- Bengt Nordahl -
Den första och viktigaste av livets högtider bör vara födelsen, så viktig att vi firar den varje år. Födelsen och dopet har jag dock redan skrivit om i ”Barndop, barnsöl och kyrktagning” (se Släkt och bygd 06:2).
Konfirmationen
I det gamla bondesamhället markerade ungdomens konfirmation övergången från barndomen till vuxenlivet. För de unga hade den en allvarlig karaktär, för nu var det slut med barndomens fröjder och frihet, och de flesta skulle ut och tjäna.
Konfirmationen var under medeltiden ett sakrament och ägde rum vid biskoparnas besök i församlingarna. Bruket försvann emellertid i samband med reformationen.1686 års kyrkolag utgick från att ungdomar skulle släppas fram till sin första nattvardsgång i 13 - 14-års åldern. Det nämns ingenting om konfirmation, men beträffande den första nattvardsgången var kravet, att ”de som första resan vilja gå till avlösning och Guds bord” skulle först förhöras av sockenprästen. Detta krav på kunskapskontroll ledde till ett offentligt förhör, som under 1700-talets senare del utvecklades till en särskild gudstjänst. Denna fick en fast ritual i 1811 års kyrkohandbok.
Konfirmationen inleddes med att man ”gick och läste för prästen”, och det avslutande förhöret var ett skådespel som lockade mycket folk till kyrkan, inte bara för att höra läsbarnens kunskaper utan även för att beskåda deras högtidsdräkter. Förhöret av katekesen och de inlärda psalmerna som följde på gudstjänsten kunde vara i flera timmar, och följande söndag gick ungdomarna till nattvarden.
I våra dagar har presenthysterin spritt sig även till konfirmationen med syftet att locka ungdomarna till att låta konfirmera sig. Den traditionella konfirmationsgåvan var långt fram under 1900-talet en klocka, och efter första världskriget började fickuren konkurreras ut av armbandsur. Psalmboken var tidigt en symbolisk gåva i samband med konfirmationen, och den blev ett minne som bevarades livet ut. Ett annat konfirmationsminne var gruppkortet av konfirmanderna. Det blev vanligt redan omkring sekelskiftet och togs ofta under själva konfirmationsläsningen, varför konfirmanderna inte var högtidsklädda, men prästens närvaro och kyrkan i bakgrunden brukar avslöja, att de är konfirmander.
 |
Från 1800-talets slut hörde det till att man lät trycka visitkort som man delade ut som minne till kamrater och släktingar. Jag finner bland min fasters minnessaker en röd ask med texten Visitkort i guldskrift, och den innehåller visitkort i olika utformning från 1900-talets början, en del med enbart namnet (se Gerda Grankvist) och kanske orten, men andra med en bild med blommotiv och ofta en hand eller en duva. (På det understa av de avbildade visitkorten står namnet under blommotivet, som kan lyftas upp.) Senare trycktes dessa kort oftast med texten. Minne av Konfirmationen, konfirmandens namn, kyrkans namn, datum för konfirmationen, och en bild på vilken det nästan alltid finns en psalmbok.
 |
Det kunde förr i tiden hända att prästen inte släppte fram alla ungdomar till nattvarden på grund av bristande katekeskunskaper eller andra brister. I en attest daterad den 10 febr 1782 skriver kyrkoherde Jacob Regelsson i Konga om 16-åriga flickan Kierstina Nilsdotter från Långaröd, att hon ”förleden Påsketid war ibland dem som första gången skulle begå Herrrens Heliga Nattward, befants rätt swag både utj utan läsning och förståendet af hwad hon läste, och utj upförandet mot sina Styf föräldrar rätt oskickelig och stursk, hwarföre jag icke kunde finna mig at admittera henne till den Hel.a Nattwardens bruk, för att ej styrka henne utj sitt onda sinne.”
Trolovning, lysning och bröllop
Trolovning är ett ord som försvunnit i vårt språkbruk, och vi har väl svårt att skilja på termerna förlovning och trolovning, men den senare var ursprungligen offentlig, medan en förlovning var privat. Under medeltiden var vigseln, i den mån den förekom, en ceremoni utan juridiska konsekvenser, och före 1734 var trolovningen faktiskt viktigare än vigseln. Trolovningen var egentligen ett avtal mellan släkterna, för ofta avgjorde de unga inte själva, vem de skulle dela livet med. Ömsesidig kärlek mellan de unga var nämligen inte något giltigt skäl för att bilda hjonelag.
