Knutstorp
Per-Olov Ganrot
Eftersom mina anfäder till stor del varit frälsebönder under Knutstorp, har jag önskat veta vilka som ägt gården. För 1700- och 1800-talen har jag känt till det rätt väl, men för seklerna dessförinnan har det varit dunkelt. Vad jag kunnat finna har detta bara behandlats ytligt och i förbifarten i S&B. Jag har därför gjort ett litet försök att fylla kunskapsluckorna. För den äldsta tiden har jag dock fått nöja mig med antaganden, grundade på allmänna uppgifter om Skånes och Danmarks historia.
Medeltiden
I Skåne, liksom i övriga Danmark, växte grunderna för den senare samhällsordningen fram under slutet av 1100-talet och början av 1200-talet. Ett särskilt stånd, det världsliga frälset, uppkom; senare kallades det adelsståndet. För att driva in skatter och styra landet i fredstid och för att utveckla den gamla krigsorganisationen (ledungen) till en modern här med ryttare i järnrustningar behövde kungen knyta till sig folk med större kunskap och resurser än vanliga undersåtar hade. Krig var ständigt återkommande. En rad höga ämbetsmän och riksråd behövdes också för att hjälpa kungen att styra riket. Den som ledde denna utveckling var Danmarks store organisatör, kung Valdemar II Seir (Seger), son till Valdemar den Store och kung 1202-1241. En annan historisk insats av honom är Valdemars Jordebog från 1231, en omfattande statistisk, ekonomisk och topografisk beskrivning av Danmark; på latin.
De som ställde upp för kungen erbjöds skattefrihet; frälse betydde fri hals. Det nya ståndets skyldigheter och rättigheter lagfästes 1241 i den Jyske lov (jylländska landskapslagen, den äldsta i Danmark, näst efter den Skanske lov). I Sverige kom motsvarande utveckling 40 år senare under Magnus Ladulås med Alsnö stadga 1280. Utvecklingen blev likartad i de båda länderna.
Skattefriheten var i princip ärftlig, men knöts främst till den jord en frälseman ägde. Jorden och skattefriheten kunde han sälja, men bara till en annan frälseman. I skatteavseende utvecklades olika kategorier, som blev bestående i många sekler: skattejord för vanliga självägande bönder som betalade skatt efter storleken på jordinnehavet, kronojord som ägdes av kronan och brukades av kronobönder, vilka betalade årlig avrad till kronan. De hade åborätt, som de kunde sälja. Frälsejord var jord en adelsman ägt från början (säteriet eller sätesgården) eller senare fått genom att kronan förlänat jord till honom (överlåtit beskattningsrätten) för att öka hans möjlighet att uppfylla sina förpliktelser. Den mesta frälsejorden bestod av landbogårdar, som brukades av leiebönder, som betalade landgille till adelsmannen i form av spannmål eller genom att utföra dagsverken. Leiebönderna var befriade från skatt till kronan, men hade svagt besittningsskydd och kunde inte sälja sina gårdar. I jordeböcker, ex Decimantjordeboken från 1651, kunde de t.ex. kallas Welborne Steen Brahes Tiennere. Så uttryckte man sig under feodalismen.
Över hela Danmark uppstod ett nät av sätesgårdar med tillhörande landbogårdar. I Skåne blev säterierna särskilt talrika, så småningom över 150. En adelsman ägde ofta flera sätesgårdar och kunde då inte bo på alla. Eller flyttade han kanske mellan gårdarna, som dessutom ganska ofta bytte ägare genom giftermål och arv.
Sätesgårdarna var förstås större än landbogårdarna, men i byggnadsstil skiljde de sig från början inte så mycket från dem. Efter hand som adelsmännen blev rikare började de bygga mer eller mindre befästa stenhus för att kunna försvara sig. En mängd privatborgar uppkom, som kunde hota kungen eller trotsa hans påbud. I Danmark förbjöd drottning Margareta därför sådana borgar 1396, ett förbud som gällde till 1483.
