Skånskt julfirande i gamla tider

- Bengt Nordahl -

Julens förberedelser

Inför denna högtid hörde det många förberedelser, som också var avslutningen på årets sysslor. Runstavarna, den gamla tidens kalendrar, påbörjades under advent. Adventskalendern är ju ett modernt påfund, men idén kan anses som gammal, för till nästan varje dag under adventstiden var förr knuten en särskild tradition som föreskrev vad som borde göras, t.ex. bakning, bryggning, ljusstöpning, julslakt, tvätt och lutning av fisk.

Brygd och ljusstöpning hörde till de första julbestyren. På Anna-dagen (den 9 december) skulle ölet vara klart för avsmakning (Anna med kanna). ”Då gick Anna den granna med kanna för en provslurk åt vänner och grannar”, och samma dag var det tid att lägga lutfisken i blöt. Nu sattes spinnrocken upp på loftet, eftersom man inte längre hade tid att spinna, och dessutom ansågs det farligt att låta något snurra runt under julen. Till Luciadagen borde julgrisen vara slaktad, och i vissa delar av landet skulle hästarna vinterskos. Lucianatten (Lussenatten), natten mellan den 12 och 13 december, var i gammal folktro en av årets allra farligaste nätter. Språkligt sammanblandades ofta Lucia och Lucifer (ett namn på djävulen). Då härskade det övernaturliga, och att mörksens makter var särskilt aktiva just under Lussenatten berodde på att denna natt före kalenderreformen 1753 var årets längsta. I en almanacka från 1702 står det att läsa om 13 december: ”längsta Natten då den kalla och olustiga Winter tar sin början.” Det var också den sista natten man hade på sig att bli färdig med tröskningen, och därför gick man upp strax efter midnatt och satte igång med tröskandet. När detta var färdigt fick man frukost och brännvin.

Lucia från Syrakusa var en ung kvinna som led martyrdöden i Italien år 304 och firas den 13 december. Hon har dock inget mer än namnet gemensamt med vårt luciafirande, som råkar sammanfalla med luciadagen. På denna dag brukade djäknarna (skolgossarna) avsluta terminens skolgång, och då gick man runt och uppförde stjärngossespel och tiggde pengar. Denna företeelse anses kunna ligga bakom vår Lucia.

Detta är inte Rauschenbergs berömda get utan John Bauers julbock från 1912..

Luciatraditionen är inte någon uråldrig ljusfest, utan en relativt modern sedvänja med inslag från äldre dagar, som utvecklats till en sed som utomlands betraktas som något av det mest typiskt svenska som finns. Det är i de högre stånden som vi först möter ett ”modernt” luciafirande, och den äldsta skildringen lär vara från 1764, då kandidaten Carl-Fredrik Nymann fick stifta bekantskap med ”ett vitklätt fruntimmer med gördel om livet och stora tända ljus i var sin silverljusstake” på Holms boställe i Västergötland. En vanlig benämning på Lucia var lusssebrud, ett ord som förekommer i de äldre luciasångerna, och att klä ut sig till brud förkom allmänt vid många högtider i Sverige.

Sedan julslakt, byk (tvätt), brygd, bak och andra sysslor var överstökade, företogs en så grundlig rengöring av hela bohaget och av rummen, som om man verkligen haft ett helt års smuts att bortskura och avskölja. Stugans tak och bjälkar skurades, och det var det skadligaste av allt julstök, eftersom skurning med upplyftade armar kunde vålla svimningar. Eva Wigström omtalar att detta åtminstone en gång kostade en ung flicka livet. Golven skurades däremot inte, utan de bestänktes endast med vatten, skrubbades med en björkkvast, sopades och beströddes med sand. Eva Wigström nämner inget om att breda ut halm på golvet. Det var en tradition som blivit förbjuden i säväl hem som kyrkor på grund av eldfaran och på många ställen ersatts av hackat enris. Det lär annars finnas vittnesbörd om att julhalmen redan hörde till den fornnordiska julen, och man anser att halmbockar och andra prydnader av halm är en rest av halmen på golvet i gamla tider i både Sverige och Danmark.

