Tre medlemmar funderar

Så kan det gå

- Stig Pettersson -

20 år för SLOFF, 14 år för mig och 13 år med Släkt och Bygd.

Min första kontakt med släktforskare fick jag då jag arbetade på biblioteket i Svalöv och de kom in med sina gula lappar för att beställa mikrokort från SVAR. Efter en vecka kom de tillbaka för att se vad som fanns i dem. Då gick vi tillsammans ut i hissen och förpassade oss till tredje våningen, där jag fick låsa upp dörren till bibliotekets magasin. Till höger längst in i hörnet stod den, mikrofilmsläsaren. Väl där skedde förvandlingen, besökarens ögon ändrades till någon kombination av anfall och förväntning och var sen inte nåbar för kommunikation. Som tur var kunde de sent på kvällen ta sig ut i friheten utan att utlösa larmet, vi hade ju glömt att det satt en släktforskare i magasinet när vi låste biblioteket och gick hem.

Jag bor i huset där Fridhems folkhögskola startade en gång. Huset flyttades från Ulfs i Oderljunga socken till Ask. Men vad hade hänt tidigare? Hamnade på pastorsexpeditionen i Perstorp och drog igenom allt som kunde ha skrivits om den gamla skolan i Ulfs. Det var nog där jag fick jungfrusilen.

Så en dag satt jag själv där i vrån på magasinet för att spåra min mormors anor från Vittskövle i Torrlösa socken. Förvirringen var total, ibland hette han Andreas annars hette han Johannes men han var född i Billinge midsommarafton 55. Jag sökte upp min moster och lade fram mitt dilemma, - ”Jo, di va tvillinga”! Moster Elsa var en skatt, jag presenterade mina upptäckter, sen fick jag en historia om varje person hon kände till, och de var inte få. Elsa var den sista från den generationen i min närmsta släkt.

Nu började grenarna växa och allt svårare blev det att hålla koll på dem. Då lånade jag hem en avlagd dator (286:a) från biblioteket och köpte Disgen. Få det att funka gick ju inte men Dis-Jan råkade ha vägarna förbi och fixade till den där 5,25tummaren. Min inställning till datorer hade tidigare varit helt klar, det är mänsklighetens fördärv. Ändå ville jag inte stå emot så länge, köpte mig en riktig dator, sen var jag fast.

En dag fick jag tag på ett fint layoutprogram som hette PageMaker. Men vad gör man med ett program om man inte har något att jobba med? Då slog det mig att Släkt och Bygd kunde vara ett bra objekt för mina experiment och det hade styrelsen inget emot, så på den vägen är det.

Att fylla varje nummer har inte alltid varit lätt, artiklarnas antal har inte ökat i proportion till medlemsantalet. Då hade tre artiklar 1996 motsvarat tolv stycken i dag och redaktören hade fått lära sig att refusera också. Vi kan väl konstatera att det är en läsande förening, inte skrivande. Undantagen är desto trevligare, jag tänker då särskilt på Nordahl och senare Ganrot som med sina talanger förvandlat SoB från medlemsblad till en fullvärdig tidskrift om släkt- och folklivsforskning. Det är en heder att få medverka till spridning av dessa fina alster.

Jag ser en stor skönhet i en väl strukturerad databas. Tänk att ha koll på så mycket på så liten plats. Ask-Kongabasen, Föddödskivan och Brödåkraättlingar är projekt som aldrig kan nå sin optimala skönhet, det är väl vägen som får bli målet.

Svalövsbygdens släkt- och folklivsforskarförening, Släkt och Bygd

- Bengt Nordahl -

I höst fyller SLOFF (Svalövsbygdens släkt- och folklivsforskarförening) 20 år. Födelsedatum känner jag inte till, för jag var tyvärr inte med vid tillblivelsen, av den enkla anledningen att jag inte visste att denna stora tilldragelse skulle äga rum. Efter att ha fått kännedom om föreningens existens skedde min anslutning i december 1990, och eftersom jag fick nummer 20 i medlemsförteckningen, var vi tydligen endast så många medlemmar då. Därefter växte medlemsantalet stadigt, och 2006 var siffran 162, och vi var inte Skånes minsta utan nummer 12 av de 19 lokalföreningarna anslutna till. SGF. Hur många vi är innevarande år har jag emellertid ingen uppfattning om.

