Husförhörslängder och husförhör

- allvar och skämt

Bengt Nordahl

1686 års kyrkolag fastslog att ingen skulle få tillträde till nattvarden utan att kunna katekesens textord. ”Och skall ingen trolofvas, som icke kan Lutheri Catechismus och hafver begått Herrens nattvard”.Husförhörslängdernas ursprungliga syfte var att protokollföra församlingsbornas förmåga att läsa innan- och utantill samt förstå katekesen, men den största betydelsen för framtiden fick de med dess registrering av befolkningen. Från den relativt korta tid som husförhörslängderna finns bevarade, mindre än 100 år i kanske flertalet skånska församlingar, är de förvisso ett utmärkt komplement till mantalslängderna. Nåja, de är oftast mer än så, kanske t.o.m den viktigaste faktakällan för många släktforskare, men man ska då inte glömma att jämföra husförhörslängdernas andrahandsuppgifter med övriga kyrkoböckers uppgifter.

I de bevarade husförhörslängderna från 1700-talet är de demografiska uppgifterna oftast sparsamma. Som regel nöjer sig prästen med att endast ange personernas ålder. Undantagen bekräftar dock regeln som det heter, och jag tänker närmast på Kågeröds husförhörslängd från 1773/74, där PR Klerck inte endast uppgett födelsledatum och födelseort utan även försökt skriva in tid och plats vid in- och utflyttning samt datum för eventuella dödsfall, vilket gör texten svårläst. Samtidigt har han också markerat församlingsbornas färdigheter i olika kolumner för läsning, lilla katekesen, spörsmål, hustavlan och skrivning. Hans efterträdare (och måg) Gilius Palm återgår tyvärr till att bara skriva åldern, och 1778/79 framgår tydligt hans nit vid förhören (”en from ooch sedlig man, som lärde rätt och lefde wäl”). Förutom kan eller endast bokstaven k står det ofta istället orden börjat, intet, något, såder eller dåligt, och dessutom har han ibland skrivit är swag, är usel, är altför usel och är swag i hufwet i anmärkningskolumnen. Man skulle nästan tro att Palm haft prosten Samuel Holm Carlsson i grannförsamlingen Svalöv som läromästare. Denne har ungefär samtidigt om en förfader till mig präntat i boken: ”har börjat lite at läsa uti bok och har sedan han war wid 78 åhrs Husf.hör, lärdt känna bokstäfwerna samt kan något stafwa och lägga tillhopa …” Prosten har också noterat, att han gick hem under förhöret ursäktande sig med att han ej kunde läsa. Vid nästa förhör skrev Holm: ”När jag kom till Svalöf kunde han knapt någon bokstaf.” Fortfarande 1809 uttrycker han sitt missnöje i samband med ett enskilt förhör och skriver: ”glömt hwad som förbjudes och befalles i buden, samt de 3ne följande hufwudstycken och des utom förstår inte något hwarför.”

Landsbygdens församlingar var indelade i husförhörsrotar, och de årligen återkommande förhören brukade gå i tur mellan de större bondgårdarna i roten, vars stugor kunde rymma en större församling. Husförhören hölls vanligen när höstrusket satte in. Tid och plats för de olika rotarna kungjordes i kyrkan ofta inte förrän på söndagen före förhöret. I allra värsta fall kunde förhöret vara utlyst till måndagens förmiddag. Då blev endast det nödvändigaste ombesörjt hemma i bondgårdarna. I stall, i dränghus, på logar, i kök – överallt satt eller låg folk med katekesen i händerna och rabblade, allt vad de förmådde.Vilken prövning husförhöret kunde vara, återges kanske bäst av den skånska pigan som beskrev tillvaron så här: ”Om sommaren ha vi åska, å om vintern ha vi husförhören, å de e lia galed”.

Detalj av Frans Lindbergs målning från 1932 av ett husförhör på Österlen under 1800-talet, varvid roten har samlats i en av bondstugorna för att förhöras i sin bibelkunskap. Vid bordskistan sitter kyrkoherden, klockaren och kyrkvärdarna. Pojken som förhörs stakar sig och tittar förläget i golvet.

Eva Wigström, med författar-pseudonymen Ave, skrev 1870 en bok med en skildring från Rönnebergs härad fyrtio år tidigare. Vid en förnyad utgåva år 1900 kallas denna bok För ”fyrtio”, nu sjuttio år sedan. Taflor ur skånska folklifvet. Där finner vi bl.a. en tragikomisk skildring av ett husförhör eller läsmöte som hon kallar det:
Prästen lät vänta på sig och en gubbe vid namn Jeppa rapporterar följande om anledningen till dröjsmålet, och här återges en del av Evas text från 1870 i stort sett ordagrant, men endast citerat tal har fått bibehålla den stavning som gällde före 1906 års stavningsreform. ”Pågen som kört mög alla darna, skulle nu köra efter presten, och när de då kommo till trädan, trodde ögen, att de skulle lägga det lasset till de andra, och vredo så in på trädan, och pågen satt i tankar, och så la han presten till det andra möged; men presten fallerar ingenting; han kommer strajs.”

