Sociala arvet
- Per Olov Ganrot -
För några år sedan funderade jag i denna tidning över hur fantastiskt osannolikt det är att jag blivit till (S&B 2006:1). Bland mycket annat krävde det att alla de, som blev mina anor, gifte sig precis som de gjorde. Chansen var närmast obefintlig. Men hela tanken var också nonsens, eftersom målet (mitt unika jag) inte var definierat, innan jag faktiskt blev till.
Kaos brukar man kalla naturförlopp, som är helt oförutsebara därför att alltför många faktorer påverkar dem. Alla levande organismer kommer ur kaos – även vi. Fortsatta tankar kring mina anor har nu fått mig att inse att det funnits en strikt social ordning i det biologiska kaoset.
Allmogen
Av mina cirka 450 kända anor från drygt tre sekler tillhörde mer än 400 allmogen. De flesta bodde i västra Skåne och nästan alla var bönder med egen gård, ägd eller arrenderad. Fyra var dessutom möllare, en var smed, en var skräddare och en var skomakare. Åtta var nämndemän, en var länsman och några var fjärdingsmän. Cirka 25 anges som rusthållare och lika många till var bönder med skatte-, krono- eller domkyrkohemman. Men mer än hälften brukade en arrendegård under något frälsegods. Bara ett par av anorna klassades som husmän och en var soldat. Ett par av dem angavs vara ”förarmade” när det varit krig och en måste bli artillerikarl och överge ett förfallet rusthållshemman, som övriga rotebönder tog hand om och återlämnade till hans son när han blev myndig. Ingen blev statare och ingen flyttade till någon stad. Bara ett barn och ett par barnbarn utanför anlinjen emigrerade.
Endast en av allmogeanorna anges vara född oäkta och tre fick ett oäkta barn, som inte blev mina ana. Oäkta barn var inte direkt ovanliga. Att jag inte hittar fler i mina anlinjer speglar nog bara att oäkta barns förutsättningar för att överleva, växa upp och få egen avkomma inte var så stora. En av angrenarna avvek helt och bestod av präster, till dem återkommer jag.
Över lag tror jag mina anor hade det lite bättre än många andra i sin omgivning och utgjorde ett mellanskikt av allmogen. Jämför jag de olika grenarna inom anträdet tycker jag mig se ekonomiska skillnader som bestod i flera generationer. Rusthållare, kronobönder och frälsebönder var tydliga grupper. Några var pietister och en grupp för sig. Ståndscirkulation tycks inte ha förekommit, knappast ens inom bondeståndet. Sin tillkommande hämtade man sällan långt bortifrån, men kusingifte och annat nära släktgifte var ovanligt. Trots det kaos jag påstår att vi kommer ur, verkar det ha funnits strikta regler för vem man kunde gifta sig med. Det rådde ordning och reda socialt och barnen hamnade nästan alltid i samma sociala grupp som föräldrarna.
Ändå kan detta inte vara hela sanningen. Många bondbarn fick det säkert sämre än deras föräldrar. Hade mina anor bara tur, eftersom de kunde leva så opåverkade genom så många generationer och längs så många anlinjer? Naturligtvis var det inte så, det är bara i antavlans ”backspegel” som det ser ut så. De som hade det lite bättre hade större chans att föra släkten vidare.
”Mina anor” är inte bara mina, utan ingår i ett nätverk, som flätats samman genom generationerna. Ekonomiska faktorer bestämde giftermålen och så uppkom sociala skikt i nätverket. I naturen talar man om ekologiska nischer, som individerna och arterna konkurrerar om. Några blir vinnare, andra måste finna nya nischer eller bara försvinna. Bondeförfädernas nischer var traktens gårdar, byar och odlingsbara jord. Så länge odlingsmetoderna inte ändrades mer än marginellt formade de samma bondetillvaro, generation efter generation. Det konserverade kulturskikten.
