Information och nyhetsförmedling på Sthen Jacobsens tid

- Per Olov Ganrot -

I några artiklar (S&B 2003:2, 2004:1) har jag berättat om ”Skånska kriget” på 1670-talet och senast tog jag upp hur traktens allmoge drabbades (2009:2). Min främsta källa har förstås varit Sthen Jacobsen och hans verk Den Nordiske Kriigs Krønicke. Jag vill nu försöka klarlägga hur han i lilla Kågeröd, mitt i krigets kaos, kunde samla så mycket information och se sammanhang i det som hände. Som vanligt blir det lite sidospår på vägen.

I början av kriget samarbetade Jacobsen med danska krigsledningen (S&B 1997:1), men efter slaget vid Lund undvek han allt sådant och skötte sin prästsyssla. Hans patronus, Knud Thott på Knutstorp, försvann till Danmark och kom inte tillbaka. Han nämns aldrig i krönikan. Det mesta talar för att de inte hade kontakt (se notis nedan) och jag betvivlar att han lämnat information. Jag tror inte heller att ’krigets muntliga tradition’ var källan (två föreslag av krönikans upptäckare). Vardagliga kontakter med församlingsbor och förbifarande ryttarpartier kan inte ha gett den överblick över krigsläget, som han måste ha haft.

Jacobsen ansågs för en lärd man även bland kolleger och det sägs att han kunde skriva latin ”med ledighet och behag”. Fast tillfällena till intellektuella kontakter hade säkert blivit få, sedan adelsfolket på Knutstorp försvunnit, borgen raserats och grannpräster flytt. Jag föreställer mig att han var rätt ensam när han arbetade med krönikan i sin kammare. Kanske visste inte ens närmaste omgivningen vad han höll på med. Hur bar han sig åt? Jag har några förslag.

Böcker och tidningar

Namnet Den Nordiske Kriigs Krønicke fick verket av Martin Weibull 1897, sedan det legat opublicerat och bortglömt i tvåhundra år. Det hade fem delar, en för varje krigsår, och Jacobsen kallade dem Den förste Bog om den Nordiske Kriig etc. Tanken med skrivandet bör ha varit att meddela eftervärlden hur skåningarna haft det under kriget, men att trycka verket var just då omöjligt. För att inget skulle gå förlorat band han in hela manuset i ett rejält samlingsband (S&B 1997:1 och 2004:1).

Varför kallade han kriget för ”Den Nordiske Kriig” – det var nog inte allmänt vedertaget? Det hade funnits många nordiska krig och han betonar att detta bara var en lokal del av ett alleuropeiskt krig. Det mesta han berättade hade inträffat i Skåne; så varför kallade han det inte ’Skånska kriget’? När han sammanställde krönikan på 1680-talet kände han nog till ett verk från Nürnberg, som givits ut i diarieform under slutet av kriget, Der Nordische Krieg, och i samlad form omedelbart efter kriget, Geschichte des Nordischen Krieges, (det nordiska krigets historia). Jag har inte sett verket, men Weibull anger 1874 att dess uppgifter, ”i allmänhet ej synnerligen opartiska eller tillförlitliga, mest stödja sig på samtida tidningsberättelser”.

Det var faktiskt obekant för mig att det på den tiden fanns tidningar, som detaljerat rapporterade krigshändelser. Haqvin Spegels dagbok (mera om den nedan) hänvisar ofta till dem och kallar dem aviser, gazetter eller couranter. Det var dock inga oberoende journalister, som rapporterade nyheter och händelser. Tidningarna var statliga och förmedlade propaganda och information som främjade nationella intressen.

I Sverige hade Gustav II Adolf börjat med detta fyrtiofem år tidigare, förmodligen efter förebild i mer utvecklade länder i Europa. Axel Oxenstierna fortsatte och från 1645 blev utgivningen regelbunden i form av Ordinari Post Tijdender, som utkom en gång i veckan och i stort sett bara innehöll krigsnyheter och propaganda. Det blev Sveriges första tidning och den har levt kvar sedan dess med olika namn (i början av kriget Swenska Mercurius, senare Swenska Ordinarie Post-Tijender, efter överlåtelse till Svenska Akademin och sammanslagning Post- och Inrikes Tidningar). På 1600-talet stod generalpostmästaren i Stockholm för utgivningen och hade noggrann instruktion för hur han skulle skaffa nyhetsmaterial.

