Slškt och Bygd 09:2
Omslaget

Allmogen och skånska kriget

- Per Olov Ganrot -

Målet för mitt släktforskande är att förstå hur förfäderna levde. För de senaste generationerna har det varit lätt, deras bondetillvaro var så lik den jag upplevde som barn. Skiftesreformer och byliv på 1700-talet kan jag också förstå. Men hälften av mina kända anfäder fick uppleva Skånska kriget på 1670-talet. Danska armén fanns i Landskrona hela tiden och den svenska under flera perioder strax utanför, sammantaget ofta mer än tiotusen man. Bönderna i närliggande härader måste försörja dem och deras hästar. Hur de i övrigt hade det har jag bara haft onda aningar om.

Ofredstid

I det sena 1600-talet var skåningar vana vid krig. Under 1500- och 1600-talen hade det drabbat dem varje generation. Sverige var en opålitlig och farlig granne. Gustav Vasa, Erik XIV, Johan III, Karl IX, Gustav Adolf som kronprins, Kristina och hennes förmyndare samt Karl X Gustav hade alla fört krig i Skåne. Ibland kunde det dra förbi snabbt eller mest hålla sig på annat håll. Andra gånger blev landet helt förött och det hade ännu inte hämtat sig efter svenska härjningar under Horns krig trettio år tidigare. Men efter hand brukade allt återgå till vad det varit. Trots att ”de satans svenskerne” varit här i mer än femton år, tror jag många hoppades att det skulle gå så även denna gång.

I krigstid måste man hålla sig väl med en armé som fanns i trakten. När den krävde kontributioner eller inkvarteringar måste man ställa upp. I övrigt fick man gömma undan förråd och ägodelar, som plundrare ville komma åt. Spannmål förde man till kyrkorna i förhoppning om respekt för Guds hus. Under skånska kriget hjälpte det inte. Karl XI lät armén beslagta spannmål i kyrkorna och han var själv med om att plundra kyrkan i Reslöv. För övrigt var det klokt att verka fattig och ha så lite som möjligt med kriget att göra, åtminstone så länge man inte visste vem som skulle segra.

Även i fredstid hade skåningar anledning att hålla sig informerade, krig kunde plötsligt dra in som oväder. Det land Skåne kom att tillhöra 1658 hade fört krig nästan oavbrutet i hundra år. Men Sverige var ändå inte en sådan stormakt, som många fortfarande tycks tro. Tvärtom var landet beroende av utländska subsidier och bytte gång på gång sida i storpolitiken till den som betalade mest. Frankrike var Europas stormakt och styrdes av Ludvig XIV, Kung Sol. Han fick Karl XI:s korrupta förmyndare att överge alliansen med Holland och ingå förbund med honom i stället. Holland gick då i allians med tyskromerske kejsaren, kurfurstendömet Brandenburg och Danmark.

Källorna

Kågerödprästen Sthen Jacobsens krönika handlar om krigshändelserna och inte så mycket om civilbefolkningen. I inledningen skriver han: ”…at det iche haffuer været et kinderspill (ty. barnlek), men saa hidtzig och blodig en kriig, som der iche udi mange aar haffuer værett imellem disse nordiske riiger.” Ändå är berättelsen iskall, detaljrik, nästan entusiastisk, och helt utan nationellt patos. Eländet anar man, men moral och egna och andras känslor berör han knappt. Hans måtto var ”W-passioneret sammenskreffuett” (okänslosamt sammanskrivet). Antika författare var hans förebilder, han nämner greken Xenofon (se S&B 2004:1) och citerar romarna Seneca och Vergilius samt dansken Saxo från 1100-talet. Han skildrade sin samtid för Historien. Men det var nog inte därför han skrev anonymt och höll så stor distans till ämnet. Han måste göra så, det fanns överhängande hot. Men hans verk blev av oskattbart historiskt värde, jag är stolt över att många av mina förfäder kände honom.

När jag läser krönikan noga hittar jag ändå en del, som avslöjar hur folk påverkades av kriget och hur de såg på det. Mer finner jag i en annan samtida skildring från trakten, en klagoskrift av prästsvågrarna Abraham Larsen Rosenlund (1643-1713) i Torrlösa och Jacob Sørensen i Reslöv över att de blivit avsatta.

Från mitten av 1800-talet har en rad kända svenska och danska författare skildrat snapphanarna i romanform (i Sverige t.ex. Carl August Cederborg, Artur Lundkvist och Sven Edvin Salje) och på senare år har ämnet lämnat stoff till flera danska och svenska filmer och TV-serier. Jag misstror alla. Historiker på 17-, 18- och 1900-talen friserade sina skildringar och jag misstror därför historieundervisningen jag fick. Den innehöll inget om befolkningens lidande och ändå dog på sina håll mer än en tredjedel som följd av kriget (S&B 2003:2). I detta lilla bidrag till historieskrivningen försöker jag krama information ur de nämnda prästskildringarna och se kriget ur allmogens perspektiv. Kände de samhörighet med någon sida? Vilka såg de som fiender? Hur var det att gång på gång byta sida? Hur såg de på snapphanar?

Mycket har blivit spekulation. Men en del var annorlunda än jag tänkt mig och bilden av Sthen Jacobsen har klarnat. Han var trettio år och hade varit kyrkoherde knappt tio. Han förstod att det drog ihop sig till krig igen och ville skriva en krönika, så att efterkommande generationer skulle få veta hur skåningarna haft det. Hur han bar sig åt avslöjar han inte. ”Sammenskriffuandet” måste han ha gjort i Kågeröd på 1680-talet och då var det nog omöjligt att ha danska kontakter. Men han måste ha haft rapportörer på båda sidorna under kriget, som försåg honom med avskrifter av hemliga dokument. Officerare förde ofta krigsdagböcker, som kunde hamna i fiendehänder när de stupade eller blev tillfångatagna. Möjligen fanns de att köpa? Säkert förde Jacobsen själv dagbok över vad han blev vittne till eller fick höra.