När Knutstorps herresäte först tillkom vet man inte, men förmodligen var det runt sekelskiftet 1200. Exakt var gården då låg vet jag inte och nästan säkert hette gården inte Knutstorp. Enligt en krönika av J C Barfod från 1791 var det ett namn gården fick när den första borgen byggdes där 1551. På platsen skulle det förut ha bott en torpare, som hette Knud, fast det låter nog som en sägen, som Barfod kan ha hört tvåhundra år senare. Vilka de tidigaste ägarna till herresätet var vet man heller inte mycket om, men enligt Barfod hette ägaren 1340 Peder Nielsen Kyrning och han hade en bror som hette Jacob Nielsen Kyrning och var ärkebiskop i Lund 1355-61. Båda bröderna kallade sig även Thott (efter sin farfar, Kyrning var efter farmor). 150 år senare fanns släkten fortfarande i trakten, Jens Kyrning ägde då Möllarp.
Enligt Barfod ägdes Knutstorp 1380 av en Hemming Berg. Vem han var vet jag inte och namnet låter väl inte genuint danskt.
Under 1400-talet ska Knutstorp ha ägts av släkten Krognos, en av Skånes rikaste och mest framstående släkter under 1300- och 1400-talen med flera sätesgårdar spridda över landskapet. Lunds äldsta bevarade profana byggnad heter idag Krognoshuset, uppförd på 1300-talet som en del av ett gårdskomplex, som då omfattade större delen av nuvarande Mårtenstorget. Släkten hette förresten inte Krognos, utan använde själva enbart vanliga patronymika, liksom nästan alla andra frälsesläkter på den tiden. Namnet Krognos var ett öknamn, som omgivningen gav dem och som blivit bevarat genom olika krönikor. Några tidiga medlemmar av släkten ska ha haft väl tilltagna kroknäsor, hela släkten kom därför att kallas Krognos i nästan tvåhundra år.
Renässanstiden
Vid sekelskiftet 1500 ägdes Knutstorp av riksrådet Oluf Stigsen Krognos d. y. på Bollerup (16 km NO om Ystad). Han dog 1506 och var sonsons sonson till riddaren Peder Stigsen på Krapperup som ska ha grundat dynastin. 1502 gifte sig hans dotter Magdalene med Tyge Axelsen Brahe på det närbelägna Tosterup. Det hela beskrevs då i en bok som en hejdundrande fest. Hur länge den varade och hur många som deltog är inte känt, men om man ska tro listan över allt de ska ha satt i sig bör de ha varit flera hundra och hållit på i åtskilliga dagar. Till detta ska de ha druckit 17.000 liter öl och 1.400 liter rhenskt och franskt vin. Kostnaden för kalaset motsvarade på den tiden ett bättre herresäte. Brudens klädsel och hela hemgift blev också dokumenterad liksom alla ceremonier kring festen med musik och fackeldans fram till ”sängledningen”, då alla gästerna följde brudparet till sängs.
Några barn verkar de inte ha fått och Magdalene dog 1510. Några år tidigare hade hon ärvt Knutstorp och när hon dog blev änklingen Tyge Brahe (d.ä.) ägare av Knutstorp. Han gifte snabbt om sig med Sophie Jörgensdatter Rud (1495-1555). Med henne fick han sönerna Jörgen och Otte (f 1518) och dottern Anne. Familjen bodde på Tosterup. Där fanns en nybyggd borg och på Knutstorp fanns nog inte mycket att bo i.
Tyge dog 1523 medan han deltog i adelns belägring av Malmö i samband med strider för att fördriva Christian II. Sonen Jörgen ärvde då Tosterup och Otte Brahe fick Knutstorp; han var då bara fem år. Så småningom gifte han sig, (trol. 1545) med Beate Bille (f 1526) från Skarhult och de fick fem söner och fem döttrar. Mest känd av dem är äldste sonen Tyge, astronomen Tycho Brahe (f 1546). Tyge kom att växa upp på Tosterup hos sin farbror, riksamiralen Jörgen Brahe, som var barnlös och åtagit sig att bekosta Tyges skolgång och göra honom till sin universalarvinge. Tycho lär själv ha hävdat att hans farbror kidnappat honom, hur bokstavligt det ska tas vet jag inte.