Jag tror det hade betydelse att mer än hälften av mina anor var frälsebönder. Före laga skiftet var deras hemman ofta lite större än många krono- och skattehemman och de styckades inte upp vid generationsskiften. Godsägaren bestämde vem som skulle ta över. Inte sällan blev det en dräng i gården, som gifte sig med gamle arrendatorns änka. Bland mina anor har jag flera exempel som pågick i generationer. Om en trettiofemårig bondhustru dog i tionde barnsängen så kunde änklingen gifta om sig med en 17-18-årig piga. Hon insåg nog att hon kunde bli änka om tjugo år. Då kunde hon gifta om sig med en tjugoårig dräng, som kunde överta arrendet, eftersom godsägaren kände honom som skötsam och hennes styvbarn givit sig av för länge sedan. Efter ytterligare ett par decennier blev det hans tur att gifta om sig. En sådan ’stafettfamilj’ bland mina anor behöll gården genom fyra (halva) generationsväxlingar. Inte olikt konservationerna inom prästeståndet. Att det ändå blev en anlinje till mig, med oförändrat socialt arv, berodde på att sönerna blev drängar i andra gårdar, gifte sig med änkan och övertog den gården. Bönderna föryngrade gårdens djurbesättning efter hand och godsägaren föryngrade sina arrendatorer på samma sätt. Delvis tror jag det var satt i system och det gynnade inte bara godsägaren, utan även änkorna (som fick stanna i gården med sina barn) och drängarna (som annars inte skulle fått en arrendegård). Ett rekord (?) har jag hittat bland min hustrus småländska bondeanor. En dräng hade gift sig med en änka och övertagit gården. Hon var 28 år äldre än han och några barn kunde de inte få, men hon blev över 90 år. När hon äntligen dog gifte han om sig med sin tjänstepiga som var 32 år yngre än han och gav honom tre barn. Åldersskillnaden mellan de båda fruarna var således 60 år!
Jag gissar att många släktforskarkolleger har liknande bild av sina anor och levde de i samma trakt som mina så var nog många av dem gemensamma. Anor delar man ju med massor av andra människor, ofta utan att veta om att man är släkt med varandra. Andra släktforskare har sina anor i nämndemannasläkter och ”bondearistokratin”. De tror jag var lite slutna grupperingar (se S&B 2009:1). Ytterligare andra har anor i fattigskiktet, som hela tiden fylldes på från skikten över dem, men ofta fick svårt att klara en familj. Lyckades de, blev det nya generationer fattiga.
Allt detta gällde skånska landsbygdens bönder. För släktforskning kan de tyckas väldigt enahanda. De saknade släktnamn; det hade alla andra grupper. Dopnamnen var också enahanda, med många Anders, Måns, Nils och Per och många Bengta, Elna, Elsa och Karna. De levde av självhushåll på samma sätt som deras förfäder gjort i många generationer. Tidens ekonomiska och sociala system lärde de av föräldrar och i bygemenskapen. Rätt många bönder kunde läsa vid slutet av 1600-talet, men nästan ingen kunde skriva. Skrivkunnigheten ökade under 1700-talet, särskilt bland männen, men varken min morfars mor (f 1820) eller farmors mor (f 1833) lärde sig någonsin att skriva. Detta och mycket annat om deras liv blev ändå dokumenterat, främst genom bouppteckningarna, som upprättades efter dem.
Den som tillhörde allmogen hade inte lätt att ta sig ur det sociala systemet. Att ’göra klassresa’, som en del nu för tiden kallar det, var då nästan omöjligt. Med något undantag tillhör jag första generationen i min släkt som fick chans till det. Det har dock inte utplånat min känsla för det sociala arvet, det märker jag mer och mer ju äldre jag blir. Man väljer inte föräldrar eller förfäder, man föds in i en familj och ett socialt sammanhang och präglas av dem. Jag är helt nöjd med mina anor; jag hoppas de också var nöjda. Det sociala arvet är viktigaste skälet till att jag släktforskat. Fast vad jag kallar arvet är kanske bara att jag minns min barndom och föräldrarnas gård. Hur det blir i nästa generation frågar jag mig.
