Slškt och Bygd 07:2
Omslaget

Fädernas kyrka

- Per Olov Ganrot -

I husförhörslängder och flyttattester har jag flera gånger hittat omdömet: ”Förstår Salighets Läran i enfaldighet”. Godkänt, men inte mer! Kanske ogillade de prästens frågor och svaren blev därefter? Jag har vuxit upp bland religiösa föreställningar utan att förstå dem eller språket de beskrevs med. Overkligt sammelsurium var väl vad det blev, men det fick inte ifrågasättas, det förstod jag tidigt. Var det måhända så det var förr, även för vuxna?

Det fanns stränga regler mot att uttrycka kritik, vilket bör betyda att det fanns tankar, som kyrkan inte ville släppa fram och grogrund för dem. I det mesta tänkte förfäderna som vi. Det vore konstigt om inte några blev skeptiska av alla religiösa utläggningar och om det inte fanns hemliga fritänkare. Men kyrkan och religionen hade dem helt i sin makt, på ett sätt som nu bara förekommer i strängt muslimska länder. Ayatollor och talibaner har vi lätt att se som förtryckare. Kyrkan här gjorde detsamma i många hundra år. Den var ”en del av en förtryckarstruktur”, som dåvarande ärkebiskop K G Hammar uttryckte det i TV-programmet Existens 2006.

Alla håller nog inte med, men jag tycker att det är en viktig del av släktforskandet att reda ut hur förfäderna påverkades av kyrkan. Jag har nitton präster bland anorna (från reformationen till cirka 1770), men tänker på alla de andra.

Mina utgångspunkter

Jag är inte "troende", men trosföreställningar är ändå intressanta och jag tolkar dem på mitt sätt. Det påverkar hur jag ser på kyrkan och jag bör förklara min inställning – utan avsikt att påverka någon annans.

Religion ingår i alla kulturer. Troslärorna är olika, men jag ser dem som varianter av samma fenomen. Religion och människor hör uppenbart samman. Somliga menar att vi behöver religion. Jag tror det är omvänt.

Evolutionen har gett oss möjlighet till kultur och språk, som generationerna bär med sig. Kultur i dess olika former är bihang till vår art. Alla undergår de en egen evolution, mycket snabbare än artens. Tänk på datortekniken! Vi är alla mottagliga för kulturintryck och tar undermedvetet till oss av vad vi möter. Det är vår specifika egenskap, som gör oss till kulturbärare. Reklambranschen lever av detta, liksom religionerna.

Religion – tro utan krav på bevis – anpassar sig lätt till människors mottaglighet. I varje predikan tänjs föreställningar och slipas argument. De som biter bäst vinner, läran utvecklas och sekter uppstår. Religionerna lever sina egna liv i inbördes konkurrens, men de behöver förstås praktiserande människor. Det är inte konstigare än att språken lever sina liv och utvecklas så länge någon talar dem.

Antikens folk var religiöst toleranta och reste tempel till många gudar. Men judarna erkände bara en ”allsmäktig” Gud och såg sig som hans utvalda folk. På 500-talet f Kr hade deras land erövrats av Babylonien och ledande judar hade deporterats till Babylon för några decennier. Profeter hade siat om en kommande Messias, som skulle upprätta Davids och Salomos rike. Men landet förblev under inflytande av olika stormakter och på 60-talet f Kr hade det blivit romersk provins eller lydrike. Den gamla kungaätten hade fördrivits och erövraren Pompejus hade självsvåldigt klivit in i templet och dess ”Allraheligaste”. På 30-talet f Kr hade en romersk styrka ställt till massaker på själva tempelplatsen. Nationalism och religiositet frodades, man väntade att Messias när som helst skulle dyka upp.

Jerusalem hade knappt 50.000 invånare, nästan 20.000 ska ha varit präster eller leviter. Romarna styrde många mycket större städer, t o m miljonstäder. Men judarna ställde till så mycket problem att romarna år 70 e Kr krossade nationalisterna, raserade deras tempel och gjorde slut på det tusenåriga riket. Efter ett nytt uppror några decennier senare jämnade de Jerusalem med marken. I denna kuvade och religiöst upphetsade kultur växte urkristendomen fram kring berättelser och myter om en lärare, som en mansålder tidigare blivit avrättad som falsk Messias.

