Civilisationens rötter

- Per Olov Ganrot -

Om stenålderskulturerna var så väl anpassade i sin miljö, hur kommer det sig då att vi inte fortfarande är stenåldersjägare? Var det geniala ingenjörstyper, som tänkte ut förbättringar för att underlätta livet för sig själva och som generationerna sedan tog efter? Så var det kanske, men det hände inte ofta och inte överallt, knappast någonsin i våra trakter. Nästan all utveckling i Europa verkar ha kommit från ett och samma område i världsdelens utkant. Ändå har europeisk civilisation de senaste seklerna kommit att dominera världen. Hur kom det sig?

Amerikanen Jared Diamond har i en bok försökt förklara hur det gick till. Boken kom 1997 och heter Guns germs and steel. Den är högst läsvärd och kom i svensk översättning 1999 med den lite mesigare titeln Vete, vapen och virus. Författaren är professor vid ett av USA:s mest ansedda universitet (UCLA) och för boken har han belönats med Pulitzerpriset (väldigt fint i Amerika) och med National Medal of Science (USA:s högsta civila utmärkelse).

Jag tycker ämnet har folklivsanknytning och funderar kring hans tankar om hur utvecklingen kom till oss. Men jag förbigår stora delar av boken, där han förklarar vad som gav européer det avgörande övertaget, krigiskheten och de smittsamma sjukdomarna. Även dessa resonemang finner jag övertygande, men nöjer mig med att konstatera att människans och civilisationens utvecklingshistoria har mörka sidor och kan leda till dystra funderingar om framtiden. I en efterföljande notis ska jag ge glimtar från en ännu mäktigare bok av samme författare: Undergång. Civilisationernas uppgång eller fall.

Åkerbrukare och herdar

Vid samma tid som jägare först kom till Skåne började grupper i nuvarande Irak, Syrien, Turkiet och Libanon att pröva jordbruk. De samlade frön av vildvete och vildkorn till hållbara matförråd. En del tappade de på hemvägen och det började växa säd längs deras stigar. När de under strövtåg hittade vilda bär proppade de i sig så mycket de orkade. Året efter började det växa körsbär, vildvin och oliver på deras avträdesplats. Efter hand förstod de sammanhangen och åkerbrukandet blev mer medvetet. När de samlade sädeskorn fick de mest från plantor med störst ax och minst tendens att tappa de mogna kornen. Grödans egenskaper förbättrades därför år för år, utan att de förstod det. När de samlade frukt och bär valde de helst träd, buskar och örter med störst frukter. Gjorde de det i 10.000 år utvecklades ett litet, rätt torrt bär till en stor vattenmelon. Odlingsmetoderna ändrades mycket långsamt, men viktiga steg var när de så småningom började svedja och fick dragdjur och nya kulturväxter.

Under årtusendena uppkom åkerbruk på minst ett tiotal ställen i världen helt oberoende av varandra, i Kina, Indien, Afrika och Amerika. Egentligen var människorna inte först. Många djur var jord- och skogsbrukare och växtförädlare långt före människan. Ekorrar och råkor samlar ekollon där de är flest och störst och gömmer dem för att ha till vintern. En del blir kvar där de gömts, gror och blir nya ekar. Enda sättet för eken att få sina frön att gro är att någon petar ner dem i jorden. Det gynnar ekar med många och stora ollon. Andra jägargrupper i Mellanöstern började vid samma tid att tämja får och getter och ett par tusen år senare även nötkreatur, uroxar i Europa och släktingar till dem i Asien. Avsikten var att få kött, men efter hand lärde man sig använda mjölken och bereda ullen. Svin och fjäderfän domesticerades i Kina och Sydostasien och kom hit senare.

Åkerbruk och tamboskap ökade tillgången på föda i ett stamområde, men innebar inte att individerna fick det mycket bättre. I stället blev de fler. Det tror man berodde på att de fick fler barn. I jägar/samlarkulturer stod kvinnorna för mesta samlandet. De måste bära med sig små barn tills de kunde hänga med själva vid fyra år. Fick de ett nytt barn innan dess, dog det kanske oftast, eftersom det inte gick att klara två. I tidiga bondekulturer gick männen ofta på jakt. Kvinnorna stannade hemma och vaktade odling och djur och kunde föda barn mest varje år.

