Slškt och Bygd 08:2
Omslaget

Skånska gärdsgårdar

- en reminiscens av det gamla bondesamhället

- Bengt Nordahl -

I min tidiga barndom kände jag bara till att det fanns ”stenagären”, men i skolan lärde jag mig att det hette stengärdsgårdar, och att det även fanns andra typer av gärdsgårdar. Jag tyckte dock det var märkligt att man med gärde på svenska avsåg åker eller vång (eg. inhägnad mark). Både på danska och skånska är ju gærde eller gärde benämning på gärdsgård (stängsel). Det danska ordspråket ”springe over hvor gærdet er lavest” verkar kanske lite svårförståeligt för många uppsvenskar, men det kan översättas med ”hoppa över där gärdsgården är lägst”, och innebörden är ”följa minsta motståndets lag”.

Olika bygder, olika gärdsgårdar

På grundval av odlingssystem, marktyper, hägnadstyper, byggnadstyper, med mera, kan man urskilja följande tre huvudbygder i början av 1700-talet: Slättbygder, risbygder och skogsbygder. Vilka typer av gärdsgårdar som förekom i dessa huvudbygder hör ihop med tillgången av material, som från järnåldern utgjordes av sten, jord, torv, tång, trä eller kombinationer av dessa.. Genom tiderna har det funnits tre huvudtyper av gärdsgårdar:
1) stengärden (stenmurar), 2) trähägnader i form av risgärden och hankgärdsgårdar etc samt 3) jordvallar (jorddiken) eller torvvallar (tångvallar längs kusterna).

Hankgärdsgårdar

Hankgärdsgårdens uppbyggnad. En hankgärdsgård består av snett liggande gärdsel mellan parställda störar sammanhållna av hankar eller vidjor. Med jämna intervall kan det även finnas stöttor som ger ytterligare stabilitet i sidled. Den infällda bilden visar att hanken är ringformig och träs över störparet, medan vidjan binds som en åtta runt störarna.

Bland det mest svenska man kan tänka sig hör väl bilder med småländska hankgärdsgårdar eller vällagda stengärdsgårdar. De förra lär vara en tidig medeltida innovation och i Egil Skallagrimssons saga lär liknande trägärdsgårdar vara beskrivna från Västergötland.

Hankgärdsgårdar består av snett liggande gärdsel (slanor) mellan parvis ställda störar. Vanlig höjd på stängslet och avstånden mellan störparen var 2 alnar (ca 120 cm), och man kunde stänga så tätt att även lamm, höns och gäss hölls ute. Istället för hankar användes ofta vidjor vilka bands som en åtta runt störarna, varigenom gärdsgårdarna kunde göras glesare och drog mindre virke. Materialet till dessa gärdsgårdar var förutom enar huvudsakligen gran, och även hankarna var av gran innan man under 1900-talets första årtionde började använda ståltråd. Hankarna var vanligen avlånga grangrenar, som före användandet upphettades (basades) över eld för att bli böjliga. Som ett uttryck för gärdsgård, hägnad eller gräns användes förr ”hank och stör” (utom stadens hank och stör).

Linné fann inga hankgärdsgårdar

På Linnés Rådshult finner man i våra dagar steniga små åkerlappar innanför hankgärdsgårdar sammanhållna av omsorgsfullt flätade vidjor. Vid sin ankomst till Skåne 1749 noterade emellertid Linné från trakten av Marklunda (vid Osby), att ”gärdesgårdarna begynte straxt skilja Skåne ifrån andra delar av Sverige”. Han såg tydligen inte längre de i Småland vanliga hankgärdsgårdarna, och anledningen därtill var att han hade passerat sydgränsen för granens naturliga utbredning i Sverige, vilken sammanfaller med dessa gärdsgårdars utbredning i Europa. Han skriver om gärdsgårdarna han såg, att ”desse voro av åtskilliga slag: Skedgärde voro gjorde på det sättet, att manshöge enestörar sattes i kors utan hank, varpå emellan var stör lades tvenne roder (kluvet virke). Flätgärde av upprättade enestörar, emillan vilka horisontelle enespön voro tätt flätade. Vasagärde med lösa enekvistar tvärtföre lagde, av vilka stjälkarne vändes utåt. Därpå lågo överst tunga trän att nedtrycka enekvistarna. Desse gärdesgårdar av flätgärde och vasagärde kunna stå hela 30 à 40 åren.”