Jeshúa Ben-Yossuf bör han ha hetat, snickarsonen från Nasaret. Hans historiska existens behöver kanske inte betvivlas, trots att oberoende förstahandskällor saknas. De källor som finns kan inte anses opartiska och de har tillkommit under perioden 50 till 130 e Kr. De flesta bygger på andra- eller tredjehandsinformation och rätt mycket skrönor. Nya Testamentets källor kanoniserades på 3-400-talen, då lika många andra källor rensades ut.

För släktforskare bör två antavlor ha intresse. De är mycket olika och inte lätta att värdera, men de visar att anor var viktiga på den tiden. Matteus (1:2-) anger 41 generationer, alla på fädernet, från Jesus till Abraham via kung David. Totalt täcker detta cirka 1.500 år!

Lukas (3:23-) anger 57 generationer till Abraham, men tror inte riktigt på detta själv, eftersom han skriver ”han var, menade man, son till Josef osv”. Även han tar med kungen. Från David till Abraham stämmer listorna och de är nog hämtade från Konunga- och Krönikeböckerna. Från Jesus till David är namnen helt olika. Teologer har bortförklarat detta med att Lukas av misstag angett Marias antavla. Lukas antas ha varit grekisk läkare och hade säkert inte träffat Jesus och kände troligen varken hans familj eller lärjungar. Hans version kan avfärdas också för att generationerna är för många och han förlänger sedan listan med 20 generationer från Abraham till Adam, med Noa i mitten.

Matteus gör ingen reservation och tror väl på sin lista. När han skrev berättelsen omkring 75 e Kr kan några av Jesus syskon ha levat. Ifall han var identisk med lärjungen Matteus, tullindrivaren, kan han ha känt dem. Var det av dem han fick listan? Om släkten i alla tider hävdat att de var av kungaätt, är det inte orimligt att de noga vårdat familjetraditionen. Efter David och Salomo var ytterligare tio anor kungar i Juda rike 923-609 f Kr! Var det denna börd, som gav äldste sonen ingivelsen att han var Messias?? Evangelisterna såg nog ett samband. För övrigt kom ju alla judar då från David och Abraham, ifall man även räknade kvinnliga anor. Judar blandade sig ju inte med andra, de var ”omskurna”.

Nationalencyklopedin beskriver under Kristologi hur kyrkans syn på honom utvecklades genom seklerna och hur ett kyrkomöte 350 år efter hans död förklarade honom vara av samma natur som Gud och den Helige Ande (Treenigheten). För mig illustrerar det att religion är något mycket formbart, nästan flytande.

De kristna hade samma gud och samma anspråk på enda sanningen som judarna. År 610 e Kr startade ännu en profet en rörelse i Mecka med samma gud och exklusiva anspråk. Heliga krig, korståg, förslavande av ’hedningar’, pogromer, holocaust och konflikter har följt och tycks aldrig ta slut.

Kärnpunkter i fädernas religion

Själva kärnan var föreställningen om belöning för troende och straff för de andra, både i detta livet och i ett kommande. Till skillnad från oskäliga djur ansågs människor ha en odödlig själ. Troende skulle tillbringa evigheten i Himmelska Paradiset, övriga i Helvetet. Om det var sant hade ingen kunnat kontrollera, men betet fungerade ändå, eftersom ”salighetsläran” upprepades om och om igen varje vecka.

Yttersta domen, träsnitt från slutet av 1400-talet. Kristus dömer med ett rejält svärd, biträdd av jungfru Maria och Petrus (gissning). En beväpnad ängel sköter vågen, assisterad av ett par smådjävlar. De saliga välkomnas vid ”pärleporten” till vänster och de fördömda jagas in i helvetessvalget av en djävul.

Trots att Bibeln säger ganska lite därom, beskrevs skärseldens och helvetets fasor och paradisets lycka högst konkret i ett årtusende. Se på de medeltida kyrkmålningarna! För att understryka allt fanns en ursprungligen judisk föreställning om ”yttersta dagen” och ”domens dag”, då alla döda skulle uppstå för att slutligt straffas eller belönas. Säkert var det mycket sådant fäderna fick höra på söndagarna. Hur mycket de trodde på är ovisst, antagligen underlättade lite enfald.

