Länshövdingen och Kommendanten i Landskrona län 1658-1662

Gynter Rosenschantz

- Roy Lantz -

Som född i Landskrona och efter att ha levt mina första år där, och att sedan mer än 30 år ha drivit företag i Landskrona och Svalöv, ligger det mig varmt om hjärtat att skriva denna artikel.
Den handlar om min ana Kommendanten och Länshövdingen Gynter Rosenschantz som från gemen musketerare 1624 vid det Blå regementet, genom mod och tapperhet tog sig igenom alla de krig som Sverige förde i början av 1600-talet och som den 4 november 1658 av Karl X Gustav personligen blev utsedd till Kommendant i Landskrona och i början av 1659 även till Länshövding över Landskrona Län.

Freden i Roskilde 1658 och Rosenschantz väg till Landskrona

Överste Gynter Rosenscahtz var vid tiden för freden i Roskilde den 26 februari 1658 regementschef över Västerbottens regemente. Den första kontakten han fick med de nya svenska landskapen var den 30 mars 1658, då ett av hans hemmavarande kompanier under kapten Nils Holm blev förflyttat till Bornholm för att där bistå överste Johan Printzensköld som blivit utsedd till Läns- och Slottshövding på ön. Kapten Nils Holms kompani med en del manskap ur Håkan Skyttes regemente, totalt ca 120 man blev förlagt i garnison på Hammershus, en gammal fästning som blivit ganska illa åtgången vid svenskarna senaste besök 1644-45 och som av olika skäl inte återställts i fullgott skick.

Gynter Rosenschantz befann sig själv med 4 av regementets kompanier i Riga, där han den 26 april 1658 mönstrade sina kompanier innan regementet sjövägen förflyttades till Stockholm. Efter en tids vila och rekonstruktion av regementet mönstrade han åter sina kompanier i Stockholm den 19 juni. Enligt en order från Krigskollegiet den 25 juni blev de ”Öster och Västerbottniska samt Finska knektar” överförda av flottan till Vismar i Tyskland. Efter ett kortare uppehåll i Vismar följde Gynter och 3 av kompanierna med som extra förstärkning ombord på skeppen Ceasar och Draken mot vidare äventyr. I en senare gjord meritförteckning över Gynter, var det han och hans manskap som den 29 oktober bordade den nederländske viceamiralen Witte Wittessons skepp Brederode. Vid bordningen sårades Witte Wittesson så allvarligt att han senare avled på ett svenskt skepp på väg till Helsingör. Utöver ett 60-tal fångar, beslagstogs även amiralens skeppsjournaler. Gynter kan vara anledningen till att skeppsjournalerna hamnade i Carl Gustav Wrangels arkiv på Skokloster. Riksamiralen Carl Gustav Wrangel och Gynter Rosenschantz hade igenom åren haft en nära kontakt.

Var fanns då de andra kompanierna av Regementet? Jo, ett par kompanier var förlagda i Riga och då under befäl av Gynters ”högra hand” överste löjtnant Björn Svinhufvud. Ett kompani var förlagt i Jämtland som gränsvakt mot Norge. Ett annat på Hasslö skans och ett var kvar i Vismar.

I början av november skriver Karl X Gustav några stycken brev som kom att avgöra Gynters framtid. Bl.a de från den 1 och 4 november till Gustav Otto Stenbock. Vad stod då i brevet från den 1 november till G.O.Stenbock? Egentligen var det inget märkvärdigt, men hjälper till att se vart Gynter tog vägen efter sjödramat. Nedan ett litet utdrag ur brevet i min tolkning till nysvenska:”jag låter skicka över överst Gynters och Mustons regementen till dig i Fältläget”

Gustaf Otto Stenbock var generalguvernör över Skåne, även fältmarskalk och befälhavare över fältlägret i Danmark. Fältlägret, var Brömshög en plats på Själland vid Köpenhamn. Svenskarna hade Brömshög som bas inför stormningen av Köpenhamn 1659. Samma dag fick Gynter följade brev från Karl X Gustav:
”1. Datum November 1658. Till Öfversten Gynter att han med Mustons och Dahlaknechtarna går åth lägeret och låter Ferssens gå åth Friedrichs odde. Carl Gustaf p. Vår ynneste p. Det är Herr Öfverste vår nådiga vilia och befallning att I skyndar så fort möjeligt ähr utan försummelse med Edra Mustons och Dalaknechtarna öfver åth Lägret. Men Ferssens knechtar måste I låtha gå på Korsör, tagandes den vägen åht Rosskildh, dher I kunna tagha vagnar åth dhem, sedan skola dee genast ifrån Korsör sättias öfver åth Nyborgh, att gå fort derifrån åth Friedrichs udhe. Vi hafva och befallt Landtgreven af Cronborg att han skall gifva dertill nöjachtigt convoy af Ryttare. Detta I stellen Eder till underdånig efterrättelse. Och vi beffe: p: Af LandsCrona dhen”.

Fredriksodde var en fästning som låg på Jylland där Lilla Bält är som smalast. Fästningen hade varit en överraskning för Karl X och hans manskap när de intog Danmark från söder i början av året. Den var en nyskapelse som börjat byggas 1652,som nu var i det närmsta klar. Den hade inte funnits där när Karl Gustav som ung varit där under det så kallade Torstenssonskriget 1643-1644. Nu i slutet av 1658 hade Danmarks allierade med bl.a. polacker motat bort svenskarna från Jylland men svenskarna höll dock fortfarande Fredriksodde.

