Tiden

- Per Olov Ganrot -

Några av mina anor har lämnat mycket spår efter sig. Jag har inte träffat dem och ingen jag mött har heller gjort det. Ändå tycker jag ibland att jag känner dem lika bra som en del av mina nutida bekanta. Släktforskandet är som att resa och hälsa på dem; en resa i tiden, från nutid till dåtid, men inte till deras nutid. Detta mystiska medium tiden hindrar oss från verklig kontakt. Så är det ju och inget att göra något åt. Andra stora gåtor har fått enkla och övertygande svar, men tiden är svår att förklara. Jag har samlat tankar om den från lite olika håll. Vad resultatet blivit vet jag inte, kanske ett kåseri.

Tiden som fenomen

Tiden är fundamental i vår tillvaro, det inser alla och vi lär oss hantera den praktiskt. Ändå är den bara ett fenomen. Ordet är grekiska och betyder ofta det skenbara, i motsats till det verkliga. I vår kultur tänker vi på tiden som en rak linje, som måste vara oändlig, eftersom vi har svårt att föreställa oss tidens början och slut. På linjen finns en punkt, som vi kallar Nu och som utgör gräns mellan förfluten tid och framtid. Nuet tycks förflytta sig i riktning mot framtiden, obevekligt och med konstant hastighet. Tiden återkommer aldrig. På något sätt tror vi att detta styr allting, från galaxer till atomer, inräknat oss själva och allt levande.

Vår tidsuppfattning är inte medfödd utan måste läras. Små barn lever i nuet och förstår inte begrepp som i går och strax. Först i 7-8-årsåldern fattar de tillräckligt för att kunna lära sig klockan. Tidsuppfattningen är på något sätt inte naturlig. Många kulturer menar att tiden går i cirklar och är återkommande. Dygnet och årstiderna är tiden. Så tänkte nog vanligt folk här också till för ett par hundra år sedan. Galilei (1564-1642) sägs vara upphovet till att vi tänker som vi nu gör. Fast egentligen var det kanske klockan som fick oss till det.

Många med mig har kanske trott att Albert Einstein förstått tiden bättre än andra. Men hans förklaring, ”Tid är det som man mäter med en klocka”, kunde jag nog också kommit på. Bra klockor går med konstant hastighet och alla går lika, åtminstone bör atomklockor göra det. Fysiker utgår därför från att tiden också går så, alltid och överallt. Dock bara i praktiken, för enligt Einsteins relativitetsteori går tiden långsammare ju fortare man rör sig. Färdas man med ljusets hastighet stannar tiden helt. Det är kanske begripligt för teoretiska fysiker, men inte för mig, och jag tror inte heller att jag påverkas av fenomenet. Man lär ha bevisat teorin genom att sända atomklockor i satelliter runt jorden. De saktade någon liten bråkdel av en sekund. Fast jag undrar hur man kan veta att det inte bara var klockan som stördes av hastigheten eller av kosmisk strålning? Klockan är väl inte tiden? När vi backar klockan en timme från sommartid till vintertid tror ingen att själva tiden påverkas. Inte heller när nattmanglande politiker och avtalsförhandlare stannar den fem i tolv.

Hur fort går då tiden? Tja, en timme i timmen, men det kan väl inte vara ett svar? Något annat tror jag inte finns och jag är inte övertygad om att tiden går med samma hastighet alltid och överallt. Levande varelser åldras, dör och bryts ner, allt som en effekt av tiden. Men nedbrytningen kan fördröjas avsevärt genom nedfrysning. Man har hittat nedfrusna människor och mammutar i gott skick, trots att de varit döda i mer än 5000 år.

Levande varelser, t o m människor, kan också frysas ner och förvaras lång tid. Vid provrörsbefruktning brukar man skaffa många ägg som befruktas och får utvecklas i provrör till embryon med något tjog celler. Ett eller två av dessa förs sedan in i livmodern och får utvecklas vidare. De andra fryses ner i flytande kväve vid -196° och kan förvaras så, för att kanske ett decennium senare implanteras och utvecklas till barn. Sådant har gjorts när någon av föräldrarna behövt genomgå strålbehandling. Embryon är levande individer i tidigt utvecklingsstadium. För dem kan tiden tydligen stoppas och inget hindrar nog att det kan pågå ett sekel.

Jag kan föreställa mig någonstans i universum, där absolut ingenting finns inom miljontals ljusårs avstånd. Ifall sådana platser finns, skulle tiden ändå kunna gå där? Kan det alls finnas någon tid där? Jag har svårt att tänka mig det, tid finns bara där något händer. Tid måste vara en sekvens av händelser och tiden själv finns kanske inte alls.

Tiden sägs alltid gå i en riktning och vi har aldrig upplevt att den backat. Filmer kan vi köra baklänges, men det går alltid att se vad som är rätt. Men i den riktigt lilla världen är det inte så. Många kemiska processer inom oss sker i jämviktstillstånd. Om vi kunde filma molekylerna skulle vi inte kunna avgöra om filmen körs rätt eller ej, i båda fallen skulle allt se ut att följa naturlagarna. I större skala, där jämvikt inte råder, går världen – eller tiden – dock bara i en riktning, eftersom ännu en naturlag kommer in, den om att entropin alltid tilltar.