Äktenskapsåldern var betydligt lägre i gamla tider. I 1734 års giftermålsbalk står i 1 kap. 6 §: ”Man eller qvinna må ej förr i ächtenskap träda, än han hafver fyldt tiugu ett åhr, och hon femton; utan Konungen pröfvar skiäligt, at lof därtil gifva.” Senare nedsattes åldern för allmogens söner till 18 år, under förutsättning att de kunde försörja en familj. För kvinnor höjdes emellertid åldern 1892 till 17 år och 1916 till 18. Enligt Eva Wigström var det på 1840-talet inte ovanligt att finna ”äkta män af aderton års ålder och säxton års gamla moror”.
Äktenskapet skedde nästan alltid inom det egna ståndet, och om en adelsman gifte sig med en ofrälse kvinna, väckte det stor förbittring inom släkten. Så lär det ha varit beträffande Tycho Brahe, vars hustru som länge ansågs ha varit en bonddotter aldrig nämnes vid namn ihop med Tycho Brahe, och de lär inte heller ha varit vigda. Brahekännaren Kay Hansén har i sin forskning kommit fram till, att hon hette Kirstina Barbara Jörgensdatter och troligen var prästdotter från Kågeröd.
Delvis var det för att undvika olämpliga förbindelser som tidiga äktenskap ansågs önskvärda. Även inom bondeklassen var bördshögmodet stort och förbindelser mellan t.ex. en bonddotter och en tjänare fördömdes strängt. Orsaken var inte bara bördshögmod utan kanske främst ekonomiska intressen. Här var det dock skillnad på självägande bönder och frälsebönder. Även bland hantverkare och husmän höll man sig också inom sin grupp. Man finner att smedyrket inte endast gick i arv till sönerna, utan att döttrarna ofta gifte sig med smeder och smedsöner.
Ibland kunde giftermålet vara planerat sedan länge mellan föräldrarna. Annars kunde det gå till så, att när man trodde sig ha funnit en lämplig ung flicka till sin son, infann sig denne i flickans gård tillsammans med en böneman eller talman, som på ett fint sätt händelsevis framställde sin förfrågan. Svaret kunde bli ett löfte om att komma till friarens gård och ”se sig för”, varefter underhandlingar fortsatte om affären. Däremot var det inte helt säkert, att flickans ja efterfrågades. Trolovningen firades sedan med ett gille, ”jaöl”, i brudens hem, varvid jagåvan överlämnades. För att därvid understryka trolovningens allvarliga karaktär kunde prästen vara närvarande.
Lysningen i kyrkan skedde därefter under tre på varandra följande söndagar. Under lysningstiden kunde det inlämnas protest mot äktenskapet, och tiden upplevdes kanske ibland med en viss spänning i familjer, där brudgummen inte hade ”rent mjöl i påsen”. Första lysningssöndagen var de trolovade enligt traditionen tillsammans i brudgummens hem, varvid bruden gav gåvor till brudgummen och hans syskon. Söndagen efter tredje lysningen hörde det till att bruden visade sig i kyrkan med hela sin skrud.
Vid tillkännagivandet av lysningen i kyrkan gick prästen efter ett stående formulär, där han brukade tillägna paret vissa egenskaper före titel och namn. Detta framgår av texten i följande odaterade lysningssedel i Kågeröds kyrkoarkiv: ”Uti Thett Heliga Trefaldighetens namn och uti denna Hederwärda Guds församlings närwaro afkunnas till thett Heliga ägtenskapets fullbordande III gången för ärlige och beskiedelige drengen Måns Tuasson i Smedstorp samt ärliga och gudfruktiga änkian Elna Pährs Doter der sammastädes.”
 |
Allmogefärgad brudbänk från 1723 i koret i S Åsums gamla kyrka. |
Ofta firade man inte bröllop genast efter lysningen. Man ville därmed visa att det inte var bråttom med vigseln, och dessutom var det viktigt att se till att bröllopet hölls då månen stod i ny, alltså inte efter fullmåne. Annars var risken stor att barnen blev ”så styggt svartmuskiga” och att husets välstånd bara skulle avtaga.
