Jordegummor och barnmorskor

- Per Olov Ganrot -

Vårt liv är annorlunda än förfädernas. Till och med hur människor kommer till har förändrats. För bara ett par tre generationer sedan var det högst riskabelt att föda barn. När värkarna satte in kunde ingen veta hur det skulle sluta. Varje ”barnsbörd” innebar statistiskt någon procents risk att dö; med många barn blev totala risken uppåt tio procent. Nästan var tionde gift kvinna dog så. För barnen var det ännu mer riskabelt. Tre till fem procent dog i samband med födseln och cirka tjugo procent dog första levnadsåret. Alla släktforskare har noterat detta och väl funderat över orsakerna och vad som förändrats*.

Kvinnor har alltid hjälpt varandra vid födandet. För ett par hundra år sedan hade anmödrarna inget annat och så är det än idag i många U-länder. Kvinnor i en trakt anlitade samma kloka gumma. Efter lyckosamma förlossningar tackades hon med gåvor och så uppkom världens första kvinnoyrke. Sedan medeltiden kallades hon jordegumma eller jordemoder, fast andra sa barnmoderska eller barnmorska. Under 1800-talet kom det sistnämnda mer och mer att stå för en medicinskt utbildad och examinerad hjälpkvinna.

De första utövarna man känner till namnet levde för bortåt 3.500 år sedan och omnämns i 2. Mos. 1:15-16: ”Och konungen i Egypten talade till de hebreiska kvinnorna – den ena hette Sifra, den andra Pua – som hjälpte barnaföderskorna, han sade: När I förlösen de hebreiska kvinnorna, så sen efter, då de föda: om det är ett gossebarn, så döden det; är det ett flickebarn, så må det leva”. Sifra och Pua trotsade farao, lät gossarna leva och sa att kvinnorna fött på egen hand. En annan jordemoder levde för 2.500 år sedan och hette Phaenarete. Hon var mor till grekiske filosofen Sokrates. Både han och Platon lär ha nämnt henne flera gånger. Sokrates liknade filosofi vid förlossningskonst, filosofen förlöste andras tankar.

Barnmorskeväska från början av 1900-talet.

I arkiven möter man då och då jordegummor, fast ganska sällan har jag tyckt, med tanke på den viktiga roll jag trott de hade vid nästan alla födslar. Det tyckte man inte på 16-1700-talen. Mödra- och barnadödligheten var hög och ingen trodde att jordegummor kunde ändra på det. Men dödligheten minskade när deras utbildning blev bättre. Helt klart påverkade de släktets utveckling och därför hör de hemma i släktforskningen.

Lite av mitt intresse för gummorna beror också på att jag själv, liksom alla mina syskon, kom till världen i föräldrarnas sovrum, dit barnmorskan kom med sin väska, fylld av instrument och annat nödvändigt. Jag är äldst och minns när de sista kom. Alla kamrater hade fötts på BB. Att föräldrarna valde gamla rutiner berodde på att hjälperskan hörde till släkten. Karin Hansson hette hon, född i Rävetofta 1907, utbildad i Stockholm 1931, barnmorska i Kingelstads distrikt och bosatt i Rönnarp, där hennes man Edvin mycket lämpligt hade taxirörelse. I släkten fanns även en äldre barnmorska, född i Rävetofta 1871. Jag minns hur släktingar såg upp till dem och att de blev medelpunkt i sällskapet när vi träffades. Någon inblick i hanteringen fick jag sedan vid utbildningen till läkare, då jag själv agerade barnmorska mer än trettio gånger.

Födsel på 1500-talet

Träsnitt ur Jakob Rueffs barnmorskelära: ”De Conceptu et Generatione Hominis”, först utgiven 1554.

Hur det kunde gå till i en tysk borgarfamilj visar ett underbart träsnitt ur Jakob Rueffs latinska barnmorskelära De Conceptu et Generatione Hominis (först utg. i Zürich 1554, snittet här från senare utgåva). Läsarna har sett bilden förut, den fanns utan kommentar i Bengt Nordahls artikel om barndop (S&B 2006:2). Det är dock inte dop som är på gång.