Prästkolleger i trakten, med liknande bakgrund som Jacobsen, hörde säkert till hans kontaktnät. Efter hans död tog de hand om och räddade verket; att det skulle stannat i Kågeröd hos efterträdaren Eric Herlin kan uteslutas. Prästen Jens Bring i Brönnestad kan ha varit en förtrogen. Han var ungefär jämnårig med Jacobsen och liksom han sägs han ha skött sitt prästkall utan att stöta sig med någondera sidan. Tjugofem år senare fanns verket hos hans son, prosten Ebbe Bring (1670-1737) i Brönnestad. När enväldet upphört lät han sin son, den blivande historieprofessorn Sven Lagerbring, överlämna det till Jacob Benzelius (1683-1747) i Lund, teologiprofessor och senare ärkebiskop.

Johan Jacob Winslow (1638-1709) i Lund kan ha varit en annan förtrogen. Han var fyra år äldre än Jacobsen och bör ha haft den färdiga krönikan för granskning. Han har nämligen gjort en avskrift, som blev bevarad på Lunds Universitetsbibliotek och länge troddes vara hans egen dagbok. Under kriget var Winslow huspredikant hos Ebbe Ulfeld, svenskt riksråd och medlem av krigsledningen */. På 1780-talet var han konsistorienotarie i Lund under biskop Hahn och arbetade ivrigt för försvenskningen. Han dog som professor i Lund.

Att Sthen Jacobsen undvek att visa sympatier för någon part eller att avslöja sin identitet kan bero på att Winslow skulle granska krönikan. Som Ulfelds huspräst kände han till mycket av vad som hänt. Granskningen bör ha skett i hemlighet och bakom biskopens rygg. Winslow har nämligen gjort hela avskriften själv, trots att han säkert hade en stab av skrivare för att kopiera handlingar. Möjligen kände de varandra sedan ungdomen, eftersom Jacobsen hade så stort förtroende för Winslow och denne tog risken att hjälpa till med granskningen och göra en kopia för universitetets bibliotek. Kanske hade han lämnat upplysningar även under kriget?

Jämfört med Sthen Jacobsens krönika kan Abraham Larsens och Jacob Sørensens klagoskrift tyckas vara ett obetydligt dokument. Men de kompletterar varandra. Sthen Jacobsen berättar på danska och förlorar sig ofta i detaljer – han skrev för eftervärlden. Klagoskriften är välformulerad, skriven på akademisk svenska för att göra intryck på makthavare. Kritik av svenska sidan saknas förstås, men på sex sidor får författarna fram väldigt mycket av hur de känt sig och hur terrorn fungerat. Precis som i våra dagars krig! Traktens allmoge och andra präster fick också känna av terrorn och i vissa socknar dog dessutom på några månader en tredjedel av befolkningen av fältsjuka (S&B 2003:2).

Svågrarna beklagade att de varit oförsiktiga och tagit ställning först för ena sidan och sedan för den andra och därför fått båda emot sig. Sthen Jacobsen undvek att visa sympatier för någon och skrev sin krönika i hemlighet utan att ange sitt namn.

Krig med Danmark

Våren 1672 gick Frankrike i krig mot Holland och Sverige var därmed i konflikt med sina viktigaste grannar Danmark (som ville återta Skånelandskapen) och Brandenburg (som ville ha Sveriges nordtyska besittningar). I december 1674 tvingade fransmännen Sverige att invadera Brandenburg, vilket ledde till att kejsaren förklarade krig och att svenska armén i juni 1675 förlorade ett slag vid Fehrbellin (norr om Berlin).

I september samma år förklarade Danmark krig, besatte Ven, hindrade den underlägsna svenska flottan att föra förnödenheter till Pommern och belägrade svenska fästningen i Wismar. Skåningarna förstod att kriget snart skulle komma hit och kanske befria dem och deras land. I december föll Wismar. Även andra svenska besittningar gick förlorade och svenska armén i Pommern stängdes in i sina fästningar. I april 1676 besatte danskarna Gotland, nästan utan strid. Allmogen och Visbys borgare hälsade befriarna. Förste juni blev svenska flottan grundligt slagen av den danska vid Ölands södra udde och i Skåne gick den 20-årige Karl XI med sin lilla armé och väntade dansk landstigning. En mindre sådan skedde vid Ystad 27 juli, borgarna välkomnade dem och svenska styrkan retirerade.

Två dagar senare skedde en stor landsättning vid Råå. 700 fartyg deltog och 14.000 man överfördes på en enda dag, de flesta ryttare med hästar. En företag svårt att föreställa sig! Sthen Jacobsen berättar att en fiskarkäring i Råå tog emot dem med besked att inga svenska styrkor fanns i trakten. Helsingborgarna överlämnade stadens nycklar och svenska armén retirerade till Småland. På sex veckor tog danskarna hela landskapet och fästningarna i Helsingborg, Landskrona och Kristianstad, men fästningen i Malmö höll svenskarna hela kriget.

Inledande proklamationer

Direkt efter landstigningen distribuerade danskarna en proklamation från Kristian V, som lästes upp i kyrkorna. Karl XI gjorde det samma när han återvände från Småland fram på hösten. Proklamationerna finns i Jacobsens krönika och säger mycket om skåningarnas relation till de båda kungarna.

