Slškt och Bygd 09:2
Omslaget

Arbetsvandring och emigration

– glimtar ur min egen släktforskning –

- Bengt Nordahl -

Före järnvägarnas tid gjorde vanligt folk knappast några längre resor. Detta gällde större delen av 1800-talet men naturligtvis ännu mera tidigare. Man stannade ofta kvar i födelsesocknen i hela sitt liv, om man inte utvandrade till Amerika eller begav sig till grannlandet Danmark för att söka arbete. Därför väcker det förvåning, när man träffar på någon som visar sig komma från andra trakter eller t.o.m. från ett annat landskap.

Maja Isacsdotter från Östergötland

När jag häromåret hade kontakt med en släktforskare ”down under”, alltså Australien, efterlyste han uppgifter om en ana vid namn Maja Catharina Isacsdotter som dog 1832 som inhysesänka i Olstorpshus i Kågeröd. Det står om henne, att hon var 44 år 3 månader och 27 dagar och född i Östergötland. Vid närmare efterforskning framkom att hon föddes den 28 maj 1788 i Sunds socken i Ydre härad i Östergötland. Fadern hette Isac Olofsson och drunknade 1791 i sjön Lägern, troligen i samband med fiske i sjön.

Maria (Maja) Isacsdotter bodde senare i Asby socken, och där födde hon den 15 oktober 1810 den ”oäkta” sonen Johannes. När hon 1815 står upptagen med honom på Hults gård i Askeryds socken i Jönköpings län står det, att hon 29/9 1815 flyttade ”med son till Axelwålds Herrgård och Malmö hus län”. Vid giftermål ett år senare upptas hon som tjänstepiga på Bulstofta gård i Halmstads socken. Både Duveke och Bulstofta ägdes av Henrik Valter Berg von Linde på Axelvold.

Varför gjorde den unga pigan som kom att kallas Maja Catharina Isacksdotter den långa resan från Askeryd till Axelvold med sin femårige son Johannes, och hur färdades hon? Troligen hade hon sällskap med någon annan som gjorde samma resa, och med säkerhet hade hon förväntningar om ett bättre liv för sig och sin son nere i Skåne.

Utvandring till Amerika, exempel på egen amerikasläkt

Efter det amerikanska inbördeskriget 1861-65 nådde denna utvandring sin höjdpunkt. Visst skedde det också en begränsad utvandring till Australien, men i jämförelse med floden av 1,2 miljoner amerikanska emigranter är 25000 australienfarare blott en rännil. Förvisso var det många smålänningar som reste till Amerika, men det gjorde även skåningar. Flertalet släktforskare har kanske gjort denna erfarenhet i sin forskning.

För min egen del kan man nästan säga att intresset för släktforskningen väcktes, när en amerikansk släkting vid namn Ruth Robertson 1966 sökte kontakt med ättlingar till Jöns Andersson och Kerstin Månsdotter, vars son Per hade emigrerat till Amerika 1870. Han var Ruths morfar, och Pers syster Hanna var min farmors mor. Jöns och Kerstin var således även min fars mormors föräldrar, och min far och Ruth var nästkusiner. Eftersom Hanna dog när min farmor bara var elva år, kände hon kanske inte ens till att hon hade en morbror i Amerika. Åtminstone hade varken min far eller faster eller någon annan i släkten hört talas om att de hade släktingar på andra sidan Atlanten.

De amerikanska släktingarnas familjearkiv hade blivit förstört vid en eldsvåda, men inför en planerad sverigeresa i september 1966 hade Ruth låtit göra efterforskningar och fått fram några felaktiga adresser till nu levande svenska släktingar. När hon och hennes man deltog i en gruppresa genom Europa i september 1966, hade hennes brev inte nått fram till rätt adress. På egen hand gjorde de en avstickare till Kågeröd, där de inte kom i kontakt med någon, som kunde upplysa om de personer på orten, som hon hade namn på. De träffade knappast heller någon som kunde tala engelska men tog en taxi ut till Knutstorp, där Jöns en tid hade varit kusk. De träffade greven som visade dem runt till platser, där Jöns och Kerstin kunde ha bott, så något utbyte fick de nog ändå av sitt besök i Kågeröd.