Förlossningen är just avslutad och modern sitter tydligt utmattad i den lite tillstökade sängen. Maken bjuder öl ur ett stop och en kvinna med förkläde kommer med en skål gröt. Troligen är hon granne och gåvan är tradition. Barnmorskan, med uppkavlade ärmar, håller på att bada den nyfödde i en kopparbalja och en piga står redo med badlakanet. Barnmorskan och kvinnan med gröten är gifta och har duk på huvudet. Pigan är ogift och har håret löst och barnaföderskan tycks ha nattmössa. Storasyster, med trasdocka under armen, följer det hela och undersöker den iordningställda, vackert bemålade vaggan. Pottan står kvarglömd på det stenlagda golvet. Resten av familjen har börjat fira den lyckliga tilldragelsen vid matbordet. Till och med hunden har fått en bit och i köket håller en kvinna vid härden på att ordna mera mat. Ett halvt årtusende har snart gått och det mesta har förändrats, men familjeidyllen känns förunderligt bekant. Ungefär så tänker jag mig att det gick till också i våra trakter, även om rum och säng var enklare hos allmogen.

Hörndekorationerna verkar allegoriska och påminner om ’ålders-trappor’ från cirka 1900. Ansiktet i nedre högra hörnet föreställer en ungmö. I nedre vänstra hörnet är kvinnan äldre och ser plågad ut, möjligen av födslosmärta. Kvinnan i övre vänstra hörnet verkar medelålders och figuren till höger är en åldring. Jag tror de anspelar på livet och generationsgången, kanske också på de fyra årstiderna. Enda felet i bilden är att barnet håller huvudet stadigt och ser ut att vara ett halvår. Allt är förstås arrangerat och konstnären hade ingen nyfödd modell.

”Förlossningskonstens fader”

När läkarkonsten började utvecklas under senare delen av 1600-talet hörde barnafödandet till det läkarna ville förbättra. De visste att barna- och mödradödligheten var högre i Sverige än i andra länder. Självklart ville de minska lidande, men de ville nog också öka nativiteten. Sverige hade blivit stormakt, men hade alldeles för liten befolkning för att försvara ställningen.

Johan von Hoorn

Collegium medicum bildades 1663 för att praktiskt tillämpa medicinsk vetenskap. 1692 fick de en ledamot som kallats den svenska förlossningskonstens fader. Han hette Johan von Hoorn (1662-1724), född i Stockholm av holländsk familj. I fjorton år hade han studerat förlossningskonst i Uppsala, Leiden, Amsterdam, Paris, London och Oxford. Efter återkomst till Stockholm 1692 gjorde han lysande karriär, fick svenskt adelskap 1719 och utsågs till livmedikus hos regerande drottningen Ulrika Eleonora (som ändå blev barnlös). Senare blev han preses för Collegium medicum och arkiater (”ärkeläkare”, iater = läkare, ex. psykiater).

1697 gav han ut boken Den swenska wäl-öfwade jord-gumman. Den var på 328 sidor och sammanfattade dåtida kunskap om ämnet och hans egen långa praktiska erfarenhet. Självklart var hans vetande mindre än dagens, men hans kritiska resonemang ter sig kloka och märkligt moderna. Boken hade rekommenderats både av Collegium medicum och av änkedrottning Hedwig Eleonora. Han hade låtit trycka den för egna medel och använde den i kostnadsfri, enskild undervisning för jordegummor i Stockholm.

Allra intressantast tycker jag det långa förordet är, där han beskriver förfallet och hur illa det stod till med förlossningskonsten i Stockholm på den tiden. Han beklagar ”at en Jord-Gumma icke så wäl som en Skeppare eller annan Embetsman skall ifrån Begynnelsen lära sin konst.”…”Men en Barnmorska är strax fulkommelig Mästare och hela hennes Underwisning består uti få Ord: nemligen den ena säger til den andra: Thet är man en Dristighet, du kan thet så wäl giöra som jag: du sitter allenast för Hustrun och tager emot Barnet när thet kommer.”…”Warder något Barn dödt födt; eller måste Hustrun och Fostret sätta Lijfwet til, det frågas aldrig om sådant är skiedt igenom Oförstånd och Försummelse af den enfaldiga (utan at tala om den druckna) Barnmorskan”: … Beskrivningen verkar trovärdig. Hanteringen hade ”fallit i samvetslösa Fyllkiäringars händer” och det var nästan omöjligt att få andra att ägna sig åt den. De hade knappt någon lön och enligt förordning från 1686 måste de dygnet runt betjäna alla, även dem som inte kunde betala.

