Funderingar kring skånska urfäder

- Per Olov Ganrot -

Att känna till vilka mina förfäder var har alltid varit viktigt för mig. Jag har haft tur i släktforskandet och nått 8-9 generationer längs nästan alla anlinjer, till början av 1600-talet. De allra flesta var allmoge och levde inom några få mil från Svalöv. Men i trakten har bott minst 300 generationer människor i 10.000 år. De flesta av dem bör ha varit mina anfäder och jag har haft nöje av att fundera kring dem.

De första bofasta svalövborna

De kom för så där 9.900 år sedan och slog sig ner vid en grund sjö, ett par hundra hektar stor, omgiven av vassområden. De var stenåldersmänniskor och levde som jägare och samlare. Första spåren av dem hittades för hundra år sedan och arkeologiska undersökningar visade att människor med samma kultur bodde där i nästan två tusen år. Rimligen var de ättlingar till de nämnda nybyggarna. Från början var de kanske bara ett par tiotal individer, vuxna och barn från besläktade familjer. Senare bör nog några hundra ha levt där, innan de till slut lämnade platsen när sjön växte igen och blev mosse. Vad de kallade stället vet vi inte, men senare har platsen kallats Bare måse. På nya kartor heter den Barmossen och den ligger på gränsen mellan gamla Halmstads och Svalövs socknar. Varför de valde just den platsen och stannade så länge vet vi inte heller, men man kan väl utgå från att den erbjöd goda jakt- och fångstmöjligheter. Dessutom fanns vegetation som kunde bidra till kosthållet.

Inlandsisen hade försvunnit fyra tusen år tidigare. Tundran den lämnade efter sig hade invaderats av växter och djur. Björkskog blev vanligaste naturtypen men hade redan trängts undan av tallskog, som vid den aktuella tiden blandats upp med mycket hassel. Klimatet var gynnsamt, lite varmare än nu. I skogarna fanns gott om bytesdjur, vildsvin, älg, rådjur, kronhjort och uroxe. Björn, varg och lo fanns också. I sjön fanns förmodligen gott om fisk. Vadare och simfåglar häckade vid stränderna, kanske till och med pelikaner, och det kan ha funnits kärrsköldpaddor. Fiske och äggsamlande var viktiga delar av deras försörjning. Flöte av tallbark, som de använt till sina fiskenät, har hittats vid arkeologiska undersökningar.

Det fanns även bäver. Från sjön gick en bäck till Braån. Bäcken har idag dämts upp och bildat en damm, som man kallat ”Svalövssjön”. Troligen hade bäcken dämts också flera tusen år tidigare. När jag gick i skolan i Halmstad gjorde vi en majdag just efter kriget en utflykt till mossen för att studera hur man utvann torv. Eftersom import av kol hade varit omöjlig hade torv blivit ett viktigt bränsle för att värma bostäder. Jag minns hur några gubbar stod i en två-tre meter djup grav och med spadar grävde loss torv som transporterades upp till en maskin. Den malde sönder torven och pressade fram en tjock, blöt sträng som kapades i bitar och lades ut på mossen för att torka över sommaren. Under torvlagret längst ner i graven fanns stora svarta tallstubbar. Läraren förklarade att de var många tusen år gamla. Tallarna måste ha vuxit på torra land, men hade hamnat där när skogen de växte i hade översvämmats och bildat en sjö, som så småningom blev mossen. Att stenåldersfolket själva ordnat detta tror jag väl inte, men bävrar kan nog ha gjort det.

Exakt vilka de första bosättarna var och var de kom ifrån vet man inte, men rimligen var de ättlingar till nomadiserande stenåldersjägare, som kommit till landet minst ett par tre tusen år tidigare. De hade varit renjägare och följt vildrenarnas vandringar. Andra årstider hade de kanske jagat säl vid kusten. Förhållandena ändrades och det blev varmare, vildrenarna försvann och andra bytesdjur kom. En del av jägarna följde kanske efter renarna norrut, men andra stannade kvar och blev bofasta. Det underlättade för arkeologerna att spåra dem.