Spegel själv skriver inget om de svenska tidningarna (men Sune Hildebrand, som 1923 gav ut dagboken, refererar mest varje tidningsnummer). Spegel nämner däremot fiendens aviser åtskilliga gånger. Exempel: ”Utsprijdde fienden utj sine adviser, med hwilke han stedse sökte till at giöra Sweriges undersåtare kleenmodige och confuse,…”. Sverige hade många fler fiender än Danmark (Brandenburg, Tysk-romerske kejsaren, Holland, flera tyska småfurstendömen och Spanien) och även de gav ut tidningar. Exempel: ”Berettades genom gazetterne, at the tyska förstarna samptligen alarmerades emoot Swerige,…” och ”I thenna månaden fan man utj Altenaws aviser många osanferdiga passager, eenkannerliga om Swanwedels lykkelige partier,…” (Altona(u) var en stadsdel i Hamburg där tidningar trycktes). Spegel konstaterar på ett ställe: …”j krjg kan man ofta utretta meera med adviser än man kan göra med wapnen”.

På nätet har jag hittat Hollandtze Mercurius för december 1676. Där berättas på åtskilliga sidor om kriget i Skåne och slaget vid Lund. Allt verkar bekant, så långt jag kunnat läsa det. Bland infanteriet på danska sidan hade ingått cirka 1.500 holländska matroser, nästan alla blev nedhuggna av svenska rytteriet. I februari 1677 meddelade Sw. Mercurius att de danskes förlust i slaget var så stor ”at man dhen icke skrifwa töhr, mycket mindre i Aviserne tryckia låta”. I april anger samma tidning att totalt 8.357 döda påträffats på slagfältet. Hur många av dem som var svenskar blev heller aldrig offentliggjort (enl. Jacobsen).

Eftersom syftet med propagandan var att påverka, bör det inte varit omöjligt för Sthen Jacobsen att komma över aviser och tijdender. Säkert förstod han att de var opålitliga och att han måste kontrollera allt. Ändå tror jag de blev ett gott stöd i hans arbete. Hade han även tillgång till diarierna från Nürnberg, så var det kanske från dem han hämtade titeln. Hildebrand påpekar att vissa avsnitt av Spegels dagbok verkar komma från del två av Nürnbergböckerna, som kom ut medan han höll på att komplettera sina anteckningar. Det fanns tydligen ’informations-rundgång’ redan då.

Ibland blev Jacobsen kanske ändå lurad. Han påstår t.ex. att svenska armén, när den gick till angrepp vid Lund, först tände eld på hela sitt läger i Lilla Harrie. Där fanns en mängd sjuka och sårande som avsiktligt brändes ihjäl. Det har jag svårt att tro och misstänker att källan är förtal i danska aviser. Alternativet, att lägga ut dem i vinterkylan innan man tände på, hade varit lika illa, men verkat mindre brutalt. Kanske kom elden lös av våda och de sjuka kunde inte släcka den, sedan alla stridsdugliga lämnat lägret.

Jacobsens krönika och Winslows dagbok

Johan Jacob Winslow (1638-1709) hade varit huspräst hos riksrådet Ebbe Ulfeld, som under hela kriget tillhörde den svenska krigsledningen. När Ulfeld dog 1682 blev Winslow konsistorienotarie i Lund och biskop Hahns närmaste medarbetare i försvenskningsarbetet. Senare blev han professor vid Lunds universitet. I dess bibliotek har funnits en dagbok över kriget som tillskrivits honom, eftersom han hade en så speciell handstil. Det står dock ingenstans i dagboken vem författaren varit. När Sthen Jacobsens krönika upptäcktes, fann man att ’Winslows dagbok’ var en kopia av stora delar av krönikan.

I min tidigare artikel (S&B 2009:2) föreslog jag att Jacobsen och Winslow samarbetat på något sätt. Genom att jämföra texterna kan man möjligen förstå hur det gått till. Uppenbart är krönikan mer genomarbetad och detaljerad än dagboken. Långa resonerande partier finns bara i krönikan, liksom alla avskrifter av traktater, accordspunkter, kungliga brev och officiella dokument. I sina berättande delar följer verken varandra, men krönikan innehåller ofta intressanta förklaringar och upplysningar, som saknas i dagboken. Många långa avsnitt är identiska, men kommer ibland i olika ordning.