Boken innehåller en språklig nyhet. Jordegumman måste med fingrarna känna efter hur mycket ’modermunnen’ öppnats, men det fanns inget bra ord för detta. Hoorn nämnde de specifika tyska, franska och holländska termerna, men ville ha ett svenskt ord. Av prydhet kände man under kjorteln eller under sängtäcket. Han bildade därför verbet undersöka. Det spreds snabbt till alla områden och kom att betyda ’skaffa kunskap om’. Etymologisk ordbok anger första belägg 1697. I tyskan hade ordet untersuchen funnits, men inte för förlossning.

Undersökning, träsnitt ur första tryckta barnmorskeläran, Eucharius Rösslins: ”Der Schwanngeren Frawen und Hebammen Rosengarten”, 1513 (ty. gravida kvinnors och barnmorskors rosengård). Barnaföderskan sitter på en speciell stol man använde under själva förlossningen.

Efter flerårigt lobbyarbete fick han Rådet att 1711 fastställa ett Reglemente för stadens jordegummor. Det inleddes med orden: ”Jorde-Gummorne och de, som sig der til wilja begifwa, skola wara Gudfruchtige, fridälskande, sedige, til thenna Syslan skickelige och nychtre Matronor”. Endast fyrtio jordegummor skulle få privilegium i Stockholm och bara de tio yngsta skulle vara skyldiga att betjäna obemedlade. Jordegummorna bildade skrå och delade upp staden i distrikt. Om någon annan lät sig tingas för uppgiften fick hon böta 20 daler. Jordegummor skulle examineras av Collegium medicum och avlägga en detaljerad ed inför magistraten. Reglementet angav även när de måste tillkalla hjälp. Exempel: Om det kunde förutses att modern skulle avlida måste jordegumman i tid tillkalla någon, som kunde öppna henne direkt efter döden, så att ”fostret, som til äfwentyrs än kunde lefwa, må njuta det heliga dopet”.

Hoorn fortsatte att oavlönat undervisa och gav 1715 ut en förkortad version av boken, uppbyggd som frågor och svar ungefär som Katekesen. Den kallades ”The Twenne Gudfruchtige, i sitt kall trogne, och therföre af Gudi wäl belönte jordegummor Siphra och Pua”. Boken spreds bland jordegummor i huvudstaden och det bidrog till att Riksdagen 1723 antog ett förslag att två gånger om året ordna utbildning. Den omfattade 4-6 veckor, vilket fortfarande var långt mindre än för manliga hantverksyrken. Nästan bara Stockholm med omnejd fick nytta av den.

En barnmorskepionjär

Det tog lång tid innan resten av landet fick medicinskt utbildade barnmorskor. En sådan värd att uppmärksammas hette Helena Malheim (el. Malhiem, 1716-1795), född i Almunge vid Uppsala. Fadern var fältskärsmästare och var 1718 med Karl XII vid Fredriksten. Helena kallar honom ”en berömd Chirurgus”. Modern, Helena Tolstadia, var prästdotter och syster till pietistledaren Eric Tolstadius i Stockholm. 1730 dog båda föräldrarna och Helena bodde sedan i prästgården i Almunge hos morfaderns andra hustru och hennes andre man. 1739 gifte hon sig med Anders Ekström, järnhandlare i Uppsala. 1751 blev hon utbildad och edsvuren barnmorska i Stockholm, det hade hon alltid drömt om. Familjen flyttade till Vänersborg, där hon blev stadsbarnmorska och maken järnhandlare, senare även rådman. Hon fick hundra Riksdaler SM i lön och fick ta betalt av dem hon betjänade enligt taxa efter deras ekonomiska ställning.

