Åren 1709 - 1712 i Kågeröd m.fl. socknar

- Bengt Nordahl -

Missväxt, krig och pest kännetecknar dessa år. Vintern 1708-1709 hade varit den kallaste i mannaminne, och efter dåliga skördar 1709 blev försörjningsläget besvärligt i stora delar av Europa. Sommaren samma år förlorade ju också Karl XII slaget vid Poltava. I Skåne blev situationen särskilt besvärlig. En dansk armé landsteg den 1 november 1709 vid Råå fiskeläge för att göra det sista försöket att återta de förlorade provinserna. Detta slutade som bekant med danskt nederlag vid Helsingborg den 28 februari 1710.

Många döda 1710

Efter att danskarna dragit sig tillbaka till Sjælland, lämnades stora delar av den svenska armén kvar i Skåne som skydd mot ett förnyat danskt anfall. Det medförde att stora mängder soldater förlades i städernas fästningar, och på landsbygden inkvarterades ryttare och soldater hos bönderna. Fältsjukan  är ett gemensamt namn på alla de sjukdomar som spreds i samband med de otaliga krigen, men den förknippas nog framför allt med dysenteri och fläckfeber. Den grasserade under denna tid bland soldaterna på båda sidor om Öresund och spreds till civilbefolkningen. Konsekvensen härav kan man utläsa vid genomgång av året 1710 i Kågeröds kyrkobok. Året innan hade 30 personer avlidit, vilket var mer än normalt, men 1710, året för slaget vid Helsingborg, var dödstalet 75. Därav var 14 som det står ”af Krigsstaten”, medan inte mindre än 61 var ”af Församblingen”. De senare utgjordes av 28 barn, 13 män och 20 kvinnor. Ibland dog flera personer i samma familj som på hemmanet Nygård, där Nils Larsson begravdes 17/4 och ”Sl Nils Lars Hustru (Lusse) och barn” 8/5. Barnet var sonen Nils som föddes postumt och döptes den 1 maj, och den 22 i samma månand begravdes brodern Jeppe Larsons hustru från samma gård. Samma år dog även Erik Herlins komminister i Kågeröd, men det var inte förrän den 6 november: ”Comminister Ehrewyrdige och wällärde Hr Lars Hofström i Herranom insomnade Dom 22 Post Trinitatis.”

Om soldaterna får vi som regel veta på vilken gård de var förlagda, men sällan vad de hette. Dock namnges ”soldat nne Arfwed Nilson ifrån Knutstorp” som begrovs den 30 mars. Även korpralen Jon Bärg ifrån Biärnarp namnges, medan det bara står ”en Rustmästare ifrån Hästahagen”. De första som dog var två soldater begravda den 25 mars, mindre än fyra veckor efter slaget vid Helsingborg, medan den siste var en soldat ifrån Pär Hindzes i Kågeröds by den 19 juni. När man jämför statistiken över döda i grannförsamlingarna Ekeby, Halmstad, Sireköpinge och Stenestad finner man likartade förhållanden där. I Halmstad dog endast fem personer 1709, medan 40 uppges döda 1710. Av dessa befinnes blott ett fåtal vara ej namngivna musketerare och ryttare tillhörande olika regementen, medan den övervägande delen utgjordes av namngivna församlingsbor

Vad menas med pest?

I vidare betydelse avsåg ordet ”pest” en utbredd sjukdom som orsakade stor dödlighet, men vanligen lägger vi i begreppet en infektion som sprids av bacillen Yersinia pestis. Med loppor som mellanvärd angriper den däggdjur, särskilt gnagare och människor. Pesten grasserade under varmare årstider, för fram mot vintern då kylan satte in dog råttornas loppor. Den kunde uppträda under formerna böldpest, lungpest och blodpest(blodförgiftning), och      de två sistnämnda formerna ledde förr nästan alltid till döden.