Medan Sloff firar sin 20-årsdag i höst, uppnår Släkt och Bygd inte denna aktningsvärda ålder förrän våren 2011. Varför då skriva om det nu? Jo, vem vet om vi är med då, dvs jag och medlemsbladet. Prognoserna för den senares överlevnad är väl inte de allra bästa, när man ser på utvecklingen och den obefintliga ”återväxten” bland skribenterna. Läsarna har väl lagt märke till att dessa under de senaste åren i stort sett bara varit två, och i redaktionen är det dagens redaktör som sedan 1996 gjort Släkt och Bygd till den utseendemässigt tilltalande tidskrift som den är. Själv har jag under flertalet av de gångna åren varit en av dem som skrivit, och för min del vill jag framhålla, att detta skrivande kombinerat med sökandet efter fakta och stoff i källor hittills har varit en intressant och lärorik sysselsättning, nästan lika stimulerande och spännande som släktforskning. Genom åren har jag också fått många överraskande positiva reaktioner på mina artiklar. Särskilt roligt har det varit när någon läsare hört av sig och berättat om bitar som passat in i deras egen forskning.

Nu tycker kanske någon, att författarna ännu inte är lastgamla. Redaktören är ju vital och i yrkesverksam ålder, och han utlovade i det senaste numret, att Släkt och Bygd fortsättningsvis kommer att skickas ut i pappersformat, men förutsättningarna kan snabbt ändras. När Släkt och Bygd var 15 år 2006, framförde jag såväl mina förhoppningar om tidskriftens betydelse för medlemmarna som mina farhågor beträffande dess framtid. Vad jag skrev där har väl fortfarande sin giltighet, och framförallt vill jag peka på, att orken och intresset att forska och söka efter fakta trots allt avtar med åren, och uppslagen till nya artiklar infinner sig inte i evighet. Vid tillbakablickar på det publicerade materialet, visar det sig också att det under den senaste tiden förekommit upprepningar.

Låt oss återvända till året 1991. Samtidigt med utsändandet av protokollet för årsmötet som hållits den 16 januari, skriver Harry Ebelin, föreningens förste ordförande: ”I vårt arbete är kontakten medlemmarna emellan allra viktigast, och därför har styrelsen beslutat att undersöka möjligheterna att ge ut ett informationsblad ca 2 gånger per år.” Medlemmarna erbjöds att själva medverka genom att sända in exempelvis efterlysningar, berättelser från bygden eller annat av intresse.

Det tilltänkta informationsbladet blev ett kontaktblad med namnet Släkt och Bygd, och även om vi inte är någon hembygdsförening är det ett passande namn med tanke på vår förenings namn och inriktning, men det är kanske inte helt lyckat att Sloff delar namnet med Österlens medlemsblad. I Landskrona finns det förresten en förening som har det liknande namnet Folk och Bygd och som ger ut en hembygdstidning med samma namn, alltså Folk och Bygd.

Sloffs första nummer, 1991 nr 1, hade ett enklare utseende än vad de följande fick och innehöll, förutom information och en efterlysning, ett bidrag som en av medlemmarna sänt in. Det var nämligen bara jag som nappat på erbjudandet, vilket förvånade mig. Jag hade några år tidigare färdigställt en släktkrönika, som jag kallade En resa genom fyra sekler med en bilaga med historiska översikter och kartor. Nu fick jag idén att skicka in ett brev med ett utdrag ur nämnda bilaga bestående av en karta över Kågeröds by och vissa uppgifter från skiftet 1836. Detta var det första bidraget från medlemmarna.