Åkerbrukandet ledde till befolkningsökning, men skelett av stenåldersbönder och jägare från samma tid har visat att människorna ofta blev mindre vid övergången till åkerbruk. Födan blev inte rikligare, men möjligen mer ensidig och kanske proteinfattigare. Odling ledde till beroende och kunde ge svält om det blev missväxt. Potatisen sägs ha räddat svenskarna från svält på 1800-talet. Men på Irland ledde den till att en miljon svalt ihjäl på 1840-talet, när potatisen drabbades av svampsjukdom. Jägare och samlare hade många olika näringskällor, slog en fel, fanns andra att ta till.

Lite bättre var det hos herdarna, men även husdjur gav problem. De måste ständigt vaktas och försvaras, eftersom vargar såg dem som lätta bytesdjur. Husdjur hade också sjukdomar, som överfördes till människor, när de bodde i samma grottor. Flertalet av våra smittsamma sjukdomar har vi troligen fått från husdjur.

De nya försörjningssätten ändrade mycket annat. Bland jägare var alla lika och hjälptes åt med jakt och samlande. Alla delade bytet och ingen ägde något utöver sina redskap och de hudar de var klädda i. Övergången skedde kanske genom att åkerbrukare och herdar flyttade in i jägarnas område eller genom att några jägare valde att bli bönder. Varje bonde ansåg sig ha äganderätt till åker och djur, något som snart blev allmän ordning, eftersom deras barnrikedom ledde till att bönderna snart blev majoritet.

När grupperna blev större blev de också starkare, men måste skydda sig mot andra starka grupper, som kunde röva djur och förråd. Några måste sköta bevakning och försvar. Konflikter uppstod, herdarnas djur kunde förstöra åkerbrukarnas odlingar eller hamna i jägarnas fällor. Herdar och jägare var halvnomader och hade kanske svårt att acceptera åkerbrukares anspråk på att äga traktens bästa mark. Någon måste bli hövding och styra. Förfädernas familjeliv vet vi inte mycket om, men en hövding hade kanske fler kvinnor och barn än andra. Klaner av stormän uppstod och en social skiktning med trälar i andra änden av skalan. Spirande civilisation var det, men om det blev bättre kan diskuteras.

Bondekultur spreds långsamt i Europa, cirka en km per år. Om jägarna började odla eller bönderna blev majoritet för att de var barnrikare tvistar man om. Till slut smälte kulturerna samman. Till Skåne nådde bondekulturen för cirka 7000 år sedan, men ganska länge mest som herdekultur och som komplement till jakt och fiske.

Ryttarkultur, nya verktyg och nytt språk

För knappt 6000 år sedan togs viktiga utvecklingssteg. Hästen tämjdes av herdar på stäppen norr om Svarta havet. Det gav dem övertag i strid och gjorde dem krigiska. Senare uppfann de hjulet och byggde vagnar att strida ifrån. På sina räder kom de i kontakt med många bondekulturer i Mellanöstern. Några kunde tillverka keramik och andra hade börjat tillverka koppar och senare brons. Med vapen och verktyg av metall, hästar, vagnar, keramik och bättre odlingsmetoder kom deras kultur efter ett årtusende att dominera Europa och hade även spritts till Persien och Indien. En stenåldersbonde hittades 1991 infrusen i glaciäris på 3.000 meters höjd vid italiensk-österrikiska gränsen. Han hade levt för 5.300 år sedan och hade med sig en uppsättning verktyg av ben och flinta, men även en yxa av koppar. Om han hört talas som hästar och hjul vet vi inte. Stonehenge och pyramiderna byggdes några hundra år senare utan sådana hjälpmedel. Till Skåne kom kulturen för drygt 4.000 år sedan, arkeologer kallar den båtyxe- eller stridsyxekulturen.