Karl X Gustav utser Gynter Rosenschantz till Kommendant

1658 års krig hade skonat Landskrona i motsats till när Gustav Horn 1644 försökt att göra sandlåda av staden. Fortfarande kunde man se spår av illgärningar efter Gustav Horn. Ett 30-tal hus var fortfarande öde, men de skulle snart vara fyllda med nya svenska knektar. Även i stadskyrkan St: Johannis Babtistae hade Gustav Horn satt sitt signum, genom att såga i och försvaga de bärande bjälkarna i kyrktornet. Detta för att en eventuell fiende inte skulle kunna beskjuta Slottet/fästningen från Kyrktornet med kanoner.

Den förste kommendanten som inrättade sig i Landskrona var översten William Philip. Han skulle nu ersättas efter en kort tid på posten. Antingen berodde detta på att Karl X kände sig obekväm med William, som hade fått ta emot ett flertal klagobrev från kungen om bristande orderlydnad eller så var orsaken att han verkligen hade begärt avsked, som det står i brevet till Gustav Otto Stenbock den 4 november 1658 skrivet i Landskrona:
”Till fältmarskalken Stenbock att låta överste Gynter marschera hit med sitt regemente. Eftersom överste William Philip har begärt avsked och vi inte kan anförtro befattningen åt någon annan bättre än åt överste Gynter, ska ni meddela Gynter att återvända utan dröjesmål med sitt regemente och snarast låta sig överskeppas från Kroneborg”.

Gynter Rosenschantz som var på väg till fältlägret vid Köpenhamn, fick nu vända åter mot Landskrona. Möjligen hade han då redan i sin hand, det brev daterat den 4 november, där han av Karl X Gustav personligen blev utnämnd till kommendant över Landskrona.

Landskrona ano 1658.

Vad var det då för en stad, som väntade Gynter och vilka sysslor skulle han få?

Landskrona årgång 1658 var en liten stad omgärdat av vallar. Det som stack ut mest i stadsbilden var det eleganta slottet och stadskyrkan. Ett par tusen invånare bebodde husen innanför vallarna. En annan tillgång för staden var den naturliga hamnen där för övrigt en del av den svenska flottan nu i början av november 1658 låg och slickade sina sår efter den våldsamma drabbningen den haft i Öresund den 29 oktober, då den holländska flottan kommit Danmark till hjälp.

Rosenschantz första tid som Kommendant i Landskrona.

Ur en del av de 1000-tals brev, som jag hittat i olika arkiv, och som Jan Jakobsson (min medforskare) outtröttligt hjälpt till att läsa och tolka, ska jag nu försöka sammanställa en liten del av vår forskning på överste Gynter Rosenschantzs tid i Landskrona. De brev som jag tycker är lättlästa eller tappar sin charm vid tolkning till nysvenska kommer jag att återge helt eller delvis i originalform. Ur brevskörden som är både till och från Gynter Rosenschantz går det väldigt bra att bilda sig en uppfattning om hur livet var för Gynter som Länshövding och Kommendant i Landskrona län 1658-1662.

En av de första uppgifter kommendant Rosenschantz fick var att beordra in alla ryttare, som låg förlagda i trakten runt Landskrona, in till staden och att placera ut gränsvakter på stränderna mellan Landskrona och Helsingborg. Åtgärderna gjordes efter en order som Gynter och generalen Arfvid Torbus fått brevledes av Karl X Gustav den 25 november 1658:
”C.G. Vår ynnest p. Dhet är Öfverste och Commendant uti vår Stahd LandsCrona, vår nådiga vilia och befallning att I see Edher vähl före uppå dhen oorten, uti alla motto till eder säkerheet, efter som man icke kan veta hvad som Fienden hafver i sinnet att sentera,till hvilken ända I vele draga dhe Ryttare som dher omkring på landet liggia,till eder att hålla flitig vacht, och om I så döme vådhligit vara för bättre säkerheet skull, att taga dem aldeeles in uthi stadhen, logerandes dem uthi dee ödes huusen, hvarest dee kunna sig förbygga, och vara eder altids närmare till handha vidh alle före fallande occasioner dher medh på det I således emot all fiendtlig surprise vara försökrad. Här medh fulgiör I vår nådiga vilia ect. Croneborg d.” I brevet till Arfvid Torbus framgår det att dagen innan hade skyttevakter upptäckt ett par fientliga båtar med 50-60 väl beväpnade soldater som var på väg mot Helsingör, men båtarna hade på grund av dåligt väder blivit skingrade. Därför skulle de av hans ryttare som varit sjuka och nu tillfrisknat sändas till Landskrona, för att om båtarna var ämnade att segla till Landskrona ville han inte äventyra staden. Samtidigt ville han att stranden mellan Malmö och Landskrona skulle patrullerades av ryttare så fienden inte fick någon chans att landstiga. Brevet avslutades med följande P.S:
”Thet måtte settias vachter emellan LandsCrona och Helsingborg som strandhen kunna uti acht taga alt thet som till siös violl anländha. Och så som uthi LandsCrona nu för mangel af huusrum stå uthan,ähro 2. Compagh: förlagde uppå näste byar, så synes ändoch rådhligast att uthi thee ödhe huusen som uthi LandsCrona ähro,Ryttare inlogeradeh,eller och aldeles förbygde sigh ther inne niuta theras qvarter uthaf landet på thet att Ryttarna till stadens och lands defension sades kunna vara vidh handhen hvilket I Oversten Gynter vill advertera.”