Strax efter kom mycket riktigt prästen linkande till fots in på gården. Han gick in, mörk i hågen, och tog plats på den med dynor och täcken belagda bordsändsbänken. Framför honom låg bibeln, katekesen och kyrkboken. ”Jag känner ännu den beklämda luft, som låg öfver de kring väggarna bänkade offren. Endast flugorna rörde sig fritt, blott hönorna i kakelugnsbänken voro ogenerade,” berättar Eva.

Efter en kort bön började förhöret, och då ett av Jon Assars hemman hade nr 1, blev Ebbas och hennes fars tjänare därifrån först framropade till bordet, där de avlade prov på innanläsning i bibeln. Ebba såg nedslagen ut, för trots att hon läst både innan- och utantill med tjänarna, gick det skralt med båda delarna, och hennes förlägenhet steg till förtvivlan, då drängen Per Mattsson skulle förklara budorden. ”Hvad befaller Gud i sjunde budet?” frågade prästen.
”Stöld och tjufveri,” svarade Per och såg triumferande på prästen.
”Det förbjudes ju.”
”Ja, jag visste jag var på trafven,” menade Per.
”Nå, hvad förbjudes då i femte budet?”
”Att vi skola lefva fridsamt med vår nästa.”
”Håll, håll menniska! det befalles ju. Tänk dig nu före! Hvad befaller Gud i femte budet?”
”Dråp!” skrek Per genast.
Presten slog katekesen i bordet, så den sprack i ryggen, och fader Jeppa som tagit sig en lur vid kakelugnen, hoppade till och torkade sig om munnen med avigsidan av handen Gässen vaknade också i den avstängda gåsbänken nere vid dörren samt sträckte ut näbbarna genom de hjärtformiga hålen på bänkens luckor och tillkännagav kacklande med hög röst deras missnöje över prästens opassande vrede.
”Karna, du säg du mig hvad det menas med, att lagen eger att till lifvet straffa missdådare?”
”Hm – husagan,” svarade den välfödda Karna tvekande.
”Åh nej, vet du ej hvad en missdådare är?”
”Jo bevars, dä ä såna stådare (stackare) och usalia menniskor (uslingar), som Gud gifvit svärdet i handen, eger att till lifvet straffa missdådare och skydda samhället emot fiender,” upprabblade nu Karna segerviss.
Prästen grep hårt med händerna över boken, för att ej komma i frestelsen till andra handgripligheter och frågade åter: ”Vet du då ej hvilka man eger rätt att döda?”
”Jo vassara, - fäkreg, lom och kalar,” (fäkreatur, lam och kalfvar) svarade Karna, som var slaktardotter i sig själv och nu välbeställd köksa hos Jon Assarsson.
Prästen fann för gott att framkalla nya personer, men det gick inte bättre för det. De tycktes alla kunna svaren i katekesen, men utan att sätta dem i sammanhang med frågorna. Prästen började en straffpredikan över allmogens okunnighet, men avbröts av höga rop från gåsbänken, ty gåsmammorna fann, att deras middagstid var inne, och hade länge i tysthet med sina näbbar bearbetat några karlars vadmalsklädda ben, vilka skymde gässens utsikt, men utan påföljd, varför de nu grep till det ytersta för att slippa ut. Kacklet blev så högljutt, att prästen själv åtog sig gässens sak, och de utsläpptes på gården, varefter förhöret åter fortsattes. Hönorna, vilka från bordsfoten hoppade upp i kakelugnssängen, för att där lägga ägg, störde ej; endast ett par kycklingar, som i ungdomligt övermod hoppade upp för att hacka i sig några klumpar sur mjölk, som Jeppa råkat spilla på sin långa väst, förorsakade att kvävda skratt hördes här och där bland folket; och när nu också det sjuka fåret började visa tecken till dåligt lynne, avslutade prästen förhöret, med förmaning till bättring innan nästa läsmöte.

Sedan prästen ätit middag, avreste han, och strax därpå samlade gubbarna sig kring bordet, där bibeln fick lämna plats för brännvinsflaskorna och tefaten med kaksockersbitar.