Mest känd av Otte Brahes döttrar är Sophie Brahe (f 1556, d 1643). Hon var först medhjälpare till brodern Tycho och gifte sig sedan med Otte Thott d.ä. på Eriksholm. Hon blev tidigt änka, men fortsatte att driva godset och gifte efter några år om sig med en annan av Tychos medarbetare. Han förskingrade dock hennes pengar och övergav henne. På Eriksholm gjorde hon sig känd för sin trädgårdskonst och började också samla notiser om sina förfäder och andra skånska adelssläkter. Efter några kringflackande år i Europa bosatte hon sig i Helsingör och renskrev där sin Slegtebog, en handskrift på cirka 900 sidor, som nu finns på Universitetsbiblioteket i Lund. Den är mycket prydligt skriven, men handstilen från runt 1600 är ändå lite svårläst och jag har inte läst allt. Boken har aldrig tryckts, men är tillgänglig i avfotograferad version på Universitetsbiblioteket och finns också på en server på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Sakligt och lite torrt berättar hon om sina egna förfäder ur släkterna Brahe och Bille, men också om alla andra högadliga släkter i Skåne och Danmark, om kungaätterna i Danmark och några i Sverige, bl. Birger Jarl, Karl Knutsson Bonde och Gustav Vasa. Hon begravdes i Torrlösa, men kvarlevorna försvann när gamla kyrkan revs på 1800-talet och Thottarnas gravvalv raserades.
 |
Knutstorp före branden 1678. Bilden är från Burman-Fischers Prospektverk från 1680 och den kan därför vara en rekonstruktion; bl.a. saknas de båda torn som huvudbyggnaderna ska ha haft. |
På Knutstorp lät Otte Brahe dämma upp ett vattendrag så att det bildades en ganska stor sjö med en ö, på vilken han 1551 lät bygga en stenborg med två parallella trevåningsbyggnader, sammanbyggda genom två lägre byggnader och med en borggård i mitten. De två högre byggnaderna hade var sitt torn och till borggården kunde man komma via en portgång genom en av de lägre byggnaderna. Över porten satte han inskriptionen: ”A. D. 1551 lod ieg Otte Brahe bygge dette hus och blef fuldkomnet i samme aar”. Sjön fanns kvar till 1700-talet, då den tömdes och dränerades. Den nuvarande borgen är de restaurerade och ombyggda resterna av en av huvudlängorna.
Otte ska ha låtit avhysa byn Blekeskära med sju hemman, som lades direkt till sätesgården. Barfod berättar att gårdarna raserats och att man ännu på 1790-talet kunde se rester av husgrunderna. Enligt ett rykte i dagens Kågeröd ska Brahe ha jagat bönderna till skogs och satt eld på deras gårdar. Det samma kan också läsas på nätet i svenska Wikipedianotiser. Möjligen är det bara det nämnda ryktet de för vidare; i danska Wikipedianotiser sägs inget om något sådant.
Grevefejden
Utesluta att ryktet talar sant vill jag dock inte göra. Vid tiden då Otte byggde sin borg rådde”byggboom” för stenborgar i Skåne. Den hade föregåtts av den s.k. Grevefejden 1534-36, ett inbördeskrig i Danmark. Tvisten gällde ursprungligen vem som skulle efterträda kung Fredrik I, som avlidit 1533. Fredriks son, hertig Christian av Holstein, var ena kandidaten och den andra var avsatte och fängslade gamle kungen Cristian II (”den gode” eller ”tyrann”). Lybeckarna och danska bönder och borgare stödde Cristian II och en släkting till denne, greve Kristoffer av Oldenburg, ledde den lybska flottan och armén. Prästerna var emot Fredriks son, eftersom han var lutheran. Till en början stödde också stora delar av adeln Christian II, men bytte sida och valde då Fredriks son till kung Christian III. Bland dem som inte behövt byta sida var nog Otte och hans bror Jörgen på Tosterup. Deras far Tyge Brahe d.ä. hade stött Fredrik I redan tio år tidigare när Christian II tvangs lämna makten. Allmogen och Kristoffer hade haft stora framgångar under fejden och besatt Köpenhamn, liksom Malmö där de låtit riva slottet. Adelsmännens sidbyte sågs som förräderi av allmogen, som började angripa herresäten och fördriva ägarna, speciellt på Själland och i Skåne.
Sverige blandade sig i kriget, eftersom Gustav Vasa absolut inte ville att Christian ”tyrann” skulle komma tillbaka. Svenska styrkor erövrade Helsingborg och Lund och höll på att belägra Malmö när konflikten löstes på Jylland sedan lybeckarna också bytt sida. Exakt vad som hände i Skåne vet jag inte, men så snart det blivit fred började man bygga borgar, bl.a. Eriksholm. Om det berodde på att den gården raserats under fejden vet jag inte och inte heller vet jag om strider ägt rum kring det tidigare Knutstorp. Men ifall bönder i trakten plundrat herresätet är det kanske inte orimligt om nye ägaren gav igen när han blev myndig och flyttade dit. 1540-talet var en tid då sådant säkert kunde hända. Grevefejden var en soppa av konflikter mellan lutheraner och katoliker, mellan ofrälse och adel, mellan olika politiska riktningar i Lybeck och mellan lybeckarna och Gustav Vasa. Släkter som satsat på rätt kandidat i kungavalen kunde nog ta sig friheter och fick belöning efteråt.