Av breven framgår det, att trångboddheten nu var ett faktum i Landskrona. Till Gynters hjälp hade Karl X Gustav skrivit ett brev till Gustav Hansson Taubenfeldt, som var en högt uppsatt tjänsteman hos generalguvernör Stenbock i Malmö, han titulerades Sekreterare. I det svarsbrev som Gynter fick från Taubenfeldt står det följande:
”Edle och välb. Herr Öfverste. Högstährade Synnerlige gode Vän.
I afton fick vi ifrån Kong.M:jst een sådan ordre som bilagde extract uthvisar, hvilket vi indte her underlåtha kunnat min Hög.Herre att communicera, på then att han måtte hafva sig recommenderat till att inkalla Ryttarna och ställa dem till Kong. M:jst allernådigaste villia i värken, så frampt thet icke alleredo vore skedt. När vi kommer till LandsCrona skall vi vidare afthala med min Högl. Herre så här om som annat mehr. Och befaller min Högl. Herre dessemellan och alltid under Hans allerhögstes skyd till all god långvarig vällmåga, städse förblifvandes
Min Höge Herres Tienstbredvilligste tienare GH Taubenfeldt
Malmö d. 29 Noemb Ao 1658”

Under Taubenfeldts signatur i brevet ovan har Gynter Rosenschantz ”alltid tjänstvilliga” (om de slipper göra något själv) vänner gjort ett tillägg:
”Fogdarna måste hjälpa till att från Bälteberga frambringa virke till att bygga hyttor till folket och hästarna, om det inte finns några andra lösningar. Om min högste herre så önskar ställer vi tjänliggen upp med all hjälp som vi kan förmedla”.
GH Taubenfeldt, Gillius Gilliusson, Johan Forsman

Det var troligen inte en lätt uppgift att för en ”gammal krigare” att skola om sig till att även bli byggherre, men i ett brev i samma veva från Gynter Rosenschantz till generalguvernören Gustav Otto Stenbock står det bl.a:( min sammanfattning)
”Jag kan inte underlåta att berätta att jag utskickat haver till Eriksholm, Bälteberga och Rönneholm, m.f. om att få förnödenheter, där ibland timmer till byggnader i Landskrona”. ”Jag kan inte underlåta att berätta” var en fras som Gynter Rosenschantz ofta började sina brev med.

Eget boende och strumpstickning

Den 10 januari 1659 fick Gynter Rosenshantz och hans hustru Brigitta och deras barn som förläningsgård sätesgården Tullesbo i Skartofta socken, Färs härad. Sedan tidigare hade Gynter ett gods och en del gårdar i Töcksmark socken, Nordmarks härad i Värmland som han fick av drottning Kristina i samband med att han blev adlad 1652. I ett brev från den 28 maj 1659 skrev Gynter att han tänkte sända hustrun till Tullesbo, och att han i samband med detta var orolig för snapphanarna. Det mesta tyder dock på att Landskrona slott var deras gemensamma bostad under tiden i Landskrona.

Det var inte bara tak över huvuden på knektarna som Gynter skulle åstadkomma, utan i takt med att de olika regementscheferna lät mönstra sina kompanier i Landskrona var det kommendantens uppgift att se till att knektarna även försågs med nya kläder. Kläder kom från olika delar av landet, men var ständigt en bristvara, vilket framgår av flera brev. I ett från Johan Forsman står följande:
”På överstens begäran sänder jag till överstens soldater 120 par skor och strumpor. Gud skall veta att jag inte kan uppbringa fler av dessa sorter här ifrån, men önskar att det något vill förslå till att hjälpa de arma nödställda soldaterna, inte heller betvivlar jag att Herr översten delar ut dem bland de allra torftigaste.” Johan Forsman var kamrer och medarbetare till G H Taubenfeldt i Malmö.

I ett annat brev fick Gynter i uppgift att av sätesgårdarna i de olika häraden i länet utkräva strumpor och skor. Varje härad skulle leverera, ett på förhand givet antal. De fick 14 dagar på sig att skaffa fram persedlarna.

Öltunnor och handkvarnar

Då en del sjukdomar härjade ibland soldaterna och allmogen i staden och enligt ett tidigare påstående från Gustav Otto Stenbock, att detta ”tillstånd” berodde på att manskapet bara hade tillgång till vatten. Kanske var det av den anledningen som Gynter fick i uppgift att skyndsamt låta nytillverka och samla ihop gamla tomma öltunnor, eller som det står i ett brev till Gynter. Min sammanfattning: ”Borgerskapet har både malt och vad som förövrigt behövs i beredskap, men inga tunnor. Därför är det med vår vänliga begäran herr översten och kommendanten, både i Landskrona, som så väl ute i landet det finns tunnbindare, att anställa dessa mot en rimlig betalning att skyndsamt tillverka så många öltunnor det bara går”.

Handkvarnar var också något som saknades, både på skeppen och på fästningen. I ett brev får Gynter till uppgift att med fogdarnas hjälp skaffa fram ett hundratal handkvarnar runt om i länet. Om det var bristen på mjöl eller man väntade sig en belägring av staden framgår inte, men saken verkade vara akut för fogdarna fick tillgång till ”det antal ryttare” som skulle behövas för att verkställa ordern. Brevet avslutades med ett P.S:
” hvadh som handqvarnarna komma till at kosta bestås Fougdtarna att devourtera uthi allmogens uthlagor”.