Säkert hade domedagspredikandet effekt. Den som misstänktes ljuga i en rättegång manades ”tänka på sin själs salighet”. Att svära på saligheten eller med fingrarna på Bibeln sågs som garanti för att man talade sanning och utpekade barnafäder kunde ”svära sig fria”. Man litade dock inte mer på detta än att den som skulle svära först måste undervisas om ”Edens vigt och värde samt faran av dess missbruk”.

Begreppet synd var en annan grundbult i fädernas religion. Synd ledde till evig fördömelse om den inte erkändes och blev förlåten av Gud. Nästan allt kunde vara synd och Gud såg allt och läste allas tankar. Det var dogm och postulat, omöjliga att vederlägga. När det inte räckte, tillgreps begreppet arvsynd. Nyfödda var behäftade med synd, om de råkade dö ”okristnade” kunde de hamna i helvetet. Eller gick de miste om paradiset och dog som djur, eftersom själen var något de fick vid dopet; det fanns olika synsätt.

Syndabegreppet gav kyrkan enorm makt, eftersom den förfogade över ”nådemedlen”. Varje söndag förväntades människor gå i kyrkan och höra mässa och predikan, som kunde ta ett par tre timmar. Många fick stå, eftersom kyrkan ofta var för liten. Mässan inleddes med syndabekännelse, då präst och menighet knäböjde. Från min barndom ekar Olaus Petri formulering i 1894 års kyrkohandbok. Den har nog ändrats nu, men så här var den:
”Jag fattig, syndig människa, som, med synd född jämväl sedan i alla mina lifsdagar på mångfaldigt sätt har brutit emot dig, bekänner af allt hjärta inför dig, helige och rättfärdige Gud, kärleksrike Fader, att jag icke har älskat dig öfwer allting, icke min nästa såsom mig själf. Emot dig och dina heliga bud har jag syndat med tankar, ord och gärningar och wet mig fördenskull wara wärd en ewig fördömelse, om du skulle så döma mig, som din rättwisa kräfwer och mina synder hafwa förtjänt. Men nu har du, käre himmelske Fader, utlofwat att med mildhet och nåd omfatta alla botfärdiga syndare, som omwända sig till dig och med lefwande tro fly till din faderliga barmhärtighet och Frälsarens, Jesu Christi förtjänst. Med dem will du öfwerse, ehwad de hafwa brutit emot dig, och aldrig mer tillräkna dem deras synder…”

Välformulerat, men syftet är uppenbart. Hur väl man än försökte leva, skulle man känna sig nedtyngd av skuld och i behov av Gud och kyrkan. Villkoret för nåd var tro, bekänd unisont varje söndag i trons artiklar (”Vi tro på Gud Fader allsmäktig…”; fastställda 381 e Kr av kyrkomötet i Konstantinopel). Tvivel var synd och ingen ville dö med ouppgjorda synder. Hos den som var allvarligt sjuk gav det svår dödsångest. Det gav samtidigt möjlighet att få rika syndare, som kanske varit hårda mot sin omgivning, att donera eller testamentera egendom till kyrkan. ”Dog efter christlig beredelse” står det ofta i kyrkböcker. Det betydde att prästen gått hem till den döende och gett nattvarden. Vad det kostade anges aldrig och berodde väl på de ekonomiska omständigheterna. När en farsot gick i trakten kunde en gåva förhoppningsvis ge beskydd. Katolska kyrkan hade till och med sålt bevis på syndaförlåtelse, befrielse från botgöring och lindring i skärselden.

Föreställningen om arvsynd har nu övergivits av kyrkan. Djävulen och helvetet verkar vara på avskrivning och det var nog länge sedan svenska kyrkans högsta ledning uttalade sig klart om eviga livet, himmelska paradiset, änglarna, uppståndelsen eller yttersta domen. Kyrkan och prästerna har förlorat övertaget över en godtrogen och vidskeplig menighet. Budskapet anpassas. Det mesta har blivit luddigt ”sökande” eller glidit över i allehanda ”privata” föreställningar. Evolutionen går vidare – som jag ser det.

Katolska tiden

Med Fädernas kyrka menar jag främst den lutherska. Jag tror inte det var bättre under katolska tiden, då kyrkans politiska ambitioner och behov av kapital bestämde det mesta. Nya kyrkan var ett arv från den gamla. En av mina prästanor var dominikanmunk och konverterade, det gjorde nästan alla.