Krönikan är skriven på östdanska och dagboken mest på svenska (ex. ”begge armeerne vare ichun en liden miil veijs fra huer andre” motsvaras av ”begge armeerne wohro allenast 1 lijten mijhl från hvarannen”). Båda verken talar om ”kongen aff Sverige” och ”kongen aff Danmark”. Krönikan kallar sedan båda för ”Hans Maijt”, men i dagboken avser det alltid svenske kungen, ofta med tillägget ”wor allernådigste koning”. Krönikan talar om ”de danske och de svenske”, men dagboken skriver ”de danske och (de) wora” och kallar ibland de danske för ”fienden”.

Enda slutsatsen jag tror man kan dra är att dagboken är en avskrift av en tidigare version av krönikan. Jacobsen har sedan gjort ändringar, tillägg och strykningar. Winslow anger t.ex. att danska styrkan, som attackerades vid Getinge i november 1677, var ute för att ”afhämpte noget af Thottarnes godtz”. I Jacobsens version (se notis nedan) nämns inga namn, i övrigt är berättelserna nästan identiska. Varför Winslow fick tillgång till materialet går bara att gissa, men självklart måste det varit till stor hjälp för Jacobsen att få synpunkter och kritik av en kollega med den insyn i händelserna, som Winslow måste ha haft. Jag är övertygad om att det var skälet till att han fick se materialet på ett tidigt stadium. Tydligen fann han det intressant och gjorde en kopia, kanske för att tiderna var så oroliga. Allt kunde försvinna.

Kanske var det hos Winslow som Jacobsen fick tillgång till aviserna? Att han själv hade råd att abonnera på dem är mindre sannolikt, men Winslow kan ha haft dem. Möjligen hade Winslow också sparade anteckningar, som Jacobsen fick ta del av? Att de skulle haft kontakt under kriget är osannolikt, men en gång kan det ha hänt. Jacobsen skriver att han såg slaget vid Tirup på nära håll. Eftersom inget hände honom stod han nog på den segrande svenska sidan, gissningsvis bland de cirka 5.000 smålandsbönder, som tvingats spela reservstyrka med hötjugor som beväpning. De kom aldrig i strid, men Ebbe Ulfeld förde befälet över dem och därför fanns väl också Winslow där.

När Winslow sedan fått tjänst vid konsistoriet blev det väl mest en fråga om personkemi. Han var prästson från Osby och Winslowsläkten hade i generationer varit berömd i Danmarks lärdomshistoria. Det var kanske därför skånedansken Ebbe Ulfeld valt honom till huspräst. Själv blev Winslow professor i kyrkohistoria. Att han skaffade Nürnbergböckerna när de tryckts strax efter 1680 tycker jag är rimligt och att han fick en avskrift av Spegels dagbok kan också vara rimligt (se nedan).

Kanske kände Winslow och Jacobsen varandra redan från studietiden i Köpenhamn? Det krävdes nog stort ömsesidigt förtroende för att de skulle våga samarbeta. Ganska säkert måste det ske bakom försvenskaren biskop Hahns rygg. Winslow hade väl fått tjänsten som konsistorienotarie tack vare att han tjänat hos Ebbe Ulfeld, känd försvenskningsivrare. Att Jacobsen blivit svensksinnad behöver man inte misstänka. Hans son Jöran Sthenson fick inte bli hans efterträdare och höll nästan på att bli helt utan tjänst. Vad göingen Winslow tyckte innerst inne vet jag inget om. Hela hans karriär byggde kanske på att han aldrig avslöjat det. Men i hemlighet inför Jacobsen kunde han kanske göra det?

Om Winslow varit ”bollplank” åt Jacobsen vid författandet, så inställer sig frågan varför krönikan hamnade hos prästen Jens Enertsen Bring i Brönnestad. Han var några år äldre än Jacobsen, son till en köpman och rådman i Landskrona. De kan ha träffats som unga och båda utbildade sig sedan i Köpenhamn. Brings hustru kom från Winslowsläkten. Kanske hade Bring fått manuset för ännu en granskning, när Sthen Jacobsen oväntat dog, 54 år gammal? Kanske är hela krönikan ofullbordad, inte bara titelsidan?