Eva Wigström hade från sitt sjätte till sitt tjugonde år bevistat husförhören i sin hemförsamling och skriver, att hon hoppas, att de ”annorstädes varit annorlunda” Hon ansåg husförhören vara sorgespel, fast de hade ju också många komiska sidor. Det är också de komiska inslagen som förekommer i de många cirkulerande historierna, av vilka hon här anför följande:
Sätt ett annat ord i stället för dagligt bröd! uppmanade en präst. Svaret blev:
- Kafring.
- Kan människan leva av bara bröd”
- Hon vell hälst ha letta sul (kött, pålägg) te ed.

För dem som inte kunde läsa brukade prästen tydligen läsa något, som sedan skulle upprepas, såsom ”En stjärna gick på himlen fram, halleluja.” En gumma som hörde lite dåligt upprepade: ”En kärra gick på himlen fram, håll i och dra.” En dräng skulle återge ”Hosianna i höjden”, men det blev istället ”Hos Johanna i höet”. Man kan fråga sig , vad han hade i tankarna. Kanske detsamma som den nyförlovade pigan, som fick frågan: ”Vem har instiftat äktenskapet?” Svar: ”Jo, de har min fästman å ja säl gjort oppe på jällen en kväll”.

För präster med humor kunde nog förhören bjuda på en viss underhållning men även påfrestning av tålamodet för såväl förhörsledaren som den utfrågade .När prästen hade ställt en del frågor till en äldre man, dristade sig denne till slut att utbrista:
”Ja, nu har prästfar fraugad mej sau meed, sau nu vell ja se, om han kan svara mej pau en frauga:
si me vafor hackar hönan kvarnen?
”Det vet jag inte”, svarade prästen. ”For hon kan ente slecka-n,ved ja.”

En skolmästare skröt för en bonde, att han kunde svara på varje fråga i katekesen. Bonden frågade då: ”Hvad är det?”

Det är tydligt, att husförhören gav upphov till många cirkulerande anekdoter, varav säkert en del är uppdiktade. Kanske fick förhören med tiden ett löjets skimmer över sig, och i slutet av 1800-talet började många att strunta i dem. Det var inte bara Eva Wigström som uttalade sin ovilja mot förhören och tvivlade på att de fyllde någon uppgift. Efter att bötesstraffet borttogs 1888 försvann de också mer och mer, och 1894 bytte husförhörslängderna officiellt namn till församlingsböcker, som är rena folkbokföringslängder utan uppgifter av religiös betydelse.

En historia från Kågeröd

Att skilja på vad som påbjudes (befalles) eller förbjudes i sjunde budet var som vi sett ovan inte så enkelt, vilket även framgår av följande historia. Fredrik Gustafson (kyrkoherde i Kågeröd från 1850) hade tydligen sinne för humor, och han har skildrat en liten scen från sin egen konfirmationsundervisning:
Bland nattvardsbarnen var en gosse med klen fattningsgåva. Han kunde aldrig göra skillnad på vad som förbjudes och befalles (påbjudes). På frågan ’Vad befalles i 7:e budet?’ kom så trohjärtat:
- Att stjäla.
- Min käre gosse, sade Fredrik Gustafson, har du inte en syster, som heter Sissa?
- Jo men, har ja så.
- Om mor ger Sissa en kaka, vem rår då om den?
- I de’ gör Sissa!
- Får du då lov att taga den från Sissa?
- Nej men får ja ej.
- Men om du ändå gör det, vad gör du då?
- Ja äder opp na.

Takdropp

Mor Anna står vid husförhöret inför prästen för att visa vad hon kan. Prästen:
- Nå, kan mor Anna säga av vad anledning dråp uppkommer?
Mor Anna: - Dråp? Jo, de kumor å dålia tag.

Bland källorna kan nämnas:
Husandakt, husaga,, husförhör och andra folklivsstudier, av Hilding Pleijel
Den gamla tiden är mig kär, av Frans Lindberg
Allmogeseder i Rönnebergs härad på 1840-talet, av Eva Wigström
För ”fyrtio”, nu sjuttio år sedan, av Eva Wigström
Kågeröds mfl socknars kyrkoarkiv,

På husförhörens tid

Till husförhör man samlats uti byn,
Och prästen började att frågor göra,
Och folket svarade på Guds försyn
Och svar rätt underliga fick man höra
Jag skall av dessa nämna några få,
Som just för stunden jag mig minner på.

Ja detta allt och mycket mer ändå,
Från husförhörens flydda dar vi äga.
Hur mycket som lagts till och bättrats på,
Tid efter annan är ej lätt att säga.
Jag endast har i korthet sammanfört
Vad jag av gammalt folk i bygden hört.