Kristians proklamation var lång och hållen i en mycket vänlig ton. Han beklagade de arma skåningarna, som hans fader blivit tvungen att överlämna till svenska kronan efter det föregående kriget. Särskilt beklagade han att svenskarna inte hållit vad de lovat i frederna i Roskilde och Köpenhamn, nämligen att skåningarna skulle behålla gamla lagar och rättigheter. Han förklarade att tiden var kommen att med Guds hjälp befria dem och återföra dem till danska kronans milda styre. Han bad invånarna hjälpa honom och förklarade att alla, som vill ansluta sig till hans styrkor, skulle få 5 rixdlr i handen och sedan vanlig månatlig sold. Den som övertalade någon annan att ansluta sig skulle få 5 rixdlr i värvningspremie. Enskilda eller städer och socknar, som hjälpte kungen, skulle belönas generöst och han antydde att den, som var honom särskilt behjälplig, skulle kunna adlas. Om någon däremot ville stanna i svensk tjänst, skulle det stå honom fritt. Han skulle få behålla utrustning och vapen och kunde få en dukat för att resa hem.

Stora skaror av värvade skåningar blev det inte, men det berodde kanske på att kriget i början gick så bra ändå. Kristian själv trodde det var över, höll segerfest i Köpenhamn och lät armén gå i vinterkvarter vid Ängelholm.

Men så lätt gick det inte. Karl XI drog samman sina styrkor i Växjö-trakten och i slutet av oktober 1676 var han klar att möta danskarna och återkom till Skåne. När han passerade Markaryd lät han distribuera ett ”pardons-breff” (pardon = förskoning), i vilket han konstaterade att skånska allmogen, tvärt emot vad han väntat sig, i stället för att vara honom behjälplig, såsom av Gud tillsatt överhet, lämnat all handräckning till fienden. Han hade därför högsta orsak att se dem som sina fiender och straffa dem som menedare och trolösa undersåtar. Ändå ville han förlåta alla som återvände till sina hus och hem och förklarade sig vilja lyda honom. De som inte gjorde det skulle han behandla som fiender.

Formellt var det en allmän amnesti, men enligt Sthen Jacobsen togs den illa upp av skåningarna. De menade att kungen lämnat landet med sin armé och låtit danskarna ta makten. Han kunde då inte klandra dem för att de blivit tvungna att gå fiendens ärenden. Till en del var det nog undanflykt. Kungens inledande konstaterande att de så gott som mangrant hållit sig undan, undvikit att hjälpa honom och i stället hjälpt danskarna, visar säkert var deras sympatier låg.

Någon större förändring åstadkom brevet inte och efter slaget vid Lund 4 december 1676 utfärdade kungen ett nytt från lägret vid Belteberga 19 december, i vilket han åter anklagade skåningarna för att inte gå honom till handa ”som deris rette arffuekonge och aff Gud forordnede öffrighed” (överhet). Han förbjöd dem strängeligen att ha någon som helst kontakt med fienden. Den som förde det ringaste proviant eller kunskap till Kristianstad eller Landskrona skulle straffas med döden och hans hus och egendom brännas. Brevet måste cirkuleras mellan socknarna och återkomma till honom. Varje präst skulle göra en avskrift, skriva sitt namn på originalet och skyndsamt sända det vidare enligt en lista. Prästen skulle sedan läsa upp brevet i kyrkan så att alla fick veta vad som gällde. Strax före detta brev hade Karl låtit bränna femton byar runt Landskrona och då gavs ingen pardon.

För att vinna skåningarna publicerade han även ett plakat (kungörelse), som på det strängaste förbjöd hans soldater att plundra. Sthen Jacobsen konstaterade dock ”Men denne kongenss strenge befalning vandt iche större effect, end at de arme Skaaninger, som vare svenske undersaatere, bleffue aff de Svenske selff röffuede och plyndrede langt meere nu efter feldtslagett end tilforn”. Ett tredje pardonsbrev kom från lägret i Vää i januari 1677 och ett fjärde från Halmstad i februari 1678.

Snapphaneriet

Skåningarnas inställning bestämdes av hur de behandlades och inte av vackra ord eller stränga förmaningar. När svenska armén återkom till Skåne vid Farholt (Skånes Fagerhult) hade meniga inte fått mat på en vecka och befälet inte på tre dagar på grund av urusel tillförsel av proviant. Fagerhult var ’fiendeland’ och Karl XI lät soldaterna vila och befallde att bönderna skulle släppa ut sina kreatur så att soldaterna kunde få mat. ”Offuer dette bleffue bönderne saa galne, att de toge deriss bösser och skjöde paa deriss konges egett folch, saa att snapphaneriet begyntiss nu först udi Farholt sogn…” skriver Sthen Jacobsen. Han hade säkert forskat i saken när han 10-15 år senare sammanställde sin krönika. De som skjutit måste förstås fly till skogs. Några dagar senare upprepades övergreppet vid Grummestrup (Gråmanstorp = Klippan).

De som flytt organiserade sig i grupper, som svenskarna kallade snapphanar. Det var tyska och betydde fredlös stråtrövare. Själva kallade de sig friskyttar, men bland dem fanns kanske några som mest var rövare. Danska kronan och armén gav visst understöd med pengar och vapen till friskyttarna. I övrigt försörjde de sig genom att överfalla och plundra foror med proviant som kom från Småland. Arméns försörjning förvärrades ytterligare, nya övergrepp skedde och nya skaror av snapphanar rekryterades.

Svensk ryttartropp sörjer sin befälhavare, som just dödats när de råkat i ett friskyttebakhåll. Ur Johan Filip Lemkes skissböcker på Nationalmuseum. Lemke (1631-1711) var en tysk målare (1631-1711), som på 1680-talet gjorde bataljmålningar på Drottningholm över Karl X Gustavs krig. Samtidigt skildrade han Karl XI:s skånska krig i skissböcker.