Haqvin Spegels dagbok

Alla som gick i skolan, när man fick lära psalmverser utantill, känner nog till Haqvin Spegel (1645-1714), som skrivit många psalmer. Han var köpmansson från Ronneby och hette egentligen Haagen Danielsøn med tillnamnet Spegel. Själv skrev han Håkan Spegel. Han blev tidigt faderlös, men lyckades ta sig fram, få utbildning och göra karriär, först som informator i olika herrskapsfamiljer (sist hos greve Gustav Otto Stenbock). Sedan han prästvigts blev han hovpredikant hos änkedrottning Hedvig Eleonora och senare hos Karl XI. Spegel följde kungen som personlig själasörjare under hela skånska kriget och skrev då dagbok över vad han fick höra i högkvarteret. Efter kriget bad kungen honom redigera anteckningarna och låta honom få del av dem. Spegel gjorde som kungen ville, men ursäktade sig för att verket inte höll den kvalitet han önskat och att han måst jämka sina anteckningar genom att kollationera med gamla tidningar. Han nämner att Nürnberg-diarierna hört till dem.

”Effter Eders Kongl. Maij:tz befalning hafwer iag giort een liten begynnelse af thet Journal, som utj framfaarne krijgs-tjder korteligen af mig upteknat är, warandes ej så pertinent och fulkomligit som Eders Kongl. Maij:tz många glorieuse actioner meritera och krigetz otallige och remarquable händelser fodra, utan så owist och confust som iag af thet almenna rychtet, hwilket utj lägret manna-mellan spargerades, hafwer kunnat inhempta; thet iag sedan medh the tyska, hollänska och engelska diarier (tidningar), hwilka utaf fiendernas partiale relationer äre sammansatte, hafwer collationerat och, så wida mig hafwer kunnigt warit, thet sannaste therutaf utsökt; thet iag nu underdånigst submitterar Eders Kongl. Maij:tz höga omdömme,…”.

Resultatet överlämnades 6 juli 1680 och omfattade drygt sextio sidor nutida text. Boken är starkt färgad av den devota anda, som envåldshärskaren omgav sig med. Vad som var mindre fördelaktigt för kungen eller svenska armén hade tonats ner eller hoppats över. De tristaste delarna av snapphaneriet står det inte mycket om. De påminde ju om att kungen inte var så populär. Vad Spegel tog med var bara sådant, som han visste att kungen skulle godkänna. Med denna reservation innehåller dagboken ändå en del intressanta upplysningar; de opålitliga tidningarna har redan nämnts.

De stora dragen i Spegels historik stämmer väl med Sthen Jacobsens, vilket talar för att de är tillförlitliga. Kontakt hade de säkert inte haft, men Jacobsen nämner ”Magister Haagen Speijll, kongenss hoffprædicant och confessionarius” ett par gånger. När han sammanställde krönikan är det möjligt att Jacobsen ändå hade sett Spegels dagbok. Första tryckningen kom inte förrän på 1750-talet, men rätt många avskrifter från 1680-talet är kända och att Winslow fått en är inte omöjligt. Spegel och han kände säkert varandra, båda hade varit fältpräster i högkvarteret under hela kriget (Winslow var sju år äldre än Spegel). När Spegel färdigställt dagboken blev han sänd till Visby för att försvenska gutarna. Något år senare fick Winslow samma uppgift i Lund. Winslow är en klar länk mellan Jacobsen och Spegel.

Mer om friskyttarna

Friskyttarna i västra Skåne nämns många gånger i Spegels dagbok. Bara några månader efter danska landstigningen var rekryteringen i full gång och svenskarna visste att Steen Brahe (1623-1677) fått uppgift att leda den. Han var den tidigare ägaren av Knutstorp och deltog i kriget som dragonöverste. Ett par månader före slaget vid Lund, den andre oktober 1676, gjorde Spegel anteckningen:

”Hörde man åtskillige relationer, at Konungen i Danmark, sedan han hade satt sig utj Schåne, sökte på alt sätt at draga inbyggiarenar til sig, lokkandes them med stora löften, at, om the fölle ifrån Sweriges krona och til honom, tå skulle the hafwa all then frihet the wille önska sig, hwilket förökte mykket then onda benägenheten, som de desutan hade til at förföllja the swenske; ty the lätt utaf Stheen Brahe och andre fördela sig utj wissa hopar, stode på wacht wid alla pass och broar, toge danskt gewär och giorde sin eed, och margfallige både unge och gamle slogo sig til snaphanernas styggeliga parti, tilfogandes ej allenast swenska män, utan och wärlösa qwinnor och theras oskyldiga barn all then skymf, skada och wedermöda, som någon barbar skulle kunna uptenkia men neppeligen föröfwa, så at alle utj Schåne anten wore tå danske utaf hiertat eller måtte utaf rädhoga stella sig såsom danske.”

