Släkt och Bygd 10:1
Omslaget

Sjukhusvistelser på 1940- och 50-talen

- Marika Jardert -

1949 var jag tre år. Jag hade lekt med en av mammas luggnålar - och råkat svälja den. Jag berättade det för pappa, och vi åkte in till sjukhuset. Men väl där sade doktorn till min pappa: ”Det förstår ni väl att hon inte kan ha svalt en luggnål!” Min pappa blev arg; han litade på mig. Han krävde att de röntgade mig. Och mycket riktigt, jag hade svalt nålen.

Allt det här minns jag ingenting av; mina föräldrar har berättat det. Men av sjukhusvistelsen minns jag fragment. Jag blev sjuk i mässling där på sjukhuset, och därför isolerad i ett litet rum med en spjälsäng och ett skrivbord. Inte en leksak fick jag, och mina föräldrar förbjöds att besöka mig, eftersom man vid den här tiden ansåg att det bara oroade barnen.

Jag minns att jag sitter framför det där skrivbordet, med en skål med sparris framför mig som jag ska äta upp. Enbart sparris, ingenting annat. Tanken var att fibrerna skulle vira sig runt nålen, så den skulle komma ut utan att skada tarmarna. Jag minns inte att jag fick något annat än sparris att äta. Än i denna dag, drygt 60 år senare, hatar jag sparris. Och jag tycker också illa om sådana där gröna skrivbordsunderlägg med hörnor. Det låg ett sådant under skålen med sparris…

Jag trodde inte att jag någonsin mer skulle få se mina föräldrar. Ungefär en vecka förflöt; en mycket lång tid i en treårings liv. Jag minns att jag står i spjälsängen, med ett långt nattlinne på mig. Jag håller i spjälsängens överkant med mina händer. Tittar mot dörren. Så plötsligt öppnas den, och där står min pappa, i hatt och överrock!

Jag känner en OERHÖRD lättnad… Tårarna rinner nerför mina kinder. Och jag får än i dag tårar i ögonen när jag tänker på det där ögonblicket. Vi körde därifrån i vår lilla svarta Morris 8, och en sjuksyster vinkade i ett fönster.

Jag minns ännu precis var i Lund barnsjukhuset låg, och ungefär vilket fönster det var. Som jag minns det, HATADE jag den där systern och hela sjukhuset, och kände starkt att hon var falsk, som stod där och vinkade glatt. När jag låg där inne i rummet; då hade de inte varit så glada och vänliga, precis…

Även om jag som treåring knappast kunde ha ett sådant ordförråd att jag kunde tänka i just de termerna, finns minnet och känslorna starkt kvar inom mig.

Scharlakansfeber

Fem år senare, sommaren 1954, blev jag sjuk och inlagd på sjukhus igen. Efter bara några dagar kom min drygt ett år yngre syster också dit. Vi hade fått scharlakansfeber…

På Epidemisjukhuset i Lund låg flera barn med samma sjukdom. Det vanliga var att man fick komma hem efter elva dagar fick jag veta. Men jag fick ligga kvar där i en hel månad. Kanske blev jag sjukare än de andra barnen på grund av att jag då hade en allergisk sjukdom (den försvann när jag blev vuxen).

Jag och min lillasyster hade varandra, och vi lekte med de andra barnen. Jag minns inte att vi var så värst sjuka. Men när sjuksystrarna kom in i rummet, då fick man skärpa sig. Man skulle ligga stilla och tyst i sin säng.

Våra föräldrar fick inte besöka oss, vad jag minns. Men de skickade godis till oss. Min lillasyster åt upp sitt genast, men jag sparade mitt i ett kuvert. Delade det i små, små bitar, för att det skulle räcka länge.

På kvällarna kom en sjuksyster, i sin stärkta blå klänning, sitt vita förkläde och sin vita mössa, in och röt. Nu var det natt, alla skulle vara TYSTA! Och så släckte hon lampan och gick.

En natt grät min lillasyster där i sin säng. Hon var ju liten; hade ännu inte fyllt sju år, och längtade hem till mamma och pappa. Jag smög upp, tog mitt kuvert med godis i, och tassade bort mot min systers säng i andra änden av det stora rummet. Jag ville trösta henne; ge henne något gott. När jag var halvvägs kom en sjuksyster in genom dörren. När hon såg mig stå där, började hon skälla på mig. Jag blev så rädd att jag tappade kuvertet, och alla godisbitarna flög ut över golvet. När sjuksystern såg det, och såg min gråtande lillasyster, lugnade hon sig. Hon mumlade något om att jag skulle plocka upp bitarna och gå och lägga mig. Och så gick hon. Jag blev mycket lättad. Jag hade trott att jag skulle få ett hemskt straff.