Entropi brukar förklaras som ”graden av oreda”. Vårt åldrande beror till stor del på att en massa oreda uppkommer i kroppen under livets gång, allvarligast i arvsmassan. Det är helt naturligt och ofrånkomligt. Döden och den döda kroppens nedbrytning är snabb ökning av oredan. När nya individer uppkommer och utvecklas minskar oredan, men bara skenbart, eftersom det sker på bekostnad av en ännu större entropiökning hos födan de förbrukar. Individen och födan hör samman, de är ett ’system’. Entropin ökar alltid i ett system, det är naturlag. Men tiden orsakar nog inte ökningen, snarare kunde det vara så att ökningen är tiden. Materia (och energi) har egenskapen att söka sig mot utjämning och jämvikt; det ser vi ofta som oreda. Om denna naturliga tendens är tiden, så är den inbyggd i materien.

Kan tiden tänkas gå i den andra riktningen i stället? Många spekulerar att det finns ett universum, där den faktiskt gör det. Om vi fjärmar oss från varandra i tiden märker vi kanske aldrig av varandra. Men om vi är på kollisionskurs, vad händer då? Frågan är nog fel ställd. Att vi vill tänka oss en andra riktning kan bero på vår erfarenhet av rummet. Skälet att vi inte på riktigt kan besöka anfäderna är inte tidens enkelriktning, utan att fäderna inte finns på grund av total entropiökning. Tidsresor är science fiction, men spåren av fäderna är verklighet, tills de också suddas ut av entropin.

La persistencia de la memoria (1931) eller Minnets envishet. Salvador Dalí.

Varför är tiden svår att förstå?

Skälet till att vi inte riktigt förstår tiden kan vara att hjärnan inte utvecklats för att förstå sådant som vi aldrig haft anledning att förstå. Det följer liksom av evolutionens princip. Om det duger som förklaring är jag osäker på och det leder till frågor om hur hjärnan fungerar och hur vi alls kan förstå någonting. Det har varit filosofernas område, som jag inte kan så mycket om och brukat se på med viss skepsis. Immanuel Kant (1724-1804) hör till de största bland dem och hans uppfattning om hur vi intellektuellt hanterar tiden anses fortfarande aktuell. Enligt Kant är tiden ett abstrakt begrepp, som vi använder för att skapa oss en modell av omvärlden. Den är ett tankemässigt (konceptuellt) hjälpmedel för att ordna och mäta händelser. Tiden behöver inte vara något verkligt medium som flyter eller som vi rör oss igenom och verkligheten (tingen i sig) vet vi i princip ingenting om. Kants tankar är logiska och svåra att motsäga, ungefär som matematiska satser, men man hamnar i slutsatsen att vi ingenting vet om verkligheten och det känns otillfredsställande.

Senare psykologer och hjärnforskare har uttryckt sig annorlunda, men i princip sagt samma sak. Signaler från sinnesorganen (inte bara synen) ordnas i hjärnan till abstrakta ’modeller’ eller ’bilder’ av omgivningen. Det är varseblivning. Hur de är uppbyggda har vi ingen aning om, men de måste vara mycket sofistikerade och vi lär oss använda dem så att vi på ett rationellt sätt kan påverka omgivningen. Även den som är född blind gör så.

Bilderna sparas i ett minne med enorm kapacitet. Minnet arbetar i princip alltid med sådana modeller, inte med ord. Små barn har kort minne, men minns massor av detaljer, som de inte har ord för. När vi minns något vi hört berättas gör vi modeller och ibland kan vi missta oss och tro att vi själva upplevt händelsen. Några få individer har ’fotografiskt minne’ och kan återkalla bilder och detaljerat beskriva en person. De flesta kan bara jämföra nya bilder med de lagrade. På ett foto känner vi ögonblickligen igen en person, som vi inte sett på femtio år och som vi glömt namnet på. Minnen av röster och dofter fungerar på samma sätt. Under uppväxten utvecklar vi program för att grovtsortera och hålla reda på alla minnesbilder, det ger oss vår uppfattning om förfluten tid.

Ett liknande program kan ordna förutsägelser, förhoppningar och föraningar om händelser som ännu inte inträffat. Varseblivning, minne och förväntningar är basen för vår tidsuppfattning med nuet, förfluten tid och framtid. Hur modellerna ordnas och tolkas skiljer sig säkert mellan olika individer. Teoretiska fysiker gör det på annat sätt än jag. Einstein hade fyra dimensioner i sin rumtid och Stephen Hawking har elva. Människor med psykisk sjukdom kan ordna på sina sätt. Vi kan ha lika rätt och fel alla, eftersom ingen av oss – enligt Kant och senare experter – egentligen vet hur tingen i sig är beskaffade. Omgivningen, tiden, vi själva och anfäderna är bara modeller i våra huvuden.

Därmed är det säkrast att sluta funderandet och jag gör det med en dagsvers av den underfundige Alf Henriksson:

Bländverk, sken och villa
är timmar, dagar och år.
Tiden, tiden står stilla.
Det är vi som går.

Jag vill även rekommendera Bodil Jönssons bok: Tio tankar om tid, Brombergs 1999. Hon är fysikprofessor i Lund och känd från TV och radio. Boken är läsvärd och speglar hennes speciella sätt att se på Definierad och mätbar klocktid och på Personlig upplevd tid.