Denna utveckling tror man skedde utan att flertalet av tidigare bönder och jägare/samlare försvann. Deras gener anses finnas kvar, men deras språk dog ut och ersattes av vad man kallar den Indo-Europeiska språkfamiljen (med germanska, romanska, keltiska, slaviska, baltiska, grekiska, persiska och indiska grenar). Språkväxlingen skedde på liknande sätt som när spanska och portugisiska tog över i hela Sydamerika, trots att befolkningen i många länder där till övervägande del är indiansk. Ett annat exempel är latinet som tog över i stora delar av det romerska imperiet.

En del har menat att språkskiftet i Europa kom med bondekulturen. Men odlandet kom ett par tusen år innan stäppfolket fick hästar och det var folk med andra språk än indoeuropeiska som var de första bönderna. Man har samlat ord, som är gemensamma i alla indoeuropeiska språk, till en ’proto-indoeuropeisk’ ordlista. Den innehåller många termer som rör hästar, rytteri och vagnar, vilket anses tyda på att hästen var viktig för spridningen av språken. Man tror att baskiska i norra Spanien är en rest av de gamla för-indoeuropeiska språken, liksom etruskiska i norra Italien (utdöd sedan mer än 2000 år). Dagens namn på stora floder och sjöar förmodas också vara språkliga lämningar.

Fler kulturimpulser

I kulturens kärnland i Mellanöstern tog utvecklingen nya språng. De kom allt tätare och spreds över kontinenten, men varje gång tog det minst ett årtusende innan nyheterna nådde hit.

Konstbevattning, städer och kungadömen

Vid samma tid som hästen domesticerades började bönder i Irak med konstbevattning. Det samma hände i Egypten, Indien och Kina. Klimatet var torrt men trakten bördig och det fanns stora floder. Konstbevattning gav större befolkning och de började anlägga marknadsplatser och städer. Jeriko påstås ha funnits redan för 10.000 år sedan. Åkerbrukare, herdar och andra bytte spannmål, boskap, ull, salt, keramik, metallföremål och vävnader. Hövdingar blev kungar och byggde palats. Städer fick murar och närliggande städer förenades till riken, som lade under sig omgivningarna. För 3500 år sedan kom de i krig med varandra, ex. assyrier mot egyptier. Många nya städer och stadsstater uppstod, först i östra och senare i hela Medelhavsområdet och upp över Europa. Många blev kortlivade och krig mellan dem blev normaltillstånd. Krigsfångar blev slavar. Till oss kom denna civilisation ett till två tusen år senare och utvecklingen gick långsamt, eftersom det var glesare befolkat här. Kungadömena blev små; flera fanns samtidigt i Skåne.

Skrivkonsten

För 5000 år sedan uppfanns skrivkonsten, först ’bild-rebus’, som sumerernas tidiga kilskrift, egyptiernas hieroglyfer, minoernas kilskrift och kinesernas ännu brukade skrift. Skrivarna var byråkrater och skötte bokföring och inventarielistor vid palatsen. Tecken fanns bara för sådant och skrivarna uppfann dem själva. Senare införde sumererna ljudtecken, som fenicierna för bortåt 4000 år sedan förbättrade till ett ’alfabet’. Sedan gick det att skriva om vad som helst. Principen togs efter av alla andra (utom kineserna). Germanernas runor, som började användas för 2000 år sedan, var efterapning av grekiska, etruskiska och latinska alfabeten. Även arabernas skrift kom från feniciernas, båda hade semitiskt språk.

Religion

Religion utvecklades med kultplatser, offerpräster och senare tempel (kult och kultur är latin och betyder odling). Gudomen avbildades ofta som en tjur. Så gjorde man i Mesopotamien, Assyrien, Egypten och på Kreta för 3500 år sedan. Även fader Abraham och hans ätteläggar hade ibland gjort så, men det förbjöds av Mose för 3300 år sedan. Kultplatser, tempel, präster, blodsoffer, även människooffer, spreds över kontinenten och nådde också hit. Vad man trodde på växlade och är bäst känt för grekiska och romerska kulturerna. För 2000 år sedan uppkom en ny religion i Mellanöstern och spreds av en centralstyrd kyrka. Till Skåne nådde den efter tusen år och under århundradena därefter började kristna historieskrivare som Snorre och Saxo att brodera på de sagor, som vi brukat kalla Asaläran. Möjligen har den aldrig existerat? Snorre hävdar att Oden var en jordisk kung!

