Något om alkoholmissbruk och nykterhetsvård under 1700-talet

- Bengt Nordahl -

En riksdagsman gjorde under 1700-talet följande uttalande om brännvinsmissbruket: ”Ingen dryck i världen, som dagligen brukas, kan göra människan så mycket skada och så kraftigt bidraga till att fördärva hälsa och sinne som brännvinet.” De kvantiteter sprit som dåtidens människor kunde förtära verkar också i våra dagar helt ofattbara.

Det sjukliga alkoholberoende som vi benämner alkoholism var således en vanlig företeelse även under 1700-talet, och det fanns även människor som såg och försökte förklara de fysiska och psykiska rubbningar som var konsekvenserna av långvarigt missbruk av alkoholaktiga drycker. Men fanns det någon form av nykterhetsvård, eller fanns det någon hjälp att få för de drabbade? Både läkare och kunskap saknades, men det kunde förkomma, som vi längre fram ska se, att anhöriga och myndigheter med framgång ingrep. De förbud av husbehovsbränningen som infördes vid olika tillfällen under 1700-talet hade dock inte främst nykterheten i åtanke, även om det fanns de som var motståndare till husbehovsbränningen och ville permanenta 1740 års förbud.

Flertalet släktforskare har väl träffat på alkoholiserade släktingar, men det är sällan som företeelsen berörs av präster och andra. Ibland kan man få veta en del i flyttningsattesterna och i dödböckerna. En av de präster som skrivit kommentarer om de bortgångna i dödsnotiserna är Andreas Ehrensand i Billinge och Röstånga, men han ger nästan enbart positiva omdömen i sina kommentarer, tyvärr på latin, som t.ex. ”De mortuis non nisi bonum” (Om de döda icke annat än gott) eller ”Pia fruit & virtuosa” (Hon var gudfruktig och ärbar), och endast undantagsvis berörs nykterheten. Om Nils Pärsson i N Hultseröd skriver han 1740: ”En outtröttlig, nykter, skarpsinnig och alltid frisk människa vilket mycket sällan händer och vilket vederfars blott få personer.” Är det nykterheten som var det sällsynta? Om Apelluna Rasmusdotter i Billinge skriver han bl.a. att hon var fientlig mot dåliga karaktärer, nämligen folk som dricker, begår otukt, svär utan grund, kränker vilodagen o.s.v. Något enstaka negativt omdömen förekommer, såsom ”inte särdeles anständig”, men jag kan inte finna att någon klandras för onykterhet eller dryckenskap, för de fanns ju enligt Apelluna Rasmusdotter.

Även om det sällan anges som dödsorsak var det många som på olika sätt slutade sina liv alltför tidigt på grund av dryckenskap (fylleri). Följande finner vi i Felestads dödbok. Den 22 dec. 1754 avled gästgivaren Anders Perssons hustru Mätta Jönsdotter endast 34 år gammal, ”död hastigt af moder passionen och ett slag blandat som förorsakades af fyllerij”. Hon var dessutom gästgivardotter från Åkarp, så man förstår att hon var påverkad av gästgivar- och krogmiljön. Moderpassion är detsamma som hysteri (av grekiskans hystera, dvs livmoder, och sjukdomen kallades av bondfolk ”att ha ont av modren”).

Vanligen var det annars mannen som var begiven på starka och destillerade drycker, varvid hustru och barn fick lida, dels genom hot och misshandel och dels genom ökad arbetsbörda och ansvar som lades på hustrun, när mannen inte kunde sköta sitt arbete. Jag ska här beröra två fall från min egen släktforskning, ett från Felestad och ett från Ask, det första med en mycket tragisk utgång, medan det andra slutade lyckligt.

Änkan Gertrud Rasmusdotter i Felestad gifte sig 1734 med drängen Årad Wifvesson från byn. Drygt tio år senare, den 29 Aug. 1745, dog Gertrud i sviterna efter den sista misshandeln från sin man. I rättegångsprotokollet från det inkallade urtima tinget vid Rönnebergs häradsrätt kan vi läsa om vilka prövningar hustrun hade fått utstå under många år, vilket vi ju får veta ”tack vare” att äktenskapet slutade med en katastrof. Församlingens kyrkoherde vittnade, att Årad på några år bortåt warit så begifwen på öhl och brännewin, så at han esomoftast warit af drycker och fylleri öfwerlastad, och när han warit drucken burit sig åt som en toket och galen menniskja, warit stortahlig och swinaktigt slagit sin hustru men warit beskjedelig och wittig nog när han warit nöckter. Årad hade under dessa år sällan befattat sig med arbetet på gården och ofta uppfört sig underligt. Ibland hade han om natten gått ut på marken ”och tjutit grufweligen”, och ibland hade han gått bort, så att ingen vetat, vart han tagit vägen. Det hade också hänt att hustrun hade fått ligga ute i byn om nätterna. Av vittnesmålen framgår också att det mestadels varit hustrun som fått styra och beställa och bestämma, vad tjänstefolket skulle göra.