Kyrkan och kungamakten växte fram samtidigt hos oss och kyrkan blev en stat i staten. Biskopar var furstar, i rang bara efter kungen. Kyrkan legitimerade kungadömet av Guds nåde och krönte kungen. Det hjälpte honom mot stormännen. I gengäld fick kyrkan jord och förmåner och hjälp att eliminera den gamla religionen. Knud II på 1080-talet var särskilt generös och påbörjade bygget av Lunds domkyrka, men blev osams med alla och mördades. Kyrkan gjorde honom till helgon. Det var en vanlig karriär för en mördad kung på den tiden (ex. Erik Jedvardsson i Sverige och Olav Haraldsson i Norge). Knuds halvbror Niels kvitterade genom att införa kyrkotionde. Det användes för att avlöna präster och bygga alla Skånes 1100-talskyrkor. En stor del gick också till biskopar, domkapitel och påven. Kloster och domkapitel skaffade mycket jordegendomar, efter hand lika mycket som alla stormän tillsammans. Denna jord var skattefri.

Ärkebiskop Absalon Hwide (1128-1201)

Hundra år efter Knud den helige regerade Valdemar den store. Han gjorde sin fosterbror Absalon till ärkebiskop i Lund. Utöver en tredjedel av allt tionde var lönen Bornholm samt flera skånska härader, gods och borgar. På Själland hade han byn Havn, där han byggde en borg och ett kloster, som senare växte till köpstaden København. Absalon fick kanoniska rätten erkänd och kyrkan ställd över den vanliga lagen. Biskop, vald av ett stift, måste få påvens pallium. Det kostade enorma summor och stiftet måste ibland pantsätta egendomar. Ofta hade påven redan före valet utsett en gunstling i Rom för tjänsten, säkert inte gratis. Denne hade ingen tanke på att lämna Rom, men krävde skadestånd av stiftets kandidat för att avstå tjänsten. Biskopar tog i sin tur rundligt betalt när de utsåg präster och alla dessa mutor måste till sist vanligt folk betala.

Absalon satte släktingar till fogdar i Skåne och ville införa särskilt biskopstionde. Det ledde till uppror. Allmoge och stormän drev ut Absalon, som lyste Skåneland i bann och interdikt. Absalon och Valdemar kom med en stor här, som slog skåningarna i flera slag, bl.a. vid Dösjebro 1181. Alla med rötter i våra trakter bör ha flera anfäder som gick åt i det kriget. Valdemar efterträddes 1182 av sonen Knud IV, men det blev Absalon som styrde riket och förde krig mot venderna. Han dog 1201. Under 1200-talet blev ärkebiskoparna ännu mäktigare och kungarna fick söka stöd hos stormän och allmoge. Kungarna återtog sedan en del av makten, under ständiga konflikter med följder långt fram i tiden. Kulmen nåddes under Christian II med kungens fördrivning och reformationen, först i Sverige och sedan i Danmark. Kalmarunionen upplöstes definitivt och medeltiden tog slut. Både kronan och kyrkan var förlorare och adeln tog makten i 120 år. I Skåne bytte kungen indragen kyrkojord mot frälsejord på Själland och många skånska adelsgods blev då till (se Axelvold S&B 2006:1). Adeln förde landet i krig, Skåne förlorades och kungligt envälde infördes i Danmark.

Vanligt folk hade stor respekt för präster på grund av kyrkans makt. Av mässan begrep de ingenting, den var helt på latin. Ingen kunde läsa och det fanns inget skrivet på deras språk. Religiös tro hade de från fantasifulla kyrkmålningar, reliker och helgonlegender. Inget fick ifrågasättas, inkvisitionen kunde bränna kättare. Hur folk på 1510-talet hanterade allt detta ger lundakaniken Kristiern Pedersen en inblick i. Han krävde att ”En hver skal hafve sig enfoldig og stille i Kirken, og ikke raabe, tale eller snakke, som mange desværre gjøre, der tale og skogre ligerviis som de sad paa en Gildesbænk”. Han var tidigt lutherskt inriktad och Christian II:s präst. Senare gjorde han första danska bibelöversättningen och anses genom den ha skapat ett någorlunda modernt danskt språk, en dansk Olaus Petri.

Prästrollen

Även lutherska präster företrädde kyrkans och religionens makt. Världslig makt byggde på hot och krypande underdånighet. Sådant kunde ge fiender och provocera till uppror. Men prästens makt var annorlunda, den byggde på en osynlig högre makt, som människor måste frukta