Skåne ingick för tiotusen år sedan i en bred, utskjutande land-massa från dagens europeiska kontinent. Utöver Skåne omfattade den Småland, Själland, danska öarna, Jylland, Nordsjön och brittiska öarna. I Danmark har man funnit flera liknande bosättningar, den första 1901 på Magle mose vid Mullerup på västra Själland. Hela denna stenålderskultur fick därför namnet Maglemosekulturen. I Skåne dateras den till 7.900 – 6.200 f. Kr. och den först funna boplatsen är Barmossen. Kulturen har senare hittats även i Nordtyskland och Baltikum.

De danska fynden publicerades 1903 och ställde svensk arkeologi i skuggan. Detta hände under nationalismens dagar. Skånska arkeologer bildade 1905 en ”Torvmossekommission” för att visa att Skåne, d.v.s. Sverige, hade lika gammal historia. Man började leta efter stenåldersboplatser och fann vad man sökte 1908. Varför det blev vid Bare mosse vet jag inte. På 1940-talet hittade man en ännu större boplats från denna kultur vid Ageröds mosse, en rest av den tredje Ringsjön, som försvann när sjöns yta sänktes i slutet av 1800-talet.

Vad man funnit vid Barmossen är rester av deras bostäder, en mängd enkla, ofta mycket små flintverktyg och ett flöte till fiskenät. Fynden tyder på att flintverktygen tillverkades på platsen, men några stora eleganta yxor, dolkar och spjutspetsar var det inte fråga om. Typiska för kulturen var tunna, rakbladsvassa små flintbitar som de skickligt fäste som spetsar och hullingar på sina pilar, spjut och ljuster. Träet till dessa har ruttnat bort och kvar finns bara de små flintbitarna, ofta ett par cm långa och 4-5 mm breda, typiskt med triangulärt tvärsnitt. Mikroliter brukar de kallas (av grek. micro=liten och lithos=sten) och de är en markör för kulturen. Man tror att de tillverkades i industriell skala på ställen där man hade god tillgång på rätt flinta. Andra verktyg, som de använde för att flå och stycka jaktbyten, var också små och möjligen avsedda att användas endast några få gånger. Keramik hade de inte alls och naturligtvis inte metall. Koka maten kunde de inte göra. Om de inte åt köttet rått, fick de väl halstra det över öppen eld eller tillaga det bland upphettade stenar i någon typ av ”kokgrop”.

Barumkvinnan, funnen 1939 vid Bäckaskog. .

Sommartid bodde de intill stranden, möjligen i små flyttbara, tältliknande kojor gjorda av hasselkäppar och djurhudar. Att man kunnat lokalisera boplatser beror på träkolsrester från deras eldar. Vintertid bodde de längre från stranden i lite större kåtor, kanske byggda av vass och lera. Även de har hittats tack vare träkol.

Första fyndet gjordes öster om mossen (nära Skogsnäbben), men senare har man hittat flera boplatser väster om mossen (mot Halmstad 14 och Tvingen). En låg mitt ute på mossen, möjligen hade det funnits en ö i sjön. Fyndplatserna har markerats på ”gula kartan” med tecken som anger fornminne utan att något nu finns att se på platsen. Runt husresterna har man funnit avfall från flinthanteringen, ben och stora mängder skal från hasselnötter som de knäckt. Tyvärr har mycket kring boplatserna skadats genom senare odling. I bättre bevarade boplatser har man hittat djurfigurer av bärnsten och hornverktyg dekorerade med geometriska mönster eller djurbilder.

När de tog av sig sina djurhudar såg de ut ungefär som vi, fast lite mer muskulösa och kanske lite kortväxta. Skillnaderna berodde nog på att de levde annorlunda än vi. Bevarade skelett har man inte hittat vid Barmossen, men väl vid några bosättningar från samma tid i norra Skåne. Erik Forslid har i första delen av Svalövs historia målande beskrivit hur de första svalövborna kan ha haft det. Jag är övertygad om att jag är ättling till barmossefolket, liksom de flesta andra infödda skåningar. Vilket språk de talade vet man inte, det är säkert utdött sedan länge.

Även om det fanns gott om bytesdjur bör deras liv ha varit strävsamt. Att jaga fåglar eller fiskar med båge och hullingförsedda pilar kan man föreställa sig, men fynd från avskrädeshögar visar att maglemosemänniskorna i stor utsträckning levde av storvilt såsom vildsvin, kronhjort och uroxe. För att nedlägga sådant byte räckte det inte med mikrolitpilar. I stället grävde de fångstgropar och använde stenar, klubbor och spjut för att avliva djur som fallit i dem. Till hjälp att driva djuren till groparna hade de kanske hundar, som var deras enda tamdjur.

