Märgelgravar

- Per Olov Ganrot -

Många glada minnen från min barndom hänger samman med märgelgravar, eller ”màrjelháoul”, som vi sa. Det var dammar, som bildats där man utvunnit märgel, kalkrik lera, för att förbättra åkerjorden. Nästan varje större åker hade en. Normalt var det vatten i dem, men torra somrar kunde några av dem torka ut.

Vi pojkar gillade att ströva omkring och upptäcka ”natur”, men till lämpliga strövområden var det rätt långt. I Duvekes skogar fick vi inte gå; trots allemansrätten blev vi bortkörda av godsägaren eller hans jägare. De skyllde på viltvården. En gång blev vi rapporterade till fjärdingsmannen Skog i Kågeröd, eftersom de misstänkte att en granne till godset skickat oss för att bilda kedja och driva rådjur in på hans jaktmark. Lärarna brukade ordna naturstudier i skogen (på rent trots tror jag), men då måste vi gå ordentligt i en lång gåsrad.

Några gårdar hade kvar gammal naturbetesmark, men den var också förbjuden för oss, i princip. Om djuren kom lösa kunde det misstänkas att vi skadat stängslet. Och björnbären, som växte där i stor mängd, borde vi inte röra. De ville kanske ägarna ta hand om och det var viktigt att grannar inte fick anledning att se snett på varandra. På åkrar fick vi inte gå hur som helst och där fanns heller inget spännande att hitta. ”Natur” blev därför stengärdsgårdarna mellan de olika ägorna, ett och annat öppet dike och så förstås märgelgravarna.

Mor tyckte inte om att vi gick till dem, det kunde vara farligt. Vid mitten av 1800-talet hade ett par barn i hennes släkt drunknat i märgelgravar och i Demografisk Databas för Södra Sverige noterar jag att det var en ganska vanlig dödsorsak. När jag själv var i 10-årsåldern hände det med en två-treåring i vår egen by.

Trots mors oro var jag ofta där. Vad som mest lockade var nog djurlivet. Det fanns trollsländor, skräddare som sprang ovanpå vattnet och stora dykarbaggar. I ett par märgelgravar fanns också fisk. Vi kallade dem ”karusser”. Jag trodde det var barnspråk eller bondskt dialektord, men senare lärde jag att det var latin, Carassius carassius, ruda. De var säkert inplanterade, men hade blivit så många att födan inte räckte till och de blev högst en decimeter långa. Vi brukade fånga några med håv att ha i en glasburk som akvariefiskar. I andra märgelgravar fanns vattenödlor (salamandrar) och grodyngel, som vi också hade i glasburkar. Senare skaffade jag riktiga akvariefiskar, guppy och svärdbärare, och hämtade mygglarver och vattenloppor åt dem från märgelgravarna.

I ett par av märgelgravarna häckade sothöns ibland. Det var spännande att smyga dit och titta på dem när de kom fram ur vegetationen. Andra minnen är när vi på höstarna hade kreatur tjudrade i närheten och jag fick uppgift att vattna dem genom att leda dem en och en till märgelgraven. Vattenståndet kunde variera. Slänten, där man kört upp märgeln, var då bra att ha (se nedan).

I min hemtrakt var märgelgravarna inte djupare än att jag kunde bottna, åtminstone nära kanterna. I en av de större i trakten badade vi då och då och där lärde jag mig att simma i elvaårsåldern. Det var ett par mil till havet och under kriget var det inte ofta vi kom dit. På vintern blev det is på märgelgravarna och det var på en sådan jag lärde mig åka skridskor (vi sa köra, för det tyckte vi lät rättare). En gång gick jag igenom isen och även då bottnade jag, fast inte mycket mer.

De flesta av min barndoms märgelgravar är nu borta. De har fyllts igen för att de hindrade det moderna jordbruket. Sedan 1994 är det inte tillåtet, eller kräver åtminstone dispens. Och man får naturligtvis inte fylla dem med bilvrak och allsköns bråte, vilket ibland nog förekom. Många yngre skåningar, utan rötter i myllan, misstänker jag inte ens vet vad märgelgrav är.

