Slškt och Bygd 08:1
Omslaget

Järnkakelugnar och utskjutande bakugnar

- Bengt Nordahl -

I en bouppteckning från Ekeby 1816 upptas tillgångarna till 114 riksdaler. I boet finns åtskilliga gångkläder som tillhört den avlidna hustrun, ett väggur värderat till 8 rdr samt andra sedvanliga inventarier. Det värdefullaste var dock parets svarta ko värd 15 rdr, men lika mycket värd var en kakelugn som upptas under rubriken järnvaror, vilket ju innebär att det var en s.k. järnkakelugn.

Kakelugnar i bouppteckningar

I en bouppteckning efter skräddarmästare Nils Rosenkildes hustru i Ask 1822 uppges det onumrerade gatehuset vara gammalt och dåligt och värderades till endast 4 rdr 16 sk. Visserligen nämnes både en stor och en liten dansk bibel i boet, men ”en järnkakelugn i stugan”, värderades till 6 rdr.

I en bouppteckning från Långaröd (Konga sn) 1857 upptas 2 kakelugnar à 12 rdr, men de var betydligt mindre värda än en röd ko som kostade 30 rdr eller ett 8-årigt sto 66 rdr. Att döma av en bouppteckning från Stenestad 1883 hade järnkakelugnar tydligen sjunkit ännu mer i värde mot slutet av 1800-talet. Där upptas nämligen både 2 ”jernsätt-ugnar” och 2 spisugnar med rör, och de bägge sättugnarna värderades till endast 10 kronor, medan den bästa kon ansågs värd 100 kronor.

Flertalet av läsarna har troligen gjort liknande fynd i bouppteckningar från Skåne och dragit slutsatsen att med (järn)kakelugn avses utläggare eller sättugn, dvs en ugn sammanfogad av gjutna järnplattor med reliefbilder. Den bestod av två sidoplattor, ett framstycke samt botten och ovanplatta. Men varför kallades de kakelugnar?

Rökstugor

Människan har alltid dragits till den öppna eldstaden för att slippa frysa men också för att få tillgång till ljus under den långa höst- vinterperioden. Röken var ett problem som man tvingades leva med. Någon gång under medeltiden har man i Skåne övergått från att använda öppen härd i stugan till att begagna rökugn. En sådan beskrivs av Carl von Linné vid besöket i Skåne 1749: ”I det ena bortre hörnet af stufvan är ugnen, uti hvilken om vintern dagligen eldas, då röken går ut genom dörren, ty där brukas ingen skorsten och glöden efter eldningen utsopas på lergolfvet emillan några stenar jemte ugnen. Således blifver här mycket hett med ganska möglig värme.”

Rökugnar användes i Skåne såväl för uppvärmning som bakning och var således en sammanslagning av den öppna härden och en bakugn placerad i ett hörn av stugan. Framför ugnsöppningen låg gruvan, en låg murklack, vid vilken man stod och lagade mat. Rökstugorna saknade alltså skorsten, och röken från eldstaden gick ut i rummet och fortsatte sen ut genom dörren eller ett hål i taket.

Den öppna skorstenen eller kupolköket

Redan under 1500-talet lär man ha börjat välva en skorsten över alltsammans, och därmed försvann den mesta soten och röken från bostaden. I en beskrivning av ett enkelt hus i Malmö 1699 står det: ”Genom den låga gatudörren kom man in i förstugan, där den öppna skorstenen stod. Innanför förstugan fanns själva stugan.” Särskilt i sydöstra Skåne var emellertid skorstenslösa hus fortfarande vanliga vid 1700-talets begynnelse, men genom myndigheternas ingripande kom skorstenarna i allmänt bruk. Företeelsen med skorstenar på den skånska landsbygden var tydligen ett vedertaget mode vid Linnés besök 1749, eftersom han från Herrestad skriver: ”Skorstenarna, som nu stå på stugorna, äro här ett nytt mod och nu tämmeligen vedertagit, då röken tillförne måste stryka ut genom dörren.”

