Fritz Bengtsson

- Bengt Nordahl -

Poeten, folklivsskildraren och journalisten Fritz Oskar Bengtsson föddes 30/11 1907 i Kågeröd. Han var äldst av sex syskon, fem pojkar och en flicka, och föräldrarna hette Olof Bengtsson och Alfrida Maria Nilsson.

Berndtarna och några andra kända spelmän från bygden

Riksspelman P. J. Berndtsson med hustrun Elna. Bilden togs när paret Berndtsson deltog i den ”skånska festen” på Skansen i maj 1927. .

Fadern var toffelmakare och hade i sin ungdom även varit bygdespelman. Han hade spelat på bröllop, julagillen och andra gillen och under sommarkvällarna vid en jordbana, där ungdomarna svängde sig med tofflor på. Under ett par års tid hade han spelat tillsammans med de legendariska ”Berndtarna”, familjen Berntsson i Stenestad och senare Skäralid, av vilka Per Joel Berndtsson nog är mest känd.

Per Joel Berndtsson föddes 1853 i Stenestads församling och var son till häradsspelmannen Berndt Jonasson i Stenestad, född 1812. Som häradsspelman skulle Berndt Jonasson stå för musiken vid bröllop och danser, varvid han hade god hjälp av sina söner. Två äldre bröder till Per Joel var Bonde (1847-1902) och Sven, död 1922 sjuttiotvå år gammal. De spelade fiol och hade liksom Per Joel haft fadern till läromästare. Den som ansågs vara mångsidigast var Per Joel - han blåste både flöjt och klarinett i yngre år, men Bonde ansågs vara skickligast på fiol. I den kringliggande trakten fanns gott om spelmän som var ungefär samtida med Berndt Jonasson och med vilka denne uppehöll förbindelser. Bland dem kan nämnas Per Andersson i Konga, sedermera Stenestad, Per Persson och sonen Daniel Persson i Torrlösa. Enligt Berndtsson var dessa riktiga mästerspelmän. Smeden Erlandsson och skogvaktaren Persson, båda i Konga, spelade utmärkt fiol och kunde alla stämmorna, säger Berndtsson. Han nämner även Pål Månsson i Hjortaröd, född i Ekeröd i Billinge socken och skogvaktaren Zetterholm ifrån Billinge. I denna församling hade i äldre tider funnits ännu ett par spelmän vilka voro bröder och allmänt kallades Bäringepojkarna.

Första gången Per Joel Berndtsson framträdde för en större allmänhet var vid spelmanstävlingen i Hässleholm 1910. Tillsammans med hustrun Elna Berndtsson, några av sina barn och brodern Sven erövrade han där ett första pris för god samspelning. Hela familjen Berndtsson med nio barn blev populär i vida kretsar och medverkade under flera år vid hembygdsfester, föreläsningar och andra tillställningar. Berndtsson och hans hustru spelade även på Skansen och deltog dessutom med den övriga familjen i de flesta stämmor och tävlingar som hållits i Skåne.

Fritz Bengtsson och hans författarskap

Fritz Bengtsson föddes i Knutstorps by men växte upp i Böketofta där de övriga syskonen föddes. Där var fadern således toffelmakare, och Fritz fick tidigt lära sig att spika tofflor. I ”Barndomskväll” i boken Etteräfse berättar han själv om hur han efter skolan brukade gå ut och hjälpa sin far i verkstaden, tills mor kom ut och kallade till kvällsmat. När det sedan var läggdags fick han och den äldste brodern ligga i en soffa i verkstaden, eftersom det inte fanns plats för alla i stugan.

En kund frågade honom en gång: ”Ska du åsse ble toffelmagare liasom din far, naur du bler stor?” På det svarade Fritz: ”Nää, ja ska ble skolelärare!” Det blev han enligt egen utsago inte, och egentligen var det nog inte heller hans högsta önskan. Han fick beröm av läraren för sina uppsatser i skolan, och i hemlighet drömde han om att en gång kunna skriva lika bra som de författare, vars historier han gillade bäst att läsa, en dröm som kanske också slog in.

Fritz var den förste ledaren för IOGT:s scoutrörelse i Kågeröd, innan han fick anställning som yrkeslärare vid Råby räddningsinstitut i Lund, en anstalt för pojkar som omhändertagits för tvångsuppfostran. Från 1946 var han emellertid anställd som lokalredaktör vid tidningen Arbetet i Hörby, och senare flyttade familjen till Åsbo-Össjö, där hustrun Gertrud (född 7/2 1918 i Södra Svalöv) innehade en lärartjänst. Förutom att ägna sig åt sitt författarskap var han bibliotekarie och nämndeman och hade flera kommunala förtroendeuppdrag. Han blev även redaktör för facktidskriften Bitidningen, och sitt intresse för biodling hade han ärvt efter fadern, som liksom skolläraren i hembyn hade varit biodlare.

Nog var det likväl en hel del som Fritz Bengtsson hann göra och uträtta under sin livstid. Redan på tjugotalet började han sända in sina dikter och noveller till olika tidningar och tidskrifter. Det var tydligen främst i tidningen Såningsmannen som han lyckades få se sina första opus i tryck. År 1934 utgav han den första diktsamlingen, en liten volym kallad ”Stundens längtan”, som han själv bekostade tryckningen av. Den innehöll huvudsakligen kärleks- och naturlyrik, medan böckerna i fortsättningen kom att skildra skånskt folklynne. ”Jens o di andre i byen” kom ut 1939 och mottogs väl av expertisen. Den och de följande böckerna innehåller huvudsakligen sådant som han upplevt eller hört berättas under sin barn- och ungdom på Söderåsen, men tydligen brevväxlade han också med folk som skrev ner och skickade gamla historier till honom. ”Om vårt skånska folkliv kan man aldrig få veta för mycket”, skriver han i ”Tues brevskrivning”.

