Horns krig

- Per Olov Ganrot -

I släktforskandet har jag många gånger stött på Horns krig, 1644-45, som framstått som ett hänsynslöst och meningslöst svenskt förhärjande av skånska landsbygden. En stor svensk armé uppehöll sig under ett och ett halvt års tid i Skåne, mesta tiden utan att ha någon fiendearmé mot sig. Mest bestod den av nyrekryterade bonddrängar utan utbildning, men officerarna och en del av soldaterna var värvade och hade många års vana av krig och plundring under det ännu på-gående trettioåriga kriget. Ett oavgjort sjöslag ägde rum, men inte något större fältslag. Skånska allmogen fick ta stöten och snapphaneriet uppstod som motståndsrörelse. Massor av skånska bönder mördades och många byar brändes ner, liksom flera skånska städer. Kriget hade startats av rikskanslern Axel Oxenstierna, ledare för den svenska förmyndarregeringen för Kristina. Han brukar i historieböckerna beskrivas som Sveriges störste statsman, klok hushållare och skicklig administratör. Vad hade han för skäl för detta krig?

Bakgrund och krigets förlopp i stort

I fyra och ett halvt sekel, från slutet av 1200-talet till början av 1700-talet, pågick en konflikt mellan Sverige och Danmark, som allt mer eskalerade och med cirka tjugo års mellanrum bröt ut i öppna krig. Vad man först tvistade om var egentligen privata relationer mellan danska och svenska kungar. Senare var det danska anspråk på svenska kronan, Sverige ansågs olagligt ha lämnat Kalmarunionen. Ett tredje tvisteämne blev Öresundstullen. Den var Danmarks viktigaste inkomstkälla, men hindrade svensk handel med omvärlden. Ett fjärde stridsämne var makten över Östersjön och handeln där. Båda länderna ville göra Östersjön till sitt hav genom att erövra Baltikum och den polska och nordtyska kusten för att lägga tull på handeln på floderna från Ryssland och Öst- och Centraleuropa. Sedan gammalt hade Danmark varit mäktigast, främst till sjöss, men Sverige var krigiskt till lands och utvidgade successivt sitt inflytande i Baltikum.

Axel Oxenstierna.

Ofta hade de svensk-danska krigen begränsats till svenska plundrings- och mordbrännartåg i Skåne. Danskarna tröttnade på detta och startade två större anfallskrig, som huvudsakligen ägde rum i Sverige: Nordiska sjuårskriget 1563-70 och Kalmarkriget 1611-13. Det förra berörde Halland och Blekinge och något lite Skåne, i det senare brändes och skövlades ett stort antal socknar i Göinge. I båda dessa krig hade danskarnas mål varit att helt krossa Sverige och införliva det med Danmark. Båda gångerna misslyckades det, men danskarna erövrade Älvsborgs fästning och svenskarna fick betala dryga lösensummor, vid freden i Knäred 1613 inte mindre än en miljon riksdaler, vilket var mycket mer än landets hela årliga statsinkomst.

Trettioåriga kriget medförde en förändring av maktförhållandena. Danmark hade tidigt gått med i kriget på den protestantiska sidan, men förlorat ett slag mot kejsarens styrkor. För att slippa landavträdelse tvingades de lova att hålla sig utanför kriget i fortsättningen. Sveriges deltagande i kriget medförde att landet blev en europeisk stormakt, som höll stora värvade arméer. Krigskonsten utvecklades, kriget underhöll sig själv och medförde att stora mängder krigsbyte strömmade in i landet. Den svenska adeln samlade enorma förmögenheter. Kriget borde för länge sedan tagit slut, de sista 10-15 åren slogs man officiellt för att säkra att Sverige skulle få en stor ”satisfaction” (krigsskadestånd), så att man kunde ”avdanka” de värvade arméerna. Att ta dem till Sverige var otänkbart, det skulle medfört katastrof. I verkligheten slogs man kanske mest för att svenska adeln och militärledningen tjänade så mycket på kriget.