Under mitten av 1300-talet drabbades  Europa och Asien av en pandemi som går under namnet digerdöden, och som antas ha varit en lungpest. Heliga Birgitta sa att pesten var “Guds vrede över människornas synder”, och enda möjligheten att stoppa pesten var att blidka Gud. Martin Luther utgav 1527 sin pestskrift  ”Ob man vor dem Sterben fliehen möge”, vilken utkom i ny version i svensk översättning 1711 (Om man för döden i Pestilens Tider fly må?). Han skriver att pesten var guds straff för våra synder, och att den orsakades av smitta och gift som fördärvade luften. Erfarenheten lärde, att pesten spreds genom kontakt med smittade personer eller varor. Världsliga medel som kunde hjälpa var enligt Luther att röka hus, gårdar och gator för att rensa luften samt att undvika de rum och personer, som var angripna av pesten. Verkligt effektiva medel emot den dödliga farsoten saknades dock, och stora delar av befolkningen kunde på sina håll dö ut.

Sista gången pesten drabbade vårt land

I äldre tider härjade pesten vissa år svårt i vårt land  Det berättas att den grasserade i Källs Nöbbelöv och Felestad 1630, men den sista epidemin hade vi i Sverige åren 1710-13, alltså för 300 år sedan. Denna uppges ha haft sitt ursprung i Transsylvanien 1701 och kom via Baltikum till Stockholm, dit den anlände hösten 1710, och en knapp tredjedel av stadens befolkning eller 22 000 personer beräknas ha avlidit. Därifrån spreds den sedan ut över landet, och man anser att den blossade upp i Karlskrona under senare delen av oktober, samtidigt som den svenska flottans fartyg återvände dit och började förberedas för vintervilan. Soldater och båtsmän skickades då hem till sina hemorter i södra Sverige. Därvid spreds sjukdomen främst i Blekinge. Guvernören i Skåne, Magnus Stenbock, utfärdade den 28 oktober 1710 en pestordning, och han försökte helt stänga Skånes gränser genom att placera ut ryttare och bönder som pestvakter bl.a. vid Margaretetorp och Loshult i norr och Skräbeån i Villands härad i öster, Ivösjöns utlopp i havet, som korsas av huvudvägen mot Blekinge. De skulle stoppa alla som inte var försedda med ”sundhetspass” (friskintyg). Hemvändande båtsmän och andra som kände till obevakade småvägar gjorde dock gärna en omväg för att inte bli stoppade och riskera att bli rökta och få några ”ligge-dagar”, dvs bli satta i karantän. Från Göinge omtalas att rökningen kunde ske i befintliga badstugor, men där inga sådana fanns skulle man vid vaktställena upprätta "wähl tätte giorde hyttor af Rijs eller annat" för rökning av misstänkta resenärer. Främst var det nog de resandes kläder och bagage som skulle rökas, men i så fall fick man väl beordra dem att klä av sig. Lämpliga ingredienser till "rökverket" var bl.a. tjära, beck, harts, malört, enris, salpeter och svavel. Man satte också ut pestvakter vid smittade gårdar och byar. Folket i dessa gårdar skulle hållas isolerade och tilläts inte att resa någonstans, men soldaterna som hållit vakt förflyttades ofta till osmittade områden, varigenom sjukdomen spreds.

Amiralen Cornelius Ankarstierna tjänstgjorde vid flottan i Karlskrona men bodde annars i ett korsvirkeshus vid det raserade Knutstorps slott i Kågeröd. Den 14 juni 1711 utbad han sig respass för sin hustru, en dräng och en piga hem till Knutstorp. Amiralen hoppades att de skulle kunna göra sin resa "uthan någon molest eller uppehåld", helst som ingen smittosam sjukdom längre grasserade i Karlskrona. I september skickade amiralen hem ytterligare fyra tjänare till Knutstorp. Han önskade att de "frit och utan hinder må tillåtas att passera", eftersom de kom från en "frisk ort" och på resan inte skulle "gå i huusen". I ett friskintyg bedyrade amiralitetsläkaren doktor Tranasus, att de "inthet med någon smittosamb siukdomb, heller fahr soot äro inficerade, heller här uthi något smittat huus warit".

