Slškt och Bygd 09:1
Omslaget

Nämndemän och riksdagsmän i Hellstorp

- Per Olov Ganrot -

Säg Hällstorp och de flesta tänker på en stor gård i Billeberga. Den uppkom kring 1820. Före enskiftet 1807-09 var Hellstorp en by med sex hemman på norra åkanten, dokumenterad sedan 1300. Troligen hade den funnits långt tidigare, läget vid ån var säkert utmärkt för odling.

Men detta ska handla om 16-1700-talshistoria. Byn var liten, men välkänd och aktad. I 150 år och fem generationer tillhörde halva byn en släkt av nämndemän och riksdagsmän. Grannar såg upp till dem, de visste mer än andra och hade kontakter. De två första generationerna var mina anfäder och jag har berättat om två av riksdagsmännen i artikeln Frihetstid (S&B 2006:2). Utan anspråk på fullständighet ska jag nu närmare presentera familjen och några funderingar de väckt. Om läsaren känner lite av ’historiens vingslag’ så är det avsikten. Det gjorde jag när jag skrev.

Generation 1

Decimantjordeboken 1651 upptar Hellstorp 1 och 6 som Cronogods och resten av byn som Capitelgods. Två gårdar tillhörde Mogens Pedersen (2 och 4, senare längder 3 och 5). Mantalslängden 1663 anger att hustrun hette Elena och att de hade en dotter Aase (Åsa). I en jordebok 1671 står för nr 3: ”Måns Persson sjelf en gammal man men har en dräng Jöns Pedersen” och för nr 5 anges att Måns hade en gårdman boende där. Jag gissar att Mogens Pedersen var född omkring 1610, eller lite tidigare, och jag föredrar att kalla honom så, han var ju dansk större delen av livet. Fler barn är inte säkert kända, men troligen hade de en son Lars Månsson (f 1660, mer om honom nedan. Per Månsson i Billeberga 11 skulle också kunna vara en son). De får bli stamfäder för min familj. En tidigare åbo hette Morten Aagesen (minst 1591–1621) och åbon före honom hette Aage Ibsen (1574). Bevis för att de var släkt med Mogens eller Elena har jag inte hittat, men Morten kunde förstås vara far till Elena.

Bara en av byns gårdar bytte åbo mellan 1651 och 1659. Värt att notera, eftersom en farsot hösten 1654 dödade ett par hundra i grannsocknarna Sireköpinge och Halmstad (S&B 2003:2). Men under skånska kriget byttes alla byns bönder ut enligt mantalslängderna 1675 och 1677. I två av gårdarna var det möjligen en son som tog över och Mogens Pedersen ersattes av Oluf Påhlsson, som var hans svärson sedan några år.

”Slaget vid Billeberga”

Kriget gick hårt åt trakten, men Sthen Jacobsens krönika nämner ingen särskild massaker i Hellstorp. Inga nya ödegårdar uppkom. Byn bör därför ha skonats när svenskarna i december 1676 brände många andra byar i trakten. I Källs Nöbbelöv var bara tre av tjugo bönder och husmän kvar efter kriget (S&B 2003:2) och flera gårdar blev manlösa. Av fältsjukan vintern 1676/77, trodde jag då. Idag lutar jag åt en annan förklaring.

Många adelsmän och präster flydde till Danmark för att de samarbetat med ”fienden”. Bland dem var prästerna i Källs Nöbbelöv/Felestad och Billeberga/Tirup. I kyrkan och på sockenstämman hade de nog manat alla att stödja danskarna. När kriget gick illa skrämdes de av Karl XI:s plakat från Belteberga 19 december 1676. Alla som fört det ringaste till Landskrona eller lämnat upplysningar till danskarna skulle straffas med döden och deras gård och egendom beslagtas eller brännas. Ingen tvivlade på att kungen menade allvar, en vecka tidigare hade han bränt ner femton byar runt Landskrona. Att även bönder flydde tycker jag är en rimlig förklaring till att äldre generationen försvann och de yngre var kvar. Knud Fabricius har i danska kyrkoarkiv funnit att 10-20.000 skåningar utvandrade till Danmark under kriget och kom att leva i stor fattigdom. Kvistofta hörde till byarna svenska armén brände och byborna förbjöds att vistas i trakten. De flyttade då över till Själland med sin präst Michael Larsson och för det avsattes han efter kriget.