Uppenbart avskydde Spegel snapphanar, men han påminner faktiskt också kungen om att kriget vid den tiden var ett totalt folkligt uppror bland skåningarna! Att Steen Brahe var friskyttechef har jag inte sett något om tidigare och Jacobsens krönika har inget om det. När han ett halvår senare dog, fick han en spydig kommentar av Spegel i dagboken. Att överste Brahe kan ha rekryterat majoren Swanwedel, som rekryterat kornetten Steensön, kan ha betydelse (se Peder Steensön, S&B 2009:2).

Swanwedel dyker upp tio gånger i Spegels dagbok (liksom i Jacobsen krönika; mer om hans biografi nedan). Först meddelas att han före slaget vid Lund satts att med några hundra ryttare blockera provianttillförseln till Malmö. När danskarna förlorat slaget lyckades han föra sin styrka till Landskrona. Möjligen har han fel, Holländska Mercurius nämner Swanwedel bland de överstar, som deltog i slaget på danska sidan.

Spegel nämner sedan Swanwedel flera gånger som ledare för en eller två skvadroner friskyttar i Landskrona. Jacobsen kallar honom först major, sedan överstelöjtnant och slutligen överste. Kanske var det så det gick till, om man valde att tjäna ett nytt land. Spegel omtalar vidare att kornetten Peder Steensön tillhörde hans partisaner och att de planterade överdrivna och falska nyheter i aviserna. Bravaderna att lägga beslag på utrustning i Kävlinge krog och på kanoner och dr Sack i Lund nämns och berättelserna stämmer rätt väl med dem hos Jacobsen (S&B 2009:2).

”Hafwer Swanwedel utskikkat it parti snaphaner eller stråtenröfware, them man kallade danske konungens Frjskytter, hwilke utj een by funne någre wagnar och utj them åtskillige sorter, som hörde til Drabanternas montering, hwilket strax utropades i alla gazetter för een sådan trophé, som hade all Sweriges macht therigenom blefwet ruinerad…”

”Wardt Cornetten Steenson utaf Swanwedel utskikkadh til at göra it infall utj Lundh…”

De flesta av Swanwedels friskytteaktioner skedde 1677. Sommaren 1678 blev han, enligt Jacobsen, sänd till Aarhus på Jylland för att följa fyra kavalleriregementen, som sjövägen skulle föras till Bohuslän och förstärka norska armén. Det höll på att gå galet på grund av en storm. Hästarna slet sig i lastrummen och trampade ihjäl varandra och många ryttare. Fartygen måste gå in till Helsingör och först två veckor senare kom de till Marstrand. På hösten samma år var han tillbaka i Skåne och attackerade svenska armén i deras vinterläger runt Malmö.

Svenske kungen låg sjuk i högkvarteret en stor del av våren 1679. Striderna hade nästan upphört och i april rådde tre veckors formellt stillestånd. Frankrike höll på att sluta fred med sina fiender och ville få danskarna att lämna Sverige. Det var de inte alls med på. En stor fransk armé var sommaren 1679 på väg mot Holstein för att tvinga dem. För att möta fransmännen måste danskarna ta hem nästan alla förband i Skåne. Gotland utrymdes helt och friskyttarna fick hålla Landskrona.

De flesta förstod hur det skulle gå. Många på danska sidan blev överlöpare och rapporterade för svenskarna hur svag danska styrkan i Skåne var. Generaladjutant Hörman i Kristianstad tjatade på svenske kungen att få använda en ryttarstyrka så att han kunde hämta inte bara hela det danska artilleriet utan även alla kreatur danskarna rövat och hade gående runt Landskrona. Kungen var inte särskilt hågad. Hörman hade inte större krigserfarenhet och kungen visste att fransmännen ändå skulle få bort danskarna. Men till sist fick Hörman som han ville och gav sig 15 juni 1679 iväg med hundra välrustade ryttare. När de passerade Ringsjön fick spionen Peder Steensön (S&B 2009:2) se dem och sände ilbud till Landskrona. Han var nu ryttmästare och fanns med bara ett par rapportkarlar i Klinta (vid vägen från Malmö via Bosjökloster till Kristianstad och mot Växjö). Nästan alla friskyttar behövdes i Landskrona.