Pesten i Kågeröd

Den 28 augusti 1711 meddelade amiralinnan på Knutstorp, att den dräng som hon haft med sig från Karlskrona hastigt avlidit i smedjehuset vid herrgården och strax därpå blivit nedgrävd i backen som ett pestoffer, varefter ryttare och bönder ställts på vakt omkring gården. Samtidigt omtalade hon, att drängen redan före avresan från Karlskrona "een rum tijd och några weckor warit siuuklig och opasselig". Hon menade tydligen, att detta talade emot pesten som dödsorsak, eftersom de pestsjuka dog snabbt, oftast redan efter ett par dagars sjukdom.

I Kågeröds socken skördade pesten detta år 85 personer, vilket framgår av Kågeröds kyrkobok, där prästen 1711 summerar: ”Utj framledne åhr äro döde 18 personer, som äro begrafne i retta Kyrkiogården wed Kyrkian, af farsoten afledne 85 menniskior, som äro begrafne i den nya Kyrkiogården.” Detta är tyvärr de enda upplysningar kyrkoherden Herlin ger i kyrkoboken om pesten i Kågeröd, ingen namngiven person, ingenting om när farsoten började eller slutade, inte heller vilka delar av socknen som drabbades och var den nya kyrkogården var belägen. Man kan förklara Herlins handlingssätt med att kyrkoboken vid denna tid främst var en protokollsbok över kyrkliga ceremonier, och att de 85 människorna blivit begravda utan dylika ceremonier på en annan plats, och var denna s.k. nya kyrkogård låg var ju då allom bekant. Hans nonchalans att inte namnge de döda kan man däremot inte försvara.

Luggude härad i Skåne hade samma år drabbats hårt av pesten främst under månaderna juni och juli. I Allerums församling dog enligt uppgift 500 personer, och värst utsatt var Domsten. Det sägs, att endast tre personer överlevde där, men uppgifterna verkar något överdrivna. Dock dog det enligt min beräkning sammanlagt 441 personer i församlingen åren 1710-11, vilket är ungefär tiodubbelt mot normalt, men alla var nog inte offer för pesten.

Eftersom man vet så litet om var och när pesten härjade i Kågeröds ganska vidsträckta socken är det svårt att fastställa, om smittan kom från de tidigare pestsmittade delarna av Luggude härad, till vilken ungefär hälften av socknen hörde. Eller hade smittan spridit sig från smedjehuset vid Knutstorp till övriga delar av socknen, trots att man enligt uppgift låtit bränna upp nämnda hus med allt som fanns i detsamma. Detta var nog inte så vanligt förekommande, fast det är känt att det i Onsjö brändes ett ensligt beläget torp, när alla i huset avlidit. Det saknas dock uppgift om i vilken socken detta ägde rum.

Alternativet att smittan kom ifrån Knutstorp är nog mest troligt, eftersom flera närliggande gårdar belägna väster om godset tycks vara bland de först drabbade, och två av dessa var Assartorp och Benarp. Det är inte känt var smedjehuset var beläget. Låg det vid herrgården eller möjligen där Uppsala smedja ligger, fast namnet Uppsala dyker inte upp förrän senare. Närmaste grannar till gatehusen Uppsala och Stockholm bör väl i så fall ha varit just gårdarna Assartorp och Benarp, vilket lätt kan konstateras vid en blick på kartan. Tack vare de processande bönderna Tufve Nilsson på Kongaö och Lars Nilsson på Nygård kan vi i tingsprotokoll från Rönnebergs härad läsa om hur de bägge gårdarna drabbades av pesten senast i början av september 1711. Tufve stämde Påhl Jönsson på Benarp och en del andra, bl.a. änkan Catharina och pigan Svenborg, för en del förkommit gods efter Mickel Nilsson och dennes hustru Hanna Åkesdotter på Assartorp. Det bör noteras, att Lars och Mickel Nilsson var bröder, medan Hanna var dotter till Tufve Nilssons hustru Pernilla i dennes tidigare äktenskap med Åke Olsson på Assartorp.