Snapphaneri hade förekommit vid tidigare krig, så Jacobsen måste ha menat att det denna gång började i Farholt. På ett par månader var skogarna i norra Skåne fulla av dem. Inga transporter kunde passera. Tillförsel av proviant till svenska armén upphörde och när den låg i Lilla Harrie före slaget vid Lund hade Karl XI själv inget annat än lite kornbröd att äta (enl. Sthen Jacobsen). I de närmaste socknarna, där svenskarna hade makten, lät de från predikstolarna läsa upp stränga befallningar till allmogen om kontributioner. Danskarna förbjöd lika strängt all tillförsel till svenska lägret och snapphanar i byarna och längs vägarna noterade vilka som bröt mot förbudet.

Friskyttarna var varken danskar eller svenskar från början, de var göingar. Men jag tycker det är lätt att förstå dem. Att de blev fiender till svenskarna berodde på hur de behandlat dem. Men för att överleva blev snapphanarna efter hand tvungna att plundra även i skånska bondgårdar och byar, liksom svenska armén. Det gjorde de nog helst i trakter långt från sin hembygd för att inte bli igenkända. Speciellt angrep de prästgårdar, där fanns mer att stjäla och ingen blev helt blottställd. Allmogen i ’våra trakter’ kom att se snapphanar som fiender och bönderna fick behålla sina bössor mot att de lovade bekämpa och utrota dem. Senare organiserade de bondevakter för att bevaka vägskäl, broar och pass.

Jag tror inte att snapphanar rekryterades i ’våra trakter’. Kanske fanns för lite skog att gömma sig i och det fanns också möjlighet för utplundrade att fly till Själland. Men främsta skälet till avsaknad av lokala snapphanar var kanske att det fanns välorganiserade friskyttekompanier i Landskrona.

Under kriget tog torrlösaprästen Abraham Larsen och hans svåger, prästen Jacob Sørensen i Reslöv, sin tillflykt till Landskrona och för det avsattes de efter kriget. De skrev sedan en lång klagoskrift till generalguvernören och begärde att bli återinsatta. Skriften kom slutligen till Karl XI, som avgjorde saken med en marginalanteckning ”bliiffer dervid”. I klagoskriften berömde de sig av att ”eblant någre 100 Menniskior, som finnas uthi wora församblingar, icke een war, som uthi rebellionen (upproret) antingen på et eller annat sätt participerade (deltog)”. Jag är benägen att tro vad de skrev; det vore inte till deras fördel om de ljög.

Vidare försvarade de sig med att de ”…icke alleena dhe ordinarie påbudne contributioner uthgiort, uthan och extra ordinarie, all dhen hospitalitet emoth Hans Kongl. Maij:tz höga och nidrige Betiänter ärwissat, som wi till dhet högsta kunna åstadkomma, så wähl widh Lägret uthi Lille Harrie och Näss, som sedan widh Rönneberga och Nörwedinge…” Detta var kanske också sant. Om de hjälpt svenskarna mer än de varit tvungna till, så var det kanske för att kompensera att de först ställt upp för danskarna.

Troligen visste snapphanarna om stödet till svenskarna. Svågrarna skrev att de blivit uppsatta på en lista och att de varit hårt ansatta och utsatta för utpressning. ”Till oss war reedan ankommit så skriffteligen som mundtligen dhe grufweligste undsäijelser, som man någonsijn hördt hadhe; dhen argaste eblant alla Snaphane förare, Pehr Steenson, hadhe reedan några gånger meerendehls wora ägodeelar till rantzion (lösen) uthpressat, hadhe och denuncierat (förklarat), hwadh tyranni han wijdare modh oss föröffwa wille, dher han fant os offtare hemma, och at han aff dhe danske hade tillståndh at giöra hwadh han wille”. Enligt danske krigskommissarien i Landskrona Jens Harboe hade friskyttekompanierna under fyra höstveckor 1677 oskadliggjort sexhundra ”fouragörer”, dvs folk som skaffat foder och mat till svenskarna. Många var nog skånska bönder, som handlat under tvång.

De klagande svågrarna namngav några ämbetsbröder, som blivit rånade eller svårt misshandlade och dödade av snapphanar. Svenska armén fanns i Vää och Malmö och danska styrkor i Landskrona. I resten av landskapet hade snapphanar makten. De klagande förklarade att de ”…retirerat os till Kongl. Maij:tz och Rijksens fiendher icke såsom till wora wenner uthan såsom till een mindre olyka uthaff dhe twå, hwilcha oentwikeligen (oundvikligen) os offwerhängde, nemblig, antingen at wij skulle giöra dhet wij giorde eller och at wij dhe ogudachtige och aff’ Gudh och menniskior förbannadhe Snaphanars öffwerwold och Tyranni skulle wara undergifne, dher wij haffwe heller i dhetta måhl udhwalt een ögonskijnlig fara än een wiss dödh, lijka som man heller medh hasard kastar sigh uthi een diup ström, än man sin mordiska fiendhes dödande swärdh affbijdar…

Svenska armén hade stora svårigheter till följd av snapphaneriet, speciellt under första halvåret 1677. Kungliga rådet Johan Gyllenstierna fick uppdrag att stoppa rörelsen. Det gjorde han härads- och sockenvis med början i Blekinge och nordligaste Skåne. Alla bönder i ett härad kallades till möte med Gyllenstierna, som kom med 3-400 soldater. Bönderna fick sedan sätta sina bomärken på ett edsbrev, i vilket de lovade att nästa dag lämna in sina vapen och därefter tillse att inga snapphanar fanns i deras socknar. För att vapnen säkert skulle lämnas in tog Gyllenstierna sex bönder som gisslan. Om snapphanar ändå skulle förekomma måste socknen böta tusen rixdl och var tionde sockenbo hängas. Det sista tillämpades aldrig, men skrämde säkert folk. Sthen Jacobsen skriver: ”Skaaningerne ware udi stor banghed (skräck) for denne strenge forskriffuelse, thi dett war dennem (för dem) en umuelighed at kunde fordriffue snaphanerne…”

I våra trakter hann Gyllenstierna med N och S Åsbo, Bjäre och Luggude härader. Det hade blivit klart att snapphanarna terroriserade bondebefolkningen och bönderna fick därför behålla sina bössor och fick ännu strängare order att hålla efter snapphanarna. Krigshändelserna gjorde sedan att en del snapphanar gav upp och accepterade ett fjärde pardonsbrev, resten flyttade till Själland.