”Udi samme tiime” han fick budet gick Swanwedel ut med 60 ryttare och några skyttar för att söka i trakten där svenskarna kunde finnas. Först var de vid Getinge och Nääs och fick sedan i Torrlösa veta att Hörmans styrka redan passerat. Följande morgon fann de dem i Kingelstad lund vid Belteberga. Swanwedel hade inte hela sin styrka samlad, eftersom de marscherat hela natten och hela föregående dag. Ändå gick han till omedelbar attack, eftersom svenskarna låg och sov. Arton svenskar dödades, ett femtiotal blev fångar och trettio lyckades fly, bland dem Hörman. Av friskyttarna dödades två ryttare och en skytt.

Hörman och hans kamrater flydde över Söderåsen mot Kristianstad. När de passerade Stenestad träffade de två snapphanar, som kom ut på bygatan och trodde att det var en dansk styrka som kom. Den ene anade snabbt oråd och utgav sig för att vara byns klockare, men den andre satte de på en häst för att ta med sig som fånge. När de kommit halvvägs till Kristianstad på en smal väg genom ett kärr hoppade fången av hästen och sprang sin kos. Svenskarna sköt några skott efter honom men träffade inte.

Detta är Jacobsens version, Spegels skiljer sig avsevärt. Enligt den ”Giorde Gen.Adjut. Hörman it parti åt LandzKrona, misste fuller några hestar och ryttare och blef sielf blesserad men slog twenne af the fiendtlige trouppar”. Det var väl vad Hörman rapporterat till kungen; han hade anledning att dölja sitt misslyckande. Jacobsen kollade säkert med församlingsborna i Stenestad och troligen också med grannprästen Hans Brock i Halmstad, som även skötte Ottarp, sedan prästen där omkommit under kriget (S&B 2003:2).

Tolfte augusti råkade Swanwedel med bara tjugo friskyttar stöta ihop vid Saxtorp med överste Nils Gyllenstierna och trehundra svenska ryttare. Swanwedel fick sin häst skjuten, men fick överta en kornetts häst. I flykten förföljdes han av svenske ryttmästaren Willemson, som fick honom ”fatt”. Men Swanwedel undkom genom att med pistolen skjuta över sin egen axel och träffa ryttmästaren i hans högra axel. Spegel nämner incidenten och Jacobsen berättar mera utförligt, men versionerna är någorlunda förenliga. Två dagar senare var Swanwedel ute igen och fångade en svensk marketentare med en försvarlig kontantkassa. Jacobsen är osäker på hur mycket det var, men meddelar att detta var något friskyttarna specialiserat sig på.

Märkligast är ändå Spegels sista anteckning om Swanwedel en knapp månad senare. Förste september 1679 ”Blästes ut it general-stilståndh emellan Swerige och Danmark, som skulle wara till thes friden aldeles blefwe ratificerad”. Dagen därefter slog svenska armén läger vid Sireköpinge och tre dagar senare antecknade Spegel: ”War Hans Kongl. Maij:tt på Rönneberga högar, hwarest Öfw. Swanwedel gjorde sit reverentz (uppvaktning)”.

Hur ska detta tolkas? Säkert möttes kungen och den hatade friskytteledaren, annars hade Spegel inte skrivit så. Troligen var det strängt hemligt och det var kanske därför de möttes på högen och inte i svenska lägret. Sthen Jacobsen visste inget och det talar kanske emot att han sett Spegels dagbok. Martin Weibull påpekar att friskyttarna inte omfattades av fredstraktaten i Lund 26 september 1679. De var inte danske kungens undersåtar och svenskarna såg dem som stråtrövare. Vid stilleståndet några dagar före mötet hade Karl XI meddelat sina trupper att detta var bästa tillfället att ”utrota odjuren” (enl. Weibull).

Jag tror att Swanwedel bett om mötet, det ligger väl i ”gjorde sit reverentz”. Syftet tror jag var att få fred även för friskyttarna. Det gick kungen i så fall inte med på, då hade Jacobsen berättat det. Varför gick han alls med på att träffa Swanwedel? Jag gissar att han var nyfiken och ville se denne formidable fiende, som hans armé både hatade och beundrade. De flesta av friskyttarna tog sig sedan till Danmark (spec. till Bornholm enl. Weibull) och spridda skaror fanns kvar i Skåne i åtskilliga år.