Axel Oxenstierna hade stor politisk erfarenhet och hade varit rikskansler i 30 år. Han ansåg att konflikten med Danmark aldrig gick att lösa fredligt och han bestämde sig för att försöka krossa Danmark eller åtminstone erövra Skånelandskapen så snart tillfälle bjöds. Ett viktigt skäl var också att Kristian IV förolämpat svenska riksledningen genom att 1640 hjälpa Gustav II Adolfs änka, Maria Eleonora, att i hemlighet lämna Gripsholm och Sverige. Hon önskade bosätta sig hos sin bror kurfursten av Preussen, som sedan 1634 hörde till Sveriges fiender. Danske ministern i Stockholm hade hjälpt änkedrottningen att fly till det danska Gotland med juveler och en ansenlig summa pengar. När hon skulle fara vidare till Brandenburg drog sig dock hennes bror ur det hela och änkedrottningen hamnade i fyra år som gäst hos Kristian IV. Sedan Gustav Adolfs död hade hon gjort sig omöjlig på alla sätt i Sverige och förhållandet mellan henne och rikskanslern var mycket frostigt. Till råga på allt hade hon så totalt skämt ut svenska riksledningen.

Danska flottan var övermäktig den svenska, men Oxenstierna fick holländarna att lova att hjälpa till i ett kommande krig. Deras flotta var ännu starkare än den danska och holländarna delade Sveriges önskan att få bort Öresundstullen. De ville därför att Öresunds stränder skulle tillhöra två olika riken. Hösten 1643 beordrade Oxenstierna ett kniptångsanfall mot Danmark. Utan krigsförklaring gjorde svenska huvudstyrkan i Tyskland under fältmarskalk Lennart Torstensson i december 1643 ett blixtanfall söderifrån och besatte hela Jylland. Svenske fältmarskalken Karl Gustaf Horn gick en dryg månad senare in i Skåne från Markaryd med cirka 11.000 man, som sedan utökades till 14.000. Syftet med operationerna var att med svenska flottan och holländsk hjälp föra över styrkorna till de danska öarna och erövra Köpenhamn.

Kriget var populärt bland svenska allmogen, som ville få gottgörelse för vad de tvingats punga ut med för Älvsborgs lösen. Danskarna blev helt överrumplade och hade mycket små styrkor att sätta emot svenskarna, speciellt i Skåne. Armén i Skåne under Ebbe Ulfeld sändes att göra ett anfall mot Göteborg för att få bort Horns styrkor från Skåne. Detta lyckades inte och styrkorna fick evakueras sjövägen till Själland. Horn konstaterade under nästan hela 1644 att det inte fanns någon fiende i Skåne och att svenskarna bara hade att ta sig an de danska fästningarna, ta för sig i landskapet och vänta på att bli överskeppade till Själland (se hans rapport i Ordinari Post Tijdender, S&B 2010:1).

Någon överskeppning blev dock aldrig av, svenska och holländska flottan lyckades inte tillräckligt krossa den danska flottan och kejserliga styrkor började söderifrån attackera Torstenssons armé på Jylland. Danskarna fick då möjlighet att i september 1644 överföra 6.000 man till Malmö under riksmarsken Anders Bille. Någon svensk stormning av Malmöhus blev inte heller av, den hade krävt eldunderstöd av svenska flottan. Svenska armén låg en tid vid Uppåkra och danska vid Alnarp, där de lurpassade på varandra. 67-årige Kristian IV anslöt sig till de sina och danskarna började plötsligt gå norrut, mot Landskrona trodde svenskarna. Där fanns då en mindre del av svenska armén. Danskarna gick över Höje å vid Verpinge. Svenskarna försökte hejda dem och ett litet fältslag uppkom, troligen det enda under Horns krig. Danskarna kom loss och skyndade före mot Kävlinge och Horns armé fick ta omvägen över Getinge för att kunna stödja styrkan i Landskrona. Danskarna fortsatte dock norrut och svenskarna trodde att de tänkte gå mot Ängelholm. Svenskarna trängdes undan från delar av Skåne, men besatte i stället Blekinge och Bornholm. I början av 1645 kom så fredsförhandlingar igång i Brömsebro.