Ständiga maktväxlingar

Abraham Larsen tar i sitt klagobrev upp situationen vid svenska arméns första återkomst till Skåne, sedan den retirerat till Småland efter danska landstigningen. Han nämner ”många 100 menniskior, som utaff förfärdelse, till fluchten woro färdige” och att han måst lugna dem och övertala dem att stanna. Att de tänkte fly för att förhållandena möjligen kunde bli, som de varit under det arton år långa svenska styret, har jag svårt att tro. De hade ingenstans att ta vägen. Något avgörande måste ha hänt under de månader danskarna hade kontrollen i landet.

Direkt efter landstigningen for Knud Thott på Knutstorp och hans bror Tage Ottesen Thott på Ericksholm till danska högkvarteret och betygade Kristian sin trohet. Om det var frivilligt eller av tvång är osäkert, men det stärkte nog allmogens danskpatriotism. När svenskarna återkom, försvann Thottarna till Landskrona och Danmark. Det är lätt att förstå att bönderna blev skärrade. Godsen konfiskerades, svenska garnisoner kom dit och senare under kriget blev slotten nerbrända.

En friskyttetropp ger sig ut på ett uppdrag en oväderskväll. Möjligen gjord av danske målaren och illustrationstecknaren Poul Steffenson (1866-1923), som bl.a. illustrerade Carl August Cederborgs (1849-1933) roman Göingehövdingen, utg. 1899.

När svenska armén retirerade till Småland försvann också civila makthavare och maktvakuum rådde. Nästan alla samarbetade med danskarna och många gjorde det mycket villigt och trodde på Kristians proklamation. Möjligen passade de också på att trakassera eller hämnas på folk, som varit särskilt tjänstvilliga mot svenskarna och fått fördelar. De trakasserade hoppades förstås att svenskarna skulle komma tillbaka så att de kunde få ge igen och rapportera allt. Hur de som samarbetat med danskarna sedan skulle straffas gick det hemska rykten om.

Svenskarna kom och segrade vid Lund. Någon allmän bestraffning blev det inte, men svenska plundringar ökade. Nästa sommar var danskarna tillbaka och allmogen fick åter vända kappan efter vinden. Men svenskarna vann igen vid Tirup och kriget höll sedan på i två år till, utan att man visste vem som skulle segra. Hela tiden måste man tänka på vad man sade och gjorde och vilka som kunde rapportera till ena eller andra sidan.

Jag kan tänka mig att konflikter mellan grannar förstärktes vid maktskiftena och att de kan vara en anledning till de stora befolkningsförändringar, man finner i de flesta byarna. Många bevis har jag inte, men jag har en indikation från min särskilda fäderneby Rävetofta. Under kriget försvann de flesta av bönderna där och gårdarna togs över av ett par ganska nyinflyttade bröder. Direkt efter kriget kom bröderna i slagsmål med en granne som också sköt efter dem vid åtminstone två tillfällen och skadade den ene i huvudet, medan han stod i sin förstuga och spanade genom skottgluggen. Krig skapar och förstärker nog alltid konflikter, våra dagars Kosovo, Bosnien eller olika afrikanska länder ger exempel.

Maktskiften var nog också orsak till att Abraham Larsen och hans svåger kom i konflikt med snapphanarna. Troligen hade prästerna, liksom traktens adelsmän, trott på dansk seger, men när svenskarna kom tillbaka och det gick som det gick vid Lund, måste de byta fot. När danskarna sedan återkom 1677 och drev svenska armén genom Torrlösa mot Göinge hade de samlat in underrättelser om danskarnas numerär och beväpning. Dessa hade Jacob Sørensen lämnat till svenskarna och fått beröm av Karl XI. ”…högstbem:te H:s Kongl. Maij:t i gierningen aller nådigst befan mina relationer medh sielffwe sanningen om fiendhens andra landstigande och troppars sammandragande så aldhels öfwerenstemma.” Men därmed hade han blivit danskarnas och snapphanarnas fiende. När han sedan hade dem på halvannan mils avstånd i Landskrona och närmaste svenska styrkor fanns i Kristianstad eller Malmö, så såg han och svågern Abraham Larsen ingen annan utväg än att fly till Landskrona, där de kanske hade många privata vänner. Så blev de förrädare också för svenskarna.

Ekonomisk krigföring

I kriget 1676-77 möttes stora arméer i fältslag. 1678 fanns inte tillräckligt kvar för att föda stora styrkor. Kriget fortsatte därför i mindre enheter förlagda på olika herrgårdar. Målet var att störa fiendens försörjning så mycket som möjligt, men det drabbade förstås den skånska allmogen allra mest.

Sthen Jacobsen berättar att Karl XI i januari 1678 befallde alla präster och bönder inom tre mil från Landskrona att flytta från hus och hem med gods och kreatur in under svenska garnisoner eller uppåt landet i Sverige. Tyvärr har han inte med texten till påbudet, som ju gällde stora delar av västra Skåne, från Helsingborg till Lund, och även Jacobsen själv. Troligen var det få som lydde befallningen. Vem som hade makten var oklart. Svenska och danska styrkor på upp till några hundra man rörde sig om varandra. Sthen Jacobsen berättar som exempel att svenska garnisonen på Knutstorp sände en styrka till Barsebäckstrakten för att plundra gårdar, som inte följt påbudet. Den kom i strid med en överlägsen danskt styrka från Landskrona, som var ute för att skaffa proviant och furage. De flesta av svenskarna dödades eller tillfångatogs.