När dagen var bestämd red en bröllopsbjudare runt och bjöd släkt och vänner. Brudgummens föräldrar bjöd därvid sitt gilleslag och brudens sitt. Bröllopsbjudare var ofta en yngre bror till brudgummen eller bruden. Vid bjudningen kunde det heta: ”Jag hälsar så gott från NN i M om NN, hans kvinna och barn ville vara så goda och komma …”
Nu blev det brådska, inte bara på bröllopsgården utan även bland de bjudna gästerna. Det gällde nämligen att baka och tillaga ”förningen”, som insydd i borddukar och överhöljd av ett brokigt stjärntäcke nedbäddades bak i vagnen när dagen var inne, varpå de bjudna åkte till någon av bröllopsgårdarna. Brudgummens gäster samlade sig i god tid för att ge sig iväg till brudens hem. ”Bröllopsstassen” kallades det. Två förridare red i förväg för att tillkännage att brudgummen var i antågande med släkt och vänner för att hålla bröllop. Efter att husmodern bjudit förridarna på vin, brännvin eller öl och gorån som intogs på stående fot vid dörren, kastade de sig åter på hästarna för att galopperande rida stassen till mötes och framföra hälsningen, att brudgummen var välkommen med sitt följe. Vid brudens hem fanns ofta ett par spelmän som mottog gästerna med musik, och gårdens drängar sköt skott på skott med bössor och puffertar (små pistoler). Ofta anlitades dock någon soldat för att sköta saluten.
Att hedra brudfolket genom att skjuta med ”bysse och pistoler” var mycket vanligt förekommande, men handhavandet av gamla tiders primitiva skjutvapen kunde få svåra konsekvenser. Vid ett bröllop i Saxtorps gästgivargård 1714 blåste förladdningen i den rådande stormen upp på taket och antände detta, varvid gästgivargården och flera andra gårdar och gatehus i byn blev lågornas rov.
Bondbröllopet som skildras här tilldrog sig i Rönnebergs härad på 1840-talet, och vid den tiden var det vanligt att vigseln ägde rum i bröllopsgården. Om vigseln var i kyrkan, skedde den liksom övriga förrättningar vid livets högtider i anslutning till söndagens högmässa. Under gudstjänsten satt brudparet då i brudstolen längst fram kyrkan, och sådana brudstolar kan finnas bevarade i gamla kyrkor.
Om vigseln skedde i bröllopsgården, ägde den rum så fort prästen anlänt och alla gästerna blivit inspelade av musikanterna. När ”brogemannen efter krafsande i sina lommor” slutligen hittat vigselringen, var det dags för honom att med stadig röst säga sitt ja. Bruden borde inte svara lika högt som brudgummen, om hon inte hade för avsikt att bli husbonde. Det fanns många liknande regler att tänka på förr i tiden, som t.ex. att efter vigseln borde man och hustru hålla sig tätt intill varandra, så att ingen skulle komma att springa emellan dem, innan de suttit samman vid bordet.
 |
Frans Lindbergs målning ”I bröllopsgården”. På den stenlagda gårdsplanen har bröllopsgästerna börjat samlas. Två spelmän står vid dörren och spelar in brudpar och gäster, och prästen har just kommit inrullande i sin vagn genom porten. |
Ansvaret för bröllopskalaset ålåg en anlitad bröllopsvärd som kallades för ”talman”. Efter att alla gästerna tagit brudparet i hand och sagt ”lycka till”, var det dags för talmannen att ordna med placeringen vid borden. Brudparet hade sina bestämda platser på bordsändsbänken, som var beklädd med husets bästa ”jönne” (broderat eller i brokigt mönster vävt hyende, dvs dyna), liksom långbänkarna vid båda sidorna om bordet. Närmast bruden skulle prästfrun sitta på den väggfasta bänken och prästen på en stol närmast brudgummen. När det gällde placeringen av övriga kvinnor och män anvisades de sin plats efter rang och släktskap, men detta var kanske en av de svåraste sysslorna för talmannen, för här hörde det till att det av låtsad hövlighet skulle krusas. Ungdomarna fick sitta vid egna bord, flickor och pojkar var för sig. Prästen läste naturligtvis till bords, och på värdfolkets vägnar bjöd han gästerna välkomna. Till talmannens uppgift hörde också att slå i supar till var och en och se till att det inte fattades fyllda ölkannor och stop på bordet.