Kriget tog slut därför att holländarna ändrat sig och fann det bättre för nederländsk handel att Öresunds stränder tillhörde ett försvagat Danmark än ett krigiskt och maktberusat Sverige. Frankrike var missnöjt med kriget, eftersom de betalade ansenliga subsidier till Sverige för att landet skulle hålla stora styrkor i Tyskland för att neutralisera kejsarens arméer. Att svenskarna under slutet av trettioåriga kriget plötsligt försvann till Danmark var inte i deras intresse. Holland och Frankrike påtog sig därför att medla fred och tvingade fram förhandlingar, som började i februari 1645 och ledde till freden i Brömsebro 13 augusti samma år.

Krigets karaktär

Karl Gustaf Horn (1592-1657) hade i sitt första äktenskap varit svärson till Axel Oxenstierna (1583-1654) och hade varit fältmarskalk redan under Gustav II Adolfs krig i Tyskland. Efter kungens död 1632 fick han och Bernhard av Weimar dela ansvaret som överbefälhavare för den protestantiska sidan, vilket inte blev så lyckat. Vid nederlaget i Nördlingen 1634 blev Horn tillfångatagen och fick sitta åtta år som krigsfånge. Han ersattes då av Johan Banér, som i sin tur ersattes av Lennart Torstensson. När Horn skickades till Skåne hade han just frisläppts och utväxlats mot tre katolska generaler.

Någon krönika över kriget är inte känd och blev troligen aldrig skriven, men i många handlingar från de närmast följande seklerna nämns kriget som särskilt fasansfullt, möjligen det värsta av de cirka trettio krig som drabbat Skåne. Sthen Jacobsen var två år när det ägde rum och under sin barndom och uppväxt fick han säkert höra massor av berättelser från plundringarna och striderna. När han var sexton år var han med om att försvara Köpenhamns vallar mot svenskarnas stormningsförsök. Kanske var dessa två upplevelser skälen till att han bestämde sig för att dokumentera kriget när det femton år senare såg ut att återkomma.

Viktigaste informationen om Horns krig kommer från högkvarterets korta vecko- och månadsrapporter, som fortlöpande publicerades under nästan hela 1644. I början av 1645 kom de att ingå i Ordinari Post Tijdender (S&B 2010 nr 1). Rapporterna ger en idyllisk bild av kriget, säkert alldeles falsk. De påpekar ofta att man behandlade bönderna milt och försökte komma överens med dem för att få dem att leverera sina ”kontributioner”. Horn startade från Värnamo den nionde februari och hade efter en vecka nått Helsingborg. Några fiender hade de inte sett, men vägarna hade varit blockerade av bråtar och de flesta bönderna i skogsbygden hade övergett sina gårdar och flytt till skogen. En stor del av helsingborgarna hade flytt till Helsingör och de sista hanns upp just när de skulle ge sig av.

Prästen i Mariakyrkan tvangs hålla förbön för den ”ankomna fremmende krigzarmée och för Sveriges Rijkes utkorade drotning”, som inom ett år skulle bli myndig regent. I kyrkan fanns 16 gudstjänstbesökare. En härold skickades till Helsingör för att överlämna en krigsförklaring, men kom tillbaka utan att ha träffat någon som ville ta emot dokumentet.

En vecka senare stötte en svensk styrka i Annelöv på 500 bönder, som höll på att organisera sig i två kompanier. När svenska rytteriet anföll hade de lagt ner sina vapen. Två officerare, som lett det hela, tillfångatogs och resten skickades hem och uppmanades att stanna där. En annan svensk styrka hade gått till Engelholm, där några höll på att organisera en ryttarstyrka. Även de hade gett upp och svenskarna hade tagit deras vapen och några hundra hästar. Vid Eriksholm hade svenskarna omkring 1 mars träffat på en styrka, som höll på att organisera sig. Svenskarna fick invänta en större ryttarstyrka och två tolvpundiga kanoner innan de fick bönderna att ge upp.