Prästerna
Om någon under de tidigare seklerna lyckats ta sig upp en pinne på den sociala stegen, eller halkat ner och tvingats flytta till någon stad, så skulle vederbörande ha lämnat mitt sociala skikt och knappast blivit min ana. Att jag bland anorna har nästan tjugo präster (och lika många prästfruar och anor till dem) beror på att en ana föll ur sitt skikt och hamnade i mitt. Det var hittebarnet Ewa, som jag berättat om flera gånger. Hon var min morfars farmor och resultatet av en kärleksaffär på 1700-talet mellan en gästgiverska och en landsfiskal, som var prästson (S&B 2002:2, 2003:1 och 2007:1).
Prästanorna har jag lite svårt att känna samhörighet med, men de har onekligen tillfört omväxling i forskandet. Många bodde långt från min hemtrakt och dokumentationen om dem sträcker sig mycket längre tillbaka än för övriga anor. De flesta uppgifterna kommer från olika Herdaminnen och är lite svåra att kontrollera. Någon riktigt stor personlighet har jag inte hittat, men Jonas Erici i Ekebyborna i Östergötland var bland dem som för prästeståndet undertecknade riksdagsbeslutet 1569 (som avsatte Erik XIV) och Uppsala mötes beslut 1593 (som slutligt fastställde reformationen i Sverige). Äldsta uppgifterna är från mitten av 1300-talet med tre generationer adelsmän och häradshövdingar i Sörmland och Östergötland med namnet Kyrning samt en adelsyngling som blev dominikanmunk i Skänninge och konverterade vid reformationen. I min antavla ser jag dem lite som sagofigurer, men intressant är att släkten Kyrning vid samma tid också fanns i Skåne, bl.a. som ärkebiskop i Lund och som godsägare på Möllarp. Skånska adelsätten Laxmand figurerade även bland anorna (ägde Boserup vid Billesholm på 1300-talet, Hans Laxmand var ärkebiskop i Lund i vid mitten av 1400-talet och släkten ägde senare Rönneholm).
Bland prästanorna hittar jag också namn som Weibull (från bönder i Vejbøl i Sönderjylland), Kofoed (bönder och ärkebiskoplig lågadel på Bornholm, senare handelsmän, rådmän och borgmästare i Ystad) och Barfod (nog också dansk lågadel). Jag har bevisligen gemensamma anor med Johan Christopher Barfod, han med samlingen Märkvärdigheter rörande skånska adeln. Han påstår att han var ättling till vikingakungen Magnus Barfod i Norge, som kring 1100 krigade med kung Inge den äldre i Sverige om vilket rike Värmland, Dalsland och Västergötland skulle tillhöra. Några bevis för sitt påstående har den gode JC Barfod inte och ganska säkert har han fel. Släkten kom från Sönderjylland och att de skulle ha anknytning till kungen 500 år tidigare finns det nog inget som talar för.
I sina släktförhållanden var prästanorna och deras fruar en mycket sluten grupp, socialt högt över den allmoge de levde bland. Nästan alla var barn till präster eller andra ståndspersoner. Den som intresserat mig mest bland dem är en skånsk klassresenär på 1600-talet. I gården Nöbbelöv 1, norr om Lund, fanns en rusthållare och länsman, Anders Lauridtzsøn. Inte mindre än tre av hans söner blev präster och tog namnet Nobelius. Min ana hette Lars, f 1673. Hans levnad är väl dokumenterad, inte minst genom en cirka tio sidor lång självbiografi, som bevarats i Malmö Latinskolas arkiv. När han var tio år antecknades i katekismilängden ”läser wäl i bok” samt kan ”hustaflan” och ”fem parter” (hela katekesen). När han var tolv anställdes han som notarie (bokhållare och praktikant) hos kronouppbördsmannen i Torna härad och när han var sexton blev han bokhållare hos domkyrkoinspektoren i Skåne. Det var kanske för att han var länsmannens son, men tydligen klarade han arbetet. Vid nitton år började han i Lunds Latinskola, blev student och skrevs in vid Lunds Universitet 1694.