I ett annat protokoll får vi veta, att ”Benarp och Assartorp ligger strax utmed varandra vid pass muskötskotts avstånd”. Assartorp liksom Västerslöv är ju sedan länge borta, men ungefär 200 meter från Benarp mot Uppsala smedja finns det tegelrester där gården legat. Det omtalas att pesten härjade i bägge gårdarna, och att alla i Assartorp dog utom pigan Svenborg Bengtsdotter och en gosse Anders, och när pigan Svenborg gick därifrån, låg det sex lik i huset, vilka var Mickel Nilsson, hustrun Hanna Åkesdotter och deras sex barn. Då kom häradshövdingen Petter Tolsten samt prästen i Kågeröd (Erik Herlin?) ridande till Benarp och befallde inhysesänkan Catharina Risenkrants och pigan Tyra, att de skulle gå till Assartorp och lägga liken i kista och begrava dem med hot om straff, om de inte gjorde det. Denna order åtlydde Catharina, som med hjälp av gossen Hans, drängen Mårten och stundom pigorna Tyra och Svenborg begravde mannen, dess hustru och sex barn, vilka de lade i kista, svepte och kastade jord på.

Sedan allt folket var utdött och Assartorp var ”manlöst”, hade Lars i Nygård som ju var bror till salige Mickel i Assartorp kommit och bett dem taga det bästa ur huset och förvara det, vilket de också gjorde. Tillsammans med pigan Svenborg, som tidigare legat sjuk, tog Catharina ut mannens och hustruns kläder, vilka de bar in och lade i en loge i Benarp. De tog även en kittel, grytor och två sängdynor och bar till Benarp. Alla dessa varor hade sedan överlämnats till Tufve Nilsson på Kongaö. Catharina berättade också, att när Mickels hustru i Assartorp var sjuk, kallade hon Jöns Påhlssons kvinna Pernilla Persdotter till sig och gav henne 13 daler penningar, ett silverkors och flera andra värdesaker, som hon först lade i hustruns kista, och när de var döda tog hon det hem till sig. När sedan även Pernilla (som tydligen smittats av Mickels hustru) och Jöns Påhlsson på Benarp var döda, tog sonen Påhl penningarna och sakerna och lämnade till Tufve Nilsson, vilket han även medgav var sant. Det var barnen som dog sist, och som mormor till dem var det Tufves hustru som ärvde familjen på Assartorp, medan Lars i Nygård inte ärvde något. Detta framgår av ett tingsprotokoll från 17/6 1712.

På grund av smittrisken fick inga friska besöka en sjuk, vilket ju Jöns Påhlssons hustru hade gjort. Man skulle så skyndsamt som möjligt begrava de döda långt från människoboningar och oskadliggöra deras gång- och sängkläder. De döda fick således inte begravas å den vanliga kyrkogården, och i Kågeröds kyrkoarkiv finns en kunglig kungörelse från 1710, i vilken det heter: ”När någon utav denna farsoten avlider, måste den döde genast, utan någon svepning eller ringaste andra ceremonier, gravöl, process, bårkläde eller annat slikt, skaffas till jorden utom staden, och på landet i närmaste avsides backe, och där tillika med sina gångkläder djupt i jorden nedgravas och med jord betäckas.”

I Stockholm lär det ha förekommit, att anhöriga smög till kyrkogården på natten och begravde sina pestdöda för att de skulle vila i vigd jord. Det är ju förståeligt, eftersom det endast var självspillning och brottslingar som annars inte fick begravas på kyrkogården, och det ansågs vara viktigt för den avlidnes salighet att få vila i vigd jord. I många socknar vigde man därför en plats för farsotens offer, en särskild s.k. pestkyrkogård.

Det omtalas vidare, att tre personer hade blivit ”införda uti Assartorp som skulle vara sjukvakter”, och två av dessa dog, vilka uppges ha varit husmannen Bengt och hustrun Lusse. Catharina skötte boskapen och körde den ut och in till Mårtensmäss. Man hjälptes åt att tröska en del av säden, vilket även bonden Anders Gudmunsson på Risagården hade gjort. Catharina berättade, att när de lämnade Tufve varor, begärde hon att han skulle betala henne för att hon begravt liken och skött boskapen. Catharina Risenkrants och hennes medhjälpare tillerkändes nu två daler smt för varje lik de begravt samt fyra daler, för att de vårdat sig om kvarlåtenskapen och sett till boskapen i några veckors tid. Denna ersättning, tillsammans 20 daler, borde Tufve ofördröjligen betala ”eller undergå execution”.

