350 år har gått

- Bengt Nordahl -

Vad hände för 350 år sedan? En snabb huvudräkning ger vid handen att året är 1658, och då står det väl klart för alla, att så lång tid har förflutit sedan tåget över Bälten och freden i Roskilde, och lika många år har Skåne således tillhört Sverige. Är det något vi ska fira? Nej, självklart inte! Vi kan däremot stanna upp och rekapitulera händelseförloppet och tänka efter, varför det blev som det blev, och vilka konsekvenserna blev för befolkningen i de östdanska provinserna och övriga Danmark.

Ryttarstatyn på Stortorget i Malmö restes i samband med Nordiska industri- och slöjdutställningen 1896.

Sedan 1896 har danskar och skåningar på Stortorget i Malmö kunnat beskåda ”den lille tykke herre, der sidder der oppe og skræver over sin hest” som en symbol för Skånes erövring. Då och då har på senare tid förts debatt om detta landmärkes vara eller icke vara. Lämpligheten av dess tillkomst kan ju ifrågasättas, rest av en erövrad provins över sin erövrare vilket måste vara unikt, men statyn bör självklart stå kvar som historiskt minnesmärke. Om jag minns rätt står Karl XIV Johan staty i Oslo och tsar Alexander i Helsingfors.

Varför gick Karl X Gustav till anfall mot våra dåvarande landsmän? Anledningen var att Fredrik III varit ofin att förklara krig mot Sverige i juni 1657, medan den svenske krigarkungen befann sig i Polen, vad han nu hade där att göra. Avsikten med kung Fredriks krigsförklaring var naturligtvis att ta tillbaka vad som förlorats vid freden i Brömsebro 1645, som ju var resultatet av Lennart Torstenssons snabba fälttåg från Tyskland till Jylland. Karl Gustav var med även då, så han bör ha haft en viss erfararenhet, när han med den svenska hären i ilmarsch begav sig från Polen mot Jylland. Den 24 oktober 1657 var fästningen Fredriksodde erövrad, en bedrift som lär vara en av de största händelserna i svensk krigshistoria. Hela Jylland behärskades av svenskarna, och kungen funderade på hur han skulle kunna fortsätta anfallet mot de danska öarna. Men så i mitten av december slog vädret om, och det blev den starkaste kylan i mannaminne. Snön lade sig djup, och havet började frysa, varvid kylan slog en bro över Lilla Bält. Skulle den kunna bära en hel armé?

Den 30 januari 1658 hade 9000 ryttare och 3000 infanterister tagit sig över på den bågnande isen till Fyn. Delvis hade man fått gå med vattnet upp till knäna. Två kompanier försvann dock i djupet, och kungens egen kaross mötte samma öde. Den danska styrka som mötte svenskarna på andra sidan krossades totalt, men hur skulle man komma vidare till Själland?

Svenska härens väg över Bälten.

Sommaren 1998 gick det första tåget över Stora Bält, och det lär ha tagit blott 9 minuter. Något tåg på isen över detta breda sund blev det inte 1658. Den risken tog nämligen inte Karl X Gustav. Kartan visar att den svenska armén tog en längre väg över öarna Tåsinge, Langeland, Lolland och Falster. Den 8 februari 1658 stod Karl X Gustav på Själland för att talas vid broder Fredrik på god svenska, som han påstås ha uttryckt sig. Nu fick även Själland känna på vad svensk brandskattning och plundring eller tagande av krigsbyte innebar. Fredsförhandlingar inleddes snabbt, men de svenska utgångsbuden var stenhårda. Förutom skadestånd krävde svenskarna Skåne, Blekinge, Bohuslän, Mön, Saltholm och Ven m.fl. småöar, Island, Färöarna, stora delar av Norge. Halland skulle förstås förbli svenskt. Karl X Gustav fick dock acceptera stora eftergifter, eftersom man hade uppsnappat underrättelser om att hjälp från Brandenburg och Österrike för att bistå danskarna var nära förestående, men det kände de danska underhandlarna inte till. Villkoren i ”panikfreden” som undertecknades mellan klockan tolv och ett den 26 februari i Roskilde känner vi väl alla till.

Fredrik III, dansk kung 1648-70.

Danmark miste hela Östdanmark, vilket betydde 1/3 av landet. Detta var den dyraste freden i Danmarks historia, men samtidigt den mest betydelsefulla i Sveriges historia. För Danmark var det en större förlust än när Sverige 150 år senare förlorade Finland. Den svenska historieskrivningens käpphäst har varit, att Sverige 1658 fick sina naturliga gränser, eller som nationalskalden Carl Snoilsky skriver i sitt kantat: ”Naturen själf utstakade först de gränser, Som med ditt svärd du bördat åt vårt land”. Jag tror dock inte att man tidigare sett det så. Skåne hade i många hundra år varit en naturlig del av Danmark, och vattenvägar var under 1600-talet fortfarande säkrare kommunikationsleder än dåtidens vägar.

Vad visste skåningarna om det som ägde rum på andra sidan Öresund? Självklart kände man till att länderna befann sig i krig, men krigföringen i det egna landskapet hade under sommaren och hösten varit förmånlig för de dansk-skånska styrkorna. Alarmerande rapporter om vad som höll på att hända långt borta i väster hade visserligen nått Skåne i början av 1658, men tåget över de danska Bälten gick så snabbt, att det nog inte blev känt förrän fredsunderhandlingar pågick. Kanske hade några kågerödsbor farit med ved över på isen till Köpenhamn, liksom Klerck berättar från vintern 1740, för att sedan vid hemkomsten kunna berätta att den svenska hären stod utanför huvudstaden. Att skåningarna blivit svenskar fick de väl senare höra av prästen från predikstolen. Bestörtningen och oron för framtiden var säkerligen stor, och man har förståelse för kyrkoherde Ebbe Hansen i Ö Broby som skrev i sin kyrkobok ”Deus misereatur nostri” (Gud förbarme sig över oss), i samband med att Kristianstads fästning den 5 mars 1658 hade överlämnats till den svenske kommendanten med sitt folk.

Den kände historikern Martin Weibull menade, att erövringen av Skåne var ett försök till nordisk enhetspolitik. Visst hade det varit lyckligt om de nordiska länderna hade kunnat enas men inte på Karl X Gustavs villkor. När han i sitt fortsatta krig bröt freden, åsyftade han inget mindre än att försöka krossa Danmark-Norge, och den tanken hade han nog inte uppgett, när han dog den 13 februari 1660.