När stugan var skinande ren, var det slutligen dags för människorna att snygga till sig själva. Därför värmde man vatten och slog det i ett stort träkar. Där fick alla bada i tur och ordning. Först männen, sedan kvinnorna och sist barnen – alla i samma vatten! Därefter gavs badvattnet enligt vissa källor till korna. Folk badade ju inte så ofta förr i tiden. Det var snarare ett hedersmärke för jordens brukare att vara smutsig. Ett talesätt från Västergötland lyder: ”En bondes näve skall vara så smutsig att om han lägger ett sädeskorn i den ska det gro.”

Julen

På julafton tog man upp den saltade skinkan och kokte den. Mitt på dagen fick man nöja sig med bara doppbröd i det goda feta köttspadet, och det är därför julafton också kallas för dopparedan. Att mjuka upp brödet i mjölk eller dricka var förr en matsed, särskilt vanlig i de trakter där man bakade sällan och bara hade hårt bröd. Detta behov var dock inte så utpräglat i Skåne, där man bakade oftare i äldre tider, och juldoppet lär ha haft gammal hävd främst i de nordligaste delarna av landskapet.

Eva Wigström ger följande stämningsfulla beskrivning av julafton från sitt eget barndomshem: Snart sänkte sig skymningen öfver näjden. ”Mariaklockorna” tonade från kyrkorna och ringde in julen. Barnen stodo i glad bäfvan, väntande på gevärsskotten, som ”sköto in julen”. Mor lade omkring mörkesmaden (fint bröd ock ost) på det ännu odukade bordet, där blott ett ljus brände. Det nytvättade tjänstefolket visade sig i stugan med vått, ”rett och kämt” hår ock i söndagsdräkt för att ta mörkesbiden. Därefter gingo drängarna ut för att ge boskapen julfoder, lösa bandhunden, så att äfven han fick julglädje. Det var dock inte endast husdjuren man tänkte på, för tidigare på dagen hade fåglarna fått sin julkärve.

Den kommande måltidens julmat präglades av motsättningar. Dels överflöd och gillesmat, dels rätter som en gång hört till julfastan, som föregick julnattens heliga högtid. Sådan fastemat var lutfisken. Till fastematen hörde väl också gröten, som var en stående rätt för skåningen. (Gläd dig du skåning i morron ska du äta gröt, doppa den i honung så bliver den så söt.) Risgrynsgröten konkurrerade ut bovetegröten som den speciella julaftonsrätten, trots att myndigheterna på 1810-talet kämpade mot import av risgryn. På den tiden åt var och en med sin hornsked ur det gemensamma fatet, men det var kanske inte i alla hem man rimmade till gröten. I rika bönders hem börjades denna måltid med varm, rökt skinka, oxbringa och köttkorv med bruna bönor Lutfisk och gröt jämte gorån och klenät var den vanliga högtidskosten jul-, nyårs- och trettonafton.

De första julkorten tryckta i Sverige kom ut runt 1890. På detta julkort av Jenny Nyström kommer den grå tomten med röd luva och hans Nisse i sällskap med en vit bock som drar släden med julklapparna..

Många av våra nuvarande gamla jultraditioner var ursprungligen herrskapsseder. Så är det med julgranen som omnämnes i Sverige på 1740-talet, men på Skånes slättland gjorde julgranen sitt intåg betydligt senare. I bondesamhället saknades förvisso våra dagars juklappshysteri, men inom de högre stånden förekom även tidigt julklappar. Denna sed skriver inte Eva Wigström något om, men ordet julklapp lär komma från en gammal lantlig tradition som innebar att byns ungdomar smög omkring och klappade på grannarnas dörrar. När någon öppnade kastade man in en julgåva genom dörren, oftast en skämtgåva. På gåvan hade man ofta satt fast en lapp med en vers som förklarade varför mottagaren förärats den fina presenten. Dessa verser är troligen föregångare till våra dagars julklappsrim. Förr förekom det dock att bönderna gav en julklapp av ett annat slag. De som hade det lite bättre ställt gick nämligen till de fattiga och sjuka med en korg; som kunde innehålla lite mat och några ljus.