I dessa tingsprotokoll omnämnes 12 personer som dog i pesten, vilka är till namnet kända. Dessutom står det ”ty samma tid låg pigan Swenborg siuk, och tillförne hade hon warit med at begrafwa man, hustru och barn till tio personer”. Uppgiften är något svårtolkad, varför det är svårt att avgöra hur många pesten skördade i denna del av socknen. Gården Fågelsång som även hörde till Rönnebergs härad låg inte långt från Benarp, och vi vet att pesten även drabbade denna gård tack vare drängen Boo Johansson i Axelvold, som uppges född 1688 på Kråkemöllan och död 1768 i Skipadrätten. Han stämmer Knut Johansson och Kirstina Ola Svens i Fågelsång mfl för några saker, som hans saliga moder Elsa efterlämnat. Modern hade bott inhyses där, när hon ”förleden sommar” dog av den smittsamma sjukdomen, och då hade han inte kunnat komma dit av denna anlednng. Troligen var det fler än Boos mor som dog i Fågelsång, där åbon 1709 hette Åke Pärsson, fast han bodde kanske inte kvar på gården 1711, och han dog 1722 som inhyses på gården Bökarp. Kirstina som stäms av Boo Johansson var också instämd av Anders Gudmunsson på Risagården, men då står det änkan Kierstina Svensdotter. Kan man tolka det som att hon var änka efter Ola Svensson? Hon tilltalas för ”fästerättigheter och likstohl efter Pästeolyckan”. Troligen hade även gården Risagården drabbats av pesten, för det verkar troligt att Anders Gudmunssons hustru Gertrud Persdotter dog vid denna tid. Anders Gudmunsson fick tydligen det sista barnet med henne 1703, och när hans nästa barn föddes 1713 fick det namnet Gertrud.

I ett fall från 5/5 1712 i Luggude dombok instämmer änkan Catharina Bengtsdotter i Benarp avlidne klockaren Jöns Påhlssons arvingar i Kågeröd, svågrarna klockaren Arvid Persson och Johan Herlin, till laga ansvar för 22 daler i kontanta penningar. Dessa hade Catharina lämnat till "deras saliga Swärmoder at förwara". Vem Catharina var änka efter, har jag inte lyckats avgöra, men hon kan ha varit samma person som Catharina Risenkrants i domfallen vid Rönnebergs tingsrätt, och vem var hon? Det verkar troligt att  hon var syster till den avlidne klockarens hustru Kristina Bengtsdotter. Klockardottern Sophia Jönsdotter hade 27/4 1710 gift sig med Arvid Persson Hall, som kom att bli den nye klckaren, och svågern Johan Johansson Herlin gifte sig 13/4 1709 med Anna Jönsdotter i Kågeröd. Hon var född före kyrkobokens början och visar sig vara en äldre syster till Sophia. Man kan undra om Johan Herlin var släkt med kyrkoherden Erik Herlin, vilket nog är mindre troligt. Svarandena uppgav att deras svärföräldrar gjort rätt för sig innan de dog, och käranden Catharina Bengtsdotter kunde inte visa tillräckliga bevis, trots att hon inkallat vittnen. Den gamle klockaren hade dött i pesten, varför han inte heller upptages bland de döda i kyrkoboken. Hans hustru Kristina Bengtsdotter ansågs dock inte vara död av pesten, för hon upptas som begravd den 1 september såsom klockarens inte namngivna hustru. Senare samma månad bör mannen ha avlidit.

Jöns Bengtssons hustru Anna Holgersdotter från Olstorp (dotter till Holger Hinsesson i Kågeröds by) vittnade, att hon en gång hade kommit till Benarps vång, när det fanns vakt vid Benarp. Catharina hade då kommit ut och sagt åt henne att gå till klockaren och be honom samla ihop hennes kläder i ett bylte, och av hennes penningar skulle han betala tre mark till Jöns Hattmakare i Landskrona och själv behålla tre mark. Om det blev några penningar över skulle han slå in dem i ett förkläde och förvara dem. En man vid namn Sven Bengtsson vittnade också och omtalade därvid, att han på Catharinas begäran en gång gått till klockaregården, och då var det vakt både vid Benarp och klockaregården.