Bakugn i Slimminge, Skåne. ”Bakugnen stod allestädes med sin buk utom väggen, väl täckt.” (Linné)

Man hade nu fått den öppna skorstenen eller kupolköket, och det är väl detta som Linné avser i sin beskrivning från bondgårdarna på Lunna slätt: ”Husen voro mestadels med skorstenar försedde; men på somliga ställen sågos skorstenar endast af bräder och lägre än själva halmtaket, ovanför försedde med ett varf af torf, som öppnade sig på begge sidor. Ändå ville elden ej itända dem. Inuti voro spisarne och skorstenarne liksom tjockt beteckade af sot, som glänsade och var fast, men icke gärna ludit som hos oss, vilket lärer vara orsaken, att det här så sällan tar eld i sotet. Ugnen står allmänt utom huset att spara rummet; men jag såg ännu en större besparing, där sängen stod utom huset och väggen var utbyggd likasom en bred ugn.” Med ugn menar han naturligtvis bakugn, och vid ett annat tillfälle skriver han målande: ”Ugnarna på husen stodo allmänt med buken utom väggen och voro täckta med ler och därpå torflagda.”

Eva Wigström ger i ”Allmogeseder i Rönnebergs härad på 1840-talet” följande beskrivning av bakugnen som den tedde sig på gårdarna i hennes hembygd: ”Dess hvalf syntes som en hisklig utväxt utanpå längans vägg åt trädgårdssidan, där ibland några krusbärsbuskar, en fläderbuske ock några stånd körfvel gjorde svaga försök att dölja den arkitektoniska missbildningen.”

Sättugnar eller järnkakelugnar kan man ofta få se i våra dagar, men finns hela den beskrivna miljön med öppet kupolkök, ”illare”, sättugn i stugan och utskjutande bakugn bevarad någonstans? Hur många det finns vågar jag inte uttala mig om, men jag vill nämna några av mig kända exempel. Först och främst har vi Gamlegården i Östarp, men på Österlen finns den omtalade miljön bevarad i flera kulturpärlor. Jag kan omnämna och rekommendera besök på Glimmebodagården vid Brösarp, Bondrumsgården i Fågeltofta och Agusastugan vid Andrarum. Alla dessa gårdar ligger på ursprunglig plats, men lyckas man ta sig till Frilandsmuseet i Sorgenfri på Sjælland ska man inte försumma att bese Dörrödgården, som kommer från Skåne. Beträffande Bondrumsgården är den så skånsk, att det var nära att den fått ersätta den 1972 nerbrunna Ravlundagården på Skansen, men istället blev det gården Hög 18 vid Kävlinge, som plockades ner för att byggas upp på Skansen.

Sättugnar

Sätt- eller biläggarugn är benämningen på en ugn bestående av hällar av gjutjärn, som eldas från ett angränsande utrymme. På en skånsk bondgård var husets eldstad åtminstone från slutet av 1700-talet sällan förlagd till dagligstugan, utan kupolköket kunde utgöra nästan ett helt rum, ”illaren”, som en del av köket eller förstugan. Eldstadens härd var ofta hästskoformig, och när man stod mellan dess armar, var man under bar himmel. Här stod husmödrarna och lagade mat vid de låga hällarna. Grytorna hade ben eller stod på en järnställning (kelfot). Härifrån kunde man också elda i sättugnen, som fanns på andra sidan väggen inne i stugan, och i bakugnen, som således ofta sköt ut som en liten byggnad för sig framom husets vägg.

De sättugnar, som först användes i Skåne, var av kakel murade ugnar. En nackdel med dessa var att kaklet, som var ett sprött och ömtåligt material, lätt gick sönder vid överhettning. Särskilt nedre delen utsattes för eldens verkningar, och i Tyskland kom man på att ersätta denna del med järnhällar. Så småningom ersattes kaklet helt med järnplattor, och bruket av dessa ”kakkelovner” av järn spreds till Danmark. Det var dock först på 1700-talet som järnugnarna blev vanliga i de skånska bondstugorna. Benämningen kakelugn levde således kvar sedan tiden, innan kakelugnen hade ersatts med järnugn, och inte förrän i modern tid kallades denna sättugn.

Landshövdingen af Klinteberg skriver 1815 följande om uppvärmningen av boningshuset på en skånsk gård: ”Sällan kan ägaren af en sådan byggnad inreda och med eldning förse mer än en liten del eller ett boningsrum åt sig, hustru och barn, och dess tjenstefolk måste merendels året om ligga uti rum utan eldning. I förenämde boningsrum, hvars väggar och golf bestå af lera, och hvarest den knappa eldningen alltid sker i en jernugn utan öpning ifrån sjelfva rummet, instänges nästan beständigt en fugtig, tjock och af torf-os förskämd luft.” Med ”jernugn utan öpning” avses en järnkakelugn eller sättugn.

