Kafé och dansbana på Kopparhatten - och andra utflyktsmål –

- Bengt Nordahl -

Det är kanske inte allom bekant att det inte bara varit ett turisthotell i Skäralid utan även sedan 1900-talets början en servering och dansbana uppe på Kopparhatten. Allt detta upphörde emellertid efter att järnvägen Klippan – Eslöv hade lagts ner 1961. Skäralid fortsatte dock att locka, men mer som ett mål för en söndagsutflykt eller skolutflykt, läser jag på länsstyrelsens site.

Skolutflykter. Ja, nog har jag fått deltaga i en del sådana. När jag tänker tillbaka minns jag dock främst de första som jag upplevde som barn, troligen därför att de utgjorde några av de få avbrotten från det vardagliga på den tiden. Jag minns söndagsskoleutflykterna med lövad skrinda till parken vid Lönnstorp och småskoleuflykten med tåg från Axelvold till Kågeröd för att besöka idrottsplatsen och skogen där. Först och främst tänker jag nog dock på utflykten i tredje klass (om jag minns rätt), då vår nye lärare Lennart Atterwall*) ledde sina fem klasser på en cykelutflykt till Skäralid. Det hade kanske inte varit genomförbart i våra dagar, men så fanns det ju inte några bilar på vägarna då under krigsåren. Detaljerna har suddats ut, och naturligtvis minns jag bäst, att det fanns en kiosk någonstans, där jag inhandlade en glasspinne och en lemonad. Tydligen cyklade vi även ner till Odensjön, för det var väl då jag ”badade” där, dvs försiktigt vadade ut från strandkanten. Simma kunde kanske ingen av oss, men vi hade full respekt för den ”bottenlösa” sjön. Jag kommer också ihåg hur jag klättrade uppför branten i Skäralid, men säkerligen kom vi inte ända upp till Kopparhatten. Någon servering eller dansbana såg jag således inte där uppe, varken vid detta eller något senare besök. Om dess förekomst har jag senare fått kännedom, bl.a. genom en kollega som berättat för mig om hur hon i sin ungdom brukade servera där om söndagarna under sommarloven.

Förlustelse- och nöjesplatsen Kopparhatten i Skäralid. Huset på brevkortet antas föreställa det senare uppbrunna gamla kaféet på Kopparhatten med dansbanan i bakgrunden.

Ursprungligen fanns det på Kopparhatten ett hus som ingick i ett kornettboställe, och som arrenderades ut och drevs som kafé. Om detta berättas, att det hade drabbats av vägglöss, vilket åtgärdades med gas. En i personaen gick därefter in med levande ljus i ett fortfarande gasfyllt rum. Resultatet blev att huset antändes och brann upp. Det är inte känt, om någon människa blev skadad, men man kan utgå ifrån, att de löss som eventuellt klarat gasningen, blev innebrända. Året lär ha varit 1914, och huset byggdes sedan upp nära nog identiskt med det gamla. Denna byggnad revs slutligen på 60-talet av Domänverket.

Loppor och löss har sedan tidernas begynnelse plågat mänskligheten. De har överfört sjukdomar som utplånat miljontals människor, men bekämpningen av denna ohyra har även skördat sina offer. Skalden Dan Andersson omkom 1920 genom förgiftning på ett billigt hotellrum i Stockholm. Efter en cyanväterökning mot vägglöss hade nämligen sängkläderna inte vädrats ordentligt.

Det blev även längre skolutflykter med Lennart Atterwall. Bl.a. minns jag en till ön Ven (kanske för att så många blev sjösjuka). Till nämnda ö rodde förresten jag och en kamrat i sena tonåren med en eka från Borstahusen till Bäckviken. Naturligtvis utan flytvästar, som vi väl knappast ens hört talas om, och inte heller hade någon kännedom om vår utflykt. Allt avlöpte dock väl, och det är 60 år sedan, så ”brottet” bör ju vara preskriberat.*

* Lennart Atterwall är nog mest känd som en av Sveriges framgångsrikaste spjutkastare genom tiderna. Han är mig veterligt den ende svalövsbo som deltagit i ett OS, nämligen 1936 i Berlin. Där blev han endast fyra med ett kast på 69,20, men han blev svensk mästare 10 gånger och europamästare i Oslo 1946. Svenskt rekord 1937 med 74,77.

* Enligt en historia gick det inte lika bra för ett lag landskronaroddare som en höstsöndag vid sekelskiftet 1900 övningsrodde mellan Borstahusen och Ven. En brottsjö välte nämligen upp och ner på båten, och alla hamnade i plurret, varvid en av roddarna i rädsla upphävde ett veritabelt illtjut. Kamraten Tage säger då i förebrående ton: - Skrik inte så förbannat, det kan höras i land.