Vad händer i framtiden? När manustorkan på allvar infinner sig, kan tidskriften visserligen bantas. Kanske har det inte undgått alla läsare, att redan det senaste numret var fyra sidor tunnare. Texten skulle kanske kunna göras större för att tillgodose den synsvaga åldrande läsekretsen, men till sist återstår i värsta fall blott ett informationsblad på några sidor utan medlemmarnas medverkan, och kontakten medlemmarna emellan ansågs ju allra viktigast 1991. En tidskrift är väl dock inte längre bästa forum för t.ex. efterlysningar. Samtidigt sker kanske utskick av information med elektronisk post till flertalet medlemmar, så vad återstår då till ”informationsbladet Släkt och Bygd”?

Det finns släktforskarföreningar som fått lägga ner sin tidning. Vad anser medlemmarna, om detta skulle drabba vårt medlemsblad, eller om det blir gemensamt med någon annan förening? Kanske vore det all right. Som kontaktblad medlemmarna emellan har Släkt och Bygd väl egentligen inte fungerat på länge, och det är kanske förlegat i detta mejlandets och ”messandets” tidevarv. Flertalet sitter nog redan nu hemma i sina stugor och släktforskar vid datorn. Dock finns det fortfarande faktiskt folk som saknar internet. Många av mina jämnåriga bekanta har faktiskt inte ens någon dator, men de är ju ett utdöende släkte.

Lite från hjärtat om föreningen och tidningen

- Per Olov Ganrot -

När jag på äldre dar började släktforska var det en överraskning att de flesta av mina anfäder levt i Svalövtrakten. Själv är jag också född och uppvuxen där. Fast under tonåren (med skola i Helsingborg) var jag där mest på nätterna. Sedan har jag bott på annat håll hela livet, just nu i Malmö. Någon känsla av samhörighet med bygden och dess historia har jag inte gått och burit på. Jag har regelbundet besökt släktingar i trakten, men är nog obekant för alla andra där.

Släktforskandet har gett mig en känsla av att vara rotad någonstans. Det är positivt och det har jag föreningen och tidningen att tacka för. Jag är vanlig medlem, hör inte till grundarna och har aldrig varit aktuell för styrelsearbete. Men under de senaste åren har jag haft mycket nöje av att medverka med berättelser i tidningen. Eftersom redaktören har problem att fylla sidorna, hoppas jag han ger plats även för dessa funderingar. Sen hoppas jag förstås att några vill läsa dem. Jag tror att vi med rötter i trakten, som valt att vara med i föreningen, gärna vill att den lever vidare.

Vad föreningen och tidningen gett mig

Hustrun och jag flyttade hem till Skåne för femton år sedan. Jag lämnade min tjänst och blev konsult och egenföretagare. Det gav möjlighet att släktforska, något jag sett fram emot i nästan femtio år. Av en svåger lånade jag en bok om tekniken och hur arkiven är organiserade. Jag trodde jag skulle klara forskandet på egen hand, eftersom jag var van vid annan forskning och hade dator och ordbehandlare. Så fasligt lång tid skulle det väl heller inte ta att hitta vad som möjligen hade bevarats om mina rötter.

Kontakt med andra släktforskare kände jag inte behov av. Jag tänkte ta rätt på mina anor och inte skaffa en social hobby. Jag kunde inte tänka mig att just mina förfäder var intressanta för någon annan. Jag visste namnen på ett trettiotal av dem, alla skånsk allmoge. Jag hoppades hitta lika många till. Säkert skulle de också höra till det enkla folket, döda sedan mer än tvåhundra år och totalt glömda och ointressanta för alla utom mig. Släktforskarbokens stora anträd trodde jag var sällsynta idealfall. Tänk så fel jag hade!

På Landsarkivet blev jag visad de olika katalogerna och hur jag skulle bära mig åt för att hitta bland mikrofiche eller beställa fram original. Att läsa gamla handstilar var ovant i början, men gick allt bättre. Ibland fick jag hjälp av bordsgrannar. Lite samverkan kunde faktiskt vara bra. Men viskade vi för mycket till varandra, kom den nitiske arkivtjänstemannen och sa till oss vara tysta.