Gynter som skrothandlare

Ett brev till Gynter från Johan Forsman fick mig att dra lite på smilbanden. Johan uppmanar Gynter att bli skrothandlare:
”Alldenstundh Majoren Edel och Manhaftig Gustaf Hansson behöfver ett parti järn till Artollerits förnödenheet, hvarfoöre täcktes mig H:de Herre till Kongl. M.ts tienst Uphandla låta af en och annan i LandsCrona så mycket järn som ben:det Major nödvändigt behöfver assignerandes den som således Järnet försträcker till Cronones Befalningsmän på innevarande åhrs landräntor,sådant efter handen skall richtigt blifva betalt”. Johan Forsman höll ju stundom i kassalådan och Gynter var aldrig sen att försöka få lite påökning av lönen så tipset var kanske inte dumt med tanke på att det kunde generera lite sidoinkomst?!

Gynter Rosenschantz utsedd till Länshövding

I början av 1659 fick Gynter Rosenschantz, ut över sitt kommendantskap titeln Länshövding över Landskrona län. Av brev från slutet av 1658 kan man emellertid utläsa att han i praktiken redan då utförde en del av en landshövdings arbete, men titulerades inte Länshövding förrän 1659. Till Landskrona län hörde år 1659 häraderna Bjäre, Södra Åsbo, Luggude, Rönnebergs, Onsjö, Harjagers, Oxie, Bara, Torna, Skytts, Vemmenhögs, Ljunits, Herrestads, Ingelstads, Järestads, Färs. Om Frosta härad ingick är jag osäker på.

Som Länshövding fick Gynter lite mer blandade uppgifter än de rent militära. Han skulle hålla möten med allmogen och prästerskapet. Ett sådant möte höll han med prästerskapet och allmogen i Rönnebergs, Onsjö och Herrjagers härader den 22 december 1658 då han informerade om de olika nya skatterna. Han skulle också vara gårdsägarna till hjälp som i fallet Duveke nedan. I ett brev från den alltid tjänstvilliga gode vännen Gustaf Hansson Taubenfeldt står följande:
”Eftersom General Majoren Välburne Herr Fabian Fersen beklagat sig på att han inte kunnat njuta Kong. Maj:s allernådigaste förordning om Duveke som sitt gods, för alla de invändningar som änkan där gör mot den Kungliga förordningen. Därför har General Majoren räckt änkan handen, inte bara på Duveke gods utan även på Bolstad och Sirreköpinge som han lämnar i änkans besittning utan förbehåll, att handha tills änkan kan vissa hur hon är berättigad till Duveke gårdarna, så vill därför Högste Herre laga så att de ryttare som är inkvarterade på Duveke gods blir avlägsnade därifrån”. Duveke gods var enligt andra källor ganska förfallet vid den här tiden ”helt sänkt ner i ett moras” så tillmötesgåendet var nog ganska lätt för generalmajoren.

Som länshövding fick han också lösa de klagomål som kommit in, som t.ex. det från majoren Mons Hinrich Möller som klagade på att han som var tvungen att upplåta sina hästar, både natt och dag till Kungen och Kronans tjänst, men att han inte hade tillräckligt med foder åt dem. Efter Gustaf Otto Stenbocks vädjan skulle Gynter befalla Proviantmästaren i Landskrona att skaffa fram och leverera en tunna havre och 2 lass hö till att börja med. Möjligen var det detta hö som fogden i Färs härad skulle försöka utvinna från bönderna? Bönderna i Färs härad hade sedan tidigare fått i uppgift att försörja 330 Dragonhästar på sina gårdar. Från generalguvernementet menade man att ”de gårdar” som var extra välbärgade hade kanske möjlighet att även leverera hö. Men det skulle ske utan att gården led någon större skada eller blev ruinerade.

Mycket av Gynters jobb var att sätta press på fogdarna så att de drev in Kronans olika skatter. I ett P.S. till ett brev från Johan Forsman den 20 november 1659 står följande:
”Corneten af Smålands Regimente Jacob Brun haar lefvererat migh innelijchte Specificcation på det Fouragie som han på herrgårdarna i LandsCrona lähn hafver uphahandlat och betingat,Min H:de H.Commendant, täcktes tijdeligen samma Fouragie låta infordra uthi fästningen dy der ligger macht uppå, det kan brukas en Ryttare till hvar gårdh som fodret infordrar. Och endteligen måste Fougdtarne hafva Ryttarna till hielp att uthfordra hoos allmogen Spanmål, Brödt, Grynen och Slachteboskapen, på det intet drögsmåhl må skie, dy Gudh veet huru högt det är angeläget att Magazinet i tijd blifver providerat”. I ett PPS till samma brev står:
”Samma dag utgick skriftlig befallning till alla 3 fogdarna om det fullständiga innehållet i brevet. Det blev utskickat av ryttare till de olika herrgårdarna som specifikationen om hö och halm föreskrev, med ett brev, till varje fogde”. Det följdes av ett sammandrag över vad varje herrgård hade att vänta sig:

”Memorial”
”Hvad såsom på adellens sätteri, uthi LandsCrona Lähn, äre att mista i foragi höö och halm Datum ut Supra”
”Rönnebärgia Häradh
1. Fru Anna Ramels Sörkiöpingh-5 lass höö-5 lass halm.
2.Välb Knut Uhrne Axssellwoldh-5 lass höö-5 lass halm.
Onse Häradh
3. Generall Wirdtz Knutsruph-20 lass höö-20 lass halm.
4. Herr Gustaf Biälkes Ericksholm-30 lass halm.
5. Jungfru Margreta Hunerups Rönneholm-5 lass höö-5 lass halm.
6. Herr Grefven Jacobs Nääs-20 lass höö- 40 lass halm.
7. Kristian Biörnekov Öretofta-10 lass höö.
8. Välb. Kristoffeer Wallkendorf Bälinge-10 lass höö- 10 lass halm.
9. Herr Fredrick Stenbåcks Barssebäck C.
Färss Häradh
10. Ovets Klåster Herr Grefven Von Donatz.
11. Herr Commendanten Välb Gynter Rosenskantz Tullssboo.
11.Välb Hindrick Lindenov Vallsiöö-12 lass höö- 12 lass halm.
12. Herr Grefve Magnus Delagardie Säfvedov.
13. Välb Johan Uhrne Vanstatorph,inthe att bekoma
14. Herr Kristier Bondees Löfvestadh-30 lass höö- 40 lass halm.
15. Fru Ellssa Ullstanndtz Esspeeredh, inthe att bekoma
Summa Höö-117 lass Halm-167 lass”

Celebra och utländska besök i Landskrona

Att det skulle bli celebert besök i slutet av januari går att utläsa av det brev som sändes från Kronoborg den 28 januari 1659.

”Hennes Furstl. Nåde Karl X Gustavs syster Maria Eufrosyne af Pfalz som skulle på resa, från Helsingör till Säfvede.” Resvägen var planerad att gå över Landskrona. Gynter Rosenschantz fick till uppgift att sörja för säkerheten och att det på vägen igenom Landskrona län fanns tillgång till lämplig inkvartering och förnödenheter. Han skulle även se till att nästa Läns Länshövding blev informerad om resan och i god tid planera för resans fortsättning. Till herrskapet och dess följe skulle det avsättas folk och 40 draghästar. Hade Gynter sedan något förslag om en genväg till Säfvede över Lund var det bra, men han fick själv avgöra saken. Följet bestod av, jag citerar brevet:
”Hennes Furstl. Nåde har föruthan sitt Fruentimber medh sig 1 marskalk, 1 hofmester, 1 Predicant, 1 Secreter, 3 pager, 2 laqueyer, 1 skreddare med een gesäll, 1 tafeltäckare, 1 kiellardräng, 1 skaffare, 1 k(ock?) med een dräng , 1 bagare, 1 hofnar,1 d(roska), 2 hofryttare, 1 hejduk och 32 egna hestar”.

Andra så kallade celebra besök var när Kungen var i antågande. Då skulle Gynter med hjälp av fogdarna inskaffa som det står i ett brev från Taubenfeldt:
”hvat som till Högst. Be.te Hans Kongl. Maj:ts underhåldningh bör vara sampt uthi stadhen medh qvarter och hvat anat som der till hörer”

Gustaf Hansson Taubenfeldt som även privat var en god vän till Gynter Rosenschantz och hans familj, skrev följade lite skämtsamma brev, när han var på väg att besöka Landskrona i augusti 1659:
”Edle och Välb. Herr Öfverste och Lähnshöfdinge,högtährade K. Broder p.
Aff min höte. K.B:ers anmodan om mit logemente i LandsCrona, ville iag giärna deferera så min högte.K.B.r som Gustaf Spärling uthi allenast iag icke byter koo värre nööth. Hoppas förthänskuld min högte. K. Broder låther sen däroppå, att iag uthi dätt huset som han biuder mig igen kan hafva något så när min commoditet med våningsrum,kiök,kiällare,stall och plats för vagnar,såsom och att iag kan hafva någon handrächning anten af dät folket som boor i huset heller elliest annorstädes ähr staden, med sängekläder och något huusgerådh som iag dät härtill har haft, men inthet ville iag giärna om thär boor folket i huset hafva kiök och vistehuus ihop med them,uthan mina rum för mig sielf afvetrat,Iagh tiänar min högte. K. Broder giärna igien uthi hvad måtto iag kan och befaller min högte K. Broder härmedh under Guds beskydd till all vällmåga och förblifver stedse”. För mig framstår brevet som lite skämtsamt med vetskap om att Taubenfeldt gjort en del tidigare besök i staden. Möjligen var det en skämtsam pik åt Gynter som troligen inkvarterat Gustaf Spärling som vid den här tiden var Kommendant i Vismar i någon undermålig byggnad. ”byter koo värre nööth”.

Andra gäster i staden var knektar från flertalet regementen som var förlagda där, inte bara svenska utan även från England, Tyskland och inte minst polska knektar. Tyskarnas krav på öl var väl ett lindrigt bekymmer för Gynter Rosenschantz jämfört med de bekymmer han hade med de polska knektarna vilket framgår av ett brev till generalguvernören Gustaf Otto Stenbock:
”Det förekommer många oegentligheter utav dessa Polacker som bor här i Staden och på landet. Det är inte bara våld som tillfogas borgarna och bönderna, utan det skäls också av deras ringa tillhörigheter, som i söndags när en bonde var på väg hem efter att ha inhandlat en skopa salt, då han blev rånad inte bara på saltet, utan fick ena handen avhuggen så att han nu ligger inför döden och ingen vill säga vem som gjort det. Det är på borgarnas och böndernas vägnar min ödmjuka begäran om att dessa Polacker byts ut mot annat folk för annars blir både borgare och bönder i grunden ruinerade”. Det ser ut som att eländet med polackerna löste sig en månad senare när Rosenschantz skrev detta brev till generalguvernören Gustaf Otto Stenbock:
”Eders Excell:ts skrifvelse hafver iagh väll handfångit, dess innehåld full noga Erfarit, Angående dee skieppen som idahg äro här förbijgångna till sundet, alltså fogar iagh Eders Excell:ts Tienstl: förnimmer som iagh Troor våre Cofferdier, (handelsskepp, som inte tillhörde flottan) Men Admiral Aschie ligger ännu härupå redden, så snart han är ferdig att gå till segel skola H. Öfverste Leutenamptens Per Lennartsons U(dländske) knechtar eimpte Pålackerna stiga till skieps, så att der skola fylla tahlet, efter Eders Excell:s under Guds dens högstes beskydh, medh Stadigt förblifvande.
LandsCrona d 10 November Anno 1659”