Efter hand utökades Knutstorps jordinnehav med nästan alla gårdar i Kågeröds socken och dessutom med de ”utsockne” byarna Konga och Rävetofta. Hur det gick till har jag inte hittat något om (varken PR Klerck i Kågeröds kyrkbok, JC Barfod eller Martin Weibull i inledningen till Sthen Jacobsens bok nämner något om detta). Förmodligen var det förläningar, som kungen gav honom. Otte Brahe var riksråd från 1563 (alla dessa gårdar kom att drivas som landbogårdar). Han var sedan länsherre på Aalborghus slot 1563-1567 och därefter på Helsingborgs slott. Under Nordiska sjuårskriget 1563-70 var han proviantmästare. 1565 bröt en svensk styrka under Klas Kristersson Horn in i nordvästra Skåne och nådde Helsingborg, men anfallet avbröts eftersom pest grasserade i trakten. Otte Brahe dog i Helsingborg 1571 och begravdes i Kågeröd.
Knutstorp övertogs då av 25-årige sonen Tycho Brahe, som under några år omväxlande bodde på Knutstorp och hos sin morbror Steen Bille på Herrevadskloster. Det var där han 1572 kom att upptäcka en supernova i Cassiopeias stjärnbild, som han sedan följde under drygt ett år och beskrev i verket ”De nova stella”. Det gjorde honom så berömd att Fredrik II 1576 gav honom ön Ven som förläning för att han där skulle bygga ett observatorium (Stjärneborg) och ett slott (Uraniborg) till vilka han sedan samlade ett stort antal av tidens lärda. Något större intresse för Knutstorp hade han kanske inte under den tiden.
På Ven kom han i konflikt med sina adelskolleger och med kyrkan, som möjligen också uppeggade hans underställda bönder mot honom. De klagade hos kungen Christian IV och Tycho kom i onåd. Osaken till mycket anges vara att han levde ihop med en ofrälse kvinna, Kirstine Jörgensdatter, utan att de formellt var gifta. Hon var prästdotter från Kågeröd. På grund av allt detta lämnade han 1597 Ven och hela sitt observatorium och gick i tjänst som astronom hos kejsar Rudolf II i Prag. Han sålde samtidigt Knutstorp till sin bror Steen Brahe (d.ä., f. 1547), som redan tidigare ägde halva Knutstorp, men också hade en rad andra förläningar och egendomar i Skåne, på Själland och Lolland, med Herrevadskloster som huvudsäte. Steen Brahe d.ä. var riksråd i 42 år och dog som länsherre på Kalundborgs slot 1620, men begravdes i Kågeröd.
Knutstorp ärvdes då av hans son Erik Brahe, som sedan sålde gården till sin bror, riksrådet Jörgen Brahe (d.y., f 1585). Han hade utmärkt sig i Kalmarkriget och vid danska erövringen av Älvsborgs fästning 1612. Han skaffade en mängd gods på ön Fyn och kom att bli ledare för adelsoppositionen där mot Christian IV och blev därför kallad ”den lille kongen på Fyn”. 1646 överlät han Knutstorp till sin son Steen Brahe (d.y., f 1623). Jörgen Brahe dog 1661 och hade då fått uppleva att Knutstorp gått förlorat genom Roskildefreden och att envälde införts i Danmark, vilket innebar att hans danska gods, som han givit i arv till sina barn också gått förlorade. Han begravdes på Fyn, vilket nog betyder att det var där han bott och inte på Knutstorp.
I freden i Köpenhamn 1660 efter Karl X Gustavs andra danska krig återfick Steen Brahe Knutstorp, men han stannade i Danmark och förblev dansk undersåte. 1663 lämnade han Knutstorp till sin enda dotter Sophie och hennes man Knud Ottesen Thott till Nääs och 1669 sålde han formellt gården till dem. 1664 svor Thott trohet till svenska kronan och satsade på att bli svensk. Hustrun dog 1671.