I västra Skåne kallades sättugnen, vanligen utläggarugn, ”udeliggare”, vilken benämning Eva Wigström använder. Hon var från Asmundtorp utanför Landskrona och skriver: ”Den tresidiga järnugnen eldades från köket och kallades uteläggare. Dess sidor framställde vanligen scener ur bibeln, eller ock Sankt Görans strid med draken. Ugnen hvilade antingen på bastanta träben eller på en eller två murar, som bildade ett behagligt rum för katten, hunden eller något sjukt får eller moderlöst lam.” Gässen som ruvade på sina ägg förvarades däremot i gåsabänken, vars dörrar på mitten var försedda med en hjärtformig öppning. Denna bänk stod ju också i den uppvärmda stugan och var ofta sittplats åt gäster, vilka lätt kunde få sig ett nyp.

De kolossala utskjutande bakugnarna var tydligen något unikt och tilldrog sig särskilt Linnés uppmärksamhet. Någon form av biläggar- eller sättugn avses tydligen i en beskrivning av en ”förstuvuspis” utan skorsten i Ravlunda, där han skriver: ”I denna är en fyrkantig öppning på väggen inåt stuvan, där en kakelugn står inuti rummet. Denna är kubisk murad med tegel utan skorsten. I honom inkastas eldglöden efter eldningen uti förstugan att värma stuvan.” Det verkar således inte ha varit någon järnkakelugn.

Kakelugnar att hyra

Del av planen till en bondgård i Skåne.
1. Kök (förstuga), 2. Sters, 3. ”Illare”, 4. Bakugn, 5. Kakelugn (sättugn), 6. Stugan.

I den inledande bouppteckningen ser vi att en sättugn i början av 1800-talet kunde betinga samma värde som en ko eller en häst. Det var en stor summa pengar vid denna tid, men samtidigt var det status och en god investering att skaffa en dylik ugn från Huseby eller något annat av de småländska järnbruken. Det var inte ovanligt att penningstarka personer inköpte ett antal ugnar, som de sedan utlånade mot ersättning.

Arvid Svensson i Billeberga hade 1723 erhållit en kakelugn i hyra av Svän Jönsson i Grydarp. Våren 1734 blev kakelugnen fråntagen honom, och han var instämd vid tinget av Svän Jönssons svärson för att han inte betalt tre års lega à 6 mark årligen (4 mark =1 daler). Det kan konstateras att Arvid Svenssons dotter Boel Arvidsdotter och hennes man i Liahus i Kågeröd också hyrde en kakelugn, vilket framgår av bouppteckningen 1816, där det upptas en skuld till Lars Nilsson i Sånarp på 1 rdr (=6 daler) för kakelugnslega.

I bouppteckningen efter den år 1746 avlidne nämndemannen Pär Nilsson på nr 13 Rönneberga upptas två kakelugnar, nämligen ”1 st Kackelugn i stuga” samt ”1 st dito som står hos Lars Pärsson i Asmundtorp”. Den förstnämnda värderades till 18 daler, medan den senare som alltså var uthyrd värderades till 16 daler. Som jämförelse kan nämnas att ett ”rödt sto 9 år” också upptogs till 18 daler. I bouppteckningen efter Jöns Pehrsson och hans hustru Anna Jönsdotter i Benarp 1793 upptas inte mindre än 5 kakelugnar, varav en ”af Huseby bruk” i stugan upptas till 5 rdr och 40 sk, medan de övriga fyra vardera värderade till 5 rdr Specie var utplacerade på olika ställen, på Knutstorp, i Långaröd hos Jöns Michelsson, i Pehrstorp och i Simmelsberga hos Jöns Månsson.

Källor och litteratur:

Carl von Linné: Skånska resan år 1749.
Frans Lindberg: Den gamla tiden är mig kär.
Eva Wigström: Allmogeseder i Rönnebergs hd 1840.
Kulturen 1963: Bod och bostad.
Utdrag ur bouppteckningar

Omslaget