Svarandens vittne Sven Nilsson i Damsgården berättade, att när klockarens hustru dog stod han vakt vid Benarp. Det måste ha varit i slutet av augusti. Catharina hade då sagt till Sven att be klockaren svepa hennes kläder i ett bylte. Det var en rock, ett förkläde, två ”törekläde” och en mössa, samt tre mark penningar, som han sedan skulla skicka till henne. Sven uppger, att när han kom till klockaregården var alla sjuka. Eftersom klockaren dog i pesten upptas han inte som avliden i kyrkoboken, men den 2 oktober var han förvisso död, för då meddelar kontraktsprosten biskopen, att klockaren i Kågeröd var med döden avgången. Vilka det var mer än klockaren som låg sjuka i klockaregården går dock inte att avgöra, och inte heller vilka som dog. Kanske drabbades något av klockarens hemmavarande barn eller någon bland tjänstefolket. Svaranden Arvid Persson och hans hustru hade tidigare bott i Ekeby, där Arvid varit blytäckare, och han flyttade väl inte till Kågeröds klockaregård förrän svärfadern var död. Amiralen Ankarstierna föreslår honom den 15 oktober för biskopen som klockare efter den avlidne Jöns Påhlsson.

llaren Per Svensson i Blekeskära mölla avled också under peståret. Hans namn förekommer i en  process vid hösttinget 1712, där även ”salig Jöns Jönsson” i Kågeröd figurerar. Tvisten gäller försålda oxar till ”salig Möllaren Per Swensson”. Samma år stäms Rasmus Jepsson i Munkagårda vid tinget av ”salig Per Swensons enka”, som hette Elna Svensdotter, och fjärdedag pingst gifter hon om sig med den nye möllaren Jacob Larsson.
                      Blekeskära som liksom närbelägna Fågelsång inte låg långt från Benarp hörde dock liksom kyrkbyn till Luggude härad. Jöns Jönsson upptas i mantalslängden som åbo på Kågeröd nr 5 år 1710, samma år som hans sista barn döptes. Både Per Svensson och Jöns Jönsson dog med säkerhet i pesten, men hur många fler som dog i deras hushåll går inte att avgöra. Troligtvis dog barn, men det är bara i Assartorp som dessa omtalalas. Bland andra gårdar i närheten av Benarp kan nämnas Västerslöv, som inte nämnes i något protokoll. Före pesten hette åboarna där Nils Olsson och Åke Andersson, och bägge fick barn strax efter peståret, varför farsoten kanske inte drabbade gården. På gården Hästahagen inte långt från Risagården försvinner åbon Oluf Persson vars hustru hette Boel. 1712 vigdes Lars Olsson och Boel Olsdotter i Hästahagen, och kanske var Boel Olsdotter änka efter Oluf Persson som kan ha dött av pesten..
                      Föruton prästgården, de pestdrabbade gårdarna klockargården och Kågeröd nr 5 fanns hemmanen Kågeröd nr 1 med Per Hinseson och Kågeröd nr 4 med brodern Holger Hinseson i Kågeröds by. Säkerligen drabbade pesten förutom klockaren och Jöns Jönsson även andra i byn, husmän, hustrur, barn, inhyses och tjänstefolk i gårdar och gatehus. Att Per och Holger Hinseson överlevde är säkert, för de dog 1728 respektive 1727, och 1726 dog Per Hinsesons hustru Johanna. Holger Hinsesons hustru Bengta Svensdotter bodde som änka hos dottern Christiin på Risagården, där hon dog 1740 ”född i Wiered 1658, warit gift i Kogeröd by med Holger Hinseson, som för detta är död, i 50 åhr, gl 82 åhr”.

