Släkt och Bygd 11:2
Omslaget

Något om skånska högtider, festdagar och traditioner (del 3)

- Bengt Nordahl -

Vid alla betydelsefulla övergångar då ljuset vände var det viktigt att vissa sysslor skulle vara avklarade. Vid midsommartid var sådden avslutad, medan slåttern, dvs höskörden, på gamla tiders slåtterängar påbörjades först efter Petersmäss den 29 juni. I gamla almanackor kallas förresten juni månad för ”sommarmånad”, juli för ”hömånad”, medan augusti benämnes ”skördemånad”(höst på danska och skånska).

Midsommar

Midsommarfirandet har gamla anor i Norden och återgår troligen på en förkristen solståndsfest. Det var nu den ljusa natten vände, och det var tid för fest och dans, romantik och erotik. Ett gammalt talesätt säger, att midsommarnatten inte är lång men sätter sju och sjuttio vaggor igång.

Midsommarnatten var full av magi. En gammal tradition var att söka sig till en källa för att dricka av det undergörande vattnet och offra ett mynt (en tolvskilling), medan man mumlade en tyst bön. De äldre sökte bot för sjukdomar och krämpor, medan ungdomen önskade tur i kärlek. I förväg hade man rensat källan och smyckat runtom med ris, som kunde vara bra att sitta på. Ibland blev det fest varvid ungdomarna dansade och lekte natten lång, tills det var dags att gå till kyrkan nästa dag, på midsommardagen den 24 juni. Så här skriver Eva Wigström i ”Taflor ur skånska folklifvet”: Derpå gingo vi till Sanct-Hans källa och åsågo en stund dansen, köpte pepparnötter hos kakgummorna och kastade några blommor i källan såsom tackoffer, för det vi ej för sjukdom skull behöfde ditkasta två styfvar. (1 styver = 1 öre silvermynt)

Sankt Olofskällan i Hallaröd.

Det är inte så ovanligt att det finns eller funnits en källa i närheten av kyrkan. Troligen hade den varit offerkälla och kultplats under hednatiden, och när kyrkan byggdes, försökte man ändra den hedniska kulten genom att knyta något helgon till källan. Funktionen som offerkälla fortsatte sedan åtminstone fram till reformationen.

Det berättas att den danske kungen Kristian IV gärna besökte de heliga källorna, medan den svenske biskopen Jesper Svedberg 1687 stadgade att sådant offrande skulle bestraffas med ”häktelse wid watn och bröd, eller med gatulopp eller med risslitande”. Vid Hallaröds kyrka finns en källa helgad åt Sankt Olof. Både under medeltiden och senare var den välbesökt, och den har i våra dagar restaurerats, och vatten från källan används vid dop på Olofsdagen (29/7). Att det funnits offerkällor vid många andra kyrkor omtalar kyrkornas räkenskapsböcker. Inkomsten “Källe och Stock penningar” tyder på, att det har funnits en offerkälla i Felestad. Detta framgår också av följande utgiftspost från 1750: “Till ett nytt Brunkar omkring offer Killan af Kyrkjans öfverblefne gamla timmer är betalt utj arbetslön 12 öre.” Tyvärr lär det inte finnas någon skriftlig uppgift om att man i gamla tider firat midsommar vid denna källa, vilket dock får anses vara ganska troligt. Om Värby källa i Bara utanför Malmö berättas att man liksom i våra dagar hade majstång invid källan. Där dansade ungdomarna, och man brukade även tända ett bål på ris och tomma tjärtunnor i en sandgrav tätt intill källan. Denna källa ligger inte vid någon kyrka, men från 1600-talet nämnes ett ödelagt kapell, som möjligen haft anknytning till offerkällan.