För att ”få apparat” på den tiden köade man framför arkiventrén 15-20 minuter innan de öppnade. Då kunde jag höra andra forskares samtal och förstod att några hade intresse för samma socknar, byar och gårdar som jag. Vid lämpligt tillfälle tog jag kontakt med dem och för det mesta fick jag god hjälp.

Jag minns en gång i den fullpackade receptionen utanför forskarsalen. Jag stod och suckade över någon katalog jag inte kunde hitta. En försynt och vänlig man hjälpte mig och föreslog samtidigt att jag kanske kunde gå med i släktforskarföreningen i Svalöv och få deras tidning. ”Är den bra då?” slängde jag ur mig lite skeptiskt. Han sa att det var den nog. Han hette Bengt Nordahl och vi blev snabbt bekanta och fann att vi var släkt. Han hade kommit långt i sin forskning och delade generöst med sig. På den tiden hade han inte dator, utan skrev sammanställningar och antavlor för hand och med skrivmaskin. Materialet jag fick måste jag ju själv kolla, och så lärde jag mig den grundläggande forskningsmetodiken. Tack Bengt! Många fler har säkert haft dig som läromästare och föredöme. Din bedrift att rekonstruera Kongas och Asks uppbrunna kyrkböcker är enastående. Hur du vågade ge dig på uppgiften kommer jag aldrig att förstå.

Jag hade hört talas om släktforskargruppen i Svalöv, som Ragnar Persson varit med att grunda. Han och hustrun Göta bodde då i Svalöv, men under min barndom hade de varit goda grannar till mina föräldrar. Hustrun och jag besökte dem. De tyckte det var trevligt att vi tänkte släktforska och rådde oss att gå med i föreningen. Ragnar var skröplig och kunde knappt gå och Göta dog kort därefter. Vi sågs aldrig mer.

På Biblioteket i Forslidsgården sökte jag föreningens tidningar. De fanns i en källarlokal som föreningen disponerade, men personalen ringde redaktören Stig Pettersson. Jag meddelade min avsikt att bli medlem och han gav tillstånd att de släppte in mig en eftermiddag, när ingen annan var där. Jag hittade tidningarna och insåg vilken nytta jag kunde ha av föreningen. Jag hann gå igenom alla nummer innan de skulle stänga. Det mesta hade Bengt Nordahl skrivit, välgjort och mycket intressant. Många av hans spännande berättelser hade hämtats från tingsprotokoll, som tydligen bjöd på så mycket mer liv än andra torra arkiv. Jag anade hur omfattande och roligt det där med släktforskning kunde bli och satte själv igång att tröska tingsluntor. Det tog ett par dagar i veckan under ett par års tid. Till min överraskning dök många av mina förfäder upp lite här och där, i sammanhang jag inte kunnat ana.

Hösten 2002 fick jag möjlighet att något återgälda och tipsade Bengt om artiklar jag funnit om klockarsonen och målaren Alexander Malmquist från Ask. Jag erbjöd honom även att ta sig an ett rikt material jag hittat om gästgivare Sandberg i Åkarp. Bengt tackade för tipset om Malmquist, men undrade varför jag inte kunde skriva om Sandberg själv. Han kunde i så fall samtidigt skriva om andra gästgivare. Vi gjorde så, och sedan dess har jag haft en eller ett par artiklar i varje nummer.

Mina berättelser har rört förhållanden i Svalövtrakten under olika epoker, sedda ur allmogens och mina förfäders perspektiv. Att ”förstå dem” har varit målet för forskningen. Efterhand har den lokala kulturen i stort blivit mer intressant för mig, än just mina anfäders liv och leverne. Helst har jag nyttjat källor och sammanställningar skrivna då det hände. Som lokalhistoriker är jag amatör, men det har ändå inte varit svårt att hitta material. Mycket finns numera på ”nätet”. Viss vana vid skrivande hade jag väl, men jag har aldrig tidigare skrivit berättelser som nu. Skrivandet har varit nöjsamt och lärorikt och några erkännsamma kommentarer har jag väl fått.