Järnet

Järn började framställas i Mellanöstern för mer än 4000 år sedan. I början var det surrogat för brons, som det var brist på råvaror till. Järn kunde rosta, krävde högre temperatur att framställa och behövde smidas. Tekniken spreds långsamt och i Europa tog den fart först för 2500 år sedan. En rad kulturer i Mellanöstern hade gått under, bland dem den första högkulturen på europeisk mark, den minoiska på Kreta (genom vulkanen Theras utbrott för 3.700 år sedan). Samtidigt började en ny kultur breda ut sig över Europa, kelterna (galater i Mindreasien, galler i Frankrike och gaeler på Brittiska öarna). De hade troligen funnits här tidigare, men något gav dem kraft att expandera. Möjligen var det järntekniken.

Kelterna kom inte till Norden, men deras uppgång och medelhavsrikenas nedgång innebar att importen av brons mer eller mindre upphörde. I stället kom järn. Ekonomin i Norden tycks ha gått ner, de rika bronsåldersgravarna ersattes av mycket torftigare järnåldersgravar. Möjligen var det besökande handelsmän från södern, som begravts i de finaste gravarna? Första framställningen av järn i Norden skedde för 2000 år sedan, men järntillverkning i stor skala dröjde ännu ett halvt årtusende, tills man lärt sig använda sjöarnas myrmalm.

Sjöfart

Egyptierna hade byggt skepp för transporter på Nilen. En fenicisk stadskultur fanns i Libanon för mer än 4000 år sedan. Fenicierna utvecklade skeppsbyggnad och sjöfart för att bedriva handel, upptäcka världen och bedriva sjökrig. De upprättade kolonier och handelsstationer och för 3000 år sedan behärskade de handeln på Medelhavet. De höll större delen av Nordafrikas kustland (där de byggde staden Karthago), delar av Cypern och Sicilien, hela Sardinien och Korsika och stora delar av Spaniens medelhavskust. De passerade Gibraltarsund, upptäckte Kanarieöarna och ska t o m ha rundat Afrika och nått Röda havet.

Fenicierna bedrev också handel längs Europas västkust. Troligen nådde de även Skandinavien och möjligen var det de, som förde hit det mesta av bronsålderns brons. Råvaror saknades här, men fanns på feniciska Cypern (därav ordet koppar). Greken Homeros beskrivning av folken här uppe för 2800 år sedan bör han ha fått av sjöfarare. Hällristningarnas mängder av långa skepp med massor av roddare påminner starkt om feniciernas skepp med spetsig ramm. De liknar inte alls vikingaskeppen, som kom minst 1.500 år senare. Fenicierna dyrkade Baal och i Kiviksgraven finns en Baal-symbol. Det har t o m föreslagits att namnet Balder kommer av Baal. Feniciernas kunskaper som sjöfarare övertogs av greker och romare (Navigare necesse est) och långt senare av nordiska vikingar, spanjorer, holländare och engelsmän.

Guld och handel

Stycken av guld, senare även koppar och silver, började för 4000 år sedan att brukas i Egypten och Mellanöstern som betalningsmedel vid handel. Byteshandel hade sina begränsningar. Guld var den första metall människan hanterade, eftersom den förekom som ren metall i flodsand. Guldet användes till att smycka kungapalats, kungagravar och tempel. Det var mycket eftertraktat och beständigt och därmed lämpligt som betalningsmedel. Det kunde lätt gömmas undan när det blev krig. Enligt Bibeln (1. Mos) for Jakobs söner till Egypten för 3700 år sedan och köpte säd för penningar när det var hungersnöd i Kanaan. Standardiserade, slagna mynt kom dock först för drygt 2500 år sedan, bl.a. i Grekland genom kung Croisos (Krösus). Tidigare vägde man mynten. Guld och silver kom så småningom också hit till Norden, som betalning när man sålde pälsverk, bärnsten och kanske slavar till besökande handelsmän. Senare fick man det genom att röva kloster och småstäder under vikingafärder.