Midsommareldar

En av de äldsta sedvänjorna vid midsommar var tändandet av de fordom tämligen allmäneuropeiska midsommareldarna. Man tror att det sedan 500-talet tänts eldar till midsommar i Europa, och i Olaus Magnus Historien om de Nordiska folken från 1555 berättas det, att på den helige Johannes döparens afton plägar allt folk utan åtskillnad till kön och ålder samlas i skaror på städernas torg eller ute på fria fältet, för att där glättigt tråda dansen vid skenet av talrika eldar, som överallt tändas. Här berättas alltså om midsommarelden, men det är en tradition som successivt avtog, och med våra dagars lokala eldningsförbud kan man säga,att eldarna slocknat för gott i vårt land. I vissa delar av Danmark förekom förr bål både till pingst, valborgsmässoafton och midsommar, men i våra dagar har man endast kvar traditionen med midsommareldar på Sankt Hans Aften den 23 juni. Ursprungligen var nog avsikten med eldarna att skrämma bort häxorna, men numera bränner man ofta en docka föreställande en häxa på bålet. Sankt Hans-bål tänds lite varstans men helst vid stränderna, och vid bålet sjunger man Holger Drachmans ”Midsommervise”. Trots titeln börjar första versen märkligt nog: ”Vi elsker vort land, når den signede jul tænder stjernen i træet.”, men den följande texten handlar dock bara om vår och sommar.

Majstången

Midsommartiden var bra om man ville se in i framtiden, vilket man kunde göra i källans vatten. Ett sätt att sia om framtiden vilket man i våra dagar skämtar om, var att flickorna plockade sju eller nio sorters blommor för att lägga under huvudkudden på midsommarnatten. I drömmen kunde de då få se den de skulle leva sitt liv med.

Enligt folktron var allt som växte i naturen laddat med övernaturliga krafter på midsommarnatten. Daggen som föll den natten ansågs innesluta särskilt stor kraft. Midsommardagg i brödbaket gav bättre bröd. Sjuka gick man ur huse för att i midsommarnattens dagg nakna rulla sig i gräset för att bli fria ifrån sina krämpor och sitt lidande. Det förekom också att man drog ett lakan genom daggen och sedan vred ur det. På det sättet kunde man spara vätskan på flaska för att senare smörja sjuka med ”medicinen”

Genom att samla den kraftfulla magin i en blomsterkrans hade man medel för det kommande året. Att spara kransen och lägga den i julbadet var ett sätt att bli frisk och stark under återstoden av vintern. Från blomsterkransar är steget inte långt till midsommarstången eller majstången. Denna uppges ursprungligen vara en symbol för fruktsamhet, och förmodligen kom den från Tyskland någon gång i slutet av medeltiden. Ordet maja har plattyskt ursprung och betyder att smycka med grönt, och samma ord har vi ju i månaden maj. Majstänger lär ha varit tämligen vanliga i städerna under 1600-talet. Exakt hur majstången ursprungligen såg ut är svårt att säga, men de tidigaste avbildningarna hittar vi i Erik Dahlbergs, Suecia antiqua från samma århundrade. Dessa majstänger stod uppresta året om och liknar inte dagens vanligaste typ med kors och kransar. I stället hänger det stora kransar runt en påle.

Ursprungligen restes majstången till Valborg och pingst. Seden var dock inte anpassad efter det nordiska klimatet, i synnerhet efter att elva dagar strukits ur kalendern 1753. Med de senare somrarna i Sverige och Finland passade det bättre, att seden flyttades till midsommar, etersom majstången krävde grönska och blommor. Stora delar av Danmark lär tidigare ha haft ungefär samma majstångstradition som Sverige, och jag har sett uppgift om att den lever kvar på vissa öar. Majstänger lyste med sin frånvaro under många decennier av1800-talet i de strängt religiösa delarna av landet. Traditionen anses inte heller ha blivit allmänt utbredd överallt på den skånska landsbygden förrän under början av 1900-talet. Detta stämmer med Eva Wigströms text i ”Allmogeseder i Rönnebergs härad på 1840-talet” Hon skriver: Midsommaraftonen ock midsommardagen firades med dans och lekar, hälst i det fria. Fordomsdags heliga källor, hvilka nu ej sällan betecknades med det gemensamma namnet ”Sankt-Hans-källor” eller endast ”källorna”, utgjorde samlingsplatser. - Bruket af dans kring majstång vid midsommarfästen var ingalunda vanligt i de bygder, som jag känner. Eva berättar också om ungdomarnas pingstgille på annandag pingst, en vrångbild av en bröllopshögtid, som hon benämner ”en osedlig lek som lades bort”. Hennes mor och personer jämnåriga med henne (födda kring sekelskiftet 17-1800) hade beskrivit denna folkfest för henne, och hon skriver, att ”medan detta bruk ännu ansågs oskyldigt, hölls dansen kring majstången, då vädret därtill var gynnande”. Här omnämnes majstången således i samband med pingst. Det finns belägg för att man på Skånes landsbygd reste majstänger till midsommar under 1700-talet. År 1740 instämdes samtliga drängar i St Svedala, Aggarp och Hyltarp på vice pastorns angivande för att de S:t Johannis afton upreste Maji stänger samt deromkring hela natten sprungo och dantsade.