Berättarkultur

Människans talförmåga och språk var förstås nödvändiga för att vi skulle bli de vi är och utveckla alla de kulturer som finns och funnits. Hur vi brukade talförmågan och språket var dock avgörande och bestämdes av en unik mänsklig egenskap. I det sociala beteendet tror jag det ingått att äldre, särskilt erfarna och kloka individer berättat vad de varit med om eller själva hört berättas. Alla andra har suttit tyst lyssnande runt berättaren och inpräntat vad som sades. Så har det nog varit i alla kulturer; berättandet var i själva verket det som skapade kulturen. Berättelserna kunde handla om vad som helst: Olyckor, äventyr, jaktbravader, regler för brukandet av jorden, enkla lagar för samlevnad inom gruppen, vidskeplig folktro och mycket, mycket annat. En del lever möjligen kvar i det vi kallar folklig tradition.

Någon enhetlig, nationell kultur fanns inte, bara en mängd lokala varianter. Mycket hade de gemensamt, men det fanns också skillnader. Berättandet underhöll de lokala kulturerna. Alla i en socken eller härad hade hört samma historier. Många var väl inte precis sanna. Det visste de nog, det var ju från ”ljugarbänken” man fick dem. I hemmen tror jag mycket av berättandet handlade om förfäder och dem som bott i trakten och brukat den förut.

Dessa urgamla berättartraditioner tror jag nu är på utdöende. Berättandet har inte upphört. Tvärtom, vi nås nu av hur mycket berättelser som helst från böcker och tidningar, från ”pratare” i TV och radio och från internet. Men jag tror inte de berättelserna underhåller lokal kultur; i stället sköljer de bort den. Många vill bevara lokalkulturer och det finns hembygdsföreningar och släktforskarföreningar, som har detta som uppgift. Men många av medlemmarna är ganska gamla och inte så aktiva. Så är det kanske i vår förening. Det enkla berättandet och lyssnandet har nog blivit omodernt. Gamla människor har haft mycket att berätta, men saknat lyssnare. När de avlidit har barn och barnbarn frågat sig: ”Varför frågade vi inte ut dem medan de levde?”

En berättarförening

På 1980-talet var jag några år med i en förening, vars syfte var själva berättandet. I Örebro fanns sällskapet Concordia med drygt hundra medlemmar. Många var gamla och sällskapet självt var då cirka 70 år. En kväll i månaden träffades ett trettiotal medlemmar i Stora hotellets festmatsal. Där åt vi ”sill i papper”, en rejäl kokt potatis med skrovligt skal, en skiva mörkt bröd och kumminost. Till det fick vi vatten. Så hade det varit i en mansålder och gick inte att ändra.

Efter festmåltiden släcktes belysningen och en av medlemmarna tog plats vid bordsändan och tände ett ljus. Sedan hade han en timme på sig att berätta kring ett självvalt ämne. Sällskapet var slutet och medlem kunde man bli bara genom att bli invald och lova stå för berättandet när sällskapets sekreterare så bestämde. Detta var sällskapets enda aktivitet. Någon styrelse utöver sekreteraren behövdes inte, ingen tidning, inga protokoll och inga medlemsavgifter. Deltagande anmäldes till hotellet samma morgon och betalning skedde till dem. Lite överklass var det väl, men medlemmarna kom från alla möjliga branscher. Från början hade det nog mest varit lärare. De flesta tror jag inte hade kontakter med varandra utöver Concordia-kvällarna. Sällskapet gick på tvärs genom etablerade sociala strukturer av missionsförbundare, golfspelare, älgjägare och andra grupper. Concordia finns kvar, men har nu möjligen ändrat arbetsformer. Birger Schlaug ska i höst föreläsa för dem om Elin Wägner.

Så länge jag var med, tyckte jag berättandet var trevligt, även om det ofta handlade om sådant som inte intresserade mig. Som en extra aktivitet bjöd en gång en av medlemmarna, som var regementschef i staden, oss övriga till officersmässen. Där visade han stolt deras fina samling av hillebarder, pikar, krysspikar och annat hemskt. Original, som de använt vid Lund för att hacka ihjäl skåningar och danskar. Det gillade jag inte och började fundera över om jag hamnat i fel sällskap. Slaget stod delvis på byn Nöbbelövs ägor. Hälften av byborna försvann vid slaget, bland dem en anmoder till mig. Men det visste jag ju inte då, eftersom jag ännu inte börjat släktforska.