Man kan ana varifrån han och bröderna fick incitamentet till studier. Gården hade tidigare ägts av Lars farfar, Lauridtz Jenssøn, och farmodern var dotter till en stadsvägare i Malmö. Han verkar ha varit en ämbetsman med uppgift att väga fartygslaster och utfärda intyg om dem. Möjligen förmedlade hans dotter en studietradition, som i första generationen resulterade i en länsman och i andra generationen i tre präster. Fast bokhållarpraktiken talar nog för att länsmannen tänkt sig att sonen skulle gå samma väg som hans egen morfar, stadsvägaren. Att det blev annan inriktning på hans studier berodde säkert på de framstående lärare han fick i Lund, bl.a. Mattias Steuchius, biskop och senare ärkebiskop, samt Andreas Stobaeus, professor i romersk retorik. Lars skaffade sig först en gedigen filosofisk utbildning och ovanpå den en teologisk. Hela livet kände han sig nog som uppkomling och strävade att förkovra sig. Vid 35 års ålder disputerade han för filosofie doktorsgrad.
Efter universitetsubildningen var Lars Nobelius under några år lärare vid Malmö Latinskola, gifte sig och blev 1708 kallad att vara bataljonspredikant vid Helsinge regemente, som slogs för Karl XII i Polen och Ukraina. Hans äldre bror hade troligen försvunnit på det sättet tidigare och Lars lyckades slippa tjänstgöringen genom att kallas till nådårspredikant för stadskomminister Jöran Stenson i Malmö, Sthen Jacobsens son. Lars blev sedan kyrkoherde i V Tommarp och Skegrie utanför Trelleborg och jag har nämnt honom i några av mina tidigare uppsatser (S&B 2003:1 och 2007:2).
Finare anor
När jag berättat att jag sysslar med släktforskning har jag ett par gånger fått frågan: ”Har du hittat någon greve”? Jag är tacksam att jag inte gjort det. Det fanns nog hyggliga människor även bland dem, men hela ståndssamhället känns unket. Militära meriter låg nästan alltid bakom adelns rikedom och ställning. Men de gick ut över andra och var ärftliga i hur många generationer som helst. Jag är glad att mina förfäder tillhörde allmogen, jag identifierar mig med dem och slipper försvara orättvisor.
Som avslutning vill jag ändå berätta vad som hände när jag för snart femton år sedan erbjöd en släkting en sammanställning av vad jag hittat om våra gemensamma allmogeanor. Han tackade så mycket, men såg mest lite besvärad ut. Jag förstod att de inte var intresserade och hade tillräckligt av sådant. Hustrun hade en antavla, som jag efter lite bönande fick titta på. Den sträckte sig minst till 600-talet(!) och de behandlade den som en familjehemlighet.
 |
Katharina av Sachsen-Lauenburg.,avbildad liggande på sarkofaglocket bredvid Gustav Vasa.. |
Hustruns far hade varit präst. Modern var grosshandlardotter och härstammade från Virginia Eriksdotter (1559-1633), oäkta dotter till Erik XIV och en stockholmsskönhet, som hette Agda Persdotter. Carl Grimberg berättar om henne i Svenska folkets underbara öden. Virginia fick växa upp vid hovet och nyblivne kungen anställde en kammarpiga att sköta henne. Hon hette Karin Månsdotter och han blev så småningom mer intresserad av henne.
Att kungen sedan blev avsatt, fängslad och kanske mördad innebar inte att Virginia förlorade sin ställning. Hon var redan erkänd som Gustav Vasas första barnbarn, det enda han träffade, kusin med Sigismund, med Gustaf II Adolf, med dennes halvsyster Katarina (som blev Karl X Gustafs mor) och med sju frillobarn till Gustav Vasas tre söner i andra giftet. De fick alla namnet Gyllenhielm, bland dem Gustaf II Adolfs halvbror Carl Carlsson Gyllenhielm, riksråd, fältmarskalk och riksamiral. Självklart kunde Virginia bli gift med vem som helst och Erik XIV föreslog henne till en rysk storfurste, Ivan IV Vasi´ljevitj (1530-1584, Ivan den förskräcklige), men hon valde i stället adelsmannen och landshövdingen i Kronoberg Håkan Knutsson Hand. Anorna tog sig sedan genom 1600-talet på hög officersnivå och på 1700-talet vill jag minnas att de mest var höga ämbetsmän och på 1800-talet grosshandlare i några generationer. Allt detta var hela tiden väl dokumenterat inom släkten och ganska många flickor uppkallades efter Virginia, bland dem släktingens hustru och en syster till henne.