Midsommarstången, som den såg ut i Falsterbo 1749. .

Även Linné upplevde resande av midsommarstång under sin skånska resa. Från sitt besök i Falsterbo den 23 juni 1749 har han avbildat en majstång och skriver följande: Midsommarafton var nu för handen. Ungdomen av drängar och pigor hade samlat sig på torget. Drängarna hade framskaffat stänger och pigorna blomster. Stängerna blevo ihoplänkade till form av den högste mast, med sina tvärspjut, och inom några minuter var hela stången beklädd med blomster och kransar, som hängde på ändarna av spjuten. Den således förfärdigade majstången, som var den vackraste och präktigaste, upprestes med skri och rop, omkring vilken ungdomen dansade hela natten fastän det regnade.

Att skriva om midsommarfirande i julnumret kan tyckas fel i tiden, men är det så stor skillnad på traditionerna vid midsommar respektive jul trots helt motsatta årstider? Här i Norden har vi (före TV och datorns tid) alltid gärna velat vara ute så mycket som möjligt, och detta praktiseras (inte enbart vid grillning) förvisso fortfarande vid midsommartid. Då dansar vi ”små grodorna” med barnen runt en klädd majstång utomhus, medan det i mån av utrymme dansas samma lek runt en klädd julgran inomhus till jul. Både majstång och julgran är gröna, och danslekarna är delvis desamma. Till midsommar kan vi uppleva de ljusa nätterna medan vi vid jultid frossar i konstgjord belysning. Vid bägge högtiderna spelar även maten en stor roll. De är de två viktigaste högtiderna i vårt land, fast störst är förvisso julen, åtminstone för barnen tack vare tomten.

Helgdagar och arbetsgillen (arbetsfester)

Helgdagarna innebar visserligen inte ledighet från allt arbete, och det var dessutom kyrktvång, men dessa dagar var fler förr. Under den katolska tiden hade nämligen en rad helgdagar knutna till olika helgon växt fram. Flertalet togs dock bort efter reformationen på 1500-talet, och 1772 försvann ytterligare helgdagar, bl.a. tredje- och fjärdedagarna vid jul, påsk och pingst. Motiveringen var att gudstjänsterna för vissa helgdagar var dåligt besökta och att ledigheten mest användes till lättja och dryckenskap. Då försvann även Persmässan som firades den 29 juni till åminnelse av de båda apostlarna Petrus och Paulus (Pär och Pål i folkmun) som en av årets största högtider. Dagen var som inledningsvis nämnts också en viktig märkesdag för arbetsåret, för då var det tid för slåttern på ängarna, här i Skåne, och under skördetiden, ’andetiden’, inträdde ’andefriden’, den lag som föreskrev frid under skörden. En annan viktig dag under bondeåret var Larsmäss den 10 augusti, och då borde rågen vara slagen i Skåne.

Vi inbillar oss att livet måste ha varit hårt, slitsamt och enformigt i gamla tider. Ja, arbetsdagarna var förvisso långa. Det uppges att man under vintermorgnarna kunde höra ljudet av pläjlar från logen redan klockan två. Under de dagar då rågen höggs, började skördearbetet ofta klockan tre i ottan. Visserligen hade man en timmas middagsvila, men det gavs inte någon bestämd tid för arbetets slut. Inte förrän det föresatta arbetet var slutfört, kunde man kanske i en muntert sjungande flock tåga hem från marken.

Arbetet förr var säkert inte stressande, och folk förstod att utnyttja livets glädjeämnen, t.ex. i samband med linets torkning och bråkning i brytstugorna. Man hade gillen (fester), ofta i samband med arbetsbyten mellan byns gårdar. På gårdar med ont om folk kunde husbonden eller hans hustru rekrytera extra arbetskraft genom att ställa till med gille. Bland dylika gillen kan nämnas ’skäktegille’, ’kardegille’ (för ullens kardning vår och höst), ’mögegille’ (gödselns utkörande), ’slåttergille’ och ’höstagille’. Om kvinnorna före Mårten samlades till ’gåsagille’ förstår väl alla att det gällde att gemensamt plocka de nyslaktade gässen, men vad innebar det om grannkvinnor eller byungdomar samlades till ’rivegille’? Jo, det var för att lätta upp det monotona arbetet med att riva potatis till stärkelse, och det var ett mindre vanligt gille som kom till under den expanderande potatisodlingen på 1800-talet.

