Något om skånska högtider, festdagar och traditioner (del 2)

- Bengt Nordahl -

Firandet av sommar- respektive vintersolståndet anses ha skett i tusentals år. Övriga högtidsdagar kan ha varit vår- och höstdagjämning, men vad vet vi egentligen om detta? Vad hade vikingarna och folkvandringsfolken för kalender? Någon slags solkalender, menar man. För att hålla reda på tiden kunde man ha en trästav med inristade runor, vilken således var deras ”almanacka”. Om Ales stenar vid Kåseberga finns det flera teorier, av vilka en innebär att skeppssättningen fungerat som en solkalender.

Vårdagjämningen och Vårfrudagen

Vikingarna uppges ha firat vinterns övergång till vår, och enligt vissa källor hölls det ett vårblot kring vårdagjämning, som i vår kalender infaller den 20 eller 21 mars. Att dagen nu blev längre än natten var tydligen något man lade märke till, fast hur man gick till väga är kanske inte klarlagt. Under den kristna tiden blev det istället Marie bebådelsedag, den 25 mars, som firades. Det var en av flera Mariadagar och den som längst fick vara kvar som helgdag i Sverige, nämligen fram till 1952. Den kallades oftast Vårfrudagen, i Skåne ”Fruedag”, men som bekant har dagen genom språkliga associationer blivit ”våffeldagen” i folkmun. Namnet åsyftar förstås Jungfru Maria, Vår Fru, Jesu moder, och dagen infaller nio månader före jul och var ett riktmärke i den gamla bondepraktikan: Vårfrudagen klar, lovar det ett gott år, heter det bl.a.

Mars kallades också ”vårmånad” i den gamla almanackan, och Vårfrudagen betraktades som den första vårdagen. Ett vårtecken runt denna dag var på sina håll tranans ankomst. En gammal välkänd skånsk ramsa lyder:
Tredje torsdagen uti Tor (mars) *)
då träder tranan på Skånes jor

I stora delar av södra Sverige kallades den 24 mars även traneafton och det var en traditionsrik helg på våren med en mängd minnesregler. Talesättet ”tranan bär ljus i säng”, dvs att man skulle gå till sängs vid dagsljus, är belagt åtminstone sedan 1500-talet. Man markerade alltså att vintern var över, genom att inte längre ha tänt ljus i sovstugorna utan lägga sig, medan det ännu var ljust. Efter Marie bebådelsedag skulle man utföra sitt arbete i dagsljus, men det var inte bara den ljusa tiden som blev längre utan även arbetsdagarna. Därför fick man fr.o.m. vårfrudagen ett extra mål mat vid 4-tiden på eftermiddagen, ”meattan” (merafton), och ofta bars detta mål ut till de arbetande på åkern. I ett skånskt bondehem vid mitten av 1800-talet hade man nu vanligen fem måltider, davre (kl 7), lillemiddag (kl 9.30), middag (kl 12), merafton (kl 16) och kvällsmat efter arbetets slut.
Meattan, pior och drängar
Gån i dagsljus i era sängar
(Man kunde också uttrycka det:
Då ska meattan in å ljusastagen ud)

Om sommaren gick barn och även tjänstefolk oftast barplatta, dvs barfota, och på vårfrudagsafton förekom det i vissa bygder att man ”sprang trana”. Det innebar att man skulle springa barfota ett visst antal varv runt huset för att stärka fötterna inför sommarens barfotagång. Denna barfotaspringning sades förhindra, att man fick sprickor och sår i fötterna under resten av året, och inte heller kunde man bli ormbiten eller förkyld om man gjorde detta, visste traditionen berätta.