Pesten i Svalöv

Grannsocknen Svalövs kyrkobok innehåller visserligen ganska många fakta om pesten i denna församling, men uppgifterna är svårlästa och svårtolkade. Den förste som uppges ha dött av pesten var tydligen Toste Olsson i Snogebäckshus, vilket inte låg särskilt långt ifrån Assartorp och de andra gårdarna i den del av Kågeröd som gränsade till Svalöv. Han dog redan den 22 augusti 1711, och något tidigare hade hans 12 år gamla dotter Bente avlidit. Som jag tolkar det står det att Toste förmodades död av den smittsamma gångbara farsoten, och att han på befallning av häradshövdingen på Axelvold blivit begraven uti backen eller åkern. Häradshövdingen Petter Tolsten avled själv på Axelvolds gård ett år senare, nämligen den 23 augusti 1712 vid 47 års ålder, och han uppges begraven tisdagen den 23 september. Det står i någon skrift, att han dog av pesten, vilket verkar underligt med tanke på att man väntade en månad med begravningen, och dessutom nämnes inget därom i kyrkoboken.

Toste Olssons död verkar tidsmässigt sammanfalla med dödsfallet i Knutstorps smedhus, men den egentliga epidemin i Svalöv inträffade tydligen ett år senare. Det står nämligen i kyrkoboken att pesten begynte den 3 oktober 1712 till Jöns glasmästare i Norra Svalöv. Dennes 13-åriga dotter Dorothea  begravdes den 5 oktober, men det nämnes ingen dödsorsak. Däremot står det följande: ”I samma månad dog pastorns hustru d 22, pastorn (Per Clivin) d 25 och Dito 2ne af hands barn. Så der dödde inalles i Nårra Swallöv by 38 Menniskior. Til Thorsten Nils i Karatofta döde han och dotter och sonen och Suön Pärs boende i den ena gården döde d 4 och ingen mer der i byn. I Nijde Huset döde 2 stycken. I Snogebäcks huset döde och der begrofs Mannen Tåste.” (Den senare uppges ju dock ha dött redan den 22 augusti 1711.) Om vi summerar de 38 som dog i kyrkbyn och övriga som uppges döda i pesten får vi summan 45. Kanske var det fler, men tydligen lyckades man begränsa smittan till i stort sett bara två byar.

Tvisten mellan Herlin och Abelin

I Lunds stifts herdaminne berättas om hur pestsmittan vid herrgården också gav anledning till en tvist mellan Kågeröds kontroversielle kyrkoherde Eric Herlin och kyrkoherden Sigvard Abelin i Konga. Amiralinnan, vars man tydligen var kvar i Karlskrona, hade blivit upprörd efter den senaste tidens händelser och önskade få någon tröst av Guds ord. Hon hade berett sig att med sitt folk begå nattvarden och hade skickat bud därom till Herlin, som med omtanke om egen säkerhet vägrade komma. Enligt amiralinnan avsade han sig i ett brev ”aldeles sig töras komma til gården, endoch ingen der sjiuk war”. Kay Hansén tolkar det emellertid som, att Herlin hade vägrat att fara dit under förevändning, att han riskerade att inte släppas därifrån igen, eftersom gården var inringad med ryttarevakt. Amiralinnan hade då i stället skickat bud till Abelin i grannsocknen. Denne var villig, men vid ankomsten befann sig Herlin före honom vid herrgården och förbjöd Abelin göra tjänst där. Herlin anmälde honom också för domkapitlet i Lund, som dock medgav Abelin få betjäna herrgården. Kay Hansén skriver emellertid, att domkapitlet ålade Abelin att inte befatta sig med pastoralvården i Kågeröd. Efter denna episod kom Herlin aldrig mer på god fot med vare sig  herrskapet på Knutstorp eller sin granne Abelin i Konga. Det har framkommit, att Herlin köpte säterirusthållet Dragesholm i Stenestad 1713, och på grund av sjuklighet överlämnade han 1717  pastoralvården till svågern Magister Jöns Klint. Det kan också noteras, att Herlin enligt nedan haft en komminister under och efter peståret 1711.
På vissa större pestdrabbade orter hade man både pestpredikant och pestdoktor som skulle göra hembesök hos pestsjuka. När pestprästen i Malmö själv dött i pesten 1712 och ny behövdes, gick det (enligt Bodil Persson) ut en förfrågan till dåvarande komministern i Kågeröd, Herr Arnæus, som tydligien efterträtt den 1710 avlidne Lars Hofström. Han ansåg sig dock inte vara lämplig för pesttjänsten och förklarade, att han inte hade någon lust efter alla de svårigheter han haft föregående år med pestfolket i Kågeröd. Därtill hade hans krafter försvagats av allt rökandet, vilket tydligen även förekommit i Kågeröd.