Förlossningsstol

Landshövding Mörner hade krävt utbildad barnmorska till länet. Helena var den första och hon förfärades av att se hur okunniga jordegummorna var och hur illa de behandlade föderskorna. Hon övertygade landshövdingen, borgmästaren och stadsphysicus Brodd. Den senare skrev 1756 en lång rapport till Collegium medicum. Samma år skrev hon själv en Barnmorskelära och for till Stockholm och begärde att Collegium medicum skulle ge ut den. Hon ville även bli Provinsialbarnmorska för Elfsborgs län med rätt att utbilda och examinera jordegummor. Brodd hade skrivit förord i boken och rekommenderat den. Det hjälpte inte, kollegiet tyckte inte att boken var bättre än von Hoorns ”Siphra och Pua”, som den liknade. Det hade de kanske rätt i, men Helena tyckte att Hoorns var alltför omfattande. Lite manligt översitteri var det allt, Hoorn hade nog godkänt den. Kollegiet gillade inte heller idén om provinsialbarnmorska, sådan fanns ingenstans. Undervisa kunde hon få göra, men inte examinera. ”Fru Ekström” eller ”rådmanskan” fortsatte som stadsbarnmorska och episoden noterades i kollegiets protokoll. Boken blev aldrig tryckt.

1993 hittades en manuskopia, som 1995 gavs ut av barnmorskan Pia Höjeberg. Den är mycket läsvärd och innehåller även vad arkivforskare fick fram om Helenas liv. 1759 hotade hon att flytta till Uddevalla om inte lönen fördubblades. Borgmästaren tillstyrkte, men borgerskapets gubbar vägrade. I stället beviljade de femtio riksdaler till hennes man, som varit oavlönad rådman. Därmed skulle hon nog stanna. Hon vidhöll kraven och ville jämföras med stadsphysicus, stadsfältskär och stadsapotekare. Understödd av borgmästaren och en ny stadsläkare fick hon faktiskt så småningom sina tvåhundra Rdl. 1762 gjorde hon nytt försök hos Collegium medicum att bli provinsialbarnmorska. Även det avslogs och kollegiet förklarade nu att hon inte fick undervisa. Alla måste undervisas i Stockholm. När hon 1764 begärde ny löneförhöjning och hotade flytta till Göteborg anställde staden hennes medhjälpare som stadsbarnmorska. Henne hade Helena lärt upp och betalt, men hon var inte examinerad. Maken gjorde konkurs och dog senare. En stor del av staden brann ner, även huset Helena bott i. Hon blev medellös och fick tigga staden om understöd ett par gånger. 1795 dog hon som ”fattighjonet enkan Ekström” och magistraten bekostade begravningen.

Det intressantaste med hennes bok och inlagor till Collegium medicum och magistraten är beskrivningarna av hur dåligt beställt det var med jordegummornas kompetens och kunskap om det som då var känt. Så snart något inte gick helt normalt, visste de inte vad de skulle göra och deras åtgärder förvärrade ofta tillståndet. Hon blev själv illa behandlad av kollegiet. Att hennes kritik av jordegummorna ändå stämde med kollegiets gör den trovärdig. Jag tror inte det var bättre på andra håll.

Barnmorskeutbildning i Skåne

För Skåne beviljade Ständerna lärare i ”Jordekonsten” 1778, femtiofem år efter Stockholm. Förste innehavare var Kilian Stobæus d.y., stadsläkare i Kristianstad. 1783 blev han Lunds universitets förste professor in Arte obstetriciae (förlossningskonst) och skulle undervisa läkarstuderande. Barnmorskeutbildningen upphörde tillfälligt, men från 1787 sköttes den av läkaren Caspar Trendelenburg (1755-1820). Han hade att ”underwisa och approbera” (godkänna) barnmorskor i hela Skåne och hade fått professors namn, men var inte anställd av Akademien.