En annan inkvartering som kunde ruinera borgarna och bönderna går att läsa om i ett brev från Karl X Gustaf den 10 januari 1659:
”Det är vår nådiga vilja Överste Gynter Rosenschantz påskyndar installationen av tullaren Anders Olsson Lindeman i det hus i staden som förut tillhört sal. Knut Ulfwest, men som numera tillhör oss, att brukas såsom en licenskammare till Tullens intäkter och till sina egna ersättare.”

Hans Lauritzsohn var en annan som skulle inkvarteras och som det bland annat står i följande utdrag från brevet från Kungen:
”Giöra här medh vitterligt, at vi af gunst och nåde hafva nådh och efterlåtit, som vi och medh detta vårt öpna bref unna och öfferlåta Ehrligt och förståndigt Hans Lauritzsohn frihet för all inqvarterningh”. Brevet är en bit längre.

Den bångstyrige fogden Lauritz och arresterande av boskap

Namnet Lauritzsohn får mig att tänka på den bångstyrige befallningsmannen/fogden Lars (Laurits) Jöransson i Färs härad. Hans bravader förekommer i ett flertalet brev. Det hela började i januari 1659 med att Johan Forsman bad Gynter om hjälp att få rättsida på den försumlige fogden, som inte gjort rätt för sig och inte redovisat 1658 år skatter och det sågs ju även då som nu som synnerligen allvarligt. Brevet avslutades med följande vädjan till Gynter:
”För den skull beder iagh tienstl. Att min H:de H:r Commendanten ville allfvarligen honom tillskrifva och befala att han utfordrar och betalar efter H:r Commendantens ahnordningar Cronans räntor, behöfver han Ryttare till att exequera så täcktes min H:de H:re låta honom få dem, iagh beder tienstl. Att H. Commend:n håller denne Fougdten i tillbörligh aga och lydno, ty han är mycket försummeligh”. Att de åtgärder som vidtogs inte hjälpte framgår i ett nytt brev från Johan Forsman som nu höll på att bli desperat. Han bad Gynter hota med att skära halsen av Lars Jöransson. Johan Forsman hade själv hade lagt ut för en del av de uteblivna skatterna med pengar, som han lånat från annat håll. Av de 5-6000 d. silvermynt som borde ha kommit in var det bara 969 d.silvermynt som redovisats. Denna gång har tydligen tålamodet tagit slut, för Gynter satte in Lars Jöransson i buren, vilket framgår av ett senare brev. Troligen hade Johan Forsman och Taubenfeldt gjort en överenskommelse om Lars Jöransson, för i början på nästa brev till Gynter står det:
”Medh Secreteraren H. Taubenfäldt haar iagh stehlt om Lauritz Jöransson, och är så vida resolverat, att han må komma uthur arresten, med condition(villkor), att han förskaffar sigh nöjachtigh bårgen af 3 eller 4 ährlige Män, som låfva det han till den första Juni nästkommande skall fullkombligen hafva Kongl. M:s och Cronones rächningar och Jordböcker clare och richtiga.” Lars Jöransson kunde tydligen inte leva upp till detta förtroende. Sju månader senare var han avsatt som fogde och skulle rannsakas.

Att Lars Jöransson inte haft rent mjöl i påsen framkommer i en skrivelse från Gudmund Andersson som var skrivare åt Lars Jöransson, där han framhöll att hans husbonde hade utsatt bönderna för allehanda oegentligheter. Detta trots att fogdens uppgift, som det står, bl.a. var att:
”han skall forsvara Kongi:Maj: bönder moot aldt öfvervold och oret tillfögande”. Skrivelsen från Gudmund Andersson låg som bilaga till det brev Gynter fick av G H Taubenfeldt i november 1659:
”Af bijlagan täckes min högtä: K.B:r see hvad Fogdens skrifvare öfver Färs härad har angifvit, om then förige fogden ther sammanstädes Lars Jöransson. Nu såsom thet är een sak grunneligen och med flijt behöfver att inquireras om, alså har iag inthet underlåtha kunna att remittera hvad här med till min högtä. K.broder, med then behörliga begäran att min högtä.K.broder täcktes kalla bägge parterna för sigh och them med the vitne och skääl som ther tiena afheer, försäkrandes sig sedan om be:te fogdes person, ther han skulle beträdas med något som vijdare ransakning och doom meriterar. Men med b:te fogdes instämmande måste gå oförmärkt till. Ty skulle han känna sig till något bråtslig och man vill strax gå bröstgänges åth honom då fruchtar jag han salverar med flychten. Iag hemställer doch alt detta min högtä:K. broders bätre öfverläggiande och befaller honom under then allerhögstes beskyd till all vällmåga, städse förblifvandes”.