Perspektiv på oss själva

Ända till slutet av medeltiden bestod utveckling i Europa mest av att vi tog efter vad de gjorde i kulturens kärnländer. Det är därför märkligt att europeisk kultur och teknik sedan kom att dominera och spridas till resten av världen. Araber och kineser kunde lika gärna tagit ledningen. Arabiska kulturen expanderade i alla riktningar och passerade en höjdpunkt kring år 700 e.Kr., men deras framryckning mot Europa stoppades av frankerhärskaren Karl Martell genom slaget vid Poitiers år 733. Arabisk kultur förföll sedan under medeltiden, efter att ha varit klart överlägsen den europeiska. På många håll föröddes Mellanöstern av överbefolkning, överbetning och jorderosion.

Européerna blev de mest krigiska folken i världen. De ökade sitt inflytande genom att lägga under sig andra världsdelar med befolkning på mycket lägre utvecklingsnivå och utan försvar mot européernas sjukdomar. När Columbus 1492 kom till Stora Antillerna fanns där en rad blomstrande bondekulturer, Taino, med beräknat åtta miljoner invånare. Femtio år senare var de så gott som försvunna. Det enda som återstår av dem är nog majs, ordet såväl som växten. Hundratals miljoner människor är idag beroende av vad de bönderna fått fram genom sitt odlande.

I Kina hade utvecklingen av åkerbruk, boskapsskötsel, hästar, vagnar, keramik, metallhantering och städer minst hållit jämna steg med Mellanöstern. Vid medeltidens slut var kineserna överlägsna européerna på alla fredliga områden. Redan för 2.200 år sedan hade de skapat ett stort sammanhållet rike och byggt murar mot krigiska grannar. De tycks ha varit nöjda med att vara Mittens rike, att göra vackra saker av porslin och siden och att utveckla trädgårdskonst. De uppfann papper (för tvåtusen år sedan) och tryckförfarande (sex hundra år före Gutenberg), men fastnade i ett skrivsystem, som är oerhört tungt att lära, men som kunde läsas av alla, oberoende av hur de uttalade orden. Nödvändigt för att styra det mångspråkiga landet. De uppfann krutet för tvåtusen år sedan. Trettonhundra år senare tog araberna efter och vi tog efter dem. Om kineserna använt krutet till annat än fyrverkeri, kunde historien fått en annan gång och Europa kunde varit ett fattigt och efterblivet hörn av världen med sedan länge svunnen storhet. Eller hade det varit fullt av kineser här och vi hade bott i reservat?

När man tänker på vår historia är det svårt att låta bli att oroa sig för framtiden. Utvecklingen går allt snabbare. Det kommer den att fortsätta med, eftersom det är kulturen och inte vi själva som utvecklas. Vi har länge påverkat omgivningen negativt, men ända till för något sekel sedan hölls vi tillbaka av ekologiska motkrafter som sjukdomar och missväxt. Med kunskap vi nu skaffat oss kan vi sätta många av dessa krafter ur spel. Samtidigt har vi i i-världen vant oss vid en livsstil, som gör slut på resurser vi lever av. Vi inser detta, men kan inte backa utvecklingen. Alla andra vill hinna ikapp oss och göra vår utveckling på ett par generationer, ibland ända från stenåldern. Vi har dåligt samvete och startar program för att utrota fattigdom och sjukdomar i u-länder. Jordens befolkning ökar och har troligen mer än tredubblats under min livstid. Ingen vet hur många den orkar försörja, men det måste finnas en gräns.

Ingen annan art vi känner till har slagit in på vår utvecklingsväg – varken nu eller tidigare. Vi är unika, men varför? Är vi inne på ’Förbjuden väg’, som med nödvändighet leder till ekosystemens kollaps? Med evolutionens tidsmått är vår historia mycket kort, speciellt för det extrema liv vi nu lever. Är det vad Bibelns berättelse om syndafallet försöker säga oss? Vi har smakat av den förbjudna frukten från Kunskapens träd på gott och ont och blivit helt beroende av den.