Fastlag och påsk

Folk har ibland svårt att inte bara skilja på fastan och fastlagen, utan även fastlagsveckan och stilla veckan (dymmelveckan). Fastlagen var festdagarna med fet mat, lekar och upptåg som under den katolska tiden föregick fastan. Firandet av fastlagen började med fastlagssöndagen, men man tjuvstartade ofta redan på lördagen före söndagen. Till fastlagssöndagens traditioner som Eva Wigström beskriver i Allmogeseder i Rönnebergs härad på 1840-talet, hörde att så snart dagen grydde smyga sig in och överrumpla de tungsövda med en försvarlig risbastu. I dessa upptåg deltog inte bara barn, pigor och drängar, utan även yngre husbondefolk kunde få en sådan morgonhälsning. Jir en se i leg, får en hålla streg. (Denna tradition kunde tydligen även förekomma på fettisdagen, och den hörde även långfredagen till).

Tidig morgon fettisdagen 1909: klockan är 6 och tre bröder iklädda nattskjortor med faslagsris i händerna smyger tyst på tå för att piska hushållets övriga invånare. Efter utdelandet av risbastun väntar fettisdagsbullar med måttlig fyllning som äts med ångande vam mjölk i djupa tallrikar. Akvarell av Elsa Beskow ur tidskriften Julbocken 1909. Foto: ©Nordiska museet .

Sedan kom måndagen som i Skåne oftast kallades bullamåndag (danska bollemandag), eftersom man den dagen åt fastlagsbullar (fastan bollar eller fastelannsbållar) i Skåne. Det fanns en sed att drängarna skulle ge pigorna bullar, och pigorna skulle återgälda det genom att ge ägg till drängarna vid påsk. Eva Wigström berättar, att gula saffransbullar inköptes till sex styver stycket av kringvandrande kagekäringar, och lagda i mjölk ingick de fastlagssöndags eller -måndags middagsmål.

Tisdagen var den tredje och sista dagen i fastlagen och hette fettisdagen. Namnet kommer av att man under den katolska tiden åt så mycket fet mat som möjligt den dagen, gärna fläsk som sedan var förbjudet under fastan. Pannkaketisdag och stenkaketisdag var även gängse namn på dagen i Skåne, syftande på vad man åt. Den kunde också kallas vitatisdag. På tisdagen som var ”hvitatisdag”, skriver Eva, skulle allt husfolket ha en pannkakstraktering, för att mjölet av årets gröda måtte bli vitt. Hon skriver, att dessa kakor tillreddes av fint kornmjöl och söt mjölk med tillsats av jäst och bakades på ett pannjärn, som var smort med insaltat svinister och åts utan någon tillsats.

På sina håll (fast inte i Skåne och Danmark) åts fastlagsbullar sista dagen före fastan, därav det även förekommande namnet fettisdagsbullar. Tyvärr övertas det för oss skåningar självklara namnet fastlagsbulle även i Skåne mer och mer av ordet semla, samtidigt som man saluför dessa bullar även vid andra tider på året. Semla kommer av det latinska ordet för fint vetemjöl, simila. Våra dagars fastlagsbullar med mandelmassa och grädde lär ha dykt upp först i mellankrigstiden, och de såg även annorlunda ut i gamla tider. De var formade som ett kors eller en vigg, och på tyska kallades de heisse Wecken (varma vetebullar), eftersom de oftast var varma eller åts med varm mjölk. Därav kommer det svenska namnet hetvägg, och vi har väl alla hört berättas om hur kungen och matvraket Adolf Fredrik den 12 februari 1771 sägs ha ätit ihjäl sig på ”hetvägg”, fast det var ju inte det enda han åt. Så här står det nämligen i greve J G Oxenstiernas dagbok: ”Hans Majsts dödsfall har skedt af indigestion af hetvägg, surkål, kött med rofvor, hummer, Caviar, böckling och Champagnevin”.