Märglingens uppgång och fall

Under medeltiden hade man i Frankrike och England funnit att skördarna förbättrades om man tillförde kalkhaltig lera till åkrarna. Leran innehöll märg eller märgel, som borde finnas i jorden och gav den växtkraft. Hade den förbrukats var jorden utmärglad, tärd och kraftlös. Bruket att tillföra märgel kom senare till Sverige och Linné berättar i Skånska resan 1749 att det förekom i Uppsalatrakten, men inte i Skåne eller på Gotland. Vid Kristianstad hittade han dock en stor mängd uppkastad ”jordmärg” på ett ställe där man gjort vallar. Ingen tycks ha vetat hur nyttig den kunde vara. Linné förstod att märgel neutraliserade syra i jorden och tänkte väl att det kanske inte behövdes i Skåne. Han beskrev också hur man med ättika eller skedvatten (salpetersyra) kunde avgöra ifall lera innehöll märgel. Gjorde den det, fräste den upp och skummade när man hällde syra på den.

När agrara revolutionen bröt in i början av 1800-talet och många skånska gods avhyste arrendegårdar tog de också upp modernare brukningsmetoder från kontinenten (S&B 2005:2). Bland dem ingick att tillföra märgel och det blev förstås statarna som fick göra jobbet. Efter enskiftet började även självägande bönder göra så. Det kan man se av att märgelgravarna fanns i de åkrar, som uppkom genom skiftningen. Eftersom min hemby i Halmstad skiftades 1840-60 bör det vara då min barndoms märgelgravar började grävas. Det var gammal ljunghed och utdikade al- och vasskärr, som odlades upp. Översta jordlagret var väl surt och gav klen skörd (S&B 2006:1), men under fanns lera med märgel. Det var inte små kvantiteter som gick åt. Några hundra kubikmeter per tunnland borde man sprida, enligt dåtidens kunskap. Effekten skulle då vara ett par decennier.

Märgeltag (M ä r g e l g r a f), plats, där genom gräfning eller schaktning märgel blottas och upptages för användande till jordbruksbehof. Märgeltag anläggas dels i backsluttningar, dit märgeln höjer sig, dels på jämn mark. De gäras 5, 10 eller flera fot djupa alltefter behofvet och tillgången på märgel samt djupet, på hvilket denna träffas. Märgeln är nämligen i de flesta fall betäckt af icke kalkhaltiga jordarter, af flera eller färre fots mäktighet, hvilka först måste genomgräfvas. På jämn mark såsom i Skåne merendels är fallet, göras märgeltagen fyrkantiga eller aflånga, med långsluttande uppkörsväg, ungefär så, som fig. anger. Sedan jordens kalkning nu i allmänhet sker billigare med kalk än medelst märgel, ha märgelgrafvarna i allmänhet lämnats obegagnade och vattenfyllts, så att de bilda små dammar och lämna. mångenstädes ett bra kräftfiske. E. E. H. J. Dft. Ur Nordisk familjebok 1913.

Leran grävdes loss för hand och kördes ut på åkrarna med kraftiga, tvåhjuliga enspännarkärror. De kallades ”gompakärror”, varför vet jag inte, men det var inte bara i vår by man sa så. Märgeln lades först i mindre högar, för att frysa sönder under vintern, och spreds sedan bättre vid vårbruket. Det kallades att ”majla”. Det var naturligtvis ett fruktansvärt slitsamt efterhöstarbete för folk och hästar, ”ett ryslit rälit arbede”, som en bonde från Frosta härad (f. 1861) uttryckt det, enligt en uppteckning. Många gårdar använde säkert tillfälliga daglönare. En kvinna från Skurup (f.1854) har berättat att man märglat ett och ett halvt tunnland på sex dagar med 259 kärrlass. Då var säkert rätt många med om det.

I min födelsetrakt fanns märgeln ganska nära markytan. Det var väl därför märgelgravarna inte blev så djupa. På andra håll gick man successivt längre och längre ner, där kalkhalten var högre. När man gjorde så, bildades en brant vägg, från vilken man kunde få stora sjok att rasa ner. Det blev lättare att lasta så och mindre av det tunga lossgrävandet. Fanns märgel i en sluttning, började man längst ner och nådde stort djup utan att det blev alltför brant för hästen. Rasbranterna kunde bli 3-4 meter eller högre. Stod man intill en sådan och lastade vad som rasat ner, kunde nya ras inträffa. Ganska många märglare begravdes och omkom på det sättet.