Vid sin återresa passerade Linné Åby och Blekmossa norr om ”Södra åsen”, varifrån han noterade, att gärdsgårdarna blev av en annan art, nämligen av idel ek, fast krokig och mindre tjänlig till allmänt bruk. Underst låg stora ekstockar, och däruppå var krokiga grenar uppstaplade, tjocka som låret eller armen. ”Dessa gärdesgårdar intyga, att här var bättre förråd på ek än annor skog. En sådan gärdesgård varar längre och behöver inga vidjor eller band.” Vid Blekmossa lade han märke till att ”gärdesgårdarna voro uppreste av bokeplankor med i kors satte ekestörar”.

Flätgärden som Linné beskriver från norra Skåne tycks vara en gammal traditionell typ av skånsk trähägnad. Nybyggda sådana hägnader kan man bl.a. se vid den nordväst om Tomelilla belägna Hörjelgården som ägs av Naturskyddsföreningen i Skåne.

Sten- och torvgärdsgårdar

I våra dagar imponeras man av alla bevarade gamla vällagda stengärden (”stoingären”) i Göinge, men det var som synes ovan inga stengärdsgårdar som Linné beskrev efter att ha passerat Getabäcken. Han besökte tyvärr varken Söderåsen eller Svalövsbygden, och det närmaste han kom var väl Wrams Gunnarstorp. Därifrån berättar han däremot om både gärdsgårdar av fasta stenmurar lagda kring ägorna och gärdsgårdar av torv i ”nybyggevång”. De senare beskriver han noggrant och avslutar: ”Utanför och intill denna gärdsgård voro pil- eller aspstörar nedstötte, som tagit rot och skjutit kronor. Alltså prydde de fältet, stödde gärdsgårdarna och avhöllo blåsten.”

Den närbelägna hjorthagen är en stenmursomgärdad djurhage med anor från 1500-talet. Hjortarna infördes vid mitten av 1600-talet och lär härstamma från Turkiet. Om stenmuren skriver Linné, att den ovanpå var belagd med törne. Ryktet säger att det skulle ha varit krigsfångar som byggt den märkliga muren

Vad skulle inhägnas?

Karta över Konga by 1783-84. Kartan visar hur fäladen via fädriften (fägatan) gick direkt över i byns gata.

Innan kreaturslösa gårdar började bli vanliga, var det nödvändigt att skilja betande djur från växande gröda. I vår tid har det gällt att stänga in kreaturen, från 1920-talet ofta med taggtrådsstängsel eller stengärden förstärkta med taggtråd, men senare kom elstängsel. Här i Skåne har det ju även varit vanligt, att man tjudrade kreaturen på betet.

I gamla tider var det brukarna av åker och äng som var pliktiga att inhägna dessa till skydd mot betande djur. Före skiftet avsåg man således inte att hägna mellan ägarna utan mellan ägoslagen. Byns vångar skildes från varandra genom inhägnaden, men de var ofta öppna mot grannbyns tillgränsande vång. Genom vångalag eller gärdeslag med angränsande byar kunde man nämligen spara på det tidskrävande arbetet med vallar och gärdsgårdar. Man inhägnade även fägatan, där kreaturen dagligen drevs mellan byn eller gården och utmarkens bete i skogen eller på fäladsmarker. Korna fördes tillbaka till fähusen på kvällen inte endast för att bli mjölkade utan även för att leverera den värdefulla gödseln. Fäladsmarkerna var gemensamma naturliga betesmarker, ibland för flera byar. I Torrlösa socken var mulbetet på utmarken enligt Trolle-Bonde gemensamt för alla angränsande byar och hemman med undantag av Vittskövle by. Tydligen gällde även någon slags allemansrätt för vägfarandes hästar när allmän väg gick över fäladsmarker. Efter att ha passerat grinden in till fäladen, kunde de stanna och låta sina hästar beta. (Se PO Ganrots Enskiftet i Gryttinge 1822 i Släkt och bygd 2005 nr 2.)