Så småningom nådde hennes brev fram till mig, och hon kunde berätta för mig, vad hon visste om sina skånska anor och hur det gått för ättlingarna i Amerika, och jag kunde meddela henne, vad jag lyckades få reda på. Jag kunde även sända henne ett fotografi av Kerstin Månsdotter, stammodern för den stora släkt i Amerika, som bl.a. omfattade 16 barnbarn till Ruth och hennes man. Mitt intresse var väckt, men jag ansåg mig tyvärr inte ha tid eller lust att bedriva någon arkivforskning. Det var på den tiden en udda sysselsättning, som endast pensionärer ägnade sig åt, ansåg jag. Efter att jag 20 år senare kom igång med denna, har jag tack vare internet kommit i kontakt med ännu fler avlägsna amerikanska släktingar som sökt uppgifter om sina skånska rötter och nu levande släktingar.

Emigranter från Felestad

Vid genomgång av Felestads kyrkoböcker har jag påträffat 78 personer som utvandrade under åren 1852-95, varav några dock flyttade två gånger. Det kan tyckas vara en ganska hög siffra för denna lilla församling. De första utvandrarna härifrån tycks ha varit bröderna Anders och Nils Nilsson, söner till Nils Persson och hans hustru Pernilla Knutsdotter på Felestad 3, vilka utflyttade 1852 resp. 1853. De första åren var det mest ogifta vuxna män (drängar) men senare lika många ogifta kvinnor (pigor). Den första familjen som emigrerade var f. hemmansåbon Anders Olsson med hustru och fyra barn, som utflyttade 1869, även de från Felestad 3. Äldste sonen Sven hade flyttat fem år tidigare. Troligen hade det gått bra för honom, eftersom hela familjen följde efter, och detta var väl ett vanligt mönster.

Det är ju känt att flertalet svenskar sökte sig till Minnesota, men i utflyttningslängden står det endast Amerika, utom för några som flyttade till staten Utah. Den orörda jorden hade en stark dragningskraft på fattiga jordbrukare från hela Europa, men även andra faktorer lockade svenskarna. Den religiösa intolerans som den svenska statskyrkan utövade var nämligen illa omtyckt, och likaså den svenska monarkins sociala konservatism och kulturella avståndstagande.

Det mormonska missionerandet i Skandinavien började ca 1850 och 1853 bildades en mormonförsamling i Skåne. Redan 1852 utvandrade de första skandinaviska mormonerna (mest danskar). Från Skandinavien gick emigrationen vanligen till så att mormoner anslöt sig vartefter, tills man från en större hamn gemensamt for på ett större fartyg över Atlanten. Mormonerna försökte nämligen samla ihop stora grupper så att de inte åkte ensamma över Atlanten och på den fortsatta färden till Utah.

Rörelsen nådde även Felestad, varifrån änkan Karna Sjunnesdotter utvandrade till Utah 1863. Hon var över 70 år gammal och det står om henne: ”Öfvergått till mormonismen; Mannen Bonde Persson dog d 31/5 1854.” Med henne följde flickan Bengta Persdotter född 21/1 1854. ”Modern pigan Sissa Bondesdotter (född 30/4 1820 i Högestorp) dog d 30/1 1854. Utan att attest blivit begärd och erhållits medförd till Utah i N. A. i april 1863 af sin mormor förenämnda Enkan Karna Sjunnesdotter.” Även sonen Jöns Bondesson född 14/5 1828 uppges ha övergått till mormonismen, och han utvandrade enligt utflyttningslängden till Amerika 1864. Sonen Anders Bondesson född 26/10 1830 arrenderade gården Råga Hörstad 5 i Asmundtorp men övergick 1862 till mormonismen. Han utvandrade 1863 till Utah men uppges ha slagit sig ner på en farm i Omaha i Nebraska, vilket kan ha sitt samband med att Utahs dalar började bli så överbefolkade, att invandrande unga mormoner hade svårt att finna ett ställe att slå sig ner på för att bilda egna familjer.