För straff kunde man få. En liten kille hade busat och skojat lite med oss flickor en kväll. En sjuksyster rullade då ut hans säng ur rummet, och så fick han ligga alldeles ensam där ute i mörkret. Vi hörde hur han grät. Men vi kunde ingenting göra.

En dag var det en flicka som inte orkade äta upp sin mat. Då tvingade två sjuksystrar i henne den. Den ena höll fast hennes armar och hennes huvud, så öppnade de hennes mun, och så tryckte de in maten. När de hållit på en stund kräktes flickan ut alltihop över matbordet. Det var fruktansvärt att se. Flickan var inte mager, tvärtom; jag minns att jag tänkte att varför tvingar de i henne mat, nog klarar hon sig ändå…?

Jag har en känsla av att det var just för att hon var tjock, som de gav sig på henne och var så elaka. Jag har ett svagt minne av att de sade något om att det ju syntes att hon minsann kunde äta; att hon bara gjorde sig märkvärdig…

Vi fick injektioner med penicillin några gånger om dagen. En sjuksyster kom in med ett antal stora sprutor, sade till oss att vända upp rumporna, och så tog hon sats och högg en nål i oss, en efter en. Alla hade ett stort blåmärke med massor av små röda prickar på ena skinkan. Sticket gjorde ont, och jag minns att jag var öm där bak. Men man vande sig.

En dag skulle sjuksystern ge en lite äldre flicka i salen en spruta. Flickan vrålade. Det visade sig att nålen på sprutan varit böjd i änden. Den gången bad sjuksystern faktiskt flickan om förlåtelse…

Höst

Då när jag låg där på Epidemisjukhuset, gick sommaren mot sitt slut. När jag äntligen kom hem hade min syster och mina klasskamrater redan gått några dagar i skolan. Jag skulle börja i andra klass i småskolan, min lillasyster hade just börjat i första.

Jag minns att jag kände mig annorlunda; ja, vuxen på något sätt. Jag hade under en tid fått se delar av en värld jag inte vetat att den fanns. Min lärarinna i småskolan var snäll och mild. Mina föräldrar hade en mycket modern; för den tiden ovanlig syn på barnuppfostran. Gjorde jag något dumt fick jag inte en örfil, som flera av mina kamrater, utan de förklarade, och ledde på så vis in mig på bättre tankar. Den närmast militära disciplin som rådde på sjukhuset var helt ny för mig. Jag hade ändå klarat av en hel månad där.

De flesta av sjuksystrarna var hårda och barska. Men det fanns en och annan som var snäll. Jag minns en syster; hon var så snäll och glad, och hon pratade och skrattade med oss. Och så vek hon sjuksystermössor åt oss. De riktiga mössorna var av vitt tyg, men hon vek de här i papper. De blev så fina! Jag sparade min; tänkte ha den när vi kom hem. Så kunde vi leka sjukhus på riktigt! Men när jag kom hem och gick igenom mina leksaker, fanns mössan inte där. På sjukhuset ”röktes” de personliga saker man hade haft med sig, innan man fick ta hem dem, för att hindra smittspridning. De måste ha kastat min mössa då. Jag blev mycket ledsen för det…

Ett sjukhus någonstans i Lund runt 1915..

Åren gick. Jag blev vuxen.

När min äldsta dotter, född 1967, var två år så fick hon feberkramp och fick åka ambulans till lasarettet. Efter någon timme försökte personalen övertala mig att åka hem, och lämna min lilla dotter ensam på sjukhuset. Jag vägrade. Förutom att hon var ett litet barn, hade hon varit medvetslös och hon hade fortfarande hög feber. Skulle jag lämna henne ensam då? Minnena från min barndoms sjukhusvistelser steg upp inom mig. Jag ”skruvade” fast mig i stolen invid min dotters säng.

Det blev en kamp på många timmar. Gång på gång skickades ny personal in för att övertala mig. Till sist gav de upp. Och jag fick ta med mig min dotter hem framåt natten. Att jag skulle kunna stanna kvar hos henne där på sjukhuset, var otänkbart…

När min yngsta dotter, född 1969, som tvååring fick krupp och vi fick åka in till lasarettet, beredde jag mig på en ny kamp. Jag hade ju i färskt minne hur det varit två år tidigare. Men till min stora förvåning rullade sjukhuspersonalen istället, utan att ens diskutera det, in en säng till mig!!! Först nu, i början av sjuttiotalet, hade tiderna förändrats, och man hade fått en annan syn på det här med barn och deras behov…

Omslaget