Gästerna hade ju haft med sig förning till bröllopsgården, men den första måltiden borde värdfolket helt och hållet stå för. Förrätten uppges därvid alltid vara saltmat och bruna bönor, och sedan vankades köttsoppa i stora tennfat. Soppan var kokad på färskt oxkött och höns. De enda tallrikar man hade var som regel flata, och på dessa la man ett stycke av hönan som man lyckats fiska upp från fatet. Soppan åt man med var sin hornsked ur det gemensamma fatet. Middagen avslutades med stek och mandelmusslor med i honung syltade svarta vinbär. Detta är i korta ord vad som bjöds i Eva Wigströms hembygd, men på andra orter brukades vid samma tidpunkt ärtsoppa och fläsk som högtidsmat. Traditionen med ärtsoppa stämmer med en historia av Fritz Bengtsson, där han skildrar, hur en kvinna som brukade vara ”kogefru pau bröllop i böjden” blev bestulen på sin ”ärtakjele”.
Efter måltiden höll oftast prästen ett tal, annars föll lotten på talmannen. Sedan vandrade gäster och brudpar ut till en loge för att där tråda dansen. Denna inleddes med att prästen svängde om ett par varv med bruden, medan brudgummen förde tärnan. Dansen fortgick under eftermiddagen, tills det var dags för kaffet. Efter detta drog nog en del en lättnadens suck, när prästfolket vanligen avlägsnade sig.
Gillet fortsatte sedan med måltider varvade med dans och kortspel, men dessutom rörde man på sig mellan rätterna, för man behövde frisk luft, som det hette. Nu avsmakades emellertid förningarna, kalla stekar och kakor. Först var det den som brudgummens föräldrar fört med sig. Hur många måltider det sedan blev, berodde på hur många s.k. hela förningar brudens släkt medfört, och kanske måste man utöka de två planerade gillesdagarna på bröllopsgården med ytterligare en dag. Eva skriver, att gästerna i Norra Åsbo härad (dit Riseberga sn, Kloveröd i Konga sn och delar av Röstånga sn hörde) hade rätt att i en näsduk från sina tallrikar medtaga hem de småkakor de inte orkade äta på stället. Hon skriver också att en förning från denna mindre rika och bördiga ort kunde bestå i endast ett stort fat risgröt och bakelser. Vidare får vi veta, att i Luggude härad brukades ”äggost” (ostkaka) till förning.
Gillesdagens sista måltid slutade inte förrän efter midnatt, och då höll talmannen ett tal och bjöd gästerna välkomna följande dag. Nu skulle brudparet ”sjungas i säng”. Denna s.k. sängledning lär ursprungligen ha varit en förkristen ceremoni, och i äldre tid hörde det till att brudparet gick till sovkammaren företrädda av brudsvennerna med brinnande ljus i händerna och efterföljda av brudpigor, talman och gäster. Svennerna drog stövlar och rock av brudgummen, och pigorna tog hätta och övriga prydnader av bruden, varpå de satte sig i bädden, hon i livkjortel och bara lintygsärmar och han i underkläderna De fick var sitt glas som de tömde och sedan slungade i väggen, så att de slogs i kras. Det var därvid ett dåligt varsel, om något av glasen undgick förstörelsen. Efter denna ceremoni läste talmannen en bön och stämde upp en psalm, varefter brudparet lämnades ensamma. En del av gästerna for hem, medan de mera långväga inkvarterades i bröllopsgården eller hos grannarna.
Andra dagen samlades man åter vid middagstid. Denna dag upptogs ”brudskänken” vid någon av eftermiddagens måltider. Bruden satt då med ett tennfat i sitt knä, medan talmannen gick till den ena gästen efter den andra. Han började med brudparets föräldrar med en tallrik i handen och begärde en liten skärv till det unga paret. Givaren viskade i talmannens öra vad man önskade att ”skärven” skulle användas till, som sedan högt nämnde varje givares önskan och gåvans storlek. Ynglingar och flickor gav vanligen en riksdaler vardera. Lägger man ihop brudskänk, förning, spelmanspenningar och drickspenningar till kock, pigor och husets mindre barn, finner man att gamla tiders gillen kunde bli dyrare för gästerna än för värdfolket. Ett ordspråk löd: ”när en inte har mat, ska en göra gille”. Just förningen hade en stark prestigekaraktär, och på sina håll kunde den vara så kostsam att man kanske inte hade råd att komma till bröllopet. Det lär också finnas sockenstämmebeslut på att försöka avskaffa förningen, eftersom den medförde att mycken mat förstördes särskilt under den varma årstiden.