1802 annonserades hans föreläsningar för ”barnmorskelärlingar” i Lunds Weckoblad. De skedde vid Barnmorskeanstalten i Malmö. Tydligen hade de fasta lokaler. I en senare skrift nämnde han 500 förlossningar vid ”barnbördshuset”. Troligen var det samma inrättning, men var den fanns vet jag inte och referensen Essen-Möller har ingen uppgift. Den kan knappast ha tillhört kyrkan, akademin, staden eller länet. Jag gissar att han drev ’privatklinik’. Behållningen när han dog var cirka 25.000 Rd, som han bör ha tjänat på att förlösa rika kvinnor i Skåne. Med så lönsam syssla brukade följa att själv stå för omkostnader. Han bodde vid Kalendegatan, där han ägde två fastigheter, och var delägare i ett kvarter vid Slottsgatan. Kanske fanns anstalten på någon av dessa adresser?

1803 gav Trendelenburg ut boken: ”Underrättelse och Praktiska Råd för Allmänheten at rätt och förnuftigt wårda Hafwande, Barnaföderskor, Barnsängs-Hustrur och Nyfödde Barn”. Den var godkänd av Collegium medicum och användes i undervisningen. Boken var mindre omfattande än Hoorns, 136 sidor, men hade med senaste seklets framsteg.

Även i den boken är företalets beskrivning av läget intressantast. Trots att det i ett kvartssekel funnits gratis utbildning hade mycket få socknar i Skåne utbildad barnmorska. Förlossningar med olycklig utgång var inte ovanliga. Det berodde enligt författaren på allmän okunnighet och vidskepelse och att kvinnor inför födandet mest förlitade sig på ”signerier”. Förväntan att jordegumman kunde avvärja olycka hade de inte, riskerna för mödrar och barn sågs som naturliga. Gick det galet skyllde man inte på jordegummans okunnighet utan på att ”det warit den Högstes wilja”.

Trendelenburg efterträddes 1821 av Carl Fredrik Liljewalch (1770-1844). Redan som 21-åring hade han blivit Lunds lasaretts medicinläkare, men bytte till förlossningskonst och blev professor 1810. Uppdraget att undervisa barnmorskor var troligen en bisyssla, betald med bidrag från stiftets församlingar.

Trendelenburg var son till kyrkoherden i tyska församlingen i Malmö och Liljewalch son till en rådman i Lund. Båda hade utbildats vid Lunds universitet och sedan studerat ”Accouchementerne” vid Fredriks Hospital och Fødselstiftelse i Köpenhamn (fr. accoucheur = förlossningsläkare; i min barndom sa man ibland ”ackuschörska” om en barnmorska). Därefter hade de tjänstgjort vid Allmänna barnbördshuset i Stockholm, Trendelenburg 1777 och Liljewalch 1796.

Barnbördshus

Barn föddes hemma och jordegumman hämtades till föderskan. Så hade det alltid varit och så var det i princip till i början av 1900-talet. Men 1775 inrättades ”Allmänna barnbördshuset” i Stockholm (då kallat Publica Accouchementshuset). Många ogifta födde barn i hemlighet och allt oftare dödade de barnet. Gustaf III ville stoppa detta och genom det s.k. Barnamordsplakatet inrättades barnbördshuset, dit föderskor kunde komma anonymt. Barnen lämnades till ”Allmänna barnhuset”, som funnits för föräldralösa barn sedan 1633. Det förekom att mödrar sedan anmälde sig som amma vid barnhuset och tog visst ansvar för att barnet överlevde första tiden. Senare utackorderades de av fattigvården.

Barnbördshusets syfte gjorde att ingen gift mor kunde tänka sig att föda där. Huset blev skola i förlossningskonst för läkare och det ledde till skrämmande hög förekomst av barnsängsfeber, oftast med dödlig utgång. Läkarna spred infektioner, eftersom de även utförde obduktion av avlidna mödrar. Bakteriernas roll var okänd, den upptäcktes 1847 av förlossningsläkaren Semmelweiss i Wien. Först mot slutet av 1800-talet började en del fattiga gifta att föda i barnbördshuset. Rätten att vara anonym togs bort 1917 och de gifta blev flest. Barnbördshuset hade flyttats och byggts ut ett par gånger. Efter olympiaden 1912 blev lokaler över och gjordes om till ”Allmänna BB”. Plötsligt var det högst respektabelt och snart födde nästan alla där. På 20-talet ordnades en fin privatavdelning för överklassen.