Slå katten ur tunnan - Dra huvudet av gåsen - Ta ringarna

Till fastlagen hörde många lekar och upptåg. Det berättas från Höganäs, att man där höll fastlagsmåndagen nästan som en ”nationaldag”. Det hette på sina håll att man ”löpte fastlagen”, en benämning på fastlagens alla galna upptåg. På landet klädde barnen ut sig, och i städerna roade man sig på maskerader. Detta kan jämföras med karnevalerna i många katolska länder. Man brukar tolka ordet karneval som ”farväl kött” från de latinska orden carne = kött, och vale = farväl.

Slå katten ur tunnan. Ovanstående bild är ett siluettklipp av E. Ljung i Runa, minnesblad från Nordiska museet 1888. .

Att slå katten ur tunnan var en gammal lek, dokumenterad i socknar i Onsjö och Rönnebergs härader men främst utbredd på de skånska slättbygderna. Den förekom vid Linnés besök i Skåne 1749, och så här berättar han: I fastlagen taga drängarne en tunna, borra på henne hål, träda därigenom ett rep och hänga henne upp emellan tvenne hus över gatan, sedan de förut inuti tunnan inneslutit en eller två levande katter; när detta är beställt, rida de förbi tunnan med störar, och den som av dem kan slå henne sönder bliver kallad kung, som därpå prydes med kransar och får taga av pigoskaran vilken han behagar till dronning.

Leken är känd i Danmark från 1500-talet. Har traditionen kanske samband med att fastlagen ofta infaller i ”kattamånaden” mars? Man trodde förresten i gamla tider att byn skulle slippa pesten, om man dödade en katt. I den här leken var väl avsikten inte att döda katten utan att befria den ur tunnan, men i Frankrike lär det ha förekommit att man kastade in en katt i midsommarbålet, medan man i Tyskland gjorde detsamma när man brände påskbål. Det påstås också ha hänt, att man kastade levande katter från kyrktornen (katten har visserligen sju liv). Några moraliska invändningar emot det rituella kattplågandet fanns inte i äldre tid. Det säges ha varit en dansk pastor som på 1830-talet fick folk att inse att användandet av katter i tunnan var djurplågeri, och i Malmö reagerade provinsialläkaren 1851 mot traditionen. Då lade man istället dit en flaska brännvin, ombunden med halm. Nu för tiden utföres leken ofta av barn på dagis, där förstås både flickor och pojkar deltar. Då gäller det att slå sönder en tunna med godis i, kanske med en påmålad katt utanpå.

Denna lek överträffades i sin grymhet med råge av en annan mindre känd bisarr fastlagslek kallad gåsränning eller dra huvudet av gåsen. En levande gås hängdes med huvudet nedåt i ett rep mellan två stolpar, och gåshuvudet hade i förväg smorts in med såpa. Några ryttare tävlade därpå i full galopp om vem som kunde rycka huvudet av den stackars gåsen. Enligt Palle Lauring var det en dansk lek, som också förekom i Skåne, och när Karl XII för första gången besökte Ystad 1699 underhölls han både med att slå katten ur tunnan och dra huvudet av gåsen. Detta lär ha varit någonting nytt som den unge äventyrslystne kungen fick uppleva och säkert uppskattade. Gåsränning var en inte helt ovanlig lek i Skåne, men det ska påpekas, att man som regel använde sig av en död gås.

Leken Ta ringarna kom under 1800-talets senare del på sina håll att ersätta sönderslagningen av tunnan. Här skulle man istället försöka fånga upphängda ringar eller kransar på en sabel samtidigt som man red. Leken kallades även Sticka Preussaren, en erinran om dess danska ursprung från en tid, då preussarna av danskarna betraktades som ärkefiender.