Framför allt hägnade man hus och hem, åkrar och slåtterängar som man ville skydda från betande kreatur. Slåtterängar var särskilt artrika gräsmarker, där man mitt i sommaren slog gräset, oftast i juli som i almanackan hade det svenska namnet ”hömånad”. Lövträden hamlades, om ängarna var lövängar (bevuxna med lövträd och buskar). Dessa ängar inhägnades, för dit ägde ju djuren inte tillträde förrän senare på hösten. Ängarnas värde för bonden framgår av uttrycket ”ängen är åkerns moder”, dvs för att kunna bruka de gödslade åkrarna krävdes kreatur, vilka behövde vinterfoder i form av hö från slåtterängarna.

Svalövsbygdens gärdsgårdar

Vilken typ av gärdsgårdar förekom då inom Svalövsbygden? Alla tre inledningsvis nämnda slagen av huvudbygder fanns inom området. På den träd- och stenfattiga slättbygden hörde jordvallarna hemma. Det är dessa gärdsgårdar som Linné beskriver mellan Malmö och Lund. Det var jord- eller lervallar, ”uppkastade så höga, som en karl kan räcka”. Vallarna förföll om vintern, då tjälen gick ur jorden och måste årligen förnyas i april månad, och vid starka regnskurar om sommaren kunde vallen sköljas bort. Linné föreslog anläggandet av häckar, vilket han sett på sina resor utomlands. På något ställe såg Linné ”pilbuskar planterade uti dessa jordvallar till häckar, de där växte artigt, att man därav kunde se, huru väl och lätt häckar kunde praktiseras i Skåne”.

Från sitt besök i Svenstorp norr om Lund nämner Linné ”torvdiken eller grön torv (grästorvor) hoplagda som murar”. Han beskriver uppbyggandet av dem på följande sätt: ”Vid denna stängning voro följande att i akt taga: a) Torven uppskars av gröna betesmarken. b) Torven var 6 kvarter bred, nämligen så bred som gärdesgården. c) Gärdsgården, som kallades dike, var 2 à 3 alnar hög.” Linné påpekar att varaktigheten av en sådan gärdsgård var 2, högst 4 år, och att återväxten av torvväxten var 15 à 20 år.

En ganska välbehållen stenhägnad fägata vid Grindhus på Söderåsen leder ut till betet på utmarken. Här finns rester av det gamla odlingslandskapet med tomt, inäga, äng, åker och utmark med skog. Idag hålles detta landskap öppet med hjälp av betande Highland Cattles, medan det på andra ställen har fått växa igen eller planterats med granskog.

Ibland kunde konflikter uppstå mellan olika byar, som mellan Konga by och Kongaö (dock ingen by). Mellan dem hade ”siön eller mossen aff ålders tjd” utgjort skilje, men 1685 blev det ”twist om teppning om wångar och ängiar”. Eftersom ”Konga Bymän” inte inhägnat sina marker, hade Kongaös kreatur gått in på dessa, varvid åboarna i Konga behållit fyra oxar i pant. Konga bymän ålades att ”affstetta, betala processens omkostnad och lefferera 4 st oxar till öhna män och ägaren igiän”.

Liksom i alla byar låg de många åkertegarna i Felestad i olika vångar. Var och en hade sin del av gärdsgårdarna kring åkrarna att underhålla, och om någon slarvade med det, kunde kreaturen ta sig in på åkern och åstadkomma stor skada. För att råda bot på olika missförhållanden kom man överens om regler i ett ”byskrå”, som finns infört den 15 febr 1740 i Rönnebergs härads dombok varifrån följande tre paragrafer som handlar om hägnandet av vångarna är hämtade:
3:o - Wele wj hafwa giärds gårdarne färdige, och wåra lyckor, på den tid och dag, som af samtel. Byemännen utnemd warder, eho det försummar plikte 12 öre smt, sedan dubbelt, dessutom skall hwar och en af oss åligga at hafwa sina täppen färdiga om Korn wången aller senast d 24 april, wid wite af hwart täppe 3 öre smt och sedan dubbelt.

