Slškt och Bygd 09:2
Omslaget

De äldsta kyrkböckerna

bevarade och försvunna

- Bengt Nordahl -

I Sverige påbjöds kyrkobokföring i 1686 års kyrkolag, fast det dröjde två år innan den var införd i Skåne. Redan 1617 påbörjades den i Danmark, och det kan noteras att Fulltofta har en dopbok som börjar 1621. Det var dock inte förrän 1646 som den blev lagstadgad och allmänt genomförd.

Det året utgick ett kungligt brev från Christian IV till samtliga biskopar, vilka skulle se till att prästerna förde ministeralböcker i sina församlingar. I detta brev som finns infört i de äldsta kyrkoböckerna för Billinge och Röstånga kan vi bl.a. läsa:
Disligeste wille wii naadigt att Presterna uti eders Stift alwarligen tilholde de holder ricktig Kirkebog wed dag och datum paa huormange aarligen udj deris Sogner fødes, huo dertil fadder staar och huor mange aarligen tilsammen wies och dørr. Wille wii och naadigt haffue god indseende med att saddant aff denne effter kommis, saa frankt nogon Prest herudinden førsummelig findes skall hand der med haffue forbrut hans kald. War med sker wor willie, …

Kiøbenhaffn den 17 Maji Ao 1646.
Under wort signet
Christian

Detta gällde självklart även Skåne, Blekinge och Bohuslän, som då tillhörde Danmark-Norge. Däremot hade ju Halland blivit ett svenskt län vid freden i Brömsebro året innan. Det var väl knappast någon präst som vågade underlåta att föra anbefalld kyrkobok, men av de 15 gamla församlingarna i Svalövs kommun är det tyvärr endast Röstånga (annex till Billinge), Halmstad och Sireköpinge som har bevarade kyrkoböcker från denna tid, medan de i Kågeröd och Stenestad liksom i Torrlösa och Norra Skrävlinge börjar 1689. Svalövs kyrkobok börjar 1690 (1690 – 95 endast fragment), Billeberga och Tirups 1703, Norrvidinge 1742 och Kjells Nöbbelövs och Felestads 1749. Kyrkoböckerna i Konga och Ask brann dessvärre upp så sent som 1820, och hur långt tillbaka dessa gick, är väl inte känt. Röstånga äldsta kyrkobok har tyvärr luckor 1660-63 samt 1677-80.

I samband med att kyrkoherde P.R. Klerck låtit ombinda och delvis renskriva Kågeröds äldsta bevarade kyrkobok, Kågeröd C:1, omfattande både Kågeröd och Stenestad, har han i slutet av denna bok skrivit en redogörelse för Kågeröds pastorat. Han skriver där: Af Kogeröds gamla kyrkiobok från år 1664 inhämtas at Axel Ulfstands och Elsa Westers dotter Anna Ulfstand warit gift 1664 med Knut Urne hwilken här blef begrafwen d 22 Martij 1670, men Anna Ulfstand blef begrafwen d 4 Marij 1685. Begge uti Kogeröds Kyrkia. Vidare skriver Klerck: Att Sten Brahe lefwat 1674 ses af Kogeröds gamla Kyrckobok hwaruti är anfördt at han d 14 febr holt tal wid junfru Margarethas utbärande til grafwen.

I enlighet med Kristian IV:s påbud om kyrkobokföring 1646 påbörjades självklart ”Kogeröds gamla kyrkiobok” vid denna tid liksom i övriga skånska församlingar. År 1664 hade Sten Jacobsen tillträtt, och det bör således vara han som skrivit det som Klerck återger från den inte längre bevarade kyrkoboken. Vad som hänt denna går inte att avgöra, men den kan väl knappast ha blivit förstörd i samband med brand av Kågeröds prästgård, varken 1655 eller 1705, eftersom den bör ha funnits under Klercks tid senare på 1700-talet. Detta verkar motsägande, eftersom Klerck försökte bevara allt gammalt, även om det var illa åtgånget. Att den likaså historiskt intresserade Sten Jacobsen i kyrkboken från 1689 inte skrivit ner några samtida händelser i församlingen är ju synd, och vad den äldre kyrkoboken innehöll får vi tyvärr inte veta.