Väddelopp

En lek känd under namnet vädelöb (väddelopp) var vanlig i byarna både på Själland och i Skåne. Leken hörde egentligen hemma på fastlagsmåndag och hade likheter med barfotaspringningen på vårfrudagen. Man kunde springa två och två, och längs en bana hade man lagt ut ett antal okokta ägg, vilka man skulle hämta ett och ett och lägga i en korg vid målet. Den som hade flest hela ägg vann.
Linné beskriver leken kort från sin skånska resa som en tradition i samband med midsommar: Målet utsättes, och en dräng certerar (tävlar) i loppet med några pigor, han är starkare, men de lättare, då pigorna löpa i särken. Den som vinner målet och vadet prisas, kringföres och bliver fägnad med sina sponsores (gynnare). I denna version utfördes leken som en kapplöpning mellan en dräng och vanligen en snes (tjog) pigor längs en 1/8 mil lång bana. Pigorna sprang stafett barfota, antingen i särken eller med uppdragna kjolar, och stafetten utgjordes oftast av en nyckel. Den manlige löparen som sprang ensam hela sträckan blev förstås ordentligt trött i slutet på den ofta leriga och tungsprungna vägen. Han vann nog som regel ändå, för det var inte så ovanligt att pigorna som sprang stafett fjomsade med nyckeln. Det kunde dock ibland hända, att dessa kollrade bort den manlige medlöparen genom att dra kjolarna allt högre upp. Detta tilltag var ju utmanande, för kvinnfolk saknade på den tiden underbyxor. Såväl danska som skånska präster ogillade därför dessa väddelopp och försökte förbjuda dem. Den danske prästen Erik Pontoppidan förfasade sig 1736 i en förmaningsskrift över hur kvinnfolken ”midt i frostens tid kaste deres klæder alene med undtagelse af særken, og med nøgne fødder …” Att väddeloppen dog ut berodde dock snarare på splittringen av bygemenskapen i samband med skiftet.

Skärtorsdagskål, påskkärringar och påskägg

Efter Marie bebådelsedag började man liksom skymta påsken. Öl bryggdes, och hönsäggen som man fick sedan hönsen åter börjat värpa sparades eller användes kanske till våfflor, som hade bakats sedan medeltiden. Veckan efter palmsöndagen benämnes stilla veckan eller dymmelveckan, och liksom under fastlagen hade varje dag sitt särskilda namn. Måndagen kallades i gamla tider för blå måndag, vilket säges komma av att man i Tyskland klädde kyrkorummet i blått. Detta namn användes ibland också för måndagen i fastlagen, liksom vita tisdag kunde användas för både tisdagen i fastlagen och stilla veckan. Däremot är det endast första dagen i fastan som ska kallas askonsdag (de katolska prästerna strödde aska på botgörarna som lämnade kyrkan den dagen), medan onsdagen i dymmelveckan heter dymmelonsdag. Namnet kommer av att man på dymmelonsdag virade kläpparna med tyg eller halm för att kyrkklockorna skulle vara stumma till påskdagen. Dymmel hänsyftar på det gamla ordet för stum,”dumb”.

I Skåne skulle man på skärtorsdagen äta ”skärtorsdagskål” som var en soppa med nio slags gröna örter. Dessa plockades under de andra dagarna i dymmelveckan, och det hade man tid till eftersom spinnrockarna stod stilla. Linné använder ordet kål i betydelsen ört när han talar om t.ex. nässelkål och kirskål. Det senare är ju namnet på ett besvärligt ogräs som munkarna en gång införde till landet som kulturväxt. Det gröna kunde vara kummin, nässlor, kirskål eller vad som nu börjat växa. Om påsken inföll tidigt eller om våren var sen, kunde det vara svårt att vid denna tid finna nio sorter i kålhagen eller annorstädes. Då gick det även bra med sju (kallades även ”sjukål”) eller bara tre sorter. Alla dessa siffror har nämligen en magisk innebörd. Soppan sades vara bra mot sjukdomar, vilket nog äger sin riktighet, fast man visste ju ingenting om vitaminer. På medeltiden fanns något som kallades ”de nio välsignade örterna” och soppan lär härstamma därifrån. På tyska heter förresten skärtorsdag Gründonnerstag eller grüner Donnerstag (gröntorsdag).