Skånska kriget 1674-1679
Steen Brahe d.y. hade deltagit i försvaret av Danmark mot Karl X Gustav 1658 och i Skånska kriget på 1670-talet deltog han på danska sidan som dragonöverste. Kungen Christian V utsåg honom sedan till att leda friskyttestyrkorna i Skåne. 1677 blev han innesluten av svenska armén i fästningen i Kristianstad och där dog han i slutet av februari.
När kriget till en början såg ut att gå bra för danskarna bytte Knud Thott sida och dömdes därför till döden och avrättades symboliskt på Stortorget i Malmö. Själv befann han sig lyckligtvis i Danmark. Han gick i dansk tjänst och blev först befallningsman över Landskrona län. Knutstorp och Thotts övriga gods i Skåne blev indragna av svenska kronan. Han återfick dem formellt genom freden i Lund, men vågade aldrig återvända till Skåne. Längre fram under kriget och efter detta var han ”Geheime-Raad” i kungens informella regering. Han skaffade sig ett par gods i Danmark och sålde då eller bytte bort alla sina gårdar i Skåne utom Knutstorp, som han lät en arrendator sköta.
Under kriget 1678 blev en svensk styrka förlagd till Knutstorp, som därför upprepade gånger attackerades av danskarna och slutligen måste kapitulera och blev nedbränt. För detta och en del annat blev den danske generalen Fredrik von Arensdorf hemkallad och avskedad. Tio år senare blev han rehabiliterad och utsedd till ”Geheime-Raad” och senare till överbefälhavare för hela danska hären.
Reduktion och konfiskation
Efter kriget satte Karl XI igång med att sanera Sveriges ekonomi genom den berömda reduktionen. Folk som fått förläningar av förmyndarregeringen fick dem indragna. I Skåne kombinerades reduktionen med en hård godspolitik, som gick ut på att så många av Skånes gods som möjligt skulle överföras till svenska kronan eller i andra hand till svenska adelsmän. Allt skulle ges sken av rättvisa, men det är uppenbart att det handlade om godtycklig konfiskation.
I Danmark hade funnits en lag om ”Sjättepenning”. Den innebar att när en gård eller annan egendom såldes till en utlänning så skulle en sjättedel av köpeskillingen betalas till danska kronan. Det var underförstått, men inte klart utsagt, att det var säljaren, som skulle betala.
I fredsavtalet i Roskilde bestämdes att skåningarna skulle behålla alla sina gamla friheter och att de gamla danska lagarna skulle fortsätta att gälla, om de inte uttryckligen stred mot svensk lag. Sjättepenninglagen fortsatte därför att gälla, men det var förstås till den svenska kronan pengarna nu skulle gå och några medel för att tvinga danska säljare att betala hade svenska kronan inte. I stället blev det den svenske köparen som fick betala. Denna ordning blev ett hinder när svenska adelsmän och militärer ville förvärva skånska gods. På grund av detta avskaffade förmyndarregeringen därför lagen 1665.
Vid ett möte som Karl XI höll i Karlshamn sommaren 1681uppmärksammades han av generalguvernementskamreraren Jöran Pihlman på förhållandet att svenska kronan sedan 1665 gått miste om betydande summor, som kunde inkrävas med ränta på ränta. Kungen uppfattade avskaffandet av lagen som ytterligare ett missgrepp av hans förmyndare och ansåg det därför ogiltigt. Ett särskilt skäl att ogiltigförklara beslutet 1665 var att det enligt kungen fattats på falska grunder och att f.d. danska adelsmän i Skåne av egenintresse skulle ha påverkat beslutet. Bland dessa var Knud Thott och hans båda halvbröder, som bevistat riksdagen sedan de blivit svenska undersåtar.
Den högadliga förmyndarregeringen hade haft intresse av att främja svenska adelsmäns köp av sätesgårdar i Skåne. De ville också få bort de tidigare danska ägarna till godsen. Karl XI hade gjort sig enväldig och ville i första hand främja svenska kronans intresse, även när det skedde på svenska adelns bekostnad.
Pihlman adlades till Adlersten och fick i fortsättningen sköta en del av handläggningen under generalguvernören Rutger von Ascheberg. En särskild sjättepenningkommission inrättades vid Generalguvernementkontoret och häradshövdingarna fick order att inventera vilka transaktioner som skett under de aktuella åren.