Vid en del arbeten gick tungorna ofta i kapp, och vid kardningen förekom både sång och sagoberättande. Efter arbetets utförande väntade sedan själva gillesfesten som belöning, och till denna inbjöds även släkt och vänner, både män och kvinnor. Förutom mat, kaffe och supar blev det som regel kortspel, lekar och dans.

I stugan sitter karderskorna i ivrigt samspråk medan kardorna arbetar. (Målning av Frans Lindberg).

Bland de mest brådskande och ansträngande arbetena efter midsommartiden kom först höskörden och sedan råg- och kornhösten tätt efter varandra. Dessa arbeten utfördes dock oftast under skämt, frivillig tävlan och sång, När rågen höggs kunde man när bara en liten del var kvar säga, att man skulle fånga haren, och den som högg den sista skåren sades ha fångat haren. När man hade bundit all säden till kärvar förekom det att man gjorde en särskild halmdocka av flera kärvar. Eva Wigström skriver dock ingenting därom, men i andra härader berättas att man surrade säd om trästickor, så att dockan fick armar och ben. Denna som i våra bygder lär ha kallats ’stådaren’ blev tung, men den skulle åka stående upprätt på det sista lasset som i vissa bygder kallades ’soen’. I detta kunde alla få åka, och det förekom att det kördes i trav, samtidigt som det sjöngs och stojades i lasset. Under hela skördetiden hade som en lockande hägring hoppet stått till höstagillet Därom skriver Eva Wigström: ”Denna enkla fäst firades med dans antingen samma kväll eller ett par aftnar efter att det sista sädeslasset kommit under tak”.

Från en gård i Billeberga till vilken hörde flera husmän berättas följande om ett höstagille under 1890-talet, alltså 50 år senare än Eva Wigströms skildringar: ”När säden var inbärgad, så gick budkaveln till en fest som alla hade längtat efter, ’höstagillet’. Då samlades alla som hade varit med under hösten med både barn och blomma. Den tidens arbetare var förnöjsamma och tacksamma. Maten var både kraftig och riklig, vanligtvis soppa, pepparrotskött och potatis samt en pudding till efterrätt, så supar naturligtvis också. Efter maten var så liten paus till ’toddivanned’ blev färdigt och under denna tid var samtalet i gång om hösten, hur den varit och hur den skulle komma att ränta. Så kom toddivanned in och knjaken fram samt långpiporna med porslinhuvud med en hjort eller en annan bild på. Tobakschatullen vandrade runt, piporna stoppades och fosfortändstickorna strukos på byxan under till bakifrån och fram och svavelrök och tobaksrök blandades med ett välmående och ett rapande av belåtna gäster. Så kom kaffe och gökar och ibland kom kortleken och var det vid de större gårdarna dansades även på magasin och loga …” I Skåne hade utvecklats en rik gillestradition kring husbyggande. När korsvirkeshus skulle lerslås måste arbetet gå snabbt, och genom att arrangera ett ’ler- eller klenegille’ fick gårdens folk hjälp utifrån. När bönderna på Landskronaslätten började förkasta det gamla bruket av lerslagna väggar för att istället bygga tegel- och råstensmurade korsvirkeshus, byttes lergillena enligt Eva till ’resegillen’, som åtminstone till namnet lever kvar även i våra dagars byggverksamhet.

Mickelsmäss och friveckan

Någon semester hade man förvisso inte, eller hade man? (*se även fotnoten om semester) Från 1723 till 1819 hade tjänstefolk som regel anställts vid Mickelsmäss, som inföll den 29 september. Enligt legostadgan skulle drängar och pigor som bytte tjänst då ha en frivecka. Mikaeli var i gamla tider en viktig gränsdag mellan sommar och vinter, och i stora delar av vårt avlånga land ansågs vinterhalvåret börja då. Man kan säga att Mickelsmäss var höstens motsvarighet till vårfrudagen, och äntligen fick man åter lov att tända ljus inomhus. Det kan tilläggas, att enligt gammal sed drevs även ollonsvinen till skogs på Mikaelidagen, vilket ju berör Söderåsens skogsbygder.