Göteborg fick barnbördshus 1782 när Sahlgrenska sjukhuset tillkom genom donation. Barnbördshus och BB dök sedan upp i många andra städer, bakgrunden var densamma som i Stockholm.

Lunds Lazarett hade tillkommit 1768 och 1786 föreslogs att två rum för barnförlossning skulle inrättas, men det avslogs. Nytt förslag 1815 realiserades 1818. Ett litet tvåvåningshus byggdes vid Paradisgatan, intill professor Agardhs gård (senare i s.k. Wickmanska gården). Liljevalch blev prefekt och man kan utgå från att bara ogifta födde där. När han 1821 övertog ansvaret för barnmorskeutbildningen flyttades den dit från Malmö.

1862 nyöppnades huset efter en reparation. Landsarkivet har från den tiden en födelselängd för Förlossningshuset i Lund. Den upptar 31 födslar första halvåret, varav en med tvillingar. Alla mödrar var ogifta och barnen angavs som oäkta. Året efter var antalet 58, men sedan gick det kraftigt ner, som lägst 14. Det berodde på flera fall av dödlig barnsängfeber. På 1870-talet var man åter över 50 och nästan tjugo procent var gifta fattiga. Bara några få var anonyma. Nyförlösta hölls på den tiden till sängs upp till tre veckor, idag går de hem efter några timmar.

1881 inträffade en tragisk händelse. En kvinna kom in med pågående förlossning sedan några dagar. Barnet var dött, svår infektion hade tillstött och stanken spreds i kvarteret innan hon efter några dagar avled. Två andra barnsängsmödrar smittades och dog också. Man insåg att lokalen inte var lämplig, den omgavs av ett avträde och en obduktionslokal. Nytt barnbördshus togs i bruk 1882 och användes till 1918.

Barnmorskor i Halmstad

Under en vistelse i Helsingborg 1805 fick kungen, Gustaf IV Adolf, höra om problemen med barnmorskornas utbildning. Det föranledde 23/8 en Kungl. skrivelse till Konsistoriet i Lund:
”Som Erfarenheter wisat, att brist på tillräckligt antal underwiste och kunnoge Jordegummor förordsakar ej sällan både Mödrars och deras Fosters för tidiga död, alltså wela Wi i Nåder hafwa anbefallt Eder förständiga Presterskapet i Skåne, att i alla de Socknar, der ingen skickelig och behörigen lärd Jordegumma eller Barn Förlosserska finnes, söka öfwertala icke allenast någon Qwinna, att herutinnan förskaffa sig tillbörlig Kundskap och gilltigt Wittnesbörd därom af någon i Wettenskapen erkänd Praktisk Läkare, utan ock Församlingarne, att af hwarje Kyrkas behållne enskilta Tionde bestå en skälig Lön för en sådan examinerad Barnmorska; och kunde 2ne små hwarannan belägne Socknar förena sig om en Barnmorska, då deremot de större Församlingar ägde hwardera sin”.

Gammalt skråmärke för barnmorskor. Något liknande tror jag fanns på husgaveln hos henne, som tog emot mig. Ursprungligen från Ospedale degli innocenti, hem för hittebarn och föräldralösa i Florens, uppfört 1419.

Skrivelsen distribuerades till alla församlingar och fick växlande resultat (enl. Essen-Möller). Jag begränsar mig till reaktionen vid sockenstämman i min födelsesocken, Halmstad (KI:1 27/10 1805).

Kungens skrivelse hade lästs upp i kyrkan söndagen före. Major Berg von Linde meddelade att han anställt hustru Cecilia Fogelqvist som examinerad barnmorska och att han ”ville till ett så godt ändamåls befrämjande för detta året och framdeles bestå En Tunna Korn”. Hon måste ”utan avgift betjena de fattige i Halmstad Sockn, men af andre ärhålla betalning efter vad och ämne”. Hon hette Cecilia Hammar, gift med skräddaren vid Dufeke Sätesgård Peter Fogelqvist. De hade kommit från Blekinge 1803, där han varit skräddare vid Johannishus, ätten Wachtmeisters stamgods. Han var född i Västergötland 1769 och Cecilia i Hyllie utanför Malmö 1766. Fadern, Peter Hammar, var kvartermästare och dog när Cecilia var fem år. En äldre syster gifte sig då med en korpral som tog över stället. Modern bodde kvar med Cecilia och en nyfödd bror. Modern dog 1781.

