Salpetersjudare och krutmöllor

- Per Olov Ganrot -

Möter man ordet salpeter tänker de flesta idag på kvävegödsling i trädgård och åkerbruk. Andra tänker på saltlake för att laga ”sprängd gås” eller rimmad skinka. För ett par generationer sedan handlade det alltid om kruttillverkning.

Salpeter var den aktiva huvudbeståndsdelen i svartkrut, som dessutom innehöll 15% svavel och 10% träkol. Krut hade uppfunnits av kineser för tvåtusen år sedan och de använde det till fyrverkeri. I vår del av världen blev det från 1300-talet ett medel för att bedriva krig, som ju ständigt pågick här. Kanoner och artilleri behövdes för att angripa eller försvara fästningar och befästa städer och för att bedriva sjökrig med de stora krigsfartyg som utvecklades. För landkrig med rörligt infanteri och kavalleri hade krut och eldvapen mindre betydelse. Blanka stick- och huggvapen förblev länge viktigast och försvann helt först när kulsprutan kom med första världskriget.

Salpeter är samlingsnamn för salpetersyrans salter. De kallas även nitrater och innehåller jonen NO3¯. Den först framställda formen var kaliumsalpeter. När bakterier och svampar bryter ner spillning och annat organiskt material i jorden frigörs ammoniak, som kan tas upp av växternas rötter och ingå i ett kvävekretslopp. Ammoniak är en gas och det mesta av den skulle försvinna till atmosfären, om inte andra bakterier (med hjälp av luftens syre) omvandlade den till salterna nitrit och nitrat. Nitrat kan sedan återgå till ammoniak i den takt växterna behöver kväve, men många växter kan även ta upp nitrat direkt.

Nitrater är extremt lättlösliga i vatten. Gödslar man med mer nitrat än växterna kan tillgodogöra sig direkt, läcker det ner i grundvattnet eller ut i vattendragen och haven. Nitrat finns därför inte i mineraler i gruvor, utan måste hämtas där bakterierna just bildat dem. Bara i extrema ökenklimat har nitrater kunnat bilda mineral, t.ex. i Chile. Vad kineserna hade upptäckt var att jorden i deras fähus innehöll något som kunde lakas ut med vatten och sedan utvinnas som ett salt om vattnet kokades bort. Behandlades fnöske eller olika växtfibrer med saltåterstoden blev de särskilt eldfängda och kunde lätt användas för att göra upp eld. Genom att blanda saltet med andra ämnen fick man ännu mer eldfängda och explosiva blandningar, som lämpade sig för att göra fyrverkeri.

När man i Europa började använda krut för krig och förstod värdet av salpeter bestämde många länder att golven i bondgårdarnas uthus skulle tillhöra kronan. Svenska bönder skulle varje år leverera ett antal tunnor sådan jord till statliga krutbruk, eller krutmöllor som de också kallades. Bönderna måste dränera runt husen och underhålla taken så att nederbörd inte sköljde bort salpetern. Senare organiserade krigskollegiet en särskild kår av salpetersjudare, som for runt i byarna sommartid och grävde bort den översta halva alnen av lagårdsgolven, utvann salpetern och sedan lade tillbaka jorden. Bönderna måste låta dem göra så och hålla sjudarna med mat och husrum under den dryga vecka besöket brukade ta. Efter sex år återkom de och upprepade proceduren.

I Sverige ledde systemet ofta till konflikter. Salpetersjudarna ansågs hindra böndernas skörd och bönderna beskylldes för att sabotera salpeterbildningen genom att inte underhålla taken eller missköta dräneringen runt byggnaderna.

Salpetersjudare i Skåne

Hur det fungerade i Danmark har jag inte försökt ta reda på, men när Skåne blev svenskt fick generalguvernör Johan Gylldenstierna uppdrag att effektivisera produktionen. Han drog upp riktlinjerna för detta, men dog ett år senare och efterträdaren Rutger von Ascheberg fick fortsätta arbetet. Den som gjorde det mesta var dock Johan Ancker, en energisk tysk från Pommern, som senare blev adlad Anckarstråhle. Under flera decennier var han kronobefallningsman i Göingehäraderna. Till hans insatser hörde även anläggandet av krutbruket i Tåssebro norr om Kristianstad.