Hur ska det gå för SLOFF?

Under föreningens tjugoåriga tillvaro har intresset för släktforskning ökat och blivit en av vår tids ”trender”. Tekniken har utvecklats och möjligheterna att sitta hemma och forska är nästan obegränsade. Nya forskare har väl alla dator och Internet och många gamla har också tagit steget, kanske med hjälp av barnbarn. De kan då abonnera på Arkiv Digitals alla nytagna bilder från olika arkiv i hela landet. Det kostar mycket mindre än att en gång i veckan ta sig till Lund, ifall man nu inte bor där. Lantmäteriverkets alla historiska kartor och dokument är gratis. Därtill kommer diskussionsgrupper. Inte sällan handlar de om enkla 16-1700-talsmänniskor, deras boende, släktskap och anor. Skarorna på Landsarkivet har tunnats ut betydligt och i föreningslokalen har det blivit tomt. Behövs föreningen längre?

Men SLOFF bildades inte bara för släktforskning, utan även för folklivsforskning. Folkliv är sedvänjor och lokal kultur, men måste även omfatta traktens dramatiska historia och hur människor levt och försörjt sig där. Släktforskningsfynd måste sättas in i sina sammanhang.

Kan det vara intresse för folklivsfrågorna, som gör att föreningen ändå har så pass många medlemmar? Tidningen S&B har nästan enbart handlat om dessa aspekter och inte om genealogisk teknik, hjälpmedel eller olika arkiv. Redaktören Stig Pettersson brukar framföra som sin tro, att många är med i föreningen enbart för tidningens skull. Trevligt i så fall för oss som brukat skriva där. Samtidigt – ifall så många är intresserade – har jag svårt att förstå att så få vill vara med och berätta vad de känner till eller lyckats gräva fram. Jag är säker på att det finns många, som ruvar på material, som skulle kunna passa till berättelser, som vi andra skulle finna intressanta. Möjligen känner jag inte de djupaste psykologiska mekanismerna i trakten, men inte kan det väl vara blyghet eller blygsamhet, som är hindret? Är det den förbaskade Jante?

Jag befarar att föreningen rätt snart dör, eftersom ingen behöver släktforskningsdelen och alltför få är aktiva i folklivsdelen. Den lilla skara som brukar komma på medlemsmötena och vårutflykterna räcker nog inte. Vi som brukat skriva i tidningen kan naturligtvis inte göra det alltid och kanske har vi blivit hindret för andra att delta. Jag önskar en diskussion i medlemsleden om vad vi kan göra för att föreningen och tidningen ska bli ett berättarforum för lokal historia och kultur.

Till att börja med kan vi kanske ”fokusera” på det som håller på att försvinna med de äldsta bland oss. En forskare kan välja ett tema och fråga ut gamla i trakten om detta. Självklart går det att göra tillsammans med någon annan, gärna någon som inte tidigare varit medlem. Som exempel på tema: Hur var det på 30- eller 40-talen, när små barn med scharlakansfeber spärrades in på Epidemisjukhus i flera veckor. Det bör finnas flera ännu levande i trakten, som upplevt detta, och ännu fler som känner till och kan peka ut några inspärrade. De utfrågade tror jag blir glada och deras berättelser blir stommen i en artikel i tidningen, kompletterad med undersökarens egna tankar och vad som går att finna i böcker om ämnet. En liten del av ”folklivet” och lokalhistorien blir dokumenterad och bevarad för framtiden. Säkert går det att hitta teman, som passar varje forskares särskilda erfarenheter. Om flera projekt startas parallellt känns det kanske naturligare och lite tips och råd kan man kanske få av varandra och av styrelsen.

Naivt tänkt av mig kanske, men varför inte?