I maj samma år utfärdade Kristian V ett plakat att alla skåningar inom 4-5 veckor måste flytta över till Själland med sitt folk, barn, kreatur och gods. Där skulle de få bo i städer och byar tills danskarna förhoppningsvis segrat och de kunde återvända. Ett skäl till påbudet var att den stora mängden soldater i Skåne alldeles höll på att tömma landets resurser och att svält hotade. Möjligen önskade han framkalla svält och att svenska armén skulle drabbas. Ett annat skäl påstod Kristian var att svenske kungen beslutat bortföra alla skåningar och ödelägga landet. De som inte följde hans uppmaning fick själva ta konsekvenserna. Svenska krigsledningen fick reda på det danska plakatet och förbjöd ”under liffs straff” alla präster i Skåne att läsa upp det.

Kristians tanke var förstås helt orealistisk, men den medförde att danska styrkor började plundra skånska byar för att de inte åtlytt ordern. En överste med hundra ryttare kom till Kågeröd. Medan de flesta rastade på marknadsplatsen drev andra samman byns kreatur eller visiterade hus och gårdar. Ryttarna återvände sedan till Landskrona med bytet. Att författaren själv blev rånad nämns inte i krönikan, den innehåller ju ingenting om honom själv.

Fram på sommaren kompletterades påbudet om flyttning till Själland med kravet att hö och säd, som dessförinnan skördades måste transporteras till de danska garnisonerna i Landskrona eller Helsingborg och läggas upp i stackar, en för varje gård. Påträffades skörd hemma i gårdarna skulle både den och husen den förvarades i antändas. Danskarna brände många stora herrgårdar (bl a Knutstorp och Eriksholm) och drev kreatur de påträffade till Landskrona. De uppmanade också snapphanar att antända mogna sädesfält. Städerna Lund och Laholm blev nedbrända. Det mesta av detta gjorde ansvarige generalen Arensdorf på eget bevåg och han blev därför hemkallad till Köpenhamn och avskedad.

Danskarnas kampanj ledde till att ganska mycket hö och säd fördes till Landskrona och Helsingborg. När svenskarna såg det, samlade de in det som var kvar ute i byarna i Landskrona och Helsingborgs län. I september gjorde Karl XI med det mesta av sitt rytteri en nattlig överraskningsattack mot Landskrona för att ta tillbaka kreatur danskarna fört dit och hade betande utanför staden. Attacken lyckades inte helt. Man fick bara några tiotal kor och fem danska soldater som fångar.

Danskarna planerade att angripa svenska huvudarmén vid Gissleberga. Svenskarna visste detta, men när danskarna var klara retirerade svenskarna först till Höör och sedan till Göinge och Småland. De ville inte ha något fältslag. Möjligen var de oroliga för hur det kunde sluta, men lika troligt är att de visste att de ändå vunnit kriget. Frankrike och Holland hade slutit fred i augusti 1678 och i den inkluderade de alla allierade. Det var Hollands bundsförvanter inte alls med på, men Ludvig XIV framtvingade på ett halvår fred med Brandenburg och tyske kejsaren och Sverige återfick de tyska besittningarna. Det dröjde sedan till september 1679 innan Sverige och Danmark nådde ett fredsavtal i Lund. Under hela året pågick småstrider i Skåne. Under fredskongressen i Lund hade bönderna hunnit slå sitt hö runt Landskrona. Svenskarna gjorde då i juli en attack och tände eld på alla höstackar de fann och beslagtog 200 av böndernas höskrindor. Det var andra året i följd de miste skörden.

Peder Steensön

Snaphane föraren Pehr Steenson, som terroriserade Abraham Larsen och hans svåger, tror jag var identisk med kornetten Peder Steensön, som Sthen Jacobsen berättar om i sin krönika. Han kallar honom varken snapphane eller friskytt, bara kornett (kavallerifänrik). Från våren 1677 red Steensön ut från Landskrona i spetsen för partier av ryttare, som angrep svenska transporter eller svenskvänliga präster och bönder. Det skedde oftast nattetid, troligen efter tips från spioner. Han lyckades gång på gång lura svenskar i fällan – enligt Jacobsen tack vare att han ”taldte eller snachede svensk”.

Parti betydde grupp med likartad uppfattning i kontroversiella frågor. Steensön och hans ryttare var partisaner (från italienska) och utgjorde en irreguljär styrka. Ganska säkert hörde de till Svanvedels parti i Landskrona, en grupp med kanske ett hundratal mycket hårdföra ryttare. De omnämns mer än tio gånger i Jacobsens krönika, i början var han major, senare överstelöjtnant och sista krigsåren överste. Möjligen var han tysk. Martin Weibull, som utgav krönikan, föreslår stavningen Schwanewedel. Berättelserna om Steensön ges som exempel på de främsta av Svanvedels partier.

Många kallade dem säkert snapphanar eller friskyttar och självklart gjorde Abraham Larsen det i klagoskriften till generalguvernören. Samtidigt framgår det att han inte såg dem som vanliga snapphanar, snarare som ett specialkommando, en dansk terrorstyrka. ”De förhärdade Snaphaner, som lefde uthan Gudh, uthan öffwerheet, uthan order och disciplin, woro uthaff sigh siälff nogsampt inclinerade till tyranni, men när dhe aff fiendhen woro till att fordärffva uthsände, woro dhe aldhels mehra än bestialiske.” Snapphanar i västra Skåne var något annat än de i norra Skånes skogar.