Från tredje dagen kunde gillet fortsätta ytterligare ett par dagar i brudgummens hem. Den sista dagen då förningsmaten var slut, kom lutfisken och vällingen på bordet, och då höll talmannen sitt långa avskedstal. Sedan vidtog flyttningen till det nya hemmet, där de unga lämnades åt sig själva. Om deras liv blev lyckligt eller olyckligt berodde till stor del på deras arbetsamhet, duglighet och hushållning. Allmogen erkände inte mer än två giltiga orsaker till en olycklig sammanlevnad: otrohet och inträffande fattigdom. Allt annat sade man var ”hams och konster”.
Att ett bröllop varade åtminstone tre dagar var tydligen vanligt. Per Svensson i Gillastig skriver i sin dagbok både om förberedelserna och firandet av sitt bröllop med Hanna Olsdotter 1816. Han nämner, att han och Hanna besökte Södra Svalöv, Munkagårda och Röstånga och ”bådo dem” till bröllopet, och att de veckan före höll på med reparationer och snyggade upp på bröllopsgården som var ett hemman i Gillastig. Söndagen den 9 juni ”wigdes wi, sedan höllt wi bröllop till om tisdag kväll den 11” (således dagarna tre). Kyrkobok saknas ju, och Per Svensson skriver inte var de vigdes, men troligen var det vid gudstjänsten i Konga kyrka. Det hade varit intressant, om han berättat mer om bröllopet, eftersom Gillastig ligger i skogsbygden i Onsjö härad.
 |
Bengt Nordenbergs avbildning av firande av guldbröllop i en sockenkyrka i nordöstra Skåne omkring 1870. |
Det som skildrats ovan gäller bröllop i välbärgade bondehem. Den skrala ekonomin bland husmän och statare tillät självklart endast betydligt enklare bröllopsfester eller kanske inga alls.
Guldbröllop kan tack vare den ökade livslängden numera firas av allt fler äkta par. Förebild för traditionen antas vara hämtad ur Gamla testamentets påbud att fira vart femtionde år som ett jubelår. Den äldsta kända skildringen av ett guldbröllop är från 1547 i Sydtyskland. Det tidigaste exemplet på firandet av ett kungligt silverbröllop (25 år) i Sverige är Fredrik I:s och Ulrika Eleonoras silverbröllop 1740, och seden fick med tiden spridning i synnerhet bland ståndspersoner. Blekingemålaren Bengt Nordenberg har på en målning från omkring 1870 skildrat hur ett äkta par på sin guldbröllopsdag åter tagit plats på den festsmyckade brudbänken i närvaro av släkt och vänner i sockenkyrkan i Villands härad i nordöstra Skåne.
Skilsmässa
I den kända dansvisan ”Jag gick mej ut en afton” sjunger man: ”Blott döden, blott döden kan lossa dessa band”. Tyvärr var det också ofta så, att döden alltför tidigt infann sig och upplöste äktenskapet. Skilsmässa var däremot mycket sällsynt i gamla tider, vilket inte innebär, att det är ett helt modernt påfund utan kunde förekomma även förr inom alla samhällsklasser. Det medförde dock en omständig procedur, och önskade man bryta en trolovning, var det även efter 1734 års lag i stort sett samma tillvägagångssätt som vid en skilsmässa.
Året för trolovningen och den ovan återgivna lysningen mellan Måns Tuasson och Elna Pärsdotter var 1783. Något giftermål blev emellertid inte av, eftersom ”en sådan bitterhet och owillja hos Måns Tuasson till Elna Pärsdotter uppkommit, at han ingalunda förmår at den med henne ingångna ägtenskapsförbindelsen fullföllja, hwarefter hon till undwikande af en missnöjd ock olyckelig samlefnad fästningens uphäfwande bewilljade.” Sedan de anhållit om domkapitlets skiljebrev, var de bägge ”kallade och stämda, at onsdagen den femte November klockan före tolf sig i Lund inför Dom Capitlet infinna”. Där yrkade de ”instämmigt” att den ingångna trolovningen upphävdes och intygade, att de under fästningstiden ingen ”oloflig samlefnad plägat”. De fick sin begärda trolofningsskillnad och förklarades ”ifrån hwarandra frija, lösa och lediga” De blev dock skyldiga att för ”wisad ostadighet” betala, han en riksdaler 16 sk och hon hälften, dvs 32 skilling specie till Kågeröds kyrka.