Natten mellan dymmelonsdag och skärtorsdag flög påskkärringarna till Blåkulla för att festa tillsammans med djävulen. Kärringarna tycks dock ha ändrat sina vanor, när dymmelonsdagen förlorade sin karaktär av helgdagsafton efter 1772. Då upphörde nämligen skärtorsdagen att vara helgdag. (I Danmark är både skärtorsdag och långfredag helgdagar.) Seden att barn klär ut sig till påskakärringar är känd från åtminstone 1800-talets början. Frågan är om tillbehören kaffepanna, en svart katt och en kvast har så mycket att göra med 1600-talets häxprocesser. Kaffe dracks ju inte då, och svarta katter omnämnes inte i de dåtida rättsprotokollen.

Under hela långfredagen fick man med eller mot sin vilja hålla sig tyst och stilla, och på lördagen (påskafton) kokades ägg, helst hårda, så att färgen skulle få tid att bita i. Traditionen med ägg till påsk har gamla anor. Dels hade det under den katolska tiden varit förbjudet att äta ägg under fastan, och dels började hönorna att värpa ordentligt vid påsktiden. Det passade därför bra att ta till vara äggen på påskbordet. Drängar och pigor fick också ”påskamat” bestående av ägg och tunnpannkaka. Denna påskmat hade tjänarna rätt att sälja eller skänka bort. Äggransonen kunde vara ett tjog per dräng, medan gårdens pigor fick nöja sig med ett halvt tjog vardera. Det berättas, att töserna tog med sig äggen till sina hem, och att drängarna åt dem i drängkammaren, medan de satt och spelade kort och söp. Att picka eller rulla påskägg, bevarade påskseder på Österlen, förekom enligt Eva Wigström inte på 1840-talet i Asmundtorps socken, som hon kommer ifrån.

Under påskdagarna besökte man sedan släkt och vänner och höll gille eller dans. Barn och tjänare roade sig med bollspel och andra lekar på bygatan. Kanske lekte man ”gömme” i de nästan tömda ladorna, där man även satte upp repgungor.

April april, din dumma sill, jag kan lura dig vart du vill.

Första april är ju en speciell dag. Då är det tillåtet att lura sina vänner och bekanta utan att råka illa ut, och man söker med intresse i sin tidning efter årets aprilskämt. Företeelsen är inte unik för vårt land, och i England USA och Australien talar man om ”All fools day” (Alla dårars dag). Seden fanns i Sverige redan på 1600-talets mitt, men varifrån den kommer vet man inte. Vårfester med olika skämtinslag verkar dock ha förekommit i de flesta kulturer, och i Frankrike finns belägg för aprilskämt från 1500-talet.

Sista april och Valborg, Valborgseldar eller majbrasor

Traditionen att fira Valborg grundar sig på vikingarnas vårdyrkan och fruksamhetsfester som ägde rum ungefär samtidigt med Heliga Valborgs kult mot häxtro och onda andar. Denna rit hade ute i Europa uppstått efter abbedissan Valborgs död 779, och dessa två företeelser har kommit att sammankopplas. Hennes dödsdag var egentligen den 25 februari, då hon också upptas i den katolska almanackan. Hon blev emellertid helgonförklarad den 1 maj, den dag som bär hennes namn i vår kalender. Märkligt nog infördes Valborg inte i den svenska almanackan förrän 1902, då hon ”knuffade ner” Filip (Philippus) till den 2 maj. Förr kallades nämligen första maj för Phillipi Jacobi dag. Denna dag. höll de olika hantverkarnas skrån sina gillen, och årets viktigaste bystämma hölls i byarna. Då avsynades och kontrollerades stängsel och gärdesgårdar, så att djuren som ofta släpptes på bete denna dag skulle hindras från att ta sig in på förbjudet område.