En del menar att kalenderreformen 1753 bidrog till att Mickelsmäss i stora delar av landet kom att infalla innan arbetet med skörden var avslutad, och kanske var det en av anledningarna till att flyttningsdagen 1819 ändrades till den 24 oktober. Man hade då sju dagar på sig att inställa sig i sin nya tjänst, och trakten var full med flyttlass, för under statarnas tid bytte även dessa anställning och bostad nu, nya öden och nya vägglöss. Många drängar och pigor hade hela sin egendom i en kista, men det fanns också de som hade sitt enbart i ett knyte. När en vecka gått, inföll den dag som Wigström kallar ’kistesöndag’. Då hämtade de flyttande tjänarna sina kistor, samtidigt som de nya kom med sina. De var kanske målade med granna blommor utanpå, och inuti kunde de vara prydda med ’kistebrev’ på det välvda lockets insida. Dessa bestad oftast av färglagda träsnitt med ämnen av religiöst, historiskt eller skämtsamt innehåll.

Första bekantskapen mellan de nya tjänarna och de yngre barnen på gården inleddes kanske med att barnen tilläts titta i läddikan, som var en liten låda upptill vid kistans ena kortsida. Innehållet i denna brukade vara psalmbok, nåldyna, visbok och en svarvad träask med diverse smycken.

Kistebrev med motivet ”Kvinnans åldrar”.

Vare sig drängarna och pigorna flyttade eller ej, brukade de ha rätt till en frivecka, ”lösuge”eller slankvecka, som den också kallades på sina håll. Då kunde de fara till någon marknad och handla, och kanske fanns det också någon auktion att besöka. Tjänstefolket hade fri kost och bostad men behövde ofta inte göra något egentligt arbete, så det kan kanske betraktas som en föregångare till den lagstadgade två veckors semester som kom 1939. I Skåne lär också ha förekommit att tjänarna flyttade vid Mårten, och höstens flyttdag hade en motsvarighet på våren, vanligen den 24 april, då vårsådden borde vara avklarad. Vid denna tidpunkt inföll också en av de stora resdagarna för emigranter.

*) Kanske kunde det ibland förekomma att en företagare tog ledigt (semester) några dagar. De flesta känner väl till skomakaren som satte upp en skylt på dörren: ”Stängt mellan hägg och syren.”. Det kan ha varit den färgstarke och tydligen naturälskande Oscar Gustafsson, som i ungdomen vandrat som gesäll i Tyskland, innan han 1897 etablerade sig som skomakarmästare på Masthugget i Göteborg. Något liknande berättas från Wien, men där stängde skomakaren butiken på grund av tillfällig arbetsolust (”Wegen Unlust zur Arbeit heute geschlossen”). Detta påminner i viss mån om skalden Dan Anderssons berättelse om handlaren Bom, som en dag i maj månad hade satt upp en lapp med följande upplysningar: ”Är i anseende till den ljuva våren bortgången att meta laxöring och samla fågelägg. Ärade kunder kan under tiden handla var fan som helst.” Beträffande ordet semester kan tilläggas, att ordet i danskan betyder termin, och ’semestris’ i det forntida Rom var benämning på en tid av sex månader.

November

Efter friveckan i oktober inleddes november månad med allhelgonadagen, som är pietet till den medeltida traditionen, och den kvarstod som helgdag fram till 1772. Under den katolska tiden firade man helgonen den 1 och övriga avlidna på alla själars dag den 2 november. Vårens Marie bebådelsedag avskaffades 1953, och för att skapa en arbetsfri dubbelhelg under den tidigare ”helgfria” tiden mellan midsommar och jul infördes då istället Alla helgons dag. Den infaller på en lördag mellan 31 oktober och 6 november och firas allmänt som en gravsmyckningsdag. På senare tid har också den irländska helgen Halloween nått oss via Amerika, och förvirringen är stor när det gäller att skilja på de olika dagarna.

Kanske förekommer det i våra dagar att man även i Skåne hänger med i firandet av Gustav Adolfsdagen, utan att man därför tänker på vad firandet innebär. Han var ju förvisso aldrig en skånsk kung, och man bör ha i åtanke, att när han i sin ungdom besökte Skåne, var det som mordbrännare i ett fiendeland. Den 10 november bör det däremot av tradition vara fest i Skåne. Mårtens betydelse i Skåne framgår i anekdoten om när ecklesiastikministern Gunnar Wennerberg (1817-1901) en gång besökte Lund för att inspektera Katedralskolan. Det råkade vara den 10 november, och han fann varken pojkar eller lärare i skolan men träffade slutligen på ett par skurgummor och frågade dem om anledningen.En av dem spände blicken i främlingen och utbrast: ”Ha ä han för en, ved han inte ad dä ä hälat (helgdag) i da?” Anekdoten förtäljer inte om han förstod henne, och om han uppfattade att man hade mårtenslov i Skåne.

