Gustav III – riksdagar och social revolution

- Per Olov Ganrot -

Gustav III:s tjugo år långa regeringstid tycker jag är den mest spännande perioden av Sveriges historia. Den moderna tiden började och det går att förstå vad de tänkte, skrev och gjorde. Kungen gynnade upplysningskulturen – jag gillar den, mer än hans person. Tegnér tänkte liknande: ”Där låg ett skimmer över Gustavs dagar, Fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill, Men det var sol däri, och, hur du klagar, var stodo vi, om de ej varit till?”

Så mycket skimmer märkte kanske inte skånska allmogen. Men riksdagsmän som bjöds till operan och slottet för att spisa med kungen, såg det. Jag tycker mig se det också hos den framgångsrika gästgiverskan Catharina Westling i Åkarp, min anmoder. Hennes öde avgjordes genom kungens kupp och hon klädde sig i hans nationella dräkt (S&B 2007:1). Det fanns också hos hennes bedragne äkta man, den universitetsutbildade kvartermästaren Sandberg (S&B 2002:2 och 2003:1). Men skimmer är inte vad detta ska handla om, utan stora samhällsförändringar, som påverkade alla.

Första riksdagarna

Statskuppen 1772 gjordes medan riksdagen var samlad för att efter Adolf Fredriks död avtvinga kronprinsen en kungaförsäkran, som skulle göra honom lika maktlös som fadern. Ohla Påhlsson i Hellstorp och hans rival Per Assarsson i Ask deltog båda i utformandet (S&B 2006:2). Efter mycket trätande med de ”maktägande ständerna” skrev Gustav på och blev fram på sommaren krönt, men många tvivlade på att han tänkte hålla sin försäkran. Det gjorde han bara fem månader och någon vecka efter kuppen upplöste han riksdagen. Den skulle sedan kallas när han så önskade, det var att återgå till Gustaf II Adolfs författning.

Partierna upplöstes också och riksdagsmännens makt upphörde. När de sedan samlades var det för att bekräfta vad kungen redan bestämt. Häraderna i trakten återgick vid valen till det gamla rotationssystemet, utan att höra folkets mening. De som utsågs trodde nog inte att de kunde uträtta något.

Riksdaler, skilling och runstycke.

Första decenniet blev lyckosamt och kungen var populär. Han införde en lång rad förbättringar och moderniseringar. Viktigast var myntreformen 1777. Landet hade haft Daler kopparmynt och öre, men riksbanken hade tryckt en förfärlig mängd sedlar, som inte kunde lösas in. Dalern sjönk i värde och gällde inte utomlands. Enheten Riksdaler silvermynt infördes med skilling och runstycke. Nya sedlar trycktes och mynt präglades och man fick betala två Daler för att få en Riksdaler. Ekonomi och handel började fungera, alla tjänade på reformen och kungen beslöt kalla in Riksdagen okt 1778 – jan 1779. Rönnebergs och Onsjö härader sände nämndemannen Erland Persson från Reslöv och Luggude sände Såne Larsson från Farhult.

Riksdagen blev en klang- och jubeltillställning regisserad av kungen. Viktigast för honom var att han fick igenom att ”bevillningen” (budget och beskattning) skulle gälla flera år. Därmed var han än mer oberoende av riksdagen. Lagar förbättrades och moderniserades – men genom en Kunglig Förordning, som fogades till lagen. Strafflagstiftningen mildrades, tortyr förbjöds, viss religionsfrihet infördes och paragrafen om trolldom togs bort.

Bland bönderna fanns dock opposition, som kungen tryckte ner genom att sätta en gunstling till sekreterare i Bondeståndet. De var missnöjda med att kungen infört förbud mot husbehovsbränning och inrättat kronobrännerier. Det hade han gjort direkt efter kuppen då det varit missväxtår. Men förbudet behölls liksom kronobrännerierna, eftersom de gav intäkter utan att kungen behövde be Riksdagen om mer. Bönderna var också missnöjda med att priserna sjunkit när importtullar på spannmål tagits bort.

1786 kallades Riksdagen plötsligt in igen. Luggude, Rönnebergs och Onsjö härader sände rusthållare Bengt Joensson från Påarp och Nils Eskilsson i Klåveröd sändes av N och S Åsbo. Kungen ville införa nytt sätt att rekrytera armén. Rotarna skulle inte själva utrusta och underhålla soldater, utan betala till regementet som skulle sköta detta. Bönderna var mycket emot systemet och kallade det ”passevolansen” (av fr. något som flyger förbi). I Frankrike hade man gjort så och det hade lett till att officerarna behöll det mesta av pengarna och anställde soldater bara för att åka runt och visas upp vid olika mönstringar.

Bönderna var fortfarande missbelåtna med brännvinsförbudet. Adeln var splittrad, högadeln ansåg att både Gustav III och Adolf Fredrik hade adlat på tok för många, Riddarhuset hade fyllts av nyadlade ämbetsmän. Prästerna var missnöjda med pastorathandeln och borgarna med att de förlorat monopol på spannmålshandel. Kungen hade trott att han var älskad landsfader, men alla var missnöjda och korruptionen var en stor anledning. Arméreformen skrinlades, brännvinet måste släppas fritt och pastorathandeln förbjöds. Kungens ställning hade fått en knäck och hans allians med adeln bröts. Riksdagen blev orsak till att han i fortsättningen kom att ägna sig åt krig som han själv började.