Steensön hade fått tips att Karl XI:s livmedikus, dr Sack, var på besök i biskopsgården i Lund. Han red då (25 maj 1677) ut med trettio ryttare för att kidnappa honom och få en rejäl lösensumma. I Vallkärra mötte han hundrafemtio vagnar med proviant, öl och brännvin på väg till svenska lägret i Rönneberga. De konvojerades av ett dussin svenska ryttare. Nio dödades och resten togs till fånga. Med tjugo man red han vidare in i Lund, tillfångatog dr Sack och mötte sedan en annan transport på väg från Malmö till svenska lägret. Denna gång var det fjorton ”metal-stycher” (bronskanoner). Kornetten stoppade dem och sa att han var utsänd för att skynda på dem, ”thi Jutten er alt ferdig til att komme ud” (ur Landskrona). Han lyckades lura in dem någonstans där han kunde slå igen en bom. Sedan angreps de av hans följeslagare och 68 svenskar blev ihjälslagna enligt Jacobsen. Femtio bönder, som uttagits till artilleriknektar, tillfångatogs och blev senare instuckna i danska armén.

Med fångar, kanoner och livmedikus från Lund samt proviant, öl och fångarna från Vallkärra försökte de ta sig mot Landskrona, men måste söka skydd över nästa dag vid Borgeby. Där fanns en liten svensk garnison, som inte vågade komma ut, eftersom de trodde att hela skaran var danska soldater. En ryttare sändes i förväg till Landskrona med begäran att de nästa morgon skulle bli mötta söder om Saxtorp av en större reguljär ryttarstyrka. Kristian V själv red dem då till mötes med tretusen ryttare. Han höll nog på att ställa upp hela armén, som senare samma dag lämnade Landskrona för att gå till anfall. Karl XI hade blivit rasande när han fick veta att kanonerna blivit bortsnappade och sänt en major med hundra ryttare för att ta tillbaka dem. De missade Steensöns styrka och för det dömdes majoren till döden, men blev benådad.

Två dagar tidigare hade Steensön kommit över en mängd ammunition och uniformspersedlar från en transport genom att i Kävlinge krog snacka bort eskorten. Två år senare var han ryttmästare och opererade med ett par rapportkarlar som spion inom de svenska linjerna (allt enligt Jacobsen).

Vad han gjort däremellan tror jag ingen försökt reda ut. Antingen var han väl spion och rapporterade till Svanvedel eller deltog han i hans operationer. I Lunds stifts herdaminnen finns dock några uppgifter om snapphanen Pehr Stensson och hans mellanhavande med kyrkoherden Sigwart Juul (1650- 1731) i Norrvidinge/Dagstorp (förmedlade av efterträdaren Jacob Hillander). Juul var prästson från Källs Nöbbelöv och hade först blivit kyrkoherde i Stora Harrie/Virke. Hela pastoratet hade ödelagts när svenska armén låg vid Lilla Harrie före slaget vid Lund. När svenskarna sedan låg vid Nääs uppsökte Sigwart dem och begärde att få ny tjänst (17 maj 1677) och fick då direkt Norrvidinge/Dagstorp. Pastoratet var ledigt och Karl XI hade utsett prästgården i Norrvidinge till sitt högkvarter. Han skulle samma kväll flytta armén till närheten av Landskrona, eftersom danskarna dagen innan hållit en stor mönstring. Sigwart tackade genom att hjälpa svenskarna att hitta till Rönneberga backar, där armén förlades. Han hjälpte även en svensk styrka på väg till Herrevadskloster att undgå ett bakhåll, som snapphanen Pehr Stensson ordnat. Prästgården i Norrvidinge brann ner strax därefter, klockaren påstås ha schabblat med elden. Kungen fick skaffa nytt högkvarter och Sigwart flyttade till annexhemmanet i Dagstorp. Danskarna noterade honom som svenskvänlig.

När svenskarna installerat sig på backarna sände högkvarteret (21 maj) ut ett meddelande till skånska befolkningen att de snart skulle vara befriade, eftersom danskarna med Guds hjälp nu stängts inne i Landskrona (enl. Jacobsen). Sex dagar senare kom de ut med 11.000 man. Svenska armén var underlägsen och måste fly. De förlorade kanonerna hade inte räckt långt. I Dagstorp blev Sigwart sedan uppsökt av två danska officerare, som krävde att han i kyrkan skulle hålla en förbön för danske kungen. Han vägrade och läste i stället en bön för svenske kungen. Samma dag på eftermiddagen kom snapphanen Pehr Stensson till Dagstorp, ödelade prästgården och rev ner kyrkogårdsmuren. Sigwart fördes till Landskrona och sedan till fängelse i Köpenhamn.

Vem var Peder Steensön?

Det har jag inte lyckats reda ut, så det får bli spekulation. Rimligen var han skåning och kände väl till trakten, även i mörkret. Kanske hade han före kriget varit i svensk tjänst och lärt sig god svenska; många svenska officerare ägde skånska gods. Där kan han ha träffat svenska soldater och lärt sig deras rutiner. Under kriget kan han ha anslutit sig till danskarna och blivit partisanledare.

Att Steensön kunde rida ut med trettio ryttare på natten och att kungen själv på morgon kom honom till mötes berodde kanske på att han inte var vem som helst. Det fanns en adlig släkt Steensön, men det är osannolikt att han tillhörde den. Mycket troligare är att fadern hette Sten. Namnet var dock mycket ovanligt bland skånska allmogen, men förekom i adelssläkter med stavningen Steen. Både Abraham Larsen och Sthen Jacobsen stavar hans efternamn med dubbelt e. Kanske var han oäkta son till Steen Brahe d.y. på Knutstorp (1623-1677), dansk överste i kriget mot Karl X Gustav 1657 och vid ockupationen av Skåne och Blekinge 1676. Folk i hans ställning hade inte sällan frillobarn. Det var inget de brukade tillstå offentligt, men omgivningen kände naturligtvis till det. Jag har hittat exempel på att barnafadern i sådana fall fick frillan att flytta från orten, mot att han betalade understöd och gav barnet en god start i livet. Pehr Steenson var troligen skrivkunnig, svågrarna nämner honom i sammanhang med skriftliga hotelser de fått.