Konklusion

Dessa sidor har huvudsakligen handlat om processande i samband med dödsfall efter att pesten drabbat Kågeröds socken. Tack vare dessa tvister har pesten kunnat lokaliseras till en del gårdar i Rönnebergs och Luggude härader, men bara i enstaka fall får man veta vilka de avlidna var. Tyvärr saknas dessutom tingsprotokoll från dessa år för Onsjö härad, dit en stor del av socknen hörde. Eftersom det i de flesta fall inte förekom arvstvister eller andra rättssaker som resulterade i tingsprotokoll, kan vi inte få kännedom om flertalet gårdar och gatuhus i församlingen som hemsöktes av pesten. Mantalslängderna förekommer sporadiskt från denna tid, varför det är svårt att avgöra förändringar i åbolängderna. I befintliga vigselnotiser från tiden efter pesten står inte kontrahenternas civilstånd, och kom kvinnan från annan socken finns ju notisen inte i Kågeröds kyrkobok.

Ska man tro på prästens ord i Kågeröds kyrkobok, finns det en pestkyrkogård i socknen, men ingen har påträffat något protokoll som omtalar var den s.k. ”nya kyrkogården” i så fall är belägen. ”Var är Kågeröds pestkyrkogård?” frågar församligens dåvarande kyrkoherde Kay Hansén i rubriken till en artikel i Öresundsposten 1957. Han efterlyser iakttagelser som skulle kunna bringa klarhet i frågan och menar, att det skulle vara intressant om  platsen kunde återfinnas, så att ett minnesmärke kunde     sättas å densamma. Det är inte känt om han fick några förslag, men han lär ha haft sina funderingar om dess läge. Han nämner i artikeln området mellan Kågeröd och Böketofta, där det förr inte fanns ett enda hus, och för någon församlingsbo lär han även ha pekat ut en passande backe.

Om man följde bestämmelserna i den citerade kungl. kungörelsen från 1710 verkar det dock tveksamt att alla de 85 döda begravdes på en gemensam pestkyrkogård. De avlidna skulle ju genast begravas i ”närmaste avsides backe”, varför det knappast är troligt att man förde de döda från Assartorp till en pestkyrkogård på andra sidan Kågeröd. Min tro är att Herlin med ”den nya Kyrkogården” avser flera mindre begravningsplatser i olika delar i socknen. Kanske fanns en strax utanför dåvarande Kågeröds by, och det är intressant, att det på 1837 års skifteskarta väster om Böketoftavägen finns en inäga, som då var utlagd ”till ny kyrkogårdsplats”, vilket väl dock knappast har något samband med en eventuell pestkyrkogårds placering.

Källor:
Gud verkar med naturliga medel av Bodil E. B. Persson.
Magnus Stenbocks ”Cordan Sanitair” 1710-1712 (om pesten i Skåne-Blekinge)
av doktorand Bodil Persson.
Var är Kågeröds pestkyrkogård?
(artikel i Öresundsposten 4/2 1957 av Kyrkoherden Kay Hansén, Kågeröd.)
Tingsprotokoll från Luggude och Rönnebergs häradsrätter.
Lunds stifts herdaminne.
Kågeröd C:.1, Svalöv C:1
Referenser till tidigare artiklar i samma ämne i Släkt och bygd:
Var är Kågeröds pestkyrkogård? (1995:2)
Mormor ärvde sina barnbarn (1996:1)
Många döda 1710 och 1711 (1996:1)
Kågeröds första svenska kyrkoherde (1998:1)

Bölderna kunde bli stora som gåsägg

Der Doktor Schnabel, pestdoktor från 1600-talet med lång vaxad rock med handskar, ansiktsmask och undersökningsverktyg