Det gick åt massor av ved för att koka in lakvattnet och det fanns gott om ved i Göinges kronoskogar. Ancker bestämde därför att rekryteringen av sjudare skulle koncentreras till Göingehäraderna och han kallade in rätt många salpetersjudare från Småland för att lära upp göingarna. Efter några år fanns cirka 500 utbildade sjudare i Göinge, fler än som kunde sysselsättas där eller i hela Skåne. En del av dem fick arbeta i Småland. Skånes slättbygder, där det var ont om ved, slapp oftast undan eller fick erlägga en salpeterskatt i stället.

Att bli mantalsskriven som salpetersjudare gav en rad fördelar. Under de fem sommarmånader, då sjudandet bedrevs, kunde man tjäna rätt bra, fast arbetet var tungt. Under resten av året fick man försörja sig med dagsverken, men det var ingen nackdel, eftersom man kunde välja de jobb som var bäst betalda. Vanliga drängar måste ha fast årsanställning hos någon bonde, annars kunde de anklagas för lösdriveri. Drängar kunde inte förhandla om lönen och den var oftast klen. Salpetersjudarna var kronans manskap och befriade från kravet att ha årsanställning. Välbetalda dagsverken fanns också att få, eftersom det var brist på lagstadda drängar. Mer än 25% hade i vissa socknar registrerat sig som salpetersjudare. Salpetersjudare var också befriade från att kunna uttas till krigstjänst och de behövde inte erlägga mantalspenning. På 1740-talet tvingades de dock till fästningsarbete, de var ju Kronans manskap och lydde under Krigskollegiet, som just då inte kunde finna annan personal för att rusta upp fästningen i Kristianstad.

Salpetersjuderiet var i princip organiserat som indelningsverket. Det fanns fyra överinspektörsområden, ett av dessa omfattade Skåne, Halland och Blekinge. Under överinspektörerna fanns underinspektörer, som ledde ett antal pannelag bestående av en verkmästare och 3-5 sjudare. Pannelagen tilldelades distrikt, som kunde bestå av 60-80 hemman. Distrikten delades upp i sex rotar, som besöktes i tur och ordning med sex års mellanrum. Sjudandet startade med ett mönstringsmöte i mitten av april och arbetet pågick sedan fem månader och avslutades med ett leveransmöte. Mötena leddes av landshövdingen. I genomsnitt besökte ett pannelag tolv hemman per år och varje besök tog 1-2 veckor. Varje sjudare förväntades leverera minst 10 lispund salpeter (ca 85 kg), vilket krävde insamlande och utlakande av 25 kubikmeter jord, avverkning av ca 70 kubikmeter ved och bortkokning av många kubikmeter lakvatten. För detta fick sjudaren 20 riksdaler. Hälften hade han fått som förskott vid mönstringen för att bekosta sina resor. Fick han inte ihop 10 lispund fick han avdrag.

Pannelagen medförde sina redskap, bl. a. ett högt träkar, som kunde rymma cirka en kubikmeter och hade silhål i botten. Dessutom hade de en kopparpanna som rymde ¾ - 1½ kubikmeter. Träkaret placerades lite upphöjt, gärna i närheten av en damm. Vattnet för lakningen borde vara solvärmt, utbytet blev då större. Jorden i fähuset, och möjligen i andra uthus, grävdes ur för hand till cirka en halv alns djup och kördes till träkaret med skottkärror eller kanske större hästdragna kärror. Jorden fylldes sedan i karet och vatten hälldes på. Lakvattnet från karets botten samlades upp och hälldes i kopparpannan, där det hölls kokande så att det avdunstade och mer lakvatten kunde fyllas på. När jorden var urlakad tömdes karet. Ny jord fylldes i och den behandlade jorden kördes tillbaka där man hämtat den. Vattnet i kopparpannan blev alltmer koncentrerat av utlakade salter och man höll på tills ett ägg kunde flyta i vattnet. Doften var antagligen inte den bästa och arbetet måste ha varit tungt. Till det kom att man måste skaffa en stor mängd ved från en kronoskog, kanske ett gott stycke därifrån.