Om kontrahenterna uppgivit, att de delat säng efter trolovningen, hade det nog varit en något omständigare procedur, vilket det var om det gällde skilsmässa inom äktenskap. Mellan två makar i Kvärk förekom vid samma tid ”kiv, träta och slagsmål” i äktenskapet. I den första domen dömde häradsrätten makarna till skillnad till ”säng och säte” på ett års tid. När ett år gått önskade ingen av dem fortsätta äktenskapet, och de fick ytterligare tre år till försök om ”the icke herunder kunde åsämjas och sammanflytta”. När dessa tre år var gångna dömde tingsrätten till ytterligare sex års skillnad ”till säng och säte”, Om de därefter kunde få skilsmässa eller ej, skulle dock avgöras av domkapitlet.
Begravning
Det ansågs i gamla tider opassande eller som ett bevis på dåligt samvete att yttra någon fruktan för döden. Så här kunde man kanske uttrycka sig: ”Vi ska alla dän väjen, når tien e ude, o de e gott o veda me se säl, att en jort var männeska rätt o strävad, så gott en konnad for glöttana.” Ibland tillades det: ”Gu bevare me for en onn brådö!”
När underrättelsen kom om ett dödsfall, undrade man om det skulle bli ett ”stort ärede” (stor begravning). Detta var nämligen av vikt med anledningen av förningen, som ofta måste tillagas i största hast. Begravningar av ansedda bönder eller deras barn firades nämligen med nästan samma slags gille som bröllop. Största skillnaden var förningarnas prydnader och omhölje samt gästernas dräkter. Förningarna höljdes i vita befransade dukar istället för stjärntäcket, när gästerna for till ”gillet”. Dräkterna gick i svart och vitt, men i nödfall kunde man bruka alla mörka färger utom rött. När man beraktar Frans Lindbergs bild som han kallar ”Liktåget” finner man husmän och småbönder klädda i den gamla dräkten med knäbyxor och träskor, medan de mera besuttna tydligen hade stövlar och cylinderhatt, och kvinnorna hade schalett och vitt förkläde. Allmogens begravningar skedde alltid före högmässan på en söndag, och inte förrän under loppet av 1800-talet började det bli vanligt med begravningsakten inne i kyrkan”.
Det skickades bud till varje gård och hus i byn med uppmaning, att alla som tänkte gå till kykan, skulle ”följa liket till jorden” Var äredsgården eller grafölsgården inte alltför långt från den egna bostaden, gick man dit för att samlas där och vara med om när kistlocket spikades fast.
Under 1600-talet var det vanligt att prästen kom hem till sorgehuset och höll en s.k. utfärdspredikan, innan kistan fördes till graven. Denna drog ofta ut på tiden, vilket kunde leda till att prästen och likföljet inte hann i tid till högmässan. Detta ledde till att prästerna i 1686 års kyrkolag förbjöds att hålla utfärdspredikningar. Förbudet mötte emellertid protester från allmogen, som istället för prästen ordnade en lekman. I södra Skåne kallades han för stenorapräst, eftersom ceremonin ofta hölls på den stenbelagda gårdsplanen, stenoren. I Göinge ställdes kistan upp ute på vedbacken, vedkasten, varför han kallades vekastapräst. Eva Wigström nämner däremot talmannen, som oftast var skolläraren, och skriver, att han höll utbärningstal eller läste ett par böner antingen inne i likrummet eller ute på gården, sedan man burit ut kistan. (Kanske kan det verka opassande med en historia i det här sammanhanget, men från en avlägsen skånsk ort hade en kvinnlig släkting till den avlidne infunnit sig, och eftersom hon inte kände till sedvänjorna på begravningsorten, viskade hon på sin dialekt till de närstående kvinnorna: ”Si mi hont I brugen gjorra här. Greden I här himma, når di lesa över liget eller vänten I ti I kommen ti graven?”)