Groparna har så gott som undantagslöst försvunnit under årtusendena, men 800 m norr om mossen finns enligt ”gula kartan” en fornlämning, som ska vara en gammal fångstgrop. Någon måste ha registrerat och daterat den; vem vet jag inte. Möjligen är den mycket yngre än från maglemosetiden. Den kallas nu ”varggropen” och man har tänkt sig att den varit övertäckt och att spetsade pålar funnits i botten och någon åtel på en hög påle i mitten. Jag tvivlar på att vargar luras så lätt och tycker förklaringen verkar hämtad från ett träsnitt ur Olaus Magnus historia från 1500-talet. 2008 var gropen rund, cirka fyra meter tvärsöver, vattenfylld och omkring en meter djup. Den fanns inne i Stora Bjernarps hjorthägn med 1.500 dovhjortar som drack ur den. Kanterna rasade ner och om några få år kan även denna grop vara försvunnen, liksom alla andra.

Vart människorna tog vägen när de lämnade sin igenväxande sjö är nog omöjligt att ta reda på. Kanske blev de kvar i trakten. Kanske flyttade de mot kusten, Öresund höll just då på att bildas och en smal vik sträckte sig halvvägs från Kattegatt. Om de följde sin bäck kunde de nå viken vid Tågerup. Dit kom vid den tiden en ännu större grupp stenåldersjägare tillhörande kulturer som avlöste maglemosejägarna. Kongemose- och Erteböllekulturerna brukar de kallas efter fyndplatser i Danmark. Att kulturerna avlöste varandra speglar nog utveckling, inte att nya grupper kom och trängde undan de tidigare. Bondekultur var i antågande och flinthantverket blev allt mer avancerat. Delar av boplatsen i Tågerup blev undersökta arkeologiskt i samband med att Västkustbanan för några år sedan drogs till Landskrona. Cirka två ton bearbetad flinta hittades och det mesta av fynden kan beses på Landskona museum.

Istidsjägare

Spårandet av mina skånska förfäder tar stopp vid inlandsisen, men de första skåningarnas förfäder hade nog inte funnits långt borta. När den var som störst nådde isen nätt och jämt den nutida tyska kusten. I stora delar av Europa fanns stenåldersjägare helt lika oss redan för 50.000 år sedan, dvs även under kallaste delen av istiden. De brukar kallas Cro-Magnon-människorna efter en grotta i Frankrike där man först fann spår av dem. Cro-Magnon-människorna tillhörde samma art som alla nutida människor, Homo sapiens sapiens. De hade kommit till Europa från Östafrika där de utvecklats från en ’förmänniska’, Homo erectus*/.

När de kom till Europa träffade de på Neandertal-människor. De tillhörde en annan gren av människosläktet, som kommit från Afrika, möjligen redan för en halv miljon år sedan. De fanns i hela Europa upp till Nordtyskland och namnet har de fått av första fyndplatsen i Neanderdalen vid Düsseldorf. Om de funnits i Skåne före senaste istiden vet man inte säkert, isen har suddat ut alla spår. Möjligheten kan dock inte uteslutas och en boplats i en grotta i Österbotten i Finland misstänks vara från dem. Neandertalarna var större och starkare men kulturellt mindre ’utvecklade’ än Cro-Magnon-människorna och de dog ut cirka 10.000 år efter de nya jägarnas ankomst till Europa. Troligen blev de undanträngda till områden där de inte kunde överleva.

Neandertalarna har inte ansetts vara våra förfäder, men nyare kartläggning av deras DNA har visat att nutida människor i Europa och Asien fått några få procent av sitt DNA från neandertalarna. Detta gäller inte folkslag som hela tiden levt i Afrika. Intressant är att vårt ”mitokondrie-DNA” inte kommer från neandertalarna. Det ärvs enbart via mödrarna. Eftersom DNA-inblandningen är så liten är den troligen resultat av tillfälliga förbindelser. Om neandertalare våldtog Cro-Magnonkvinnor och det blev barn kom de väl att växa upp i Cro-Magnonkulturen. Hybriden var fertil och bidrog till vårt inslag av neandertalgener. Blev neandertalkvinnor våldtagna av Cro-Magnonmän stannade avkomman med sitt neandertal-mitokondrie-DNA bland neandertalarna och dog ut med dem.