Svenska armén låg kvar i Sireköpinge till 15 oktober, då de höll generalmönstring på Ylles hed, där slaget vid Tirup stått. 45 skvadroner rytteri och 10 bataljoner fotfolk ställde upp, drygt 12.000 man. Kungen gladde sig åt att armén var större än när kriget började, trots alla bataljer och kampanjer. Fast de som varit med hela tiden var nog färre än en procent. Efter mönstringen skickades de flesta hem, men några enheter fick 21 oktober bli garnisoner i fästningarna i Landskrona och Helsingborg.

Att alla mina funderingar är sanna, kan jag inte garantera. Men jag hoppas de något fått läsarnas bild att klarna av Kågeröds intressantaste personlighet och det informationssamhälle han levde i.

Knud Thott och hans släktingar

Knud Thott var född på Nääs 1639. Modern dog året efter och Knud växte upp hos sin farfar Tage Thott på Ericksholm. 1654 sändes han på två år till Sorø akademi på Själland. Sthen Jacobsen var där vid samma tid, men om en 15-årig yngling från Skånes förnämsta adelsätt umgicks med en 12-årig fattig prästson är väl ovisst; de kunde ju inte veta att de senare skulle få med varandra att göra. Efter Sorø studerade han vid universitetet i Heidelberg. 1659 förlovade han sig med Sophie Brahe från Knutstorp men fortsatte sina studier bl.a. i Holland, Tyskland och Schweiz. Främst studerade han jordbrukets organisation och metoder. 1663 var han i Paris i kretsen kring kronprins Kristian (V). 1664 var han tillbaka i Skåne, svor trohet mot svenska kronan, introducerades på svenska Riddarhuset och gifte sig med Sophie Brahe. 1669 köpte han gården av sin svärfar Steen Brahe d.y. Han fick flera olika kommissionsuppdrag i Skåne och satsade uppenbart på att förbli svensk. Hustrun dog 1671 och när kriget bröt ut och verkade gå bra för danskarna bytte han sida. För det dömdes han till döden, men hade redan hunnit lämna Skåne och gått i dansk tjänst.

Genom freden återfick han sina gods, men vågade inte återvända. Han sålde Barsebäck och med Arvid Trolle bytte han Nääs mot Gavnö (ö utanför Själland). Knutstorp behöll han. Arrendegårdarna styrdes av en fogde, flera av byarna blev indragna av svenska kronan och på 1690-talet fanns en arrendator Nils Mortensen på Knutstorp (bodde i Skyttagården eftersom Knutstorp var nedbränt).

Thott bör ha varit patronus, men hade nog inget inflytande. Hade han haft intäkter hade svenska kronan förmodligen tagit dem. Att kyrkan fick ny bänkinredning och predikstol vid denna tid (S&B 2004:1) var kanske ett sätt att dölja överskott. Skånes ortnamn för Luggude härad från 2003 anger att patronatet upphörde 1669 och återkom först 1785. Detta måste vara fel. Patronatet upphörde nog bara tillfälligt, eftersom Steen Brahe det året sålde Knutstorp till svärsonen. Brahe var dansk undersåte och Thott svensk och svenska kronan ville väl ha ett ord med i laget. När Eric Herlin tillträdde som kyrkoherde 1698 fortsatte han att försköna kyrkans inredning och på altaruppsatsen lämnade han inskriptionen d Herr Patroni råd, Herlini högsta flit, som då Guds rena ord här lärde med all flit” (S&B 2001:1).

På grund av sina stora kunskaper och goda kontakter kom Thott under och efter kriget att ingå i den enväldige kungens informella regering som heime-Raad”. Bland annat arbetade han med att reformera skattesystemet och utvecklade ett nytt danskt fastighetsregister. I övrigt rustade han upp sitt danska gods och skaffade sig ännu ett, Saltö. 1682 gifte han om sig med Birgitte Skeel. Det var hennes tredje gifte och hon dog 1699. Knud Thott dog 1702 utan bröstarvingar. Halvbröderna var arvingar och sålde Knutstorp till Kornelius Ankarstierna. Brorsonen Otto (Tagesen) Thott (1703-1785), fick så småningom Gavnö och blev Geheime-statsminister.