Horn gick sedan till Lund. Det var skottår och staden intogs 29/2. Även där hade de förnämsta och förmögnaste gett sig av och bönderna hade börjat kidnappa svenska officerare, som förlagts i bygderna, och fört dem till Kristianstad. Horn skriver att man måste ta till ”thet hvassa och see, huru man them större fruchtan må intaga, them i så måtto till hörsamhet att bringa”. Vid Getinge bro påträffades 300 soldater och bönder som börjat rasera bron. Generalmajor Wachtmeister hade med en ryttarstyrka ”mäste parten av aff them nederhugget”. Vid Hörby hade man träffat på en reguljär dansk ryttarstyrka från Kristianstad om 400 man, men de hade dragit sig tillbaka utan strid. I Hoby hade en svensk blivit kidnappad och Wachtmeister hade ”nederhuggit en godh deel aff bönderna” där.

För att lindra det råa intrycket rapporterades samtidigt att ”Then 18 hujus är en capitein under Stenbockens regiment, vidt nampn Per Stall, arquibuserat vorden, effter han genom sin profoss hafver låtit sättia een piga uthi handklofvar, och fördt henne uthi hans logemente och medh henne uthi boyjorne och handklofvarne sijn otucht och skam bedrifvit.”

I slutet av mars hade det blivit svårt för Horn att få iväg sina rapporter eftersom ”the sammanrotade bönder, som sigh i skogen förbårga, göre alla vägar osäkra”. Några större fiendestyrkor hade man ännu inte påträffat, men general Kagge hade rapporterat att han träffat ett parti och ”aff them samma äre 300 på platzen nederhuggne”. Tre svenskar hade stupat. Svenska huvudstyrkan hade samtidigt gått från Lund till Landskrona där garnisonen efter några dagar kapitulerade. När de skulle avtåga fick de välja mellan att tas upp av några danska örlogsfartyg, som låg på redden, eller att eskorteras till Malmö, de valde landvägen. 400 man tågade ut, men bara 26 visade sig utgöra garnisonen, resten var hastigt hopsamlade bönder från trakten.

Någon kontakt med garnisonen i Malmö hade svenskarna inte haft, men de hade sett att danska fartyg kom dit med förstärkning, troligen både från Själland och från Norge. Huvuddelen av svenska armén stannade ett tag i Landskrona och resten gav sig på rekognoscering längs Skånes sydkust. Eftersom inget fanns att uträtta skickades sedan styrkor ut i landskapet för att insamla spannmål. De påträffade då en styrka på några hundra man som sänts ut från Kristianstad, men även de retirerade utan strid. Under sommaren erövrade svenska armén Laholm och började sedan gå mot Halmstad.

I början hade armén instruktion att inte plundra adelsgods, eftersom man räknade med att Skåne efter kriget skulle bli svenskt. Adelsmännen skulle då finnas kvar och man ville kunna samarbeta med dem. Det blev därför bönderna och borgarna i städerna, som fick stå för arméns underhåll. Axel Oxenstierna hade skickat administratörer som skulle inkassera allmogens kontributioner, men officerarna och de värvade soldaterna var vana från Tyskland att själva ta för sig och röva och plundra var de kom åt.

De skånska bönderna slog sig samman i grupper upp till ett par hundra och försvarade sig så gott de kunde med de enkla vapen de hade. Något hot för armén var de inte, men de störde proviant- och furageinsamlandet. Armén insåg att de hade hela befolkningen emot sig och att de måste sätta sig i skräck. Det var i Göinge som detta organiserade motstånd först växte fram och svenskarna började kalla dem ”snapphanar”. En bonde Bengt Monsen framträdde som ledare, när han dödades ersattes han av Bent Mogensen. Horn rapporterade till Oxenstierna om problemen och hur han försökte få stopp på dem. När en svensk ryttare skjutits i Vittsjö gav han order att skjuta bönder i trakten och ”åthskillige byar til att sticka uthi eld, om dem mera skräck till att injaga”. Bland byar som brändes var Hästveda, Emislöv, Glimåkra, Broby, Vittsjö, N Åkarp, Farstorp, Vankiva och Knisslinge.