1788 startade han krig mot Ryssland, klart i strid med författningen. Danmark var i allians med Ryssland och anföll från Norge, men England och Preussen tvingade danskarna att bli neutrala. Kriget i Finland gick dåligt och officersrevolt utbröt (Anjalaförbundet). Efter svensk framgång vid Svensksund, danskarnas reträtt och preussisk påtryckning slöt dock även ryssarna fred i augusti 1790.

Sociala revolutionen

Kriget blev väldigt dyrt, mer än fem normala årsbevillningar för staten. En stor del av svenska flottan förstördes och tjugotusen sjömän och soldater dog, de flesta av tyfus. Ekonomin var i botten och kungen tvingades på nyåret 1789 kalla in Riksdagen för att få nya pengar och göra upp räkningen med adeln, som stött anjalaupproret. Rönnebergs och Onsjö härader sände Hans Olsson från Hellstorp, 44 år och nämndeman sedan två år. Luggude sände än en gång Bengt Joensson från Påarp och N Åsbo Nils Eskilsson från Klåveröd.

Bakgrunden var dramatisk och riksdagens förlopp blev det ännu mer. Kungen kallade alla fyra ständerna till gemensamt möte på slottet, höll strafftal till adeln och körde sedan ut dem för att överlägga med de övriga. Carl Grimberg beskriver i Svenska Folkets Underbara Öden hur dramatiskt det gick till. Kungen föreslog ny författning, Förenings- och Säkerhetsakten och för att få igenom den lät han häkta de främsta adelsledarna. Han tog sedan hela makten, Rådet avskaffades (en adelsinstitution), han fick rätt att börja krig och att sköta alla utnämningar (gav makt över adeln, vars majoritet var ämbetsmän). Adeln miste företrädesrätt till statliga ämbeten och privilegier de skaffat sig under frihetstiden. Alla fick rätt att köpa krono- och frälsejord. Ny kyrkolag infördes och husförhör blev obligatoriska.

Kriget måste föras på kredit. Riksgäldskontoret återuppstod och fick utge sedlar i Riksdaler Riksgälds. De var tänkta som obligationer med sex procent årlig ränta. Så blev det inte, räntan ströks nästan genast. Sedlarna blev en parallellmyntfot till Riksdaler Banko, men förlorade snabbt i värde, eftersom många fler trycktes än Riksdagen bestämt. De som blev sittande med sedlarna fick lösa in dem till två tredjedels kurs 1845.

Till alla dessa beslut samverkade de ofrälse med kungen. Men alla förstod kanske inte att detta var början till skrotande av hela ståndssamhället. Kanske förstod inte ens kungen det? I Stockholm blev adelsmän utsatta för hot och glåpord när de visade sig. Men på landet hade godsägaradeln kvar sin ekonomiska makt. Den använde de senare vid skiftesreformerna.

De sociala förändringarna blev det bestående resultatet av riksdagen, en revolution lika omvälvande som franska revolutionen, som startade en vecka senare. Fast här skedde den i riksdagen och inte bland folkmassor med blodspillan och eldande rop om Frihet, jämlikhet och broderskap. När folk hunnit sansa sig, bör nästan alla ha glatt sig åt det fantastiska som hänt, lika oblodigt som statskuppen 1772. I Frankrike ledde revolutionen till terrorregim, avrättningar, krig och kejsarstyre.

Gustaf III. Efter målning av Alexander Roslin.

Det kan diskuteras om det var kungen, som löste sina problem genom att ställa stånden mot varandra; eller om det var de ofrälse, främst bönderna, som utnyttjade situationen och drev kungen framför sig mot sina adelsherrar. Bönderna hade en förebild, året innan hade en Landboreform tvingats fram i Danmark. För eftervärlden framstår riksdagen som viktigaste händelsen under ”Gustavs dagar”. Mycket krono- och frälsejord blev efter hand bondeägd och i böndernas toppskikt ökade självkänslan (se artikeln Hellstorp nedan). Fast bland dem fanns också de, som förlorade mest på riksgäldsedlarna. Samtidigt ökade fattigdomen i botten. Med slitna ord kan man säga att feodalism ersattes av kapitalism och folkökning ökade fattigdomen.

Jag har studerat Bondeståndets riksdagsprotokoll. De finns bara i originalutgåvan från 1789, utan register. Jag har inte kunnat finna att Hans Olsson från Hellstorp skrev eller yttrade någonting som hamnade i protokollet. Det var kanske inte så lätt att vara debutant och Malmöhus län hade en talför representant från annat härad.

Jag återvänder ett ögonblick till gästgiveriet i Åkarp. Rimligen kom gemensamme riksdagsmannen Hans Olsson dit till vintertinget i mars för att berätta vad som hänt i Stockholm. Adeln hade ännu inte skrivit under, men själva riksdagen var slut. Med sådana nyheter var det ointressant för rätten att gräva i en lokal skandal, som gästgivarens familjeproblem och rykten om ett hittebarn året innan (S&B 2003:1). Trivialt kanske, men exemplet illustrerar ändå att släktforskning bör sättas in i sitt tidssammanhang. Dagshändelser kan få människor att agera som de annars inte skulle gjort.

Kungen fick kalla ännu en riksdag i januari 1792. Den blev en kort affär och ägde rum i Gävle. Utvecklingen i Frankrike kastade en skugga och kungen var rädd för stämningarna i Stockholm. Alla tre häraderna sände Hans Olsson från Hellstorp. Helt dominerande fråga var statens finanser. Oppositionen kom ingen vart och kungen fick ännu mer riksgäldsriksdaler. Men några planerade annan lösning, en dryg månad senare sköts kungen på operamaskeraden. Hur det gick med riksdagsprotokollet vet jag inte. Det finns inget på Universitetsbiblioteket i Lund.