Märglingen kulminerade under ett par decennier runt 1870. När järnvägarna kom blev det billigare och effektivare med krossad kalksten från kalkbrott eller kalk från sockerbruk (använd för att rena socker, S&B 2008:2). De innehöll nästan bara verksamma föreningar, medan märgel ofta höll mindre än fem procent.

Sedan mer än hundra år är detta historia. För att ge lite tidsfärg har jag tagit med en sammanfattning av ovanstående hämtad ur Nordisk Familjeboks ”uggleupplaga” från 1904. Jag är förtjust i den torra sakligheten och i språket, som känns både gammaldags och modernt. Och bilden säger mycket. I en annan notis hittade jag att kärran brukade ta 1-1½ kubikmeter. För en åker på fem tunnland behövdes 1.500 kärror eller mer för den då rekommenderade behandlingen. Om bonden och hans dräng själva skulle klara av det med trettio kärror om dagen måste de hålla på i tio veckor. Men så mycket orkade de säkert inte med och märgelgravarna skulle då också blivit mycket större än de var. Kanske var det bara fläckar av åkern som märglades? Om skördarna sedan faktiskt blev större, kan man ju undra om det berodde på märglingen eller på stallgödslingen. Det var det nog ingen som undersökte lokalt och bönderna tog kanske bara efter varandra. Kanske var det mest för lätta sandjordar som märgel var så bra?

Märgelgravarna idag

I våra dagar, när alla talar om biologisk mångfald, har märgelgravarna fått ny aktualitet. Forskare inventerar växt- och djurlivet och har visat att massor av hotade arter är helt beroende av de kvarvarande småvatten och våtmarker som finns. Mest gäller det kanske vattenlevande insekter och groddjur. Märgelgravar beskrivs gärna som öar i havet eller oaser i öknen, odlingslandskapet kan tydligen liknas vid båda. Googlar man på märgelgrav finner man miljöplaner från många sydsvenska kommuner, som beskriver hur de försöker rädda resterna.

Botanister har funnit att floran är mycket olika i märgelgravarna, ofta dominerar en art helt. Det noterade jag när jag var 10-12 år. I en av min barndoms märgelgravar fanns nästan bara gäddnate och runt kanten växte korgpil, i en annan fanns vid kanten ett tätt bestånd av kalmus (en kallasläkting med meterhöga smala blad och en märklig lukt) och hela ytan var täckt av grön andmat, i en tredje fanns bara meterhöga täta tuvor av veketåg med pestskråp vid kanten, i en fjärde ett tätt bestånd av en hög fräkenart, som stack upp en halvmeter över hela vattenytan, i en femte bara sköldmöja med vitsippliknande blommor, i en sjätte bara bladvass osv. Jag tyckte det var konstigt. Ingen kunde förklara varför det var så, men det gjorde märgelgravarna intressantare. Nu förstår jag att de var unga ”habitat”; det tar lång tid att utveckla komplicerade ekosystem. I själva verket var det en slump vilka arter som kom att dominera när graven var ny. Biologisk mångfald gäller därför inte varje enskild märgelgrav, åtminstone inte för växter. Men totalt i hela landskapet kan märgelgravarna kanske anses gynna mångfalden.

Om detta finns säkert mycket mer att säga, men det har jag inte försökt tränga in i.

Märgelgravarna i litteraturen

När jag googlade på ordet märgelgrav, fick jag även ett par litterära träffar från Skåne. En hette utgiven 1989 av Skånes författarsällskap. Bara ett av bidragen berörde något märgelgravar. Resten varierade mycket och det enda gemensamma jag hittat var att antologins 25 författare alla var skåningar. Mycket tål säkert att läsas, men från min utgångspunkt kände jag mig lite lurad. ”Skånsk märgelgrav” i boktiteln syftade på författarsällskapets brokiga sammansättning och produktion.

Det andra verket var en diktsamling kallad Märgelgraven skriven av Carl Magnus von Seth, författare och f d radioman, f 1922. Dikterna vill jag kalla naturlyrik och många av dem anknyter verkligen till märgelgravar. Boken är utgiven 1992. Dikterna går att förstå helt konkret; att jag ändå inte riktigt kan tillgodogöra mig dem beror säkert på mig. Författaren är erkänd och har en stor produktion av lyrik, romaner och barnböcker. Insprängt bland dikterna finns ett antal citat och uppteckningar efter personer, som varit med om märglingen. De förstod jag bättre och har begagnat mig av dem i beskrivningen ovan.