Sankt Nikolaus var biskop i Myra (i nuvarande Turkiet) och levde 270-346. I svenska traditioner har inte förekommit att man klädde ut sig till Sankt Nikolaus men däremot till hans följeslagare julbocken, som är en av våra äldsta julfigurer. Den har sitt ursprung från den gamla nordiska gudavärlden, där Tors vagn drogs av bockar. Numera är den ju ofta tillverkad av halm och verkar harmlös, där den oftast står under julgranen, men förr hade den rykte om sig att vara förknippad både med fruktbarhet och mörka makter. Den uppträdde i ungdomarnas julupptåg, där den person som föreställde julbocken klädde sig i en egenhändigt tillverkad bockmask. Den skulle gärna se så skrämmande ut som möjligt, och man hotade ibland barnen med att julbocken skulle komma och stånga dem, om de inte uppförde sig väl. Julbockens uppträdande är en tradition med rötter i medeltidens Nikolausspel och kanske också i förhistoriska riter. S:t Nikolaus brukade i katolska länder komma med belöningar till de flitiga barnen den 6 december och kunde då åtföljas av en djävulsk figur i bockgestalt. Första gången julbocken nämns i officiella sammanhang i Sverige är dock i början av 1700-talet, då myndigheterna försökte sätta stopp för tiggeriet och fylleriet i samband med så kallade julupptåg. Många av jultidens upptåg var nämligen kamouflerade sätt att gå och tigga pengar eller bli bjuden på brännvin. Till dessa hörde att gå med stjärnan, där pojkar i 12-14 årsåldern utklädda till stjärngossar gick omkring med en stjärna på stång och sjöng Staffansvisan och om de vise männen på annandag jul eller till trettondehelgen. Seden är känd i Sverige sedan 1600-talet och har sitt ursprung i medeltida kyrkospel.

Julbocken som julklappsutdelare förekom i de högre stånden, och det finns skildringar av hur bocken både skrämde och gladde. Det kanske mest kända exemplet är Elsa Beskows saga Petters och Lottas jul. I Alice Tegnérs visa om ”Julbocken” (”En jul när mor var liten...”) står det att han ”stod därute och stampa och gav dörrn en smäll”. Smällen är en rest av den klappning på dörren som tillkännagav forna tiders anonyma ”julklappar”. En tradition var också att man i juletid lämnade en present utanför dörren till den man var hemligt kär i, klappade på dörren och försvann.

Vid slutet av 1800-talet har julbockens uppgift att dela ut julklappar övertagits av jultomten. Ända fram till 1800-talet var tomten i svensk folktro en liten argsint rackare som vakade över moralen på gårdarna. Det var Jenny Nyström som skapade en snäll svensk julklappsutdelande gråklädd tomte med vitt skägg och röd luva, då hon 1881 fick i uppdrag att illustrera Viktor Rydbergs dikt ”Tomten”. Hon slog då ihop folktraditionens grå gårdstomte (goenisse) med Sankt Nikolaus (holl. Sinterklaas) och julbocken, fast hon sa själv att hon inte visste var tomtens drag kom ifrån. Det finns dock uppgift om att Jenny Nyströms humoristiska tomte hade som förebild hennes egen far som var folkskollärare i Göteborg. En gradvis sammansmältning har sedan skett mellan denna hybridfigur och den amerikanska varianten Santa Claus, en tjock, rödklädd julgubbe som också skapades på 1800-talet.

Julaftons höjdpunkt för barnen och gamla tiders tjänstefolk var julhögarna. Det var husmor som la en hög med julmat på drängarnas och pigornas plats vid bordet. Den bestod av runda brödkakor i olika tjocklekar och storlekar med den största grova kakan underst. Högre upp i stapeln kom mindre och finare bröd som en kringla eller stor lussekatt. Högst upp fanns en bit ost, lite smör och ett rött äpple. Runt omkring högen låg pepparkaksgrisar och andra figurer med glasyr på. Dessa julhögar fick nog inte röras på julafton men kunde användas av tjänarna, om de fick besök och ville bjuda, eller så kunde de ta hem till sina föräldrar. Ibland lades den ner i kistan och blev ”mellanmad”. I våra dagar har väl julhögarna ersatts av godispåsar.