Hur det gick för den gode Lars Jöransson vet jag inte, men troligen gick han samma öde tillmötes som kyrkoherden och fogden på Ven gjorde, vilka blivit fängslade på samma grunder och blivit inlåsta på Landskrona slott. I ett brev daterat den 20 september 1659 å ”Kongl: Commissorial Rättens vegnar” står det att läsa:
”Ty hafver vi intet kunna underlåtha H:r Commendanten här medh besvärligen anmoda, dhat bemelte Fougde och Prästman, motte igenom tiänlige medell hitbringas, så att dhe till dhen 28 huius kunde här på Mallmöö slott vara tillstädes”.

Det var inte bara fogdar och präster som fick ”skaka galler”. Om det var rådmannen Otto Baltzar eller hans syster som hade haft något fuffens för sig framgår inte men Gynter hade låtit arrestera (ta i kvarstad) hans boskap som befunnit sig på systerns gård i Anderslöv. Otto Baltzar överklagade beslagtagandet av djuren till Gustaf Otto Stenbock som skrev följande brev till Gynter:
”Dät hafver Rådmannen här i staden Otto Baltzar gifvit mig tillkiänna, huruledes H.Öfversten och Lähnshöfdingen skall hafva låthet slå arrest på någon boskap som han hafver haft hoos sin syster i Anderslöf att föda och uppehålla sig af, begiärandes att den samma måtte blifva löösgifven på dät han må komma till sitt igen. Så emädan vi har deruthinnan bevittnat, efter be:te boskap kommer honom till; Hvarföre begiär vi härmed af H. Öfversten vänligen, han ville giöra där anstalt att berörde Otto Baltzar blifver thät honom med rätta bör och tillståår lefvererat och igien gifvit.”

Snapphanar på Knutstorp och motståndsrörelse på Bornholm.

Allt tyder på att Landskrona län under Gynter Rosenschantz tid, i stort sett var förskonad från motståndsrörelsen eller ”snapphanarna” som de oftast kallades. Det verkar bara vara i Kågeröd med omnejd och en del kringströvande snapphanar i Färs härad, som att det förekommer. Enligt ett brev till Gynter från den 22 september 1659 låter det mer troligt att snapphanarna i Kågeröd rörde sig om ett mindre gäng, som kanske taget tillfället i akt att sko sig själva. Brevet är ställt till Översten och Länshövdingen:
” Emedan Hein Dobbelstein på Knutstorp gifver anslag på några Snahanar them han vist hoppas att få ved hufvudet om han bekommer hielp, Så beder min Högtä. K.B. iag tienstligen han täcktes låtha gå een Officerer med några Ryttare och Dragoner tijt som gifver sig an hoos b:te Dobbelstein then iag och ther om nu tillskrifvit hafver att han them b:te Snaphanar uthvisar.Doch måste thetta med tystheet menageras så att ingen mehr än Officeraren får vetta hvem som han har gifvit thetta anslag på Snaphanarne och att the äro uthskickade efter them. Ty skulle thet blifva rychtbart att Dobbelstein hade förrådt them, Då sökin the äntelig tillfälle att bringa honom om halssen som the giorde Jöns Jönsson. Iag recommenderar min Högtä: K.B. thetta ärendet för Kongl. Maj:s tienst skuld att befordra och befaller honom under thens allerhögstes beskyd till all vällmåga,städse förblifvandes.” Undertecknat Taubenfeldt

Annat var det i Malmö där ägaren till Limhamns kalkbruk Bartolomaeus Mickelsen organiserade en inte oansenlig motståndsrörelse som med tiden bestod av flera hundra man. Han greps och avrättades offentligt i Malmö i avskräckningssyfte, vilket som för det mesta leder till motsatsen, så även i detta fall.

Det gick även illa för det kompani ur Västerbottningarna under Nils Holm, som skulle värna om säkerheten på Bornholm. Länshövdingen Johan Printzensköld blev mördad i december 1658 på öppen gata i Rönne och den svenska garnisonen blev tillfångatagna och fick jobba för de bornholmska bönderna. Nils Holm blev förd till Köpenhamn och satt i fängelse. Nils Holm släpptes efter freden i Köpenhamn 1660 och som plåster på såren fick han 20 r.sm av svenska staten.

Gynter Rosenschantz som person

Av breven framgår det tydligt att Gynter var en omtyckt person. Det var inte ovanligt att ett brev började så här:
”Edle och välb. Herr öfverste, Länshöfvding och Commendant, högtährade herre och Gynnare”. Taubenfeldt hade ofta följande formulering: ”Högährade Käre Broder”

Att det fanns ett vänskapligt förhållande mellan Karl X Gustav och Gynter Rosenschantz är lätt att se, inte minst på de lätt smörjande breven från Kungen. Det är möjligt att en vänskap uppstod när Karl Gustav av Drottning Kristina blev utsänd att lära sig krigets konster under ledning av Lennart Torstensson. Karl Gustav var med vid anfallet på Danmark 1643. Även Gynter var i hög grad delaktig i det så kallade Torstenssons-kriget och i Kolding födde hustrun 1644 en son som fick namnet Carl. Namnet kan vara en tillfällighet men det går ju alltid att spekulera. Karl X Gustav kallade nästan alltid Rosenschantz för ”Överste Gynter” och anledningen går det att läsa om i artikeln ”född 19 juli i Småland”. Det var inte bara av kungen och hans jämställda som Gynter var uppskattad utan även av sina bönder i Färs härad, sitt manskap och allmogen i Landskrona län. Gynter var inte rädd för att ta parti för någon i nöd vilket bland annat brevet från Johan Forsman den 2 februari 1659 är bevis på:
”Överstens skrivelse från den 29 januari som jag fick igår, där jag i bland annat förnimmer att Mårten Hane, kapten under Svinhufvuds regemente skall vara utan lön, likväl hans hustru och små barn som nu uppehåller sig i Landskrona och lider nöd om de inte blir hjälpta. Budet till överstens är detta: Att jag av Hjärtat är till freds med översten som har makt att kommendera och befalla kronans befallningsmän att tilldela nämnde kaptens hustru och barn en månadslön som är 18 d.sm. till underhåll, vilket jag även hoppas tillfredställer överstens gottfinnande”. Det finns ett flertal likartade brev där Gynter ställer upp på liknande sätt.