Det har förr varit vanligt att tända eldar vid både påsk, valborg och midsommar. Hur bruket att tända valborgsmässoeldar uppkommit är inte helt klart. Det finns uppgifter om att det skulle vara för att skrämma häxor och onda andar på flykten. En del menar att sedvänjan har sitt ursprung i att man förr i tiden släppte ut djuren på bete denna dag och därför ville skrämma iväg eventuella rovdjur som gömt sig i trakterna. När Linné 1749 begav sig iväg på sin skånska resa och den sista april passerade gränsen mellan Uppland och Västmanland, såg han eldar lysa på många ställen långt ifrån vägen. Han noterade: Ty lantmannen har för sed allt ifrån hedenhös, att natten före Valborgsmässodagen upptända eldar på marken, att däromkring dansa och fägna sig åt den tillkommande sommaren. Han uppger att den gamla traditionen då endast fanns kvar i Uppland. Spridningen till övriga delar av landet lär i stort sett inte ha skett förrän under 1900-talet.

Sjunga maj i by

Att bära maj i by eller sjunga maj är en gammal skånsk tradition som var en kvarleva från den danska tiden. Ungdomar drog från gård till gård och sjöng tiggarvisor och satte en grön kvist på husen. Som tack fick de mat och dryck till sin fest.

Sången bestod av många verser, som kunde anpassas efter den gård där man sjöng och gåvornas storlek. Första versen i den vanligaste majvisan lyder:
God afton, om ni hemma är! Maj, var välkommen!
Förlåt oss, om vi väcka er! Sommarn är så ljuvlig för ungdomen.
Vid slutet sjöng man verser där man tiggde om ägg och pengar, men en av verserna kunde låta:
Å kunna vi ente riksdaler få, så låt de fulla buteljerna gå.
Om det började regna kunde man sjunga:
Nu börjar det att regna stort, ska vi ha ägg ska de’ va fort

”Skånska kören” eller ”Majsångare i Skåne”, målad av Kilian Zoll på 1840-talet. Drängarna bär med sig gröna kvistar att sticka i takskägget. En liten spelman leder sången, och en annan pojke har tagit av sig mössan och håller fram korgen för att ta emot ägg av den lilla pigan, som förläget bär fram dem i sitt förkläde. .

Sångarna var oftast väntade och efterlängtade, och knappast någon kunde låta bli att stiga upp ur sin säng. Familjen ställde sig kanske på trappan eller i ett fönster för att lyssna till sången, varefter majsångarna undfägnades och tackades. De brukade därvid få ägg som man ofta samlade i en stor korg av ene eller pil med två öron, fylld i bottnen med halm eller hö. En skinnpung för eventuella pengar hade man kanske också i korgen. Som tack sjöngs då en tackvers: Gonatt å tack ska folket ha… Som tack kunde sångarna dessutom maja, dvs sätta en grön kvist i takskägget som en tillönskan om en god skörd under året.

Trots att man sjungit alla verserna utanför sovrumsfönstret, kunde det likväl ibland hända att man inte fick någon gåva. Då sjöngs istället en nidvers, och den versen var en stor skam för gårdens folk:
Ligg å ligg, du lade stud, Maj är välkommen,
tills lus å loppor asa dej ud! Sommarn är så liuflig för ungdomen.

Gåvorna skulle vara till majgillet, kvällen efteråt den 1 maj. Äggen kunde användas till äggakaga, äggtoddy eller spedekaga, om de inte koktes eller stektes. För pengarna köpte man naturligtvis öl och brännvin, och dansen gick till långt fram på morgonen.

Man har funnit att tjänstekarlarna på den danska landsbygden hade en majvisa redan vid mitten av 1500-talet. De danska prästerna tyckte att tidens majvisa var lättfärdig, och på 1610-talet fick några drängar i Hötofta böta 3 daler för att de sjungit maj i by. Kanske hade de sjungit den gycklande ”pievisan”, där ett par frivola rader lyder:
Till nästa år vi komma igen, så står där en vagga ve pians säng.