4:o - Komme något Creatur in utj wåra wångar och lyckor, tå skola the samme uptagas, och sedan ållermannen i Byen sen efter om någon täppe är olagligt, på hwilken händelse ägaren till täppet bör betala skadan, så wida then icke går öfwer 3 mark smt böte des uom till Byen åtta ören smt, tredskar han sitt täppe förfärdiga låte Byemännen det å ägarens omkåstnad uptäppa och äge Byemännen det påwågades jemte 3ne marks srmt wite utpanta.

5:o - Skulle åter intet täppe finnas olagligt, så uprättar den som Creaturet äger skadan efter gode mäns utsago, och böte för hwart stort Creatur 4 / smt, får och swjn ett öre och gris ½ öre srmt.

Vilken typ av ”täppen” hade man då i Felestad? Med tanke på avsaknaden av både sten och skog har jag svårt att tänka mig stengärden eller risgärden. Jag tror att det var vallar av grästorvor liknande dem Linnè skildrar från sitt besök norr om Lund.

Nils Svensson från Skaftarp och Johan Jönsson i Abullabo berättade 1924 för Mårten Sjöbeck om risflätade gärdsgårdar av horisontellt flätade lövträdsgrenar, som förr funnits i Kågeröds socken. Dessa hade inte lång varaktighet, men utmed vägen från Bonde-Knutstorp till Skaftarp kvarstod några meters rest efter ett gammalt risgärde. Johan Jönsson, 82 år, var född i Böketofta, men där hade bara funnits stengärden i hans barndom.

Gärdsgård av flätade lövträdsgrenar, mest björk, längs byvägen mellan Bonde-Knutstorp och Skaftarp i Kågeröds socken. (Foto Mårten Sjöbeck 1924)

 

Herdar och vallpojkar

I städerna och i byarna på slätten vaktades boskapen av herdar. Så här berättar nämligen Linné från sin skånska resa 1749: ”Hyrarna blåste vid alla byar och städer på slätten i sina horn bittida om morgonen och skramlade med sina ringstavar. Pigorna utsläppte boskapen, som på en gång mottogos vid husen och utfördes av hyrarna till fäladen i bet, så ordenteligen, att det var nöje att se. En inrättning, som vore nog nyttig vid de mesta städer uppe i Sverige.”

Ringstaven är av en halv alns längd och består av en käpp eller ett träskaft med en järnten, som är vriden och fäst på halva och yttra ändan av käppen. På denna järnten hängde 5 stycken järnringar, vilka skramlade, då de ristes emot den jämna järntenen och stöttes emot varandra.

Från Dybeck skriver Linné: ”Hyrar voro här överallt för boskapen, att de ej måtte få vane att göra våld på de eländige gärdsgårdar. Här voro hyrar för vardera slaget av kreatur, vilka kostar lantmannen att underhålla. Desse hyrar kunde icke blåsa på horn, som eljest giver så angenämt ljud ibland lantlevernet och upplivar skogarne upp i landet.”

Frans Lindberg skildrar på en akvarell hur byns ”höre” i en sydostskånsk by en tidig morgon i maj samlar alla gårdarnas nötkreatur på bygatan för att driva dem till det gemensamma betet. Genom att de vaktades under betet krävdes inte lika bra hägnader runt de lockande slåtterängarna och åkrarna, dit de inte fick komma förrän efter skörden och slåttern. Herden tycks ofta ha varit någon äldre orkeslös man. I Hässlunda och Risekatslösa uppges boskapen 1742 vaktas av ”en gammal gubbe som är öfwer 60 åhr”. Att man hade anställda herdar i både Felestad och Svalöv framgår av att det i Norra Svalövs och Felestads byar omnämnes ”hyrehus” (herdens bostad). På 1777 års storskifteskarta över Felestads by finner man på allmän gata ett onumrerat hus vid en liten bäck inte långt från Felestad 2. Det kallades “Hyrehuset”, eftersom det beboddes av byns ”hyre” (fäherde). 1762 dog fäherden Gudmund Rasmusson och 1764 fäherden Jochim Christophersson 44 år. I 1794 års mantalslängd för Felestad finns ett hyreshus, där den bräcklige och fattige fäherden Petter upptas. Vid sökning i den demografiska databasen finner man ”hyrar” i flertalet byar i Sireköpinge och Halmstad liksom byarna i Ottarp, Härslöv och Ekeby, vilka samtliga socknar har slättland med inte så mycket skog. Däremot finner man inga ”hyrar” i Kågeröd och Stenestad som hade mycket skogsbete, och där fanns det huvudsakligen ”ensamgårdar” och få större byar. (Övriga socknar saknas ännu i den nämnda databasen.)