I Halmstads födelselängd nämns Cecilia ett par gånger när hon nöddöpt barn och några gånger när hon varit gudmor hos folk vid godset. Oftast kallas hon skräddare Fogelqvists hustru, någon gång sockenbarnmorska Cecilia Hammar. Hon dog i april 1818, troligen av lunginflammation. Skräddaren levde kvar, gifte om sig två gånger och dog som änkling 1849.

Vem som därefter utsågs till barnmorska har jag inte kunnat reda ut. Inget finns i protokollen från sockenstämman. 5/8 1820 var det biskopsvisitation i Halmstad och Sireköpinge. Biskopen hade kommit dagen innan och prästen eller någon annan hade tipsat om att ”examinerad jordgumma är antagen men begagnas föga eller aldrig inom detta Pastorat”. Det skvallrades nog också att hon även tjänstgjorde i Svalöv. I protokollet från visitationen kan läsas: ”I afseende på examinerade jordgumman som i går sades gemensamt aflönad med Svaluf, försäkrar Major Berg von Linde att en är särskild antagen för Zireköpinge och Halmstad, wid hwilket förewetande visitator gör sig försäkrad att den äfwen begagnas på det att olyckor icke må inträffa till grämelse och answar för föräldrar. Häremot anmälde församlingarne att barnmorskan bor wid Axelwold och att wägen dit är för lång för att medgifwa hennes afhemtande wid förefallande behof …”.

Jag tolkar det så att jordegumman bara hade Halmstad, och möjligen Sireköpinge, men bodde ”wid Axelwold” (betydde nog på säteriet). Troligen var hon hustru till någon anställd (HFL saknas och mantalslängden anger bara h, inte hustruns namn). Eftersom hon inte anlitats hade hon kanske skaffat sig förtjänst i Svalöv. Biskopen tyckte att ”barnmorskan hälst borde wistas inom Pastoratet som aflönat henne”, något mer blev det inte.

Godsägaren inkasserade tiondet och betalade och utsåg barnmorska. Det bokförde han nog i godsets räkenskaper och inte i sockenstämmans protokoll. Varför han valde hustrur till anställda kan jag bara spekulera över. Lönen, en tunna korn, var blygsam. Hustru Kjerstina Persdotter i Tarstad hade två veckor tidigare fått två tunnor korn och en tunna råg, värt fyra gånger så mycket. Helena Malheims hundra riksdaler 1751 motsvarade då cirka tjugo tunnor korn och det fick hon fördubblat. Det var skillnad på Vänersborg och Halmstad, men godsägaren var allt väldigt snål. Kanske menade han att de utsedda redan tillhörde hans tjänstefolk, eftersom han försörjde hela familjerna. Utbildning fick hon nog sedan hon utsetts, barnmorskelärlingar måste visa intyg på att de fått en tjänst.

I socknen inträffade knappt en födsel varannan vecka. Jag blev nyfiken på om förlossningarna blev säkrare. Perioden 1790-1805 föddes cirka 280 barn i Halmstad mot 314 perioden 1806-1821. Första perioden var nio dödfödda eller dog omedelbart, andra perioden var antalet 11. Skillnaden är inte säker.

Första perioden avled ingen föderska mot tre den andra: En 36-åring efter barnsbörd 1807, en 27-åring tio dagar efter hon fött dödfött barn 1813 och en 25-åring ”genom följd af en med oförsigtighet och af okunnig person anställd barnförlossning” 1816. Att ingen dog första perioden var nog turligt, eller angavs inte samband med födsel i dödboken. Kvinnan som dog tio dagar efter en svår förlossning hade väl drabbats av infektion. Det hände ännu oftare vid barnbördshusen. 25-åringen hade inte haft utbildade barnmorskan, eller hade hon kallats när det redan gått galet. För att inte själv misstänkas fick hon anteckningen införd i kyrkboken. Materialet är för litet också för slutsats om mödradödligheten.