Våra äldsta förfäder i Europa levde nog oftast i enkla hyddor, men där det fanns lämpliga grottor använde de dem under årtusenden och lämnade kvar saker som visar att de hade sinne både för estetiska och magiska ting. De gjorde prydnadsföremål av halvädelsten och små skulpturer av sandsten och de prydde ibland grottorna med väggmålningar föreställande mammutar, uroxar och vildsvin. De tros ha haft ett utvecklat språk, bättre än neandertalarnas. De gjorde bättre verktyg, ofta av flinta, som de skaffade långt från boplatserna, eftersom flinta inte fanns överallt. Liksom neandertalarna hanterade de eld. Till deras bytesdjur i Europa hörde mammut, ullhårig noshörning, uroxe och visent. Åkerbruk och tamboskap kände de inte till, men troligen hade de hundar.

Hur stenåldersjägarna i Europa levde har man tidigare mest gissat från funna redskap och utgrävda boplatser. Förståelsen har ökat genom att man studerat andra stenålderskulturer, som funnits kvar på många håll i världen tills koloniala erövrare och missionärer gjorde slut på dem. I sina grunddrag liknade de oftast varandra och skillnader kan förklaras med olikheter i klimat och bytestillgång.

På Nya Guinea existerade till mitten av 1900-talet mer än hundra sådana kulturer. Forskare från vår kultur har levt med dem. Bland oss äldre minns nog de flesta den folkkäre forskningsresanden Sten Bergmans böcker och radioprogram? Många barn och barnbarn till stenåldersmänniskor har antagit vår kultur och bor nu i städer och arbetar i industrier (skogsindustri, gruvor och oljeutvinning). Andra är bönder och förflyttar sig mellan olika dalgångar med småflygplan, eftersom vägar saknas genom regnskogen och över bergen som skiljer dalarna. På en medicinsk kongress i USA träffade jag 1990 en kollega från Papua. Han var yngre än jag, utbildad i Europa, men född i stenåldern. Allt detta har övertygat mig om att stenåldersmänniskor var lika begåvade och kapabla som vi och deras språk var lika effektivt för dem som vårt är för oss. De hade mycket stor kunskap om naturen omkring dem, vad som dög att äta och vad som var farligt. Att papuaner ibland ägnade sig åt kannibalism hade religiöst rituell betydelse; ofta var det avlidna anhöriga de åt.

Stenålderskulturer var mycket stabila och väl anpassade i ekologin där de fanns. Aboriginerna i Australien levde på sitt speciella vis i 40.000 år. Med de förutsättningar som fanns var deras kultur redan fulländad. Jägare som gav sig in på nya områden kunde dock utrota bytesdjur. Så gick det när stenåldersjägare för så där 12.000 år sedan via Behrings sund kom över till Alaska. På ett årtusende hade de spritts över hela Nord- och Sydamerika och utrotat nästan alla större växtätare såsom mammut, mastodont, jättekamel och jättesengångare. Mammutar och noshörningar i Europa och Asien blev nog också utrotade av stenåldersmänniskor.

Det finns ingen anledning att tro att istidsjägarna i Europa var mindre kapabla än 1900-talets papuaner, amazonasindianer eller inuiter. Troligen levde de på liknande sätt och man har tänkt sig att de bildade glest spridda ’band’, vart och ett med kanske hundra besläktade individer, i en gemensam jaktmark i någon dalgång. Det behövdes nog rätt många för jakten och för att gräva fångstgropar. Mammutar och noshörningar kan inte varit lätta att tas med. När ett stamområde blev överbefolkat flyttade några till nya jaktmarker och efterhand fyllde jägarna hela kontinenten ända till den smältande inlandsisen.

Att stenåldersjägarna här var lika utvecklade som vi styrks även av att hjärnvolymen för Cro-Magnonmänniskor i genomsnitt t.o.m. var lite större än för dagens människor. Det var deras kultur som behövde utvecklas för att vi skulle få det som vi nu har det. Följande artikel tar upp några milstolpar på den vägen.

Litteratur