En av grosshandlarna var inte nöjd med detta, utan betalade för drygt hundra år sedan en mindre förmögenhet för att låta svenska och utländska genealoger och historiker utreda Virginias anor via hennes farmor, Gustav Vasas första hustru Katharina av Sachsen-Lauenburg. Det har nog i alla tider funnits människor som hållit reda på och skrivit ner sådant. Exempel från Svalövtrakten är ovan nämnde Johan Christopher Barfod (1753-1829, f. i Kvidinge) med Märkvärdigheter rörande Skånska adeln och Sophie Brahe (1556-1643, f. på Knutstorp, Tychos syster) med en Slægtebog över hennes egen släkt och många då kända personers anor, bland dem Gustav I, kung i Sverige när hon var barn i Danmark.
Det visade sig att de europeiska furstehusen var synnerligen ingifta i varandra och de betalda släktforskarna hittade många tiotal furstar, storfurstar, kurfurstar och kungar från Central- och Östeuropa. Nu finns dessa på ”nätet”, Nättidningen Rötter har Erik XIV:s anor i fjorton generationer (mer än 30.000 poster). Släktforskarna för hundra år sedan hade bara hittat en liten del av dem och efter några generationer ser man nu att nästan alla var anor via flera vägar. Det var ett system för att underhålla politiska allianser och det sociala arvet, precis som för mina bondeanor.
I trettiofemte led (från släkthustrun) hittade jag frankerkungen Karl den store (742-814, Charlemagne), han som samlade resterna av det havererade västromerska riket till ett stort rike från Hamburg till Neapeltrakten. År 800 blev han av påven krönt till kejsare och han ses av många som Europas grundare. Hans ättlingar delade riket och så uppkom Frankrike, Tyskland och Italien. Karl den stores farfar hette Karl Martell (hammaren, ca 686-741) och var Merovingernas Major domus. Han stoppade arabernas vidare framträngande i Europa genom slaget vid Poitiers 732. Före honom fanns ytterligare anor. Merovingerna var en frankisk kungaätt under folkvandringstiden, som sedan 400-talet samlat allt större områden under sig inom det som nu är Frankrike.
Jag minns att jag var särskilt imponerad av Karl den store i antavlan och troligen var grosshandlaren också nöjd. Men det finns säkert många hundra vägar att förbinda Katharina av Sachsen-Lauenburg med Karl den store, släktforskarna hade funnit en. Europas småfurstendömen uppstod genom upprepad delning av Karl den stores rike. Går man bakåt i furstehusen stöter man nog alltid på honom, men släktskapet blir tunt.
Förmodligen finns det miljoner européer, som är ättlingar till Karl den store utan att veta om det. Det var kul att se antavlan. Att de hemlighöll den berodde nog på att de inte ville misstänkas för att yvas över den. Hur jag skulle gjort är jag osäker på. Jag hade fått acceptera dem som anor, men social samhörighet hade varit svår att känna. Som släktforskare hade jag nog också tyckt att det blev slagsida på min antavla.
Virginia har också många nu levande ättlingar, bland dem Roy Lantz, som börjat berätta om sina fynd i denna tidning. Googlar man på Virginia Eriksdotter får man över fyratusen träffar, mest till svenska släktforskare. I Trehäradsbladet (Eslöv - Höör Släkt- och Folklivsforskare) publicerade en forskare (sign. I A) för cirka tio år sedan sina anor till henne.