Motståndet spriddes till hela Skåne och allt fler dödades vid svenskarnas hämndaktioner. Vid Övedskloster ska enligt lokal tradition 3-500 ha stuckits ner, dokumentation tycks i stort sett saknas. Vid Borstbäcken norr om Övedskloster ska enligt lokalhistoriken ett större slag ha stått den 25 mars 1644, men enligt en inskription i en av traktens kyrkor ska bara ett 30-tal ha blivit begravda. Under året blev konfrontationerna allt häftigare, i synnerhet sedan en dansk armé i september kommit över till Skåne. I oktober hade byborna i Torna Hällestad förskansat sig i byn och en straffexpedition hade utsänts. ”På nästförledne 14 hujus hafver her Generalmajor Wachtmästare (Wachtmeister) åther anstält en skarp execusion emot en bonderotering vid Hällesta, vid pass halfannan mijl ifrån Lund belegen, wharest vidh 300 man och ther ibland 40 dragoner församblade voro. hvilke emedan the sigh uthur byen eller husen icke ville begifva, allesammans i theras fattade hårdnackigheet äre förbrände och omkompne, effter som icke flere uthan allenast tvenne gamble käringar och ett barn sigh uthur samma eeld hafva salverat (räddat sig)”. Dragonerna hade skjutit mer än hundra skott och bönderna och deras familjer hade kämpat in i det sista med ”spjut, gafflar och slijke saker”. Hellre än att bli infångade valde de att dö i lågorna. De flesta sådana massakrer blev förmodligen inte rapporterade och dokumenterade, åtminstone inte i en form avsedd att publiceras. Horn förmodas ha sänt mer hemliga rapporter till Oxenstierna, men denna korrespondens tycks ha gått förlorad. Krigets historia sammanfattades av Vilhelm Vessberg på 1890-talet, men han skildrade allt ur krigsledningens perspektiv och nämnde mycket lite om de drabbade skåningarna.

Rönnebergs härad verkar ha drabbats särskilt hårt och åtskilliga byar och gårdar var öde 25 år efter kriget, men precisare uppgifter saknas. Städerna Landskrona, Lund och Ystad blev till stor del utplundrade och nerbrända. Bevarade danska skattlängder från Rönnebergs, Onsjö och Färs härader visar att cirka 85% av kronohemmanen var öde eller helt saknade betalningsförmåga åren efter kriget. Troligen var det likadant i frälsegårdarna, de var tre gånger så många, men för dem saknas uppgifter. I byarna brukade krono- och frälsegårdar ligga blandade om varandra; plundrarna gjorde nog inte skillnad på dem.

Medan plundrandet pågick begav sig de flesta adelsmännen till Själland med sitt värdefullaste lösöre. När det upptäcktes började armén även plundra slotten och också kyrkorna i hela Skåne blev plundrade, från domkyrkan i Lund till nästan alla sockenkyrkor. Officerare stal kyrksilver, biblar och dräkter, som de sedan generöst donerade till kyrkor i sina hemorter, där de sedan under seklerna uppvisades som högtstående svenskt konsthantverk.

Axel Oxenstierna krävde att kyrkoarkiven och biblioteken skulle ”tillvaratas”, så som armén i många år gjort i Tyskland. Domkyrkan hade ett mycket förnämligt medeltidsbibliotek, som fraktades till Stockholm och troligen försvann vid slottsbranden 1697. Att plundrandet var styrt av Oxenstierna själv framgår av en order han sände till Horn den 5 augusti 1645, åtta dagar före fredens undertecknande i Brömsebro: ”—nyttia Landet der kringh, dedh mästa som skee kan, inthet achtandes huru teth däröfwer fara skulle, effter Wih thet qvittera (lämna) måste”. Horn befann sig då utanför Malmö där han höll på att förbereda stormning av Malmöhus. Hur de gick till väga rapporteras bl.a. från Östraby socken i Färs härad: ”…er aff mange partier besögt och udplönderit, och nu der fienden rögtte fra deris laeger ved Malmöe, matte de giffue dend mestedellen af den liden Saed di haffde inhöstedt”. Vad svenskarna inte kunde ta med sig förstörde de. När de drog sig tillbaka brände de t ex alla väderkvarnar runt Malmö.

