legat och sovit! Vi fann inget den natten, men fick senare veta att fallskärmssoldater hade tagit mark någon mil därifrån där vi sökte.

Dagen före hade i närliggande samhälle en hemvärnsman blivit hotad av en fallskärmshoppare som riktade sin pistol mot honom ända till dess en åsyn av svenska flaggan gjorde klart för honom i vilket land han hamnat. Väl nedkommen på marken grät han strida glädjetårar över att ha hamnat i Sverige.

1944 flyttade jag hemifrån för att studera på gymnasium i Helsingborg. Där bodde jag hos släktingar som hade lägenhet med utomordentlig utsikt över Öresund mot Helsingör. Med kikare kunde man iaktta flertalet fartyg som trafikerade Öresund. In mot danska sidan fanns alltid gott om tyska patrullbåtar på jakt efter småbåtar som ”illegalt” sökte sej över till Sverige. Vid ett tillfälle lyckades en av DSB:s färjor smita från sin bevakning och lade sej för ankar alldeles intill den svenska kusten tills den blev omhändertagen av svensk tull och militär. En liten början på flyktingströmmen. De engelsk-amerikanska överflygningarna fortsatte i allt tätare omgångar. Sparsam belysning förekom ju som bekant i Sverige och naturligtvis också i Danmark och från mitt fönster kunde jag se gatubelysningen på den danska sidan. Liksom många svenskar gjorde lyssnade jag ofta på BBC men också på dansk radio. Bortåt natten kunde så plötsligt den danska utsändningen avbrytas av tyska telegram med order om evakuering till skyddsrum och liknande. Det kunde låta ungefär så här: Achtung! Achtung! Feindliche Flugzeuge sind von England vor einer Stunde gestartet und befinden sich bald über Dänemark. Alle sollen sich vor Schütz beeiligen!

I samma stund släcktes all belysning i Dammark och efter några minuter kunde man se och höra tyskt-danskt luftvärn öppna eld och spårljusgranater korsade himlen i sina kometliknande banor. Ganska snart började också svenskt luftvärn sin kanonad som oftast var oerhört kraftig. Glasrutor skallrade och stora och små hus skakade i sina fogar. Flertalet människor försvann in i portar och prång och hus för att undslippa skador från eventuellt nedfallande granatsplitter. Det var faktiskt kusliga stunder att uppleva och närheten till kriget kändes påtaglig.

Trots ständiga motgångar för tyskarna tycktes de jämt kunna ”pumpa” in nya trupper och förstärkningar men man förstod snart att åldersklasserna hörde till de yngre. Detta noterades inte minst då de så kallade permitenttågen lastades för vidare befordran till Norge. eller lossades i Helsingborg med hemvändande soldater. Trots svensk militärs hårda bevakning lyckades jag vid flera tillfällen komma i en sådan position att det gick att se soldaterna. De som drog åstad syntes utvilade och så att säga ”fit for fight” under det att de hemvändande soldaterna utgjorde en ömklig syn. Orakade, smutsiga, krokiga under tyngden av ränslar och vapen, skadade, lindade om huvud, armar och ben, halta, på kryckor gående. Dessa människor skulle hem till sitt fosterland som vid den tidpunkten knappast kunde erbjuda dem en dräglig tillvaro. Detta var hemskt att skåda!!! Men det som för mej syntes ännu hemskare i slutskedet av kriget var då de så kallade vita bussarna kom till Helsingborg med sin last av koncentrationslägerfångar. Dessa arma människor, där flera inte hade en aning om var dom befann sej utgjorde en i alla mått degraderad skara. Dom kom hit för att bli omhändertagna och få ett drägligt liv men först måste dom saneras: från loppor och löss, eksem och bölder, variga sår med mera. Därför måste de tvättas, detta skedde i några hallar iordninggjorda för ändamålet. När de skulle föras in dit vrålade och skrek de och gjorde motstånd så gott det nu gick. De trodde de skulle in i gaskamrarna. En släkting till mej anställd inom RK tjänstgjorde där och det hon berättade om dessa stackars människor är svårt att sätta på pränt. Hoppas dom senare fick en något bättre tillvaro.