Tyvärr var majsjungandet ofta förenat med superi. Prosten i Bara var visserligen intresserad av ungdomens vårliga fester, men 1775 klagade han på att drängarna blev bjudna på öl och brännvin, så att ”många blivit så överlastade innan de hunnit byn omkring, att de blivit liggande på gatan och i gårdarna”. (Inget nytt under solen. Fylleri och slagsmål var ju tyvärr en vanlig företeelse även förr i tiden, fast i våra dagar tycks allt tendera att bli våldsammare.)

Kanske var supandet en anledning till att majsjungandet inte längre tycks ha förekommit i Rönnebergs härad på Eva Wigströms tid. Hon skriver nämligen att äldre folk talade om bruket av dans kring majstång i sammanhang med det ”vid denna tid aflagda bruket att sjunga maj i by”. Enligt henne var bruket att sticka en grönskande kvist i bondens tak inte bara en vårhälsning, utan också en påminnelse om att ungdomarna ämnade fira ”pingstgille” och önskade understöd av alla som hade något att bidraga till det.

Majgreve och majöl

I de isländska kungasagorna från 1200-talet kan vi läsa följande om Olav Tryggvason, som stupade i slaget vid Svolder ca år 1000: Han avskaffade offerölen och satte i stället med folkets instämmande högtidsöl vid jul, påsk, midsommar. Ölet var redan då den stora festdrycken. Uttrycket att dricka Johannisöl har anknytning till Johannesdagen, dvs midsommar.

Ett annat öl som man drack var majöl. Öl symboliserar här fest, och majölet kallades i vissa bygder sommerlav (sommarlag) eller sommaröl och tog sin början vid pingsttiden. Det ägde vanligen rum i bondens oeldade sommarstuga. Att öldrickandet var det viktigaste i firandet framgår i ett tingsprotokoll från 1730. Då ställdes en ryttare, drängarna och bröderna Per och Årad Wifvesson, samt ytterligare fyra drängar i Felestad inför rätta och fick böta för att de druckit majöl strax före gudstjänsten på pingsdagen den 17 maj och sedan ”öfwat ett okristeligt wäsende”.

En gammal tradition nära förknippad med det tidigare nämnda majsjungandet var i gamla tider drängarnas val av majgreve och majgrevinna den 1 maj. Efter valet red drängarna till majgrevinnans hem och satte en krans på hennes huvud. Flickans föräldrar tackade därpå för hedern med en kanna öl, och alla drack varandra till. Drängarna red sedan vidare till gården där man skulle ha sitt sommarlag, och annandag pingst var det majgrevinnans tur att göra gille för byns pigor, till vilket även majgreven och alla drängarna bjöds.

Nyare traditioner

Andra traditioner har ju tillkommit på senare tid och delvis ersatt de gamla. Sedan 1907 har s.k. majblommor sålts under tiden före förstamaj, som i vårt land blev en borgerlig helgdag 1938. Bland både bönder, borgare, akademiker och arbetare har dagen dock varit en viktig dag långt tidigare. Redan under 1880-talet blev förstamaj en internationell demonstrationsdag, på vilken arbetare i alla länder alltsedan dess har tågat med fanor och standar. En traditionsenlig valborgsmässoafton i det akademiska Lund kallas för siste april. Siste april-festligheterna i Lund var ursprungligen en förfest inför studentkårens rektorsuppvaktning den 1 maj. Numera firas siste april i Lund med kamp mellan nationerna i grenar såsom pajkastning och dragkamp.

Källor:
Källor: Eva Wigström: Allmogeseder i Rönnebergs Härad på 1840-talet.
Ernst Frostin: Ett år i gammal tid.
Nils-Arvid Bringéus: Årets festseder.
Nils-Arvid Bringéus: Julstugor och sommarlag
Skånes Hembygdsförbunds årsbok 1973
Mats Bramstång: Gamla skånska märkesdagar
Uppgifter från diverse artiklar.
Bevingat från Adam & Eva till Oväntat besök