Däremot kan det säkert konstateras att dödligheten under spädbarnsåret nästan halverades, från 55 första perioden till 32 den andra. Men då hade också vaccination kommit igång.

Barnmorskorna i Halmstad under senare delen av 1800-talet har jag inte utforskat; jag har bara några slumpfynd. 1860 blev Anna Hansdotter barnmorska. Hon var född i Kågeröd 1806 och änka efter åbon Anders Svensson i Rödahus i Halmstad, som avlidit 1848. Senare hade hon eget hus i Rödahus. Hon dog 1880. Under 1890-talet var Kersti Åradsson, f. Jönsdotter barnmorska. Hon var född i Lackalänga 1842 och gift med kyrkvaktaren/ringaren/skräddaren Årad Åradsson, f. i Skarhult 1836. De hade gift sig 1878 och bodde i sockenstugan. Uppgifter om hennes lön, rätt att använda instrument m m, finns i de rapporter, som Teckomatorps förste provinsialläkare Axel Ekdahl (S&B 97:2) årligen sände till Medicinalstyrelsen. Där finns också uppgifter från de tio andra socknar, som ingick i distriktet. Rapporterna finns i en medicinalhistorisk databas vid Linköpings universitet.

* Smärtorna och riskerna vid födsel är priset för att människans ungar är mycket större än människoapornas. En gorillahona kan väga nästan dubbelt så mycket som en kvinna, men hennes unge bara hälften så mycket som ett barn. Människans hjärna och huvud har förstorats avsevärt under senaste årmiljonen, även de nyföddas. Bäckenet och förlossningskanalen har inte riktigt hängt med i utvecklingen.

Litteratur:

Johan von Hoorn: Den svenska wäl-öfwade jord-gumman, Stockholm 1697.
Birger Lundqvist (red): Svenska barnmorskor, Stockholm 1940.
Elis Essen-Möller: Obstetrikens historia i Skåne, Lunds universitets årsskrift, N.F. Avd 1, Bd 39:2, 1943.
Alfred Flaum: Lasarettet i Lund 1768-1968, Allhems förlag, Lund 1968.
Pia Höjeberg: Jordemor, barnmorskor och barnaföderskor i Sverige. Gidlunds 1981, speciellt läsvärda är delar om barnmorskornas situation från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet.
Pia Höjeberg: Helena Malhiems Barnmorskelära år 1756, Hälsopedagogik HB 1995.

Tappad barnmorska

Från Pia Höjeberg har jag lånat följande historia, hon uppger boken Svenska barnmorskor som källa, men där har jag inte hittat den. Möjligen är den från slutet av 1800-talet.

”En natt för flera år sedan väcktes fru H. av ett starkt bankande på dörren. När hon öppnade stod där ute en bonddräng, som under några vridningar med mössan sade: ”Ja sulle be frua följa mä’ mäg hem, men de’ä’ allt brått”. Hon ville ej gärna resa utåt landet, då hon hade mycket arbete i staden och det fanns barnmorska i lantförsamlingen, men på drängens enträgna böner följde hon honom.

Sedan de kommit ett stycke på vägen började drängen se sig om på båda sidor om vagnen. På fru H-s fråga, varför han gjorde så, sade han: ”Dä’ ä’ ingenting”, men fru H, som trodde det var något fel på vagnen, sade: ”Nu måste ni säga mig vad det är orsaken till detta ert beteende”, varpå drängen svarade: ”Ja, si dä’ ä’ allt så, att ja tappte di are här”. ”Vilken andra tappade ni?’ ’Barnmorska i D. vett ja. Ja hade vart ätter henne, men ja körd’ ikull här och tappte na”. ”Såg ni inte efter hur det gick för fru N?” ”Nääj, dä hadde ja inte tid tell, för husbonn’ sa’ att hä’ va’ brått”.

Den först hämtade barnmorskan, fru N., hade (som man sedan fick reda på) kastats ur vagnen och svimmat och då hon vaknat till sans hade hon illa tilltygad och blödande kunnat taga sig fram till närmaste gård, där hon erhöll hjälp.”