I samband med begravningen av Ola Nelson som dog den 22 feb 1752 i Västerslöv, hwarest dess dotter bor, skriver Klerck, att han var född i Kågeröds socken och Kråkebacken år 1684 och christnades dom 3 adv. Det är svårt att tänka sig att prästen skulle ha kännedom om Ola Nelsons dopdag, om han inte hade tillgång till kyrkoboken från tiden före 1689. Man misstänker därför att den försvunnit efter hans död 1775.

1 1748 års kyrkoräkenskaper för Felestad upptas följande utgift: “För en ny annotations Book, hvar utj uptecknas födde och döda, är enligt quittence betalt 2 Dr”. Felestads kyrkobok före 1749 var då fullskriven, och den nya inleds med:

Fillestad Kyrkias Teknebook
Hwar uti upföras de i Såcknen åhr efter åhr - Födde, Döde och wigde Personer ankaffat i stället för den gamla Kyrkiobooken som war fullskrifwen, som skiedde d 9 Junii Anno 1749

Jöns Hochstein

I en supplikakt från 1750 finns som bilaga några utdrag ur Felestads gamla kyrkobok från åren 1709, 1710 och 1712. I ett annat utdrag från denna kyrkobok intygas följande om Årad Wifvessons och Gertrud Rasmusdotters yngste son Truls: ”Anno 1741 d 28 Jully som war d 8 Söndagen efter Trinitatis blef Truls Åradsson hit till wärlden född af ärlliga Föräldrar.”

Vad som senare hänt med boken är okänt, men någon brand har den inte blivit utsatt för. På något sätt har den tyvärr försvunnit (blivit förstörd eller kastad) med alla de uppgifter den hade att meddela om människorna, som tidigare levde i socknen. Detta gäller även Källs Nöbbelöv, och man kan antaga, att uppgifterna förts i en gemensam bok. Det var nog inte den boken, vilken liksom Halmstads, Sireköpinge och Röstånga äldsta bevarade kyrkböcker bör ha varit påbörjad redan 1646. Om den dåvarande kyrkoherden i Källs Nöbbelöv/Felestad, Hans Hansen Juul, skriver dennes efterträdare Claes Brun enligt en attest i Onsjö häradsrätts dombok 1691 att det fanns antecknat ”i den gamla kyrkoboken på ett rent blad i boken” att Hans H Juul var gift i Malmö Petri 6/5 1649 med Johanna Andersdotter Sijm. Detta tyder på att det funnits två gamla numera försvunna kyrkoböcker från dessa två små församlingar, eftersom det tydligen redan 1691 fanns en äldre bok. 1696 kan man i Onsjö härads dombok läsa att prästgården med ”byggnader och inbo gingo helt till spillo” vid en vådeld pingstdagen 1695, och man kan tänka sig att den allra äldsta boken därvid gick förlorad.

Hans Juuls son Sigvard Juul var kyrkoherde i Norrvidinge, när Karl XI hade sitt högkvarter i Norrvidinge prästgård. Det uppges att denna då brann ned genom klockarens oförsiktighet, och kanske blev den gamla kyrkoboken från den danska tiden redan då lågornas rov. Norrvidinge by bestod som alla byar av flera centralt belägna gårdar, som var uppförda mycket tätt, och vid en vådeld den 12 november 1764 ödelades flera gårdar. Prästgården som förr legat väster om kyrkan brann upp och med den kyrkoarkivet förutom några kyrkoboksanteckningar 1742-44 samt en dödsnotis från 1737.

Nästa storbrand i Norrvidinge var fredagen den 20 augusti 1852. Efter enskiftet 1813 fanns det endast sex stora gårdar och ett antal bebodda gatehus kvar i kyrkbyn. Det var hård östlig vind den dagen, och när det började brinna i den östligast belägna gården, spred sig elden skoningslöst fram längs bygatan, varvid hela byn utplånades så när som på kyrkan och ett gammalt gatehus. Kyrkoarkivet måste dock ha klarat sig vid detta tillfälle.