Mårtensafton innebar förr gås och svartsoppa. År 1827 står det i ett examensprotokoll från Lund: ”… fire vi Mårtens afton, åtminstone i denna provins med lutfisk, gröt och gåsstek.” I en memoarsamling från samma stad jämföres Mårten med julen: ”Enda skillnaden var, att revbensspjället då fick vika för gåsen.” Det förekom också att man kallade dagen ”lilla julafton” Förutom att man åt festmat kunde aftonen i skånsk familj firas med varjehanda lekar. Från en bondgård utanför Landskrona berättas att folket höll sig i stugan och fördrev kvällen med ”paschaser” (humoristiska berättelser).

Att man brukat äta gås just i början av november har delvis sin grund i att gässen då är som fetast. Långt tillbaka var det dock inte bara i Skåne som man åt gås, men sedan blev det främst Skåne som kunde erbjuda rikliga betesmarker för gässen, och därför var det just här traditionen fortlevde. Förr blev det nämligen rikligt med spillsäd vid skörden, och under tiden som förflöt sedan skörden bärgats in i ladorna, fick gässen gå och beta på stubbåkrarna. Sommartid förekom det, att man anställde en pojke som ’gåsahöre’. Till tiden kring Mårten förlades på många håll också den stora höstslakten, då både grisar och nötkreatur slaktades, varvid kött och korv hängdes till rökning och saltades in till vinterförråd. Annars ärdet oktober som i gamla almanackor kallas ”Slagt-månad”, medan november av någon anledning benämnes vintermånad.

Mårtensafton var under 1800-talet dagen för åldermansgille i vissa delar av Skåne, då man bytte ålderman vid bystämman. Tidigare hade detta ägt rum den första maj, och detta datum höll man också fast vid i andra delar av landskapet.

(Detta är den absolut sista delen av Något om skånska högtider, festdagar och traditioner som av utrymmesbrist delats i tre delar. I föregående nummer publicerades högtiderna mellan jul och midsommar, och i det tidigare numret ett par kapitel om julförberedelser och julfirande i en artikel kallad Skånskt julfirande i gamla tider, som ursprungligen var avsett att vara avslutningen på denna artikel)

Slutord

Eva Wigström (AVE).

I denna uppsats har behandlats årets högtider, medan ceremonierna vid livets högtider såsom dop, konfirmation, bröllop och begravning inte alls har berörts i denna uppsats. Min intention var egentligen att skildra traditioner vid fester och högtider under 1800-talet och tidigare främst inom Svalövsbygdens härader, men i så fall hade artikeln blivit kort och innehållet ganska tunt, vilket kanske varit till fördel för läsarna. Perspektivet vidgades emellertid till att omfatta större delen av Skåne, i viss mån övriga Sverige och självklart vårt gamla fäderneland Danmark. Intressant har därvid varit att konstatera likheterna i gamla seder och bruk på bägge sidorna om Öresund. Många traditioner verkar ha levt kvar längre på t.ex. Söderslätt och Österlen, men typiskt för dessa bygder är nog också att det där finns betydligt mer dokumenterat från gamla tider. Kanske har traditionerna varit likartade även i Rönnebergs och angränsande härader, som även får anses ligga närmast Danmark, men Eva Wigström tycks ha varit nästan ensam om att beskriva dem, och hennes skildringar är kortfattade och omfattar bara ett ganska begränsat område.

Källor:
Källor: Eva Wigström: Allmogeseder i Rönnebergs Härad på 1840-talet.
Frans Lindberg: Den gamla tiden är mig kär.
Ernst Frostin: Ett år i gammal tid.
Nils-Arvid Bringéus: Årets festseder.
Nils-Arvid Bringéus: Julstugor och sommarlag.
Skånes Hembygdsförbunds årsbok 1973
Mats Bramstång: Gamla skånska märkesdagar
Bevingat från Adam & Eva till Oväntat besök
Uppgifter från diverse artiklar på internet

Omslaget