För oss släktforskare med skånska allmogeanor medförde plundrandet att det inte går att nå längre tillbaka än till Horns krig. Rimligen hade det förts olika typer av kyrkböcker och noteringer tidigare, men direkt efter kriget utfärdade Kristian IV en förordning att alla församlingar skulle föra kyrkböcker. Man måste börja på nytt och kungen ville ha en viss enhetlighet. Det hade också funnits jordeböcker och mantalslängder tidigare (ex Krabbes Jordebog från 1524), men även med dem måste man börja på nytt. Lunds stifts decimantjordebok, som upptar alla gårdar i stiftet, blev färdig 1651. Det tog således sex år att återskapa jordeboken och reda ut vilka gårdar, som fanns kvar efter kriget och vilka brukarna var. I väldigt många fall var de nog nyinflyttade.

Freden i Brömsebro

Eftersom stormakterna Frankrike och Holland inte ville att maktförhållandena i norra Europa skulle förändras tvingade de Sverige och Danmark till fredsförhandlingar som kom att äga rum i Brömsebro. I en liten gränsbäck mellan svenska Småland och danska Blekinge fanns en liten holme, på vilken en gränssten stått i många sekler. Vid den hade man brukat sluta fred, där hade Kristian I och Karl Knutsson träffats och Kristian III och Gustaf Vasa.

Gustaf Horn.

Förhandlingarna började i februari 1645 och leddes av franska sändebudet de la Thuillerie. För Sverige förhandlade Axel Oxenstierna och för Danmark rikshovmästaren Corfitz Ulfeld, svärson till Kristian IV. Det visade sig att parterna hade helt olika syn på vem som segrat. Danmark krävde ett jättestort skadestånd eftersom Sverige startat kriget och Sverige krävde att få tullfrihet i Öresund och att överta Norge och öarna Ösel och Gotland, som de ockuperat, samt att byta Skånelandskapen mot Jylland, som de höll ockuperat. Förhandlarna kunde inte tala med varandra utan att råskälla och medlarna fick dem att gå med på att alla förhandlingar skulle ske genom dem. Det gjorde att de drog ut på tiden, men i början av augusti 1645 hade man någorlunda kommit överens och förhandlarna kunde träffas och underteckna freden vid gränsstenen den 13 augusti. Sverige fick garantier för tullfrihet för hela riket, inräknat besittningarna runt Östersjön. Dessutom skulle Sverige överta Jämtland och Härjedalen, Gotland och Ösel samt Halland på 30 år. När Kristian IV fick se fredsutkastet vägrade han först att skriva under och ville fortsätta kriget, men danska riksrådet sa nej till detta.

Kristina, som just blivit myndig, var också emot den för Danmark hårda freden. Hon varnade Axel Oxenstierna för att spänna bågen för hårt. Freden medförde ett stort revanschbehov för danskarna. När svenskarna tolv år senare råkat ut för motgångar under Karl X Gustafs krig i Polen passade danskarna på att förklara krig. Det ledde till svenska tåget över Bälten och att Skånelandskapen förlorades. När svenskarna trettio år efter Brömsebrofreden drabbats av nya motgångar vid Fehrbellin förklarade danskarna krig, vilket ledde till ny förlust i ”Skånska kriget” 1675-79. Sextiofyra år efter Brömsebrofreden, när Karl XII förlorat vid Poltava, förklarade de krig igen och invaderade Skåne, men blev året efter slagna vid Helsingborg. Hundra år senare, när Gustav IV Adolf trasslat in sig i Napoleonkrigen 1809, var de mycket nära att på nytt invadera Skåne.

Källor:
Litteratur Några i samtida tryck utgångna relationer från Gustaf Horns armé i Skåne 1644, i Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefväxling, åttonde bandet, sid 292-321, Nordstedt & söner 1897.
V Vessberg (1895): Bidrag till historien om Sveriges krig med Danmark 1643-45.
Ingvar Bengtsson: Kapet av Skåne. Stormaktssveriges viktigaste triumf, Prisma 2008.
Gert Jeppsson: Från krigsutbrottet i Skåne 1644, Ale 2007/2.
Uno Röndahl: Skåneland utan förskoning (andra uppl.), Lagerblads 1993.
Ulf Sundberg: Sveriges krig 1521-1814, Hjalmarsson & Högberg Bokförlag, 1998.
Gunnar Wetterberg: Kanslern Axel Oxenstierna i sin tid, del 2, Atlantis 2003.