Hans folklivsskildringar innehåller många etnografiska skildringar, som väl oftast bygger på egen erfarenhet och andras berättelser från flydda dagar, t.ex. hur man skattade halmbikupor på honung genom att svavla ihjäl bina. I boken ”Letta ingan kväll” beskriver han i ”Bygdens fötter i huvudet”, hur det gick till att tillverka tofflor, vilket han mindes väl från faderns lilla toffelmakeriverkstad hemma i Böketofta. Kanske är det också egna upplevelser han skildrar i den i jagform skrivna berättelsen ”En liden vöjtepaug”.

Fritz Bengtssons berättelser lär ha verklighetsunderlag men handling och namn är omskapade i hans fantasi. Ibland tror man sig dock känna igen platser och personer i hans historier. I boken ”Ängabollar” finns en liten historia, som kallas ”Ärtakjelen”. Händelsen utspelade sig (om det nu hänt) ”pau attanhundrafårtitaled oppe i en liden by pau Söderåsen”. Huvudpersonen i berättelsen kallar han ”Gunnel i Båhus”, och tid och plats stämmer med en anmoder till mig som bodde i Båhus och hette Else Pålsdotter. Hon var då i 60-års åldern, och det är inte otroligt, att hon liksom Gunnel i berättelsen anlitades som ”kogefru pau alla gille o bröllop i böjden”.

Fritz Bengtsson skrev även artiklar i dagspressen, där han skildrade och återgav berättelser och sägner från bygden. I Billesholmstraktens Hembygdsförenings tidskift ”Grufvan” fanns 1993 en artikel kallad ”Tyge Brahe, Gagge och Karina Stugunäbb”. Åtminstone den förstnämnde är ju en känd historisk person, medan kvinnan var en gammal gumma som 1728 anklagades för vidskepelse och trolldom. Uppgifterna om ”Karena Stugunäbb” infördes samma år i Kågeröds kyrkoblad under rubriken ”Kågeröds egen häxa”. Rubriken verkar lite överdrivet formulerad, för Karena anklagades inte precis för häxeri, och hon hade nog sitt främsta verksamhetsområde i Svalövs församling, där hon också bodde. Fritz Bengtsson eller vem det nu var som läst fallet i tingsprotokollet hade dock feltolkat en del namn. Bl.a. ska Stugunäbb vara Skognäbb, namnet på en gammal gård i Svalövs socken. Händelsen visade sig vara densamma som jag några år tidigare läst och skrivit av från domstolsprotokoll. Anledningen därtill var att personen som drabbats av hennes trolldom och som också drev processen var en anfader till min fru, och min forskning resulterade 1998 i en artikel i Släkt och Bygd.

Kågerödsmål

För mig är Fritz Bengtssons bygdemålsskildringar intressanta och lättlästa, eftersom de är skrivna på en dialekt som jag känner väl igen från min egen barndom. Han skrev som han mindes att folk talade under hans uppväxt i Kågeröd, och denna dialekt benämnes i böckerna ”kågerödsmål”. Tack vare Fritz Bengtsson har Kågeröd fått sin egen dialekt i tryck, och mig veterligt är han den ende som uppges ha skrivit på den. Lika välbekant finner jag språket i Daniel Rydsjös verk vara. Hans dialekt brukar dock kallas onsjömål, och på samma dialekt skriver väl folklivsforskaren och bygdemålsförfattaren Ethel Johannesdotter-Eliasson sina dikter.

Det är nog ytterst litet som i våra dagar skrives på genuin skånsk dialekt, som endast några få gamla kan tala. Dagens ungdom förstår dåligt såväl talad som skriven dialekt, och vad värre är, talar den infödda skånska yngre generationen ett neutralt standardspråk, rikssvenska, utan några regionala särdrag. Detta språk möter oss också i våra regionala radioprogram.

Flertalet av Fritz Bengtssons böcker kom till när familjen bodde i Åsbo-Össjö, och samtliga böcker i nedanstående bibliografi utgavs som synes på 1950-talet. De går som regel att låna på bibliotek, och några kan väl även finnas på antikvariat:
Jens o di andre i byen 1939
Luttegott 1951
Far kommer hem 1954
Etteräfse 1954
Ängabolla 1957
Letta ingan kväll 1959

Lennart Kjellgren var Fritz Bengtssons gode vän sedan 1940-talet till hans bortgång 1972 och medverkade också vid en Fritz Bengtssonafton i Kågeröds församlingshem 1991. Förutom att berätta om vännen Fritz sjöng han också några av honom tonsatta dikter. Närvarande var då även hustrun Gertrud som dog 2002.

(Ur ” Ängabolla”, Fritz Bengtsson)

Källor:
Per Joel Berndtsson, Skäralid, Skåne
Lennart Kjellgren, Om Jens o di andre i byen
Fritz Bengtsson, Barndomskväll
Fritz Bengtssons böcker
Kyrkoböcker