De äldsta kyrkoböckerna var ministeralböcker. Därmed avses en förteckning över alla födslar (dop), (lysningar), vigslar och dödsfall (begravningar) i församlingen förd i samma bok. Hur denna förteckning skulle se ut fick prästerna tydligen själva avgöra. Kyrkoböckerna kom därför att få mycket olika utseende och utförande. I Billinge/Röstånga var det kyrkoherden Johan Hansen som i åtlydnad av Christian IV påbörjade de alltjämt bevarade kyrkoböckerna. Här infördes födda, vigda och döda på olika sidor i kyrkoboken, medan Sthen Jacobsen och hans efterföljare i Kågeröd skrev notiserna om ”Huad som uthi Embethet förrättat” efter varandra i kronologisk ordning. För att underlätta statistiken gjorde man streck i upplinjerade kolumner för brudefolk, senare uppdelat i trolovade och vigda; döpta barn, äkta och oäkta samt slutligen döda (begravda). Vid något tillfälle använde man inte mindre än åtta kolumner. Mellan dessa notiser infördes för respektive söndagar noteringar om t.ex. ”Publicea absolwerad för lägersmål” eller ”Introducerat” (kyrktagen). Detta system behölls tills särskilda lysnings- och vigselböcker respektive död- och begravningsböcker infördes.

I Halmstads kyrkobok från 1646 infördes notiserna för Halmstad på vänster sida och Sireköpinge på höger sida. I marginalerna markeras döpta med A, begravda med B och vigda (copulerade) med C.

Förutom ovan nämnda socknar i Svalövs kommun kan noteras, att kyrkoböckerna i Gullarps och Näs pastorat också börjar 1647. I Bosarp finns vigsel- och dödböcker från 1647 och födelsleboken från 1654. I Reslöv och Ö Karaby börjar födelse- och dödböcker 1680 (brandskadad), således före 1686 års svenska kyrkolag. Om Reslövs kyrkobok kan påpekas, att namnen på faddrarna saknas i de äldsta dopnotiserna. Om Siunne Ingelssons dotter Pernilla i Åkarp döpt 23/2 1702 står det: ”S. (suscepta= den som bar barnet) Swen Ingelssons Hustru af Trää. T. (testis= dopvittnen) 12 M 8 Q af Skyldeskapet och byalaget.”

Hallaröds dödsnotiser börjar 1647, i början kortfattade som ”2 sönd. eft. trett. (1648) begrovs Nielses barn i Skydgården vid namn Erland” (troligen hette han Nils Skåningsson). Däremot börjar vigsel- och födelsenotiserna inte förrän 1669 respektive 1676. Hembygdsforskaren Greta Gröndahl har renskrivit de äldsta kyrkoböckerna utgivna i tre tryckta böcker, som finns att låna på biblioteken. Att det i dessa böcker kan förekomma felläsningar, får man acceptera. Sålunda skriver hon i den första dopnotisen 24/9 1676 ”Lage Rasmus barn i Esperöd”. Här har Greta feltolkat första bokstaven i Aa (Å) i det danska namnet Aage som L.

Det som gör den svenska kyrkobokföringen så unik är väl de ofta utförliga husförhörslängderna i jämförelse med de danska folketællinger. Alla har väl dock gjort den tråkiga erfarenheten att de åtminstone i Skåne ofta inte börjar förrän omkring 1810, när de behövdes för utskrivningarna till militärtjänst. Tidigare fördes de för varje år, varvid den gamla ofta kastades, när en ny gjorts upp. Några undantag finns som t.ex. Kågeröds husförhörslängd från 1773. Saknaden av tidiga husförhörslängder har således oftast inte att göra med någon brand.

Av betydligt äldre datum är ju husförhörslängdernas föregångare katekismilängderna, vilka mer eller mindre välförda finns från nästan alla socknar för vissa år från slutet av 1600-talet och några årtionden framåt, och dessa innehåller oftast fler namn än mantalslängderna från motsvarande år. Det kan ju påpekas att de är bevarade även om kyrkoarkivet brunnit. Eftersom de sändes in av prostar och kyrkoherdar till domkapitlet, har de arkiverats vid detta arkiv. Sedan är det ju en annan sak, att de finns tillgängliga för forskare som mikrofiche vid respektive församlingars arkiv, förutom att de finns kopierade och inbundna efter församlingarnas bokstavsordning.

Branden i Norrvidinge by 1764

I en artikel i Onsjöbygden 1982-83 står det om branden i Norrvidinge by 1764: ”Några detaljer om branden äga vi inte.” Vidare uppges ett 10-tal gårdar och 15 gatehus ha ödelagts vid denna vådeld. Detta stämmer dock inte med nedanstående uppgifter som finns att läsa i ett domstolsprotokoll från Harjager härads vinterting den 8 febr 1765. Det tycks endast ha varit prästgården och ytterligare tre gårdar som ödelades. Att något gatehus dessutom eldhärjades är inte uteslutet, men det kan knappast ha funnits 15 gatehus i byn.