Om Steen Brahe hade en oäkta son, så kände Abraham Larsen och Sthen Jacobsen naturligtvis till det, och om sonen var friskytteledaren, så markerade de detta genom stavningen. Den var nog viktig. Sthen Jacobsen föddes strax efter Steen Brahe kommit till Knutstorp och han fick nog namn efter honom. Som sextonåring vid försvaret av Köpenhamns vallar kallades han Steen Jacobsen, men ändrade sedan stavning. Att krönikan så detaljerat beskriver Peders bravader betyder kanske att Sthen Jacobsen kände honom.

När Svanvedels partisanverksamhet startade i Landskrona efter slaget vid Lund anslöt sig Peder och blev kornett. Vem han nu faktiskt var, så kan han ha vuxit upp i Landskrona och varit anställd vid svenska garnisonen, kanske som lokal vägvisare. Var han dessutom son till Steen Brahe tycker jag det vore extra naturligt för honom att bli partisan. Brahe hade slagits mot svenskarna redan i förra kriget och hade i oktober 1676 intagit Karlshamns skans (enda gången Sthen Jacobsen nämner honom). Det blev hans sista strid, han var för gammal för aktiv krigstjänst. Vid samma tid nämner Haqvin Spegel (Karl XI:s präst) i sin dagbok att Kristian V gett Brahe uppdrag att organisera skåningarnas samarbete med danska armén. Efter slaget vid Lund hörde han till dem som blev inneslutna när svenskarna belägrade fästningen i Kristianstad. Där dog han 26/2 1677 och Spegel noterade då: ”Blef berettat, at Öfw. Steen Brahe var dödh, hwilken hade låtet brukat sig utj den noble expedition at göra bönderna i Schåne och Blekinge uproorske, att werfwa och samla snaphaner, at hålla conferencer med prester och foogder, huru alla pass skulle besettias och then kungeliga swenska armeen i sin march förhindras”.

*/ Ebbe Ulfeld (1616-1682) var dansk överbefälhavare i Skåne under Horns krig och blev sedan länsherre i Kristianstad, senare på Ösel och sist Bornholm. Han gjorde sig omöjlig och lämnade Danmark 1652, gick i svensk tjänst och deltog i Karl X Gustavs båda krig mot Danmark, utan att delta i direkta strider mot sina tidigare landsmän. Senare blev han svensk adelsman, generallöjtnant, riksråd och hovrättsråd vid Göta hovrätt. Karl XI gav honom uppdrag att planera kampen mot friskyttarna och han hörde till dem som ivrade mest för Skånes försvenskning.

Ebbes äldre bror Knud Ulfeld (1609-1657) blev länsherre i Landskrona efter Horns krig, d.v.s. även över Svalöv med omnejd. Det skötte han alldeles utmärkt. När Karl X Gustav angrep Danmark från söder 1657 angrep Gustav Otto Stenbock Skåne från norr. Knud Ulfeld var dansk generalkommissarie i Skåne och slog tillbaka svenskarna i ett par drabbningar, men stupade vid Sibbarps skans i Osby i september 1657.

Litteratur

Abraham Larsens klagoskrift och Sthen Jacobsens krönika går att finna på nätet, tillsammans med mycket annat:
http://arqivariet.here-for-more.info/Arkivmaterial/Dokument/index.html
I övrigt rekommenderar jag Alf Åbergs olika böcker om ämnet, t.ex. Kampen om Skåne under försvenskningstiden, Stockholm 1994. Fenomenet snapphanar under alla svensk-danska krig behandlas förtjänstfullt av K Arne Blom och Jan Moen i Snapphaneboken (1987).


Skånska kriget, en 1800-talsskildring

Jag har hittat en hemsida (www.zenker.se) tillhörig Stefan Zenker, pensionerad rymdfysiker och ingenjör, född i Dresden 1940 och bosatt i Sverige sedan 1945. På hemsidan finns historiska dokument och även hela böcker från 1800-talet.

Den bok jag syftar på är Gustaf Björlin: Kriget mot Danmark 1675-1679. Björlin (1845-1922) var militär, krigshistoriker, senare general och riksdagsman i första kammaren. Han skrev massor av fackhistoriska uppsatser, men även populärhistoriska böcker. Den aktuella boken kom ut 1885. Allmänhetens historieintresse var då stort, speciellt i Skåne. Boken följer helt Sthen Jacobsens krönika; som ännu inte var hittad! Förlaga måste därför vara den dagbok, som funnits på UB i Lund och som tillskrivits J J Vinslow (se ovan Allmogen och skånska kriget). Den hade Martin Weibull givit ut 1874. Björlin skriver att han även hämtat mycket från en annan officer, militärhistoriker och riksdagsman, Julius Mankell (1828-1897, kusin till tonsättaren Henning Mankell, som var farfar till författaren Henning Mankell, f 1948).

Björlins bok är mycket välskriven, men innehåller en del som han och Mankell nog lagt till för att göra skildringen mer spännande. Och den utelämnar sådan som var genant, som att svenska armén – när den segrat vid Lund och behärskade landskapet – brände femton svenska byar runt Landskrona. Peder Steensöns hantering av svenska styrkor saknas också, båda dessa avsnitt finns med hos Vinslow. Jag rekommenderar ändå ett besök på hemsidan. Läs till exempel skildringen av Slaget vid Landskrona.

 

Omslaget