I både Kågeröd och Stenestad brukade kreaturen tydligen gå lösa i skogen utan att någon vaktade dem. 1742 uppger således kyrkoherde Klerck, att ”uti thessa församblingar hålles inge Walljohn utan boskapen släppes i skogen utan at någon then wacktar”. Detta utesluter inte att gamla ”gubbar” eller vallpojkar under andra tider vaktade djuren. Från 1838 finns nämligen en dödsnotis från Kågeröd som omtalar att 14-årige vaktgossen Nils Jönsson i Hökatången hittats död på marken efter att ha ”förtärt vegetabiliskt gift”.

Om man hade några herdar i Konga socken är inte känt. Kanske vaktades boskapen från Konga by vid slutet av 1600-talet av någon fäherde eller vaktpojke, eftersom man inte hade inhägnat sina marker, medan Kongaös boskap gick lösa på skogen liksom i Kågeröd.

Mer om stengärdsgårdar

Fossila stensträngar från järnåldern (500 f.Kr.-1000 e.Kr) är de äldsta hägnadsrester som finns bevarade i vårt land, och stenmuren finns nämnd i skrift från 1500-talet av Olaus Magnus. Ibland stöter man på gamla stengärden som verkar alltför låga för att ha gjort någon nytta. Förklaringen kan ju vara att de sjunkit ihop eller blivit raserade, men ofta är de enkla gärdsgårdar som tidigare varit förstärkta med enris eller torniga grenar.

Stengärdsgård i bokskogen vid Dragesholm. Är det en gammal ägogräns, eller vad inhägnades här en gång? (Foto Ingmar Svensson)

Sten fanns det förvisso gott om på Söderåsen och i andra skogsbygder, men man bröt knappast i någon större mängd sten från åkrarna. Med årder och oxar var det smidigt att köra runt alla större stenar. En del bevarade stengärdsgårdar kan vara mycket gamla, men flertalet kom till först i slutet av 1700-talet och framför allt efter mitten av 1800-talet. Genom det laga skiftet efter 1827 och en förordning från 1857 blev rågångarna mellan gårdarna i den gamla byn hägnadspliktiga, men varje fastighet fick själv bestämma om sina egna hägnader. Tiden sammanföll med 1700- och 1800-talets rådande virkesbrist förorsakad av skogsskövling. Utmarksbetet hade även negativt påverkat skogens föryngring, och skogarna hade blivit alltmer glesa. Därför kom man främst att använda stengärdsgårdar uppbyggda av sten som brutits upp på tidigare åkrar och nyodlingar, eller som man tog från gamla stengärdsgårdar eller odlingsrösen. Dessa stengärdsgårdar som våra förfäder upplagt under svett och möda finner man ofta numera i täta granplanteringar eller lummiga lövskogar, sedan åkrar och hagar på senare tid planterats eller växt igen. En del har raserats av tidens tand och med hjälp av skogsmaskiner. En del har även fallit offer för rationaliseringen och med grävskopans hjälp grävts ner eller forslats bort. Många stengärdsgårdar kom inte bara att fungera som hägnader utan har också under åren utnyttjats som upplag för all den sten man bröt eller plockade upp på åkrarna, och ibland kan man se stora stenblock, som med maskiners hjälp placerats ovanpå en gammal gärdsgård.