Kvällen tillbringades sedan med allehanda lekar och upptåg, ringdanser och utklädning. Som exempel på jullekar kan nämnas ”sticka skomakarens öga”, ”blindbock” och ”gömma ringen”.. Dessa lekar varade till midnatt, då ”nattamaden” (smör, bröd och kallt kött samt öl) uppdukades. Man behövde dock inte stiga upp så tidigt nästa dag, för enligt Eva Wigström förekom inte julotta i hennes hembygd under hennes barndom, utan man åkte till kyrkan senare på dagen. Ottesång på juldagen förekom visserligen i städerna i början av 1800-talet, men på grund av mörker, kyla och rädsla för sjukdomar var den inte särskilt välbesökt. Julotta var en nyhet som successivt infördes i Lunds stift under loppet av 1800-talet.

Efter gudstjänsten började åter lekarna i storstugan och fortsatte varje helgdag under högtiden. På någon av de ”mindre högtidskvällarna” ordnade kanske tjänstefolket dansnöjen på ett ställe i byn, där en loge upplåtits för dem. Till en spelmans gnidande på sin fiol svängde dansande par kring på det ojämna loggolvet. Inte sällan urartade emellertid dessa danser till ”själfsvåld ock osededlighet”. Husbondfolket med sina familjer firade däremot julagillen bland släkt och vänner, efter tidens sed med mycken mat och dryck, och även här dansades det. Julagillenas tid varade från annandagen till den 13 januari. ”Knut kör julen ut”, sa man liksom i våra dagar.

I vissa delar av Skåne roade man sig med att ”kasta julaknudor” vid Knut eller andra tillfällen under julen. De kunde vara försedda med en text som inbjöd till gille som någon ordnade i byn. En lek som påminde om kasta julaknutor var ”gå med svinafoten (springa mä svinatassen)”. Här gällde det att kasta en kokt svinfot insvept i ett papper inom grannens stugdörr och sedan springa sin väg. Blev han gripen och införd i stugan kunde han få gnaga köttet av foten och taga en sup för varje benknota. Detta spratt var mest utbrett i sydvästra Skåne, men en annan märklig tradition som kallades ”gå med fågeln” förekom i ett sammanhängande område från Rönnebergs och Onsjö härader och söderut. På vintern var det ofta inte svårt att fånga en levande sparv som tagit sig in i ett stall för att få havre. Man band då om dess hals eller fot ett papper, på vilket det skrevs några ord. En person gick med fågeln till granngården, ryckte upp stugdörren, släppte in fågeln och sprang sedan därifrån fortast han kunde. Greps han blev han trakterad med fler supar än han tålde och fick sedan gå med fågeln till nästa granne, om han nu kunde det. Det finns skildringar om att fågeln flög på och släckte ljuset i stugan, och folket i stugan fick brått att taga fast den för att springa vidare med den till en annan gård. I nordvästra Skåne och i Halland placerade man den 13 januari ut egenhändigt tillverkade Knutsgubbar, utklädda halmgubbar, hos någon granne, medan man i sydöstra Skåne satte ut Felixgubbar på Felixdagen den 14 januari. Denna figur placerades vanligen lutad mor stugdörren eller på hemlighuset, vilket kunde vålla stor uppståndelse.

Vid trettondedagen hade dagen längt sig ett tuppfjät, sade de gamla. Julfirandet var även slut, och man hade kommit in i vardagslivets arbete igen. Far i huset kunde ta livet lätt den här tiden, eftersom det från lantbrukssynpunkt inte fanns så mycket att göra, men i stugan smällde nu vävarna dagen lång. Man säger ju att tjugondedag Knut dansades julen ut, men enligt kyrkoåret varade julen faktiskt till kyndelsmässodagen, en kyrklig högtid firad 40:e dagen efter jul, den 2 februari. Den har sitt ursprung i traditionen att det var just denna dag som jungfru Maria renades i templet, den så kallade kyrkogångsdagen. Dagen var helgdag i Sverige fram till 1772, och själva namnet kyndelsmäss betyder ungefär ”ljusmässa”.

”Skånskt julfirande i gamla tider” utgör egentligen slutet på en längre opublicerad artikel kallad ”Något om skånska högtider, festdagar och traditioner”.