Kistan sattes på en bår som bärarna lyfte upp på sina axlar. Därefter bar det i väg med männen främst och kvinnorna efter, släkt och bjudna främst. Folk som haft för långt till äredsgården anslöt sig till tåget under vägen. Eftersom det kunde vara lång väg till kyrkan, och det var ett styvt arbete att bära en likbår, skiftade man ofta bärare under färden.
Vid adliga begravningar bars förr begravningsvapnet framför kistan, medan det bland allmogen var vanligt att bära gravkorset som skulle utmärka graven. När de kom fram ställde bäraren antingen detta ifrån sig vid huvudändan av graven, eller också stod han och höll det hela tiden under begravningsakten.
 |
Vedkastapräst”, en av Gustav Daelanders gubbar |
Långt tillbaka i tiden var det endast tillåtet med prestavar vid adliga begravningar. Eva Wigström nämner inget om prestavering men från slutet av 1800-talet, då man också övergick till att ha begravningsakten i kyrkan, började bruket med prestavar bli vanligt även vid enkla beravningar. En del läsare känner kanske inte till ordet prestav. Det uppges ha ryskt ursprung, och den svenska betydelsen är egentligen begravningsmarskalk, dvs en person som bar en florbehängd stav i spetsen för begravningsprocessionen, men det är också benämningen på själva staven. De prestaverandes roll var väl närmast att fungera som något slags hedersvakt. Möjligen lever bruket på sina håll fortfarande kvar, åtminstone inom vissa ordenssällskap. Så sent som 1964 upplevde jag det vid min svärmors begravning, varvid en svåger till henne och min far prestaverade på var sin sida om kistan.
När begravningståget i gamla tider närmade sig kyrkan började klockringningen, och klockaren mötte liktåget utanför kyrkogårdsporten för att ”sjunga in liket”: Även församlingsprästen var naturligtvis med vid begravningen. Efter jordfästningsakten stannade åtminstone en del av männen kvar och skottade igen graven Så här skriver Eva Wigström: ”De manliga gästerna jämte likföljarne skottade igän grafven med en skyndsamhet, som om de fruktade, att liket skulle rymma. De kastade därpå alla skyfflarna ock spadarna parvis öfver grafven, refvo hattarna af sig, tittade i dem eller mumlade kanske värkligen en bön bakom dem ock gingo så in i kyrkan.”
Efter den vanliga högmässopredikans slut höll prästen oftast en likpredikan över den avlidne. Det brukade sägas, att prästens aktning för de efterlevande och den döde stod i relation till storleken av den erlagda likstolen (ersättningen för prästens besvär med begravningen).
När prästen hållit sin likpredikan, och gudstjänsten avslutats, ringdes ännu en gång för liket. Därefter traskade begravningsgästerna till ”äredsgården”. Där hängde lakan för alla fönster, och i storstugan var väggarna behängda med vitt linne. Åtminstone i början av gravölet talade alla gästerna i viskande ton, vilket gjorde ett dystert intryck. Ett ”stort ärede” firades i två dagar med ätande, drickande och kortspel, fast man brukade inte spela om pengar
Tillkännagivande och inbjudan till begravning
 |
Hur meddelade man i gamla tider anhöriga och nära vänner när någon avlidit? Förutom att dödsfallet kun-gjordes från predikstolen i kyrkan, började det under 1800-talet bli vanligt med tryckta sorgebrev med breda svarta kanter, samtidigt som det började bli brukligt med annons i ortstidningen. Dessa brev var en inbjudan att närvara vid jordfästningen och skickades kanske främst till dem som bodde längre bort. Sorgebrevet kunde bestå av inbjudningskort med breda sorgkanter, som skickades i ett kuvert, även det försett med breda sorgkanter.
Ofta var sorgebrevet vikt på ett sådant sätt, att det kunde användas som kuvert. Det vita dubbelvikta papperet med breda svarta kanter hade en flik på baksidan, och genom att fästa denna i ett litet sprund, blev det ett kuvert. Hur ett sådant brev såg ut när det öppnats illustrerar jag med sorgebrevet (där fliken är ”avklippt”) vid från min farfars begravning 1916
Till min farmors begravning 1942 fick jag mig tillsänt ett liknande sorgebrev som det från 1916. Seden med sorgebrev levde nämligen kvar in på 1950-talet men hade då alltmer ersatts med annons i ortstidningen och med telefonsamtal.