Kommissionen skickade 1689 ut kravbrev avseende 13 fall, bland dem Knutstorp. Säljarna kunde man inte få något av, men godsen i Skåne kunde utmätas. Kronan krävde köparna eller deras arvingar, även om de kunde bevisa att de betalt säljaren hela köpeskillingen. Kravbreven finns bevarade i koncept och brevet till Knud Thott citeras i sin helhet. Brevet lämnades till fogden på Knutstorp och visar hur skrupelfri och utstuderad den svenska byråkratin var.
”Welborne och högtährade Hr Geheime Rådh. Emedan som efter Häradshövdingarnas hållne Inqvisitioner uthöfwer Kongl. Maijts och Cronans Competerande Siette penning af dhe Godz som danska utrikes Adell och undersåtare uti Skåne försålt hafwa, sedan Landet kom under Högstbente Kongl. Maijts och Sweriges Cronenes Devotion befinnes det Hr Geheime Rådet hafwer Ao 1669 sig tillförhandlat och inlöst sin svärfaders Sal. Hr Sten Brahes |: som wahr en dansk undersåtare :| Knutstorpa Gård och Godz; hwaraf Kongl. Maijts tillhörige siette penning ähr erlagd worden, altså emedan Hans Kongl. Maijt har i Nåder förklarat, att all sådan Sjette penning Capital och Interesse, böhr uthan drögsmåhl erläggias och betalas, och dhet i förmågo af lag och recessen, har Jag funnit sådant nödigt Welb. Hr Geheime Rådh att Communicera, så och uppå högstbente Kongl. Maijts sampt dragande Kall och Embets wägnar föreleggia honom härmed en wiß betalning termin såsom till Septb nestkommande, Inom hwilken tijd Welb. Hr Geheime Rådh behagade samma sjette Pennings med des oplöpande Interesse à 6 procent åhrl af förbenta Godz Summan Kongl. Maijt och Cronan förnöija och uti Malmöes Renterie mot qwittens ehrläggia och betala låta, I wijdrigt fall, sådant inte till denna föresatte tijds och termin skier, lärer efter undfången befallning, Execution blifwa hedersammast wärkställigat för så stor andehl uti des bente Knutstorpa Godz som den betingar och därtill rekvireras, till hvilken försatten termin Welb. Hr Geheime Rådh tegtes anden sielf möta, eller och beordra sin fullmechtige att lefwerera till Executions Commissionen en ricktigt underskrefwen Jordabook på samma Gårdh och Godz som och wara till ställe när Liqvidationen och senare Executionen blifwer företagen och förrättad, så och gifwa bente Commission all den behörig efterrättelse som den erfordrandes warder, härmed förblifwer...”
Att sjättepenning är ”erlagd” betyder nog att den är ålagd. Vad Thott tyckte går nog att gissa. Han klagade hos danske kungen, som tog upp saken via svenske ambassadören i Köpenhamn och danske ambassadören i Stockholm. Men det hjälpte ju inte. Kontanter att betala med hade Thott kanske inte och att sälja av en del av godset gav nog inte mycket, eftersom han var i underläge och köparen bestämde priset. Rävetofta drogs därför in, antagligen till låg värdering gjord av Generalguvernementet. Konga by och Böketofta blev också indragna, men återlöstes av senare ägare till Knutstorp. För mina anfäder i Rävetofta innebar det ändrade levnadsvillkor. De upphörde att vara frälsebönder under Knutstorp. I stället blev de självägande skattebönder och rusthållare med skyldighet att hålla ryttare och andra soldater i den svenska armén.
Knud Thott dog 1702 och arvingarna, halvbröderna Holger och Tage Thott, sålde 1704 Knutstorp till svenske amiralen Cornelius Ankarstierna. Efter honom har det funnits en lång rad ägare, som behandlats flera gånger i denna tidning, främst av Bengt Nordahl. Själv har jag berört dem i S&B:2, 2005, (Skiftesreformernas förlorare). Jag sätter därför stopp här för min lilla tillbakablick och konstaterar att av de ägare jag här identifierat var det bara grundaren Otte Brahe, som under några år mera permanent kom att bo på Knutstorp (från 1563 och till sin död bodde han nog först på Aalborghus slot och sedan på Helsingborgs slott). Hur mycket mina förfäder såg av sina herrar kan man fråga sig. En och annan gång fick de kanske se någon av dem i herrskapsbänken i Kågeröds kyrka? Kanske fick de också se dem vid begravningsceremonierna?
 |