Civilisationernas uppgång eller fall

- Per Olov Ganrot -

Jared Diamond, vars bok Vete, vapen och virus jag refererade i föregående artikel, har 2005 skrivit ännu en fantastisk bok Collapse. How Societies Choose to Fail or Succeed. Även den har översatts till svenska och fått en i mitt tycke mindre bra titel Undergång. Civilisationernas uppgång eller fall. Boken är på cirka 600 sidor, inräknat 35 sidor hänvisningar till liknande verk. Den är faktaspäckad, men ändå tillgänglig för en bred läsekrets med hygglig allmänbildning och intresse för världens framtid. Jag tror att den kan passa de flesta släktforskare.

Utgångspunkt är nog författarens stora intresse för natur och miljö, som han överallt ser hotad av människan. Han är övertygad om att befolkningsökningen i världen redan passerat den punkt där en kollaps är ofrånkomlig, om alla människor i u-länderna kräver att få samma levnadsstandard som vi i i-länderna skaffat oss. En radikal förändring är nödvändig, annars kommer krisen inom deras livstid, som nu är barn. Budskapet är säkert skrämmande för många, men författaren menar att ju fler som får insikt i hur det ligger till ju lättare blir det för de politiska systemen att göra kloka val. Självklart månar han även om människorna och de kulturer de utvecklat och alldeles speciellt riktar han sig till sina landsmän i USA.

Boken börjar med hundra sidor om tillståndet i Montana i nordvästra USA, där författaren råkar ha sitt sommarställe. Delstaten är till synes välmående, men han hittar överallt tecken på att kollapsen börjat. Därefter ägnar han bortåt 250 sidor åt några av de ganska många samhällen som gått under trots att de i sin tid var väl utvecklade. Vanligaste orsaken var att de förstörde sin miljö. De var säkert medvetna om detta men hade inte kunskap om hur de skulle undvika katastrofen.

Allt är högst läsvärt. Påsköns och mayakulturens undergång kände jag till en del om, men de norska och isländska vikingar, som under mer än 450 år koloniserade ett par fjordar på Grönlands västkust hade jag inte läst om. Som mest bodde där cirka 5000 människor i mer än 250 gårdar. De hade egen biskop med domkyrka (16 x 32 m) och 13 andra kyrkor, vars ruiner finns kvar. De hade kor, får och grisar, som levde av de frodiga gräsmarker som fanns där tre månader av året, sedan kolonisatörerna huggit ner de ynka träd och buskar som funnits där innan. Biskopsgårdens båda fähus hade bås för 160 kor. Man jagade vildren, knubbsäl och valross och fick i början besök av större handelsfartyg någon gång om året. Deras enda exportvara var valrossbetar, som kyrkan behövde för att tillverka relikskrin och andra statusprylar. Viktigaste importvara var järn. Så länge de hade båtar hämtade de själva virke från Labrador i nuvarande Canada.

Mycket av deras historia har dokumenterats i handlingar som de sände till ärkebiskopen i Trondheim och i isländska sagor, Erik Rödes saga och Grönlänningasagan. Miljön förstördes, skördarna blev mindre och klimatet blev kallare. Handelsfartygen slutade komma; korsfarare hade besegrat muslimerna, som blockerat handelsvägarna till Afrika. Med tillgång till elefantbetar behövdes inte valrossbetar. Inuiter hade också börjat invandra till området och eftersom de var ”hedningar” behandlades de fientligt av de kristna bönderna. I början av 1400-talet dog de ut av svält och köld. Själva undergången kom nog plötsligt. De sista överlevarna hade trängt in i biskopsgården och ätit upp de sista djuren. Efter hand som de dog blev de begravda och den siste av dem hittades i början av 1700-talet. Hans kranium låg på golvet i en av byggnaderna.

En annan utdöd civilisation, som jag inte hört talas om var anazasis (de gamle på navayo-språket). De var puebloindianer, jägare och stenåldersbönder i sydvästra USA. De levde i en halvöken, men klarade sig i 500 år tack vare god organisation och handel med stammar som haft tur med regnet. De saknade husdjur och hade inget skriftspråk, men byggde småstäder med ringmurar, palats och stenhus med upp till 5-6 våningar. Ett extremt torrår i början av 1100-talet kollapsade deras civilisation och nästan alla dog. Till katastrofen bidrog att de förstört sin miljö. Arkeologiska undersökningar har funnit tecken på kannibalism i slutfasen.

Boken ägnar sedan drygt 100 sidor åt att granska några nutida samhällen, som författaren anser är på god väg att förstöra sin miljö på ett sätt som måste hota deras existens. Rwanda, Haiti, Kina och Australien är hans exempel och han beskriver ingående hur de på olika sätt hamnat i en ond utveckling och vad som möjligen skulle kunna ändra den. De sista 100 sidorna ägnas åt industribranscher i USA, som han menar hotar landets långsiktiga överlevnad.

Som jag redan nämnt finner jag boken synnerligen läsvärd, men omskakande. Att låta bli att läsa den är lite som att sticka huvudet i sanden för att slippa se farorna.