Även kyrkogårdarna inhägnades ofta förr liksom i våra dagar med gråstensmurar, kallmurar. 1662 beskrivs Felestads mur på följande sätt: ”Kirchegaards Muren er lös oplagt med Kampersteen.” Murarna skulle underhållas, och vanligen fördelades detta arbete på de olika rotarna. Självklart skulle kreaturen hindras från att komma in, men det lär dock ha förekommit att de betade på begravningsplatserna. Så sent som 1854 bökade kyrkoherdens svinahjord på Billeberga kyrkogård. Till klockarens löneförmåner kunde höra att bärga hö på kyrkogårdarna. I Ask hade man 1839 anställt en ringare vid namn Jöns Jeppsson. Han begärde att få gräset på kyrkogården mot att han underhöll muren omkring denna. Detta avslogs för höet skulle som tidigare säljas på auktion. Stenmurar är självklart den bäst bevarade hägnadstypen från det gamla odlingslandskapet, och de bör skyddas som biotoper. De är utmärkta skydd och tillhåll för djur och växter, och de har även ett stort skönhetsvärde. För oss som vuxit upp på landet förknippas ”stenagärena” med barndomens nostalgiska naturupplevelser. För att nå fram till någon närliggande skog eller beteshage med dess spännande lekar och upptäckter kunde man under pojkåren utan att skada åkerns växande gröda försiktigt ta sig fram längs dikeskanter och gärdsgårdar, ibland balanserande på dessa om de inte var bevuxna med ”tjörne” eller andra täta buskar. Där växte också en del av de vildhallon, björnbär och körsbär som man på den tiden plockade.

Bland källorna:

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU): Gärdsgårdar i människans tjänst under 800 år.
John-Erik Gustafsson: Hägnader och stängsel i kullturlandskapet
Sven Jensén: Stengärdsgårdar (Skånes Hembygdsförbund Årsbok 2002)
Årsbok för Naturskyddsföreningen i Skåne 2001: Det skånska kulturlandskapet.
Carl Linnæus Skånska resa år 1749
Föreningen Söderåsens Natur: Gränsbygd Söderåsen.
Frans Lindberg: Det gamla livet är mig kärt.
Tingsprotokoll från Onsjö och Rönnebergs häradsrätter.
Enstaka kyrkoböcker


Exempel på stengärdsgårdar på Söderåsen

Text: Bengt Nordahl Foto: Ingmar Svensson

Gammal välbevarad stenmur kring Stenestads kyrkogård.

Varhelst man vandrar på Söderåsen ser man stengärdsgårdar. Om gärdsgårdarna är välbyggda är de dubbla stenmurar, åtminstone matjordsdjupt nedgrävda, och ovanpå den frilagda mineraljorden har man lagt en sula med stenar och små block som grund. Sulan gjorde man oftast bredare än själva stengärdet. Typiskt för de dubbla gärdsgårdarna är att de består av två lavade yttersidor med stenfyllning emellan. Till sidorna valdes de bästa stenarna, som skulle ha liggsida, byggsida och visesida. Ligg- och byggsidorna skulle vara så jämna att stenen kunde ligga stadigt, och ny sten skulle kunna ligga ovanpå, medan visesidan skulle vara slät och visas utåt. Ibland fick de bearbetas med slägga och mejsel. Sådana kallmurar kan man ibland se runt kyrkogårdarna, där det dock inte är säkert att de yngre murarna är bäst bevarade.

 

 

 

 

Nylagd raserad kyrkogårdsmur framför Kågeröds kyrka

Efter att Kågeröds kyrkogård blivit utvidgad med Viborgshusets och gamla Hospitalets tomter uppges kyrkogården 1862 vara inhägnad med en kallmur. Denna mur är i gott skick i våra dagar, medan muren kring den nyare kyrkogården vid flera tillfällen rasat.

”Munkagären” vid Dragesholm

Tar man vägen över åsen och passerar Dragesholm i den norra delen av Stenestads socken, finner man längs vägen gamla gärdsgårdar av imponerande kvalitet. De kallas ”munkagären” i folkmun, men varför? Är de byggda av munkar och har munkar bott här? De bägge gårdarna Krogholm och Dragröd, som senare i början av 1600-talet sammanslogs till Dragesholm, tillhörde Herrevadskloster. Det kan därför mycket väl vara sant att murarna byggts under ledning av munkar före reformationen 1536, men vilka som utfört de dryga dagsverkena med brytningen, transporten och uppläggningen av stenarna har vi ingen aning om. Är de från munktiden bör de ha en mycket hög ålder, kanske omkring 500 år. Någon har påstått att man kan bedöma åldern på gamla stengärden genom att mäta diametern på en speciell lavart som växer på stenarna. Denna lav lär tillväxa med en millimeter per år.

 

Omslaget