Som ”läkare” anlitade man i bygden en regementsfältskär vid namn Gabriel Heusler. Han var också gästgivare, för efter att 1718 ha gift sig med gästgivaränkan i Tågarp, övertog han först gästgiveriet där men senare den nerbrunna gästgivargården i Annelöv. Fältskärn hade vid något tillfälle anlitats att hjälpa Årad i hans sjukdom och funnit honom lida av stark melankoli, dvs svårmod. Mjältsjuka var den gamla benämningen på melankoli och ansågs tydligen jämförbar med tidigare nämnda moderpassion. (”Fruentimrens Moderpassion i sig sjelf anses ej för annat än et med Karlarnas Mieltsjuka” enligt J Hartman) Av den anledningen hade han slagit åder på honom, botemedlet för att patienten skulle bli vid sunda vätskor.

Fältskärn framhöll, att en människa, som är af en stark mjältsjuka betagen, kan då han är begifwen på fylleri aldeles förfalla uti ursinnighet och rastlöshet och bör ifrån liderligt wäsende, fylleri och dryckenskap sig afhålla.

Hade man kunnat förhindra tragedin? Att få ut skilsmässa var mycket svårt, och det kunde Gertrud säkert inte tänka sig, eftersom hon och Årad hade två minderåriga barn. Ett vittne berättade emellertid, att det var tänkt, att Årad skulle införas till Landskrona fästning och förvaras där en tid i häktet, för att han därigenom skulle förbättras. Men hans avlidna hustru hade dragit sig ur det, eftersom hon själv hade fått underhålla honom där.

Länsman Thorin framhöll som sin åsikt, att om Årad blivit hållen uti fängsligt förvar samt undervisad och lärd i sin kristendom, och om man fått honom till att bevista Guds hus, avhålla sig från brännvin och liderligt leverne, så hade han väl blivit bättre. Länsmannen berättade om en person i Ask i Onsjö härad vid namn Jon Persson, som för ett år sedan blivit så galen, att han i sitt eget hus börjat slå sin gamle fader och även sin hustru. En gång var han även nära att skjuta hustrun, vilket även hade skett, om inte en granne kommit och lyckats hindra honom. Han blev sedan förd till Landskrona fästning, där han i 6 veckor blev förvarad, underhållen av hustrun samt avhållen från supande. Sedan kom han åter hem igen, och han hade allt sedan dess skött sitt hus och arbete, begått Herrens Nattvard samt levt ärligt. Denne Jon Persson hade berättat, att han noga måste avhålla sig från starka drycker, och så länge han gjorde det, mådde han helt väl.

Härmed har vi avslutat det tragiska fallet och istället kommit in på det som fick ett lyckligt slut, för Jon Persson i Boarp i Ask och hans hustru Gunnel Larsdotter tillhör liksom Gertrud Rasmusdotter mina anor. Det är kusligt att tänka sig hur nära det var att samma tragedi hade utspelats som den i Felestad, och att Jon Persson fått sluta sina dagar på Annelövs avrättningsplats.

Händelsen som länsmannen åsyftar tilldrog sig 1744. Jon Persson var instämd till tinget vid Onsjö häradsrätt den 24 feber för att ha överfallit Johan Frisk med hugg och slag och skällsord. Dessutom var svågern Bengt Larsson i Gillastig instämd för att inte ha försökt hindra Jon, som omvittnades vara ”en stark och argsint karl”. Jon Persson kunde emellertid inte infinna sig ”emedan honom den olyckan händt sen 3 wickor efter deta slagsmåhl, at han blifwit hufwudyr så at man måste slå honom i fjätror och hålla wård öfwer honom”. Vidare upplästes en skrivelse från konungens befallningshavande, enligt vilken det hade föranstaltats att han ”hädan efter kommer at förwaras på LandsCrona fästning”. Att det var dryckenskap som var anledningen till Jon Perssons vildsinthet, och att denna drabbade hans hustru och gamle far omtalas inte här i protokollet, och ingenstans får man senare heller veta hur länge Jon förvarades på Landskrona fästning. Alltsammans klargöres, när man läser om mordet i Felestad och rättegången mot Årad Wifvesson drygt ett år senare vid Rönnebergs häradsrätt. Hade den mördade Gertrud Rasmusdotter inte varit min anmoder, hade väl inte heller händelseförloppet kommit till min kännedom, fast när jag läste protokollet från det urtima tinget 1745, hade jag inte kommit tillräckligt långt i min forskning för att veta vem Jon Persson var.

Vi som är sentida ättlingar till Jon Persson gläds över att han kom till insikt över spritens vånda och blev vad vi i våra dagar kallar en nykter alkoholist. 1744 var Jon ungefär 44 år, men han levde troligen till 1781. Han trycks inte ha figurerat vid fler rättegångar, bortsett från att hans testamente 1774 infördes i Onsjö härads dombok. I detta tillkännager han sin yttersta vilja om hur arvet efter honom ska fördelas mellan hans son och tre döttrar, samt hur dessa ska draga all möjlig omsorg om honom i hans ”ålderdom och svaghet”.