Jag har svårt att tro att Knud Thott hållit kontakt med prästen i Kågeröd; han var ju första hustruns och svärföräldrarnas relation. Och för Sthen Jacobsen hade det säkert varit farligt att förknippas med ett danskt geheimeråd, som svurit trohet mot svenska kronan men dömts till döden för landsföräderi. I sin klagoskrift skriver Abraham Larsen i Torrlösa om Thottarna …rdij wij dheras Rådh hafwa frångåt, äro dhe blefne os hädska…” (S&B 2009:2).

vriga Thottar lämnade Skåne i början av november 1677. En styrka på hundra ryttare och ett par hundra friskyttar sändes ifrån Landskrona nedåt Ystad att dhendte nogle fornemme folch till Landtzcrone” (enligt Jacobsen). En spion såg det och rapporterade till svenska garnisonen i Helsingborg, som skickade 400 ryttare att attackera dem vid Getinge när de återvände. Enligt Spegels dagbok var det bröderna Holger och Tage Thott, halvbröder till Knud Thott. Tidningen Swenska Mercurius rapporterar från Helsingborg att Knud och Holger Thotts ’fruer’ också var med, liksom ett antal av deras vänner (Holger Thott ägde Marsvinsholm vid Ystad och Tage Thott ägde Ericksholm; det var säkert hans fru som var med, eftersom Knud Thott då var änkling).

Sthen Jacobsen skriver att 7-8 av danska styrkan dödades, men Spegel och Sw. Mercurius anger 60-70 dödade och att adelsfolket själva med nätt nöd räddade sig till Landskrona. Deras bagage, 10 rustvagnar, gick däremot förlorat. Enligt Jacobsen var det ett antal målade kistor, som i allmänna villervallan plundrades innan svenska styrkan hunnit föra bort dem. Enligt Spegel var det större delen av Tottarnas möbler och Sw. Mercurius fyller på med att det var ll, sölfwer och andra hussgerådzsaker”. Plundrarna var en finsk styrka, som kort därefter var i Halmstad och på gatorna bjöd ut ore sölfwerkannor och förgylta skedar”. Säkert visste Jacobsen vilka de drabbade var och ville av någon anledning inte ange det; men han nämnde att spionen kallat sig ten Hamborg och ”mueligen var den fornemmeste mand udi Frillestad by”. Thottarnas svåger Jörgen Krabbe blev vid samma tid arresterad, dödsdömd och arkebuserad, vilket Jacobsen upprört berättar.

Swanwedels biografi

Swanwedel kallades nog så i Skåne under kriget, men hette egentligen Herman Frantz von Schwanewede och var född i Ärkestiftet Bremen 1637. Fadern var militär, adelsman och godsägare och godset hette Schwanewede. Stiftet kom genom Westfaliska freden 1648 att höra till Sverige. Frantz gick i svensk tjänst och fick stavningen Swanwedel. I Karl X Gustavs andra danska krig 1659 blev han tillfångatagen efter slaget vid Nyborg på Fyn. En svensk armé på 5000 man blev besegrad och ett par tusen svenskar stupade. Resten fick ge sig fångna, men befälhavaren Gustav Otto Stenbock flydde till Själland i roddbåt.

Schwanewede gick då i dansk tjänst som ryttmästare. I Skånska kriget tjänstgjorde han i Landskrona som ”partigängare” (en som går ut med partier, jmf. fotgängare). Partierna var friskyttar, förstärkta med utvalda, särskilt skickliga ryttare ur danska armén. Han gjorde sig känd för ett otal djärva operationer och steg snabbt i graderna till överste. På svenska sidan spriddes myter om honom och många trodde att han var i förbund med djävulen. Han blev mycket rik, eftersom han fick hälften av alla lösenpenningar. Samtidigt var han generös med att lösa ut egna underlydande som blivit fångar. Efter kriget fortsatte han karriären i Holstein, blev generalmajor och slutligen rytteriinspektör för Jylland. Han dog 1697 som godsägare i Nørre och Sønder Vosborg på Västjylland.

Källor:

Sthen Jacobsen: Den Nordiske Kriigs Krønicke, utg. av Martin Weibull 1897.
J.J. Winslows dagbok öfver kriget 1676-79, utg. av Martin Weibull i Samlingar för de skånska landskapens historiska förening 1874-78.
Hakvin Spegels dagbok, utg. av Sune Hildebrand 1923. Själva dagboken går att hitta på ”nätet”, men Hildebrands utgåva jämför fortlöpande Spegels anteckningar med Karl XI:s almanacksanteckningar, Jacobsens krönika, Winslows dagbok, Erik Dahlbergs och Rutger von Aschebergs memoarer, svenska och utländska tidningar samt verket Geschichte des Nordischen Krieges.
Dansk Biografisk Leksikon