Sonen Sjunne Bondesson född 1/7 1833 arrenderade faderns gård 1859-63, varefter han begav sig till Landskrona. Han hade då övergått till mormonismen och reste 1864 med familjen till Amerika, där han dog i Utah 1904. Karna Sjunnesson hade tydligen sällskap med tre av sönerna och deras familjer som utvandrade 1863 eller 1864, och hon uppges ha avlidit på ditresan 1864.

Den glömda utvandringen

Den svenska utflyttningen till våra grannländer hade karaktären av säsongs- och arbetsvandring till storgods och städer. Bland storstäderna var det Kristiania och främst Köpenhamn som lockade. Arbetsinvandringen från Sverige till norra Tyskland 1866-1914 lär vara ett okänt fenomen för många svenskar. I tyska tidningar lockade man med högre löner och kvinnojobb. Kanske var det ofta de som inte hade pengar till en amerikabiljett, som for till våra närmaste grannländer. Någon registrering i utresehamnarna skedde inte, och man reste ofta utan pass och utflyttningsbetyg, varför denna folkförflyttning blev dåligt registrerad.

Karta över södra Jylland och Fyn.

1864 hade Danmark tvingats avträda de bägge hertigdömena Slesvig och Holstein till Preussen, och det var främst till Slesvig som många svenskar åkte för att söka arbete. En del stannade väl där, men flertalet återvände nog hem till Sverige. Som exempel på de senare kan jag nämna min frus farmors föräldrar. 1867 var det fem pigor som flyttade från Karlshamn till Slesvig förutom drängen Johan Lindgren. Han står som utskriven från kvarteret Amerika, så till det landet behövde han ju inte flytta, även om han kunnat finansiera en amerikaresa.

Den 6 juni 1866 uppges pigan Emma Kristina Olsson utflyttad från Kalmar till Danmark, och två av hennes systrar följde efter följande år. Det är osäkert om man i utflyttningslängden avsåg Danmark eller det tyska Schleswig. Hur som helst träffades Johan och Emma Kristina på godset Graasten (Gravenstein) i det som i våra dagar är Sønderjylland. De ingick äktenskap i Sønderburg, men 1875 återvände de hem till Blekinge åtföljda av tre barn döpta i Sønderburg, bland dem dottern Elna (senare kallad Alma), min frus farmor. Hon var drygt 13 år när modern dog, och efter att fadern gift om sig och de sju moderlösa barnen fått en enligt släkttraditionen ”elak” styvmor som ansåg att det fanns för många barn i hemmet, skickades den äldsta dottern till Stockholm, en dotter till en faster i Köpenhamn, medan Elna skickades till en faster i Australien. Dit åkte hon vid 14½ års ålder 1887 tillsammans med en 20 år äldre piga. I Brisbane i Australien träffade hon senare den svenske sjökapten Sven Bengtsson från Mjällby i Blekinge, och de gifte sig 1895. När de sedan 1899 gjorde den långa återresan till Blekinge, hade de med sig tre barn födda i Brisbane, bl.a. två livliga lite mer än 1-åriga tvillingpojkar, vilka tultade omkring på däcket. Vid ett tillfälle var en av dem nära att falla överbord, men fadern räddade honom från att bli ”hajmat”. En av tvillingarna var min blivande svärfar.

I Blekinge kustsamhällen var det ju många som var båtsmän och sjömän. När Sven Bengtsson gjorde sin första sjöresa till Australien var det på en skovelhjulsångare som en morbror hade befäl över, och ytterligare två morbröder var sjökaptener. Dessutom hade han en bror som också gått till sjöss, och två bröder och en syster emigrerade till Amerika, varifrån systern dock återvände.

Omslaget