När kokningen ansågs färdig hällde man i kalk och aska och fick en utfällning av salter i det varma vattnet. Salterna bestod mest av koksalt och måste silas bort, eftersom de annars skulle dra till sig fukt från luften. Krutet kunde då inte hållas torrt och blev oanvändbart. Vattnet fick sedan svalna och då bildades ny fällning, som mest bestod av salpeterkristaller. Denna råsalpeter levererades till krutbruken där den ”luttrades”, dvs befriades från kvarvarande koksalt.

De konflikter mellan bönder och salpetersjudare, som var vanliga i större delen av Sverige, var ovanliga i Skåne. Här hade man organiserat ett ”intressentskap”, som innebar att bönderna hjälpte till med arbetet och fick en del av förtjänsten. Troligen ingick också avtal om senare dagsverken och ersättningen för dem. Systemet hade initierats av den nämnde Johan Ancker, men Krigskollegiet och Länskontoret såg det som ett sätt att smita från skatt och att åstadkomma brist på drängar, som drev upp deras löner. I Göinge blev salpetersjudande något av en lokal yrkesspecialitet som alla behärskade. På 1720-talet fanns i Osby nästan hundra mantalsskrivna salpetersjudare.

Krutmöllor

Själva kruttillverkningen sköttes av statliga krutbruk eller krutmöllor som de ofta kallades. Linné besökte krutbruket i Tåssebro norr om Kristianstad (nu Torsebro) under sin skånska resa och gav en detaljerad beskrivning av verksamheten. Bland annat berättar han hur salpetern luttrades genom nya kokningsförfaranden och slutligen torkades. Träkol framställdes vid bruket från alved, men bästa krutet krävde träkol av brakved. Svavel fick man från Dylta bruk norr om Örebro, där det framställdes från svavelkis. Salpeter, svavel och träkol måste finfördelas och blandas i ”stampar”, större mortlar av hårt trä såsom ek eller avenbok. Stamparna var ordnade i grupper och de drevs med vattenkraft, därav beteckningen krutmölla. Stampandet gjordes i vått tillstånd för att förhindra explosion. Det var viktigt att beståndsdelarna blev mycket finfördelade och väl blandade. Krutet brann då fortare och sprängverkan blev större. Krutet skulle sedan torkas och siktas, vilket var förenat med risk. Krutbruk och deras torklador exploderade då och då. Torsebro ska ha flugit i luften flera gånger, senast 1910, Krutmöllan vid Kävlingeån ska ha gjort det på 1600-talet.

Linné beskrev försök som pågick i Torsebro med särskilda salpeterlador. I anslutning till stora fäladsbetesmarker, där djuren kunde gå ute nästan hela året, kunde man uppföra stora lador (15 x 60 alnar). De måste ha bra tak och måste ligga på en liten höjd med god dränering. Väggarna var av flätat ris för att ge god ventilation men samtidigt visst lä för djuren. Golven gjordes av allehanda avfall som skulle underlätta utlakandet. Ladan skulle ha portar som kunde öppnas i olika riktning och göra att kreaturen valde att gå dit för att söka svalka på sommaren och lä på vintern. Enligt krutbruksdirektören var detta ett billigare sätt att skaffa salpeter än genom ambulerande sjudare i böndernas vanliga fähus. På 1800-talet avtog sjudandet, eftersom importerat salpeter blev billigare. Chilesalpeter (natriumnitrat) hade också kommit, men krut tillverkat med detta brann långsammare och kunde bara användas som sprängämne i gruvor.

Källor:
Litteratur: Alf Erlandsson: Salpetersjudarna i Skåne 1679-1762, Vetenskapssocieteten i Lund Årsbok 1961, sid. 33-86.
Carl Linnæi Skånska Resa 1749, utgiven av Wahlström & Widstrand 1975.
Teckningar: John Käll (hämtat från Maj-Britt Sundin Eskilstuna, som forskat på Jämshög med omnejd).