Kronolänsmannen Johan Söderlund hade instämt rusthållaren Pehr Larsson och hans hustru Metta Ohlsdotter i Norrvidinge för att de skulle förklara, på vilket sätt elden kommit lös hos dem den 12 sistlidna november, då såväl deras hemman nr 9 som prästgården nr 13 och hemmanen nr 1 och 5 i Norrvidinge därigenom blev lagda i aska. Pehr Larsson hade med övriga byamän varit utanför byn för att laga en kvarnväg när eldsvådan skedde, och han hade således ingen kunskap om hur elden under hans frånvaro kommit lös i hans hus.

Hustrun Metta Ohlsdotter berättade att hon med sina tre barn suttit inne i stugan, och de visste ingenting, förrän röken och elden hastigt och med mycken häftighet slog ner framför stugfönstret från den ena sidan. Hon lyckades nätt och jämt få ut barnen och rädda sig själv genom dörren på stugans motsatta sida. När hon kom ut på gårdsplanen såg hon eldslågorna slå ut genom farstudörren, men det var omöjligt för henne att veta hur elden kommit lös. Under hela dagen hade hon inte haft någon eld i den därvarande spisen utan bara inlagt lite torv i sättugnen som uppvärmde stugan där hon satt med barnen. På förfrågan om det varit något loft ovanför förstugan, svarade hon ja. Hon förnekade att hon eldat med halm, vilket hon aldrig gjorde, eftersom de hade ont om halm. Dessutom behövde de inte göra det, eftersom byn hade tillräckligt med torvströ. Detta intygade även nämnndemannen Kirsten Jönsson och övriga byamän. De sade sig för övrigt inte ha någon anledning att ”wid handen giöra på hwad sätt och genom hwad orsak elden löskommit, om det skedde genom någon hustru Mette Ohlsdotters ovarsamhet eller wangiömmo som de dock ej hafwa orsak att tro.” De anhöllo om brandstod av häraderna för de fyra avbrända hemmanen med vardera fyra längor, vilka alla avbrunnit, och med hand å bok avlade Metta Ohlsdotter vådseden och svor att elden inte löskommit genom hennes vållande.

Prästgården, nr 13 ¾ mtl erhöll 200 daler smt i första rangen av häradet fastställda brandstods jordebok. Nr 1 5/8 mtl i andra rangen erhöll 120 daler, nr 5 3/8 mtl i tredje rangen 80 daler och nr 9 ¼ mtl i fjärde rangen 40 daler, tillsammans 440 daler smt. Beträffande uppbörden omtalas, att de hemman som står i första rangen i brandstods jordeboken skulle sammanskjuta 18 1/3 öre, de i andra 11 öre, de i tredje 7 2/3 öre och de i fjärde 43 öre smt.

Norrvidinge by enligt karta från tiden före enskiftet 1813. Vid branden 1764 drabbade gårdar inringade.

Elden började således på gården nr 9, och spred sig till de övriga tre halmtäckta gårdarna. Bifogade karta visar hur gårdarna i ibyn låg före 1813 års enskifte, och säkerligen var gårdarna likadant placerade 1764. Det måste ha rått västlig vind denna olycksaliga novemberdag, eftersom elden spred sig till nr 1 och 5, vilka tydligen låg mycket tätt tilllsammans och nära prästgården, som ju också strök med, medan kyrkan klarade sig, liksom med säkerhet övriga gårdar i byn.

Redan under landskapslagarnas tid stadgades om brandstod, som är en föregångare till senare tiders brandförsäkring. Enligt 1734 års lag i byggningabalkens 24 kap. hade den som genom brand förlorat hus, boskap, säd, foder, rätt att begära brandstod (brandstöd) hos häradsrätten. Den gamla grundtanken var, att brandstoden endast skulle sätta ägaren av hemmanet i tillfälle att åter bebygga avbränd gård, så att den ej föll i ödesmål. Varje hemman i häradet var skyldigt att bidra till brandstodskassan.

Källor:

Onsjö härads hembygdsförenings årsskrift 1982-83,
Harjager härads tingsprotokoll 1765 (I Torna AIa:89),
Uppgifter på internet.

Omslaget