Hustruns död

Gynter avslutar ett brev till Gustaf Otto Stenbock från den 28 september 1659 med:
”Annars har jag inget mer att förtälja utan att Gud den allra högsta har kallat min kära hustru från denna jämmerdal”. Samtidigt bad han om ett lönepåslag så att han skulle kunna ge sin hustru en värdig begravning. Hustruns död bör ha inträffat dagarna före den 28 september. Inför begravningen som skulle vara den 23 oktober skrev han följande mycket kärvänliga brev om sin hustru till G.O. Stenbock. Det var samtidigt en inbjudan till begravningen och efterföljande minnesmåltid:
”Eders Grefl:Excell:ts tvijfvels uthan för detta nogsambt kunnigt ähr, att Gudh den aldrahögste för medelst sin Gudomliga försyn och nådiga behagh efter een hård siukdomb min K.hustru fordom Edel och Velbördigh Brigitta Wulff ifrån denna sorgedahlen kallat hafver, migh medh några små barn, att uti största sorgh qvarlembnandes, Gudh fröjde hennes Siähl evinnerlight och Oss medh henne een frögdeful Uppståndelse förläna, Nu emedan som man sinnet ähr hennes Sahl:lekammen nestkommande d 23 Octob.klockan 12 beledsaga låthat till sin Heriilekammer som uthan hederligit folcks praesens min ödmiuka begieran Ed:rs Excellt:s techtes af hög gunst och affection, så och Cristeliges Condolens och medverkan mitt stora huuskors lindra, och min Sahl: hustrues Lijk föliachtigh vara till sin lägerstadh på berörda Dato, och efter förrettade ceremonier och jordeprocess, ennringa aftonmåltidh till godo holla, som efter tijdens lägenheets Gudh beskärandes varder, Sådant iagh hoos Ed:rs Grefl: Excell:ts uti een och annan fallande occasion gierna finnes villia som skyldig att aftiena, och befaller Ed:rs Grefl:Excell:ts under guds beskydd”.

Pesten på väg till Landskrona och Gynters död

Vilken sjukdom som drabbade hustrun framgår tyvärr inte av något brev. Det enda som jag kan utesluta är pesten för när den härjade i grannskapet blev det uppsatt plakat om vad som var på gång, såsom i ett brev till Gynter Rosenschantz från Gilius Giliusson den 12 september 1661:
”Såsom nyheterna är inkomna om att pesten tyvärr grasserar i hela Preussen, så och på Gotland och jag för den skull ber er att låta uppsätta och skriva ett plakat med följande innehåll; Alltså är det min önskan att Herr överste och Landshövding inte bara låter publicerar det i hövding dömets alla orter utan ser till att det efterföljes och ser till att sjukdomen begränsas”. Jag tror inte heller på att det var pesten som tog Gynters liv, utan med tanke på den arbetsbörda som jag här tagit upp ”en del av” utan att redogöra för hans rent militäriska arbetsinsats utgår jag från att det var en hjärtinfarkt som ändade hans liv den 31 mars 1662. Som jag tidigare redogjort för begravdes han i Landskrona gamla kyrka och han fick ett begravningsvapen rest över sig inne i kyrkan.

Gynters lön

I ett brev från Gynters efterträdare Per Hammarsköld till Generalguvernören går det delvis att utläsa vilken lön som Gynter hade som länshövding. Jag citerar delar av brevet på nysvenska:
”Såsom förre detta Länshövdingen och Kommendanten Sahl. Välb: Gynter Rosenschantz har uti Rönnebergs härad till avräkning för sin lön innehaft fyra Kungliga och en utsocknes bonde som bifogad specifikation utvisar. Vilkas ränta bidraget med årlig landgille och terminskatt på 165 dal. och 5 öre silvermynt”. Specifikationen som följer upptar i vilka tjänster, sädesslag och vad terminskatten utgjorde, men jag hoppar över dessa i nedanstående citat av specifikationen:
”Paa De Kongl. Majts Veckudags Bönder som var vedlagt och Assignerit till H.Landshöfdinge och Commendanten S: Velb: Gyntter Rossenshandz paa hans löhn”.
Rönnebierg herridtt
Säby sogn och bye, Anders Pedersson: 15 dal och 7 öre.
Hersslöff sogn och bye, Aastred Jonsson: 32 dal och 14 öre.
Assmundtorp sogn, Peder Lauridsson: 32 dal och 6 öre.
Roge Hörstad, Niels Rassmusson: 31 dal
Billebierg sogn, Sijuder Möinge, Kongl.Majts Utsochne hemman, Rassmus Pedersson: 54dal och 10 öre
Summa totalt: 165 dal och 5 öre
Att brevet skrevs var för att Per Hammarsköld ville ha samma villkor som Gynter Rosenschantz.

Liksom Gynter Rosenschantz skulle ha avslutat denna artikel gör jag likaledes och därför ”befaller jag eder den allerhögstes beskydd till all välmåga, städse förblifvandes”. Af Svalöv 19 juli A.o 2010.