Senvåren 1677 låg svenska armén på Rönneberga backar och i gårdar runt dem och attackerades nattetid av danska förband och snapphanar. Troligen inkvarterades officerare i Hellstorp. På eftermiddagen 27 maj kom danska armén med 11.000 man till Årup (två km V om Hellstorp). Det var söndag och de tänkte attackera nästa dag och var säkra på revansch efter förlusten vid Lund. Men under natten flydde svenskarna via Torrlösa och Hasslebro mot Göinge och danskarna följde efter dem. Arméerna måste ha gått just utanför Hellstorp och passerat genom Källs Nöbbelöv. När svenska huvudstyrkan var fördriven till Göinge gjorde danskarna ett blixtanfall mot fästningsstyrkan i Malmö; men stormningen misslyckades. Efteråt låg de i Saxtorp för att hämta sig, men tvingades 13 juli till Slaget vid Landskrona, en dryg km från Hellstorp. Möjligen berörde det byns utmarker och gissningsvis fick byborna i sommarhettan hjälpa till att begrava femtusen stupade och ett par tusen döda hästar. De samlades i stora högar som hjälpligt täcktes med jord. Otrevligt förstås, men det fanns mycket persedlar och värdesaker att tillvarata.

Generation 2

Oluf Påhlsson bör vara född något före 1650 och hade strax efter 1670 gift sig med Åsa Månsdotter. De hade en son Påhl (som bör vara född 1676) och enligt läselängden 1687 hade de två äldre döttrar Anna och Karen. Enligt katekismilängden 1699 hade de sedan barnen Måns, Elna och Una, troligen födda på 1680-90-talen. Alla dessa barn nådde vuxen ålder.

Oluf Påhlssons härkomst är inte helt klar. Mantalslängden 1663 är mycket tydlig. Bland cirka tio Påhl i häradet är Poul Skräddare i Qwerlöf, en halvmil från Hellstorp, intressantast. Gården nämns sist av tre tillhörande Saxtorp. Jag tror därför den var nr 12, ⅞ mtl skattehemman, senare kallad Kvärlövsgården. Hustrun hette Anna, liksom Oluf Påhlssons äldsta dotter. 1771 var gården utan åbo, men kort därefter kom Lars Månsson dit med hustru Ingebår Persdotter. Lars kan vara son till Mogens Pedersen och de hade en dotter Elna, som senare gifte sig med Olufs son Påhl. De var i så fall kusiner och hon var uppkallad efter sin farmor. Att de möjliga svågrarna Lars och Oluf bytte gård var väl praktiskt på något sätt och inte unikt. Båda blev nämndemän och kontakter mellan gårdarna fortsatte i nästa generation. Namnet Ingebår återkom i Hellstorp en generation senare. Jeppe Påhlsson i Wärmö 10+11 var troligen bror till Oluf.

I en längd 1681 anges: ”Hellstorp ½ mtl Canickehemman: Måns Pedersen, Nu Oluf Påhlsson. Denna gårdh ähr helt med macht, men Bonden af skatter will 2 åhr, dess förmåga ähr 3 st ök, 1 Koo och 4 st Fåhr”. Canicke-hemman betydde att det lydde under domkapitlet. Oluf hade begärt skattebefrielse. Att gården var ”helt med macht” betydde väl att den bedömdes kunna fungera trots kriget som varit. Förmåga betydde nog förmögenhet, han hade åtminstone kvar några djur.

Rönnebergs härads äldsta bevarade dombok 1683 anger Oluf som nämndeman. Han nämns sist i raden, vilket väl betyder att han var den sist utsedde. Under kriget hade nog inga ting hållits. Halva Rönnebergs härad hade bränts ner av svenskarna i december 1676 och det tog rimligen några år innan man kunde tänka på sådant. Övriga i nämnden 1683 tror jag var de samma som före kriget, häradsdomare var Sören Sörensen i Videlycke i Sireköpinge.

Att Oluf som ganska ny i Hellstorp fick äran att bli nämndeman får mig att misstänka att även svärfadern Mogens Pedersen varit nämndeman. Att hans möjlige son Lars Månsson blev det passar också in. Oluf var sedan nämndeman åtminstone till VT 1704 och hade då avancerat till att vara nummer två i nämnden. Under hans tid hölls inga riksdagar där skåningar fick vara med. Här styrde generalguvernörer. Hustrun dog 1703 och Oluf överlät gårdarna till sonen Påhl 1709, men levde till 1719.

Generation 3

Påhl Ohlsson (f 1676) övertog faderns gårdar våren 1709, men hade redan 1705 ersatt honom som nämndeman. Han bodde då i grannbyn Wärmö, troligen i nr 2, där han 1706 gift sig med Lussa Knutsdotter, änka efter tidigare ägaren Knut Brodersson (anas bara i Billebergas defekta vigsellängd, men bekräftas i Saxtorps när han gifte sig andra gången. En tidigare Påhl Ohlsson i Wärmö 6 var en annan person.). Påhl var 30 år när de gifte sig och Lussa kan ha varit bortåt tio år äldre. Troligen fick de inga barn och hustrun dog i maj 1710. Påhl gifte om sig i Saxtorp annandag jul samma år och länsmannen Pär Andersson i S Möinge intygade arvskiftet med avlidna hustruns barn. Nya hustrun hette Elna Larsdotter (f 1693), dotter till den nämnde nämndemannen Lars Månsson i Kvärlöv. Han hade avlidit två dagar före Påhls första hustru. Kriget ett par månader tidigare hade följts av olika farsoter, men pesten kom först på hösten det året. Påhl och Elna fick minst tretton barn, av vilka elva (!) dog som små.

Påhl Ohlsson var nämndeman i drygt 40 år och blev häradsdomare. Mest dramatiska var tingen 1710-11, när han tvingades vittna i landsförräderimålen mot länsmannen Per Andersson i S Möinge och fjärdingsmannen Rasmus Jeppsson i Munkagårda, som Bengt Nordahl berättat om (S&B 1995:2). De anklagades bl.a. för att i Benarp och Assartorp under danska ockupationen ha försökt spåra upp och beslagta spannmål tillhörig amiral Ankarstierna på Knutstorp. Det hade de gjort i sällskap med Påhl Ohlsson och nämndemannen Sven Gussarsson i S Möinge. Strax förut hade de varit i Lönnstorp och tagit fyra lass hö till danskarna. Eftersom nästan alla ”fienden till handa gådt” visste rätten inte om den skulle rannsaka, men generalguvernör Stenbock ville statuera exempel och fogden Erick Nyman på Knutstorp krävde att nämndemännen skulle vittna. Länsmannen och fjärdingsmannen fick sedan ensamma bära ansvaret, eftersom de fått fullmakter av danske generalen. De dömdes till döden av tingsrätt och hovrätt, men benådades av Karl XII i Bender och fick slita spö i stället.

Nämndemännen undgick åtal, trots att de säkert varit ute i samma ärende. Gussarsson var granne med länsmannen och de hade vuxit upp tillsammans. Han var också gift med en trolig kusin till Påhl och några månader senare blev de svågrar när Påhl gifte om sig. Fogden tvang dem att vittna; hade de vägrat hade han anklagat dem också. Efter kriget hölls skåningarna under sträng uppsikt i flera år. Många svenska regementen fanns här; i Rönnebergs härad var det Jönköpings regemente. Soldaterna förlades i byarna, ett par tre inkvarterades i varje gård och skulle äta hos bonden. Att Karl XII sedan i två år hade sitt högkvarter i Lund, medan han organiserade armén, berodde förstås på att det var här den fanns.

Under frihetstiden var Påhl Ohlsson riksdagsman vid riksdagarna 1726-27 och 1738-39. I den rollen höll han en rätt låg profil. Häraderna lät uppdraget cirkulera och valde riksdagsman från Jonstorp i Luggude 1731 och från Hallaröd i Onsjö 1734. Ganska säkert hörde Påhl till Hattarna, som tog makten vid hans sista riksdag (se artikeln Frihetstid).

Kring 1720 blev Påhls gårdar tre (totalt ⅞ mtl.), när nr 6 blev hans på arrende, det var ett kyrkohemman och ägdes av Billeberga kyrka. Sedan tidigare ägde han själv gårdarna nr 3 och 5. Han överlät alla tre till sonen Ohla Påhlsson, troligen 1745, men levde till 1760, 84 år gammal. Äldste sonen Lars Påhlsson (f 1713) var bonde i S Möinge men dog 1747. Kanske var det tanken att han skulle efterträda, som gjorde att Påhl behöll gårdarna till han var nästan sjuttio år.

Generation 4

Ohla Påhlsson (f 1719) var 26 år när han övertog gårdarna. Han var då gift sedan sju år (1738). Hustrun hette Boel Ericksdotter (f 1720), dotter till Erick Svensson i Tirup 1 med hustru Kjerstina. Var paret bott är oklart och de tycks inte ha fått barn förrän 1745. I Tarstad 4 fanns 1742 en Oluf Påhlsson, gift men utan barn. 1744 anges att de bodde i Billeberga, men de var inte mantalsskrivna där. Möjligen var det barnbarnet, som till sist bevekte fadern att lämna över. Några år senare (efter äldre broderns död men före 1749) blev Ohla även nämndeman. Totalt fick de sedan sju barn mellan 1745 och 1759, bara tre blev vuxna.

Hellstorp by 1765

Storskifte gjordes 1763-5. Troligen hade Ohla begärt det, kanske ihop med kusinen Lars Tufwesson i nr 4. Övriga var ovilliga och det blev en utdragen process. Bytomten låg utefter Braån, på norra sidan där järnvägen nu går. Byarealen var utsträckt i nord/syd, knappt en tredjedel söder om ån och resten norrut. Ohlas gårdar var nr 3 (⅜ mtl. kronorusth), nr 5 (¼ mtl. kronorusth) och nr 6 (¼ mtl. kyrkohemman). Han bodde i nr 3, byns största gård, fyrlängad liksom nr 2. Nr 1 och 4 var trelängade, nr 6 hade bara ett litet fähus och nr 5 var helt utan åbyggnad, möjligen sedan nästan hundra år. 1726 hade Ohlas far, Påhl Ohlsson, i riksdagen föreslagit att rusthållare i Skåne skulle befrias från skyldighet att bygga upp alla gårdar, som raserats under krigen och vars jord de brukade. I Hellstorp blev det aldrig gjort, kanske för att gården nr 5 förstörts redan under dansktiden.

Ohla Påhlsson var nämndeman i cirka 40 år, till sin död 1786, och liksom fadern blev han häradsdomare. Han var riksdagsman vid riksdagarna 1755-56, 1760-62, 1769-70 och 1771-72 och nog rätt stridbar, idag skulle man kanske sagt ”kontroversiell”. Han var uppenbart hatt och stöddes främst av Rönnebergs härad, medan Onsjö och stor del av Luggude härader stödde Per Assarsson i Ask, som var mössa. Valdebatten var hätsk, Påhlsson beskyllde Assarsson för förgripliga uttalanden och ville åtala honom. Häradshövdingen var troligen hatt och stödde Påhlsson (se artikeln Frihetstid). Ohla Påhlsson satt i Militiedeputationen och var åtminstone delansvarig för det misslyckade pommerska kriget. Till två riksdagar under Gustav III:s tid (1778-79 och 1786) sändes riksdagsman från annat härad. Ohla Påhlsson levde, men som gammal hattpolitiker var han kanske inte intresserad. Riksdagen hade ingen makt längre, kungen hade sympatiserat med mössorna och ansågs för övrigt adelsvänlig.

Hustrun dog av lungsot 1776 och Ohla Påhlsson gifte om sig ett halvår senare. Nya hustrun hette Elna Jönsdotter. När hon var född och var hon kom ifrån vet jag inte, vigsellängd saknas. Några barn blev det inte. Det verkar ha varit ett sätt att lösa hushållsproblem och man skrev äktenskapsförord, som innebar att hustrun endast hade rätt till sådant som hon förde med sig i boet. Handlingen lämnades dock inte till domstolen förrän nio år senare, något år innan Ohla Påhlsson dog. Bouppteckningen upptar mest lite lösöre men inte gårdarna. Tydligen hade han lämnat över till arvingarna medan han levde. Sonen Hans Olsson fick allt lösöret och fick betala smärre summor till sina systrar Elna (gift med en rusthållare i Huvudstorp) och Anna (gift med en möllare i Mellan Möllan).

Generation 5

Hans Olsson var född 1745 och blev nämndeman vid faderns död 1786. Ett drygt år tidigare hade han gift sig och övertagit gårdarna 3, 5 och 6. Hustrun hette Lussa Mattsdotter, född 1766, dotter till rusthållare Mats Håkansson i Serslöv 7 i Dagstorp. Det var en nämndemannagård. Mats var visserligen inte nämndeman, men ägare både före och efter honom var det. Lussa var bara 18 år när de gifte sig och maken 39. De fick tre barn, två blev vuxna, men en av dem dog ung och ingen övertog gårdarna.

Liksom fadern och farfadern blev Hans Olsson riksdagsman och var med två gånger under Gustav III:s tid, i Stockholm 1789 och i Gävle 1792. Den första av dem blev den mest omvälvande som hållits i landet och behandlas i en tidigare artikel i detta nummer. Under Gustav IV Adolfs tid hölls bara en riksdag, den i Norrköping 1800. Det var Onsjös tur att sända riksdagsman och det blev Jeppa Pehrsson från Ö Karaby.

Bönderna i Hellstorp var rusthållare och Hans hade en tid anställt Christian Sandberg som ryttare. Han var andre son till gästgivaren i Åkarp, som jag skrivit om. Senare blev han yrkesmilitär och gjorde karriär i faderns regemente. Rekommendation från riksdagsmannen hade kanske hjälpt honom att bli antagen.

Hans Olsson dog 1806, 61 år gammal och fullt aktiv. Han hade varit nämndeman i tjugo år och blivit häradsdomare, men om han var äldst i nämnden är jag osäker på. Anders Persson i Hellstorp 2, näst största gården, blev ny nämndeman, men dog redan 1808.

Bouppteckningen 1807 ger en bild av Hans tre gårdar: Tolv hästar och ett föl, fyra par oxar och två par ungstutar, fyra kor, tre kvigor och en tjurkalv, 14 får och en bagge samt 24 svin. Möjligen födde han upp ryttarhästar (se Annorlundabyn, S&B 2006:1). Tillgångarna var 3248 Rd och skulderna 1882 Rd. Bland större fordringsägare fanns svågrarna (oreglerat arv?), prosten Wilhelm Faxe i Södervidinge (biskop 1811) och riksdagsmannen Nils Eskilsson i Klåveröd (brorson till hans fars politiske trätobroder i Ask).

Barnen Ohla och Bengta var omyndiga, 19 och 17 år.”Sedan egendomen sålunda war uptecknad och wärderad öfwerenskommo Enkan och närvarande Barnens närmaste skyldemän att Egendomen hålla tillhopa och bruka för samfält räkning tils vidare som för dem gemensamt nyttigt och bäst wara kan; dock med wederbörl. samtycke af närmaste skyldemännen eller Lagel. tillförordnade förmyndare”.

Generation 6

Samma år som detta bestämdes började man enskifta byn. Änkan Lussa begärde skriftligt av landshövdingen att kommissionslantmätare Swedenborg i Ö Karaby skulle få uppdraget. Hon undertecknade med ”Allerödmjukaste Tjänarinna, Lussa Matts Dotter”, men hade nog inte skrivit handlingen själv. Bredvid hennes namn stod: ”På begäran genom O Hansson, secreterare”. Säkert var det hennes nästan myndige son Ohla Hansson, inställd på att snart ta över gården och utbildad för att bli nämndeman och riksdagsman.

Eftersom deras gårdsbyggnader var i särklass bäst i byn föreslog lantmätaren att de skulle ligga kvar med sammanhållna arealer för nr 3, 5 och 6 runt dem. Övriga gårdar skulle flyttas ut, nr 1 söder om ån, nr 4 norr om nämndemansgårdarna och nr 2 längst i norr. Det ville ägarna till de senare gårdarna inte gå med på, utan begärde ändring av förslaget. Gode männen, baron Bennet och kammererare Berg, avsade sig all befattning med förrättningen och protokollet fick sändas till landshövdingeämbetet för avgörande.

Halvannat år senare (28/2 1809) fastställdes lantmätarens förslag. Då var allt förändrat. Ohla Hansson var borta och modern höll på att sälja gårdarna. Han finns inte bland avlidna i kyrkboken, den bokför ceremonier och inte sockenbor. Dödlista saknas i tingsarkivet. Bouppteckning finns inte; arvskifte efter fadern hade inte gjorts och han ägde väl inget. Ohlas syster Bengta gifte sig 1809 med rusthållare Anders Nilsson i Rönneberga. De fick flera barn, men Ohla nämns aldrig vid dopen. När modern dog, levde han inte och hade inte lämnat arvingar. Troligast dog han 1808-09.

Lantvärnet

Vad som hänt går kanske inte att klarlägga, men det är lätt att hitta en rimlig förklaring. Gustav IV Adolf avskydde Napoleon och länderna var i krig. Frankrike tvang andra länder till allians och att bryta med Sverige och England. Kallt krig rådde med Preussen och Ryssland angrep Finland våren 1808. Danmark förklarade motvilligt krig 14 mars. På Själland stod marskalk Bernadotte med 32.000 man och en annan armé stod i Norge. Gustav IV Adolf utfärdade samma dag ett dekret att alla ogifta män mellan 18 och 25 år skulle skrivas in i ett Lantvärn. Det var första ansatsen till allmän värnplikt. På pappret skulle Lantvärnet förstärka armén med 60.000 man, men det blev bara hälften. Allt var illa planerat. Utbildning, befäl, vapen, uniformer, pengar, förläggningar och utrustning saknades.

Ohla hade inget skäl att slippa undan. Han var inte gift, inte anställd av staten, inte verksam inom sjöfart eller utrikeshandel och inte universitetsstudent. Bland de senare rådde patriotisk yra, särskilt i Skåne. Tegnérs dikt Krigssång för Skånska Lantvärnet illustrerar detta och många gick med frivilligt och blev befäl. Andra var mindre entusiastiska, gifte sig illa kvickt, gick till sjöss, lade sig sjuka eller höll sig bara undan. Desertering förekom. För det dömdes de till arkebusering, men ingen blev avrättad och alla fick snart amnesti.

Ohla finns inte i bevarade rekryteringsrullor. Häradet har tre olika rullor med olika datum. Det beror på att rekryteringen gjordes i omgångar, förmodligen saknas någon rulla. Eftersom det är okänt var Ohla hamnade ges en allmän beskrivning.

I Skåne sattes sex bataljoner upp med nästan 3.000 man. I början hamnade de flesta i arméns flotta, även kallad skärgårdsflottan. Dess viktigaste fartyg var kanonsluparna. Gustav IV Adolf planerade att landstiga på Själland med svenska armén och 10.000 engelska infanterister, som låg på redden i Göteborg. Året innan hade engelska flottan tvingat Danmark att utlämna sin flotta. För att säkra landstigningen behövdes kanonslupar och Landskrona bataljon fick sjutton och Malmö bataljon tolv och några depåfartyg. Bemanningen var mest lantvärnsmän.

Kanonslupar var öppna båtar, 20 meter långa och 4,5 meter breda. I för och akter fanns två fasta kanoner på vardera nästan två ton. Kalibern var 15 cm och kulorna vägde 11 kg. Fartygen var flytande dubbla kanonlavetter och hade även fyra mindre, rörliga kanoner. De roddes vanligen och hade 15 par åror och 60 mans besättning, (två man vid varje åra). Sluparna hade stor eldkraft och liten egen träffyta. De var utmärkta för försvar mot stora linjefartyg. Men de hade inga kojer och ”galärslavarna” måste gå i land för att sova och få varm mat. Till sjöss var de utsatta för vind, vatten och köld och i östgötaskärgården hände det att en slup drev i land med hela besättningen ihjälfrusen. Vintern 1808/9 blev kall och Öresund islades.

Planerna på landstigning avskrevs, eftersom engelsmännen drog sig ur. Halva skånska lantvärnet sändes då till Karlskrona för att bli infanteristyrka på örlogsfartygen eller bevakningsstyrka i land och på öar i skärgården. Det var inte bättre än sluparna och örlogsflottans manskap hunsade dem. ”Lantvärnssjuka” (mest tyfus) utbröt dessutom i hela lantvärnsarmén. Malmö rådhus fick göras till sjukhus och smittan spreds i staden. Minst 600 skånska lantvärnsmän avled och begravdes där de dog. Det måste ske skyndsamt och utan svepning och gravöl. På nyåret 1809 fanns trots detta i Karlskrona 800 obegravda lik enligt amiral af Puke och blekingebönder fick kallas in för att gräva ner dem. Någon strid kom lantvärnet inte att delta i.

Hällstorps gård

Vid enskiftet i Billeberga 1810 deltog grannbyarna och Hellstorp företräddes av Palle Åkesson i nr 4 och baron Werner von Schwerin på Sireköpinge. Schwerin var hovstallmästare som 1808 köpt Sireköpinge av Claes Emil Ramel och flyttade dit 1811-12. Han skaffade flera strögårdar runt omkring, bl.a. Billeberga 6 och ett par gårdar i Tirup.

[Schwerin kom från en fin adelsfamilj men var ganska fattig, eftersom han tidigt blivit faderlös. Han gifte sig med enda dottern till direktören för Ostindiska kompaniet. Martina Törngren hette hon, även hon faderlös, mycket yngre än han men rik. Hon var högt bildad och umgicks hela livet med landets intellektuella elit, bl.a. Tegnér. Många tusen brev till och från henne finns bevarade. Intresserade rekommenderas Ingrid Elams biografi: Min obetydliga beundran, Nordstedts 2004.]

Förmodligen hade Schwerin köpt Hellstorp 3 och 5 av Lussa och också köpt Hellstorp 2 efter Anders Persson, som avled 1808. Kyrkan behöll nr 6, som knöts till nr 1. Nr 2 köpte Schwerin 1809, men exakt när han övertog nr 3 och 5 har jag inte hittat (i äldsta HFL 1814 är de en enhet under en inspektor). När nya gården byggdes vet jag inte heller. Rekognosceringskartan 1812 har gården på gamla stället och generalstabskartan 1860 visar dagens läge. Ytterligare gårdar lades till (bl.a. Hellstorp 4) och från 1820-talet användes namnet Hällstorps gård. Herrgårdsbyggnader uppfördes och en stab av tjänare och statare knöts till gården. Säkert var det Schwerin som gjorde detta och han gjorde likadant med Spargott. Sonen Julius gjorde så med Hedagården, Norrlyckegården och Rågård. Deras avsikt med utvecklandet tror jag var att göra vinst genom att sälja ut pampiga herrgårdar (jmf plattgårdar, S&B 2005:2).

Lussa Mattsdotter flyttade till nya gården som undantagsänka med en eller två pigor. Gissningsvis bodde hon med inspektorsfamiljen i corps de logiet. Efter 39 år som änka dog hon 1845. Werner von Schwerin dog 1840 (av slaganfall under en ridtur) och sonen Julius började avveckla en del av Sireköpinges annexgårdar, gissningsvis för att kunna lösa ut medarvingar. Senare sålde han huvudgården till Peter Hage från Köpenhamn och skaffade i stället Skarhult.

1846 kom en dansk ägare till Hällstorps gård, Samuel Bock (f. i Sönderborg 1806) med hustru Anna Augusta, de kom närmast från Slesvig och bosatte sig på gården med en full uppsättning danska tjänare.

1856 kom en annan dansk, Jakob Michael Iversen (f. i Köpenhamn 1807) med hustru Hendrine Sophie Crone (f. på Möen 1816), de kom närmast från Möen. Iversen dog 1864, familjen bodde kvar, först med sonen Rudolf Emil och senare med sonen Jacob Viggo som arrendatorer.

1877 kom dansken Hans Christian Jensen (f. i Solberg 1840) med hustru Nancy Elisabet Birch (f. i Slagelse 1852). De kom närmast från Herlev och var först arrendatorer. 1883 sålde änkan Hendrine Iversen gården och flyttade till Lund. Jensen kallades sedan godsegare och ättlingarna har kallat sig Birch-Jensen. Nuvarande ägaren är fjärde generationen av släkten.

Storbönder och bondearistokrati

När jag forskade i hellstorpsfamiljens historia slog det mig att uppdragen som nämndeman och riksdagsman tydligen kunde ärvas. Nämndemän utsågs av häradstinget och brukade behålla det eftertraktade uppdraget så länge de orkade. När de avgick lämnade de förslag på ersättare. Ofta blev det en son eller svärson och tingen brukade följa förslagen. Häradstingen utsåg också bondeståndets riksdagsmän och nästan alltid blev det häradsdomaren eller en av de främsta nämndemännen. Så gick det till överallt och hade gjort i alla tider. Jag tror knappt att vanligt folk såg något fel i det. Tvärtom kunde kanske en fattig småbonde i risbygden se upp till rika storbönder på slätten. De var i alla fall av samma sort och släbobonden var inte godsägare, som krävde dagsverken och kunde driva folk från gården. Ståndssamhället genomsyrade hela samhället och stöddes av kyrkan och Luther: ”Vi skola hålla våra föräldrar och herrar i vördnad, tjena dem, lyda dem, älska dem och hafva dem för ögonen.

”Nätverk” mellan nämndemän i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers härader.

Nämndemän var en aristokrati, som nästan alltid stödde varandras intressen, umgicks privat, var ingifta och blev faddrar till varandras barn. Hur det kunde se ut illustreras av schemat över hellstorpsfamiljen och en annan storbondesläkt i trakten, brödåkrasläkten. Nämndemanssöner blev ofta nämndemän. För att följa lagen fick det ibland bli i ett grannhärad. Döttrarna gifte sig lika ofta med nämndemän – eller blev bortgifta – och svärsöner petades in i nämnden. Nämndemannen Jöns Månsson i Teckomatorp hade en son, som blev nämndeman först i Harjagers och sedan i Onsjö härad och han hade sex döttrar, alla gifta med nämndemän. Det fanns till och med ”konservationer” som bland prästerna. Nämndemansänkorna Pernilla Månsdotter i Höög och Ingebår Persdotter i Qwärlöf gifte om sig och i båda fallen övertog nye mannen både gården och nämndemansuppdraget. Ibland tycks nämndemannaskapet ha varit knutet till själva gården. Serslöv 7 i Dagstorp var en sådan. Rusthållare Mats Håkansson var dock inte nämndeman, men både tidigare och senare ägare var det och två av hans döttrar gifte sig med nämndemän, en av dem även riksdagsman (se ovan: Generation 5).

Även bland hellstorpsfamiljens politiska motståndare gick det nog till så här (se Bengt Nordahls artikel om Klåveröd i S&B 2006:2). Allt detta ”kameraderi” såg lagen faktiskt som ett problem. I inledningen till rättegångsbalken i 1734 års lag stadgades: ”Ej måge fader och son, swärfader och måg, twå bröder eller swågrar, i en Rätt sitta, ther ej flere än siu i Rätten äro. Aldrig måge och flere än twå, the ther i then skyldskap och swågerlag äro, som nu är sagdt, i en Rätt sitta”.

Det var inte jävsituation man ville undvika. Sådant fick hanteras i förhållande till parterna i varje mål. Man ville hindra att nämndemän blev en avskild social klass. Totalt förbud innebar bestämmelsen dock inte. Nämndemännen var normalt tolv, två kunde därför vara nära släktingar. Ekonomiskt samarbete och ”inavel” gick inte att förbjuda och det fanns mycket mer av social skiktning bland allmogen. Bönder var förmer än husmän. De senare stod utanför de fyra stånden och bara bönder kunde bli nämndemän. Hemmansägare var finare än arrendebönder, nästan alla nämndemän ägde sina gårdar. Rusthållare var så fina att de nästan var herrskapsfolk, titeln användes alltid när de nämndes i kyrkböcker eller andra dokument. Kyrkvärd var också fint i socknar där uppdraget kunde innehas i decennier. I andra roterade det som åldermannaskapet i byarna. Fjärdingsman var ännu en titel att ståta med. Inom alla grupper fanns sedan skiktning efter areal, antal kreatur och kanske gårdens skick.

Alla kunde läsa, men nämndemän och andra storbönder hörde till minoriteten som också kunde skriva. De ökade ofta på sin status och förmögenhet genom penningutlåning till sex procent ränta mot växlar och panter. Lån behövdes ofta vid arvskiften. Min anfader, Jöns Håkansson i Hofterup, hade tre söner, alla blev nämndemän och sysslade med sådant (se schema). Ibland gav de lån gemensamt. En tidig privat bank i Rönnebergs och Harjagers härad? Riktiga banker kom först med enskiftet. Andra storbönder, som Hans Olsson ovan, lånade i stället och investerade i gården.

Möjlig orsak till barndödligheten

Påhl Ohlsson och hans andra hustru Elna Larsdotter fick minst tretton barn mellan 1711 och 1732. Av dem dog elva. En blev tio år, men övriga knappt mer än årsgamla. Hur det påverkade föräldrarna, de överlevande barnen och övrig omgivning tror jag inte att jag kan föreställa mig. Att folk sökte sig till kyrkan eller pietisterna går kanske att förstå.

I Hellstorp 2 fanns en Per Ohlsson med mycket kontakter med Påhl, men troligen inte släkt. Hos honom hade lite tidigare minst fem barn dött på liknande sätt. Hos två andra grannar, Jon Christensson i nr 1och Tufve Larsson i nr 4, trolig bror till Elna, dog flera barn och hos en svåger till Påhl, Bonde Bondesson i Swertingtorp, en km från Hellstorp, dog åtminstone fyra.

Den höga dödligheten pågick under åtskilliga år och förefaller inte ha drabbat vuxna. Gemensam orsak nämns inte. Ren slump kan det inte vara och fattigdom och undernäring kan uteslutas. Någon särskild årstid hände det inte. Eftersom flera familjer drabbades, tycker jag inte att medfödd ärftlig sjukdom verkar trolig. Inte ens om Påhl och Elna var kusiner, vilket de nog var.

Koppor och andra farsoter stämmer inte, men infektion verkar trolig. Med min bakgrund kan jag inte låta bli att spekulera och jag gissar på tuberkulos från kor, som barnen smittades av när de började dricka komjölk. Det är en särskild form av tuberkulos och ger inte vanlig lungsot utan tarmtuberkulos. Hos små barn ger den svullnad av tarmarna som hindrar passage av föda. Barnen kan dö som av ”tarmvred”. Hos större barn och vuxna, med viss immunitet, får sjukdomen inte den utvecklingen. Linné skrev 1749 att phtisis epidemica (tuberkulos) uppträdde här och där bland korna. Att den kunde ge upphov till tarmsjukdom hos barn visste han inte, tuberkelbacillen upptäcktes på 1880-talet.

Tarmtuberkulos var fortfarande ett problem när jag var barn. Jag hade en skolkamrat som drabbats strax innan vi började skolan. Korna måste årligen tuberkulintestas och endast gårdar med ”reaktionsfria” djur fick leverera mjölk till mejeriet. Pasteurisering av mjölken hade införts i början av 1900-talet för att hindra spridningen. Men om man använde mjölk från egna kor hjälpte det ju inte. I våra dagar är tuberkulos ett problem bland hjortar i hägn. På 1700-talet måste sjukdomen ha spritts mellan gårdarna när korna betade tillsammans i fäladen. Eftersom många hostande kor inte dog och man varken kände orsaken eller hade botemedel, kunde smittan leva kvar i decennier.

Litteratur

Knud Fabricius: Skånsk invandring til Danmark, Skaanes Overgang III, 1952.
Gunnar Samuelsson: Lantvärnet 1808-09, Akademisk avhandling, Uppsala 1944. 450 innehållsrika sidor av värde i släktforskandet eftersom så många försvann spårlöst.
Thomas Roth: Arméns flotta och krigen i Öresund. Från Armémuséum, går att finna på nätet.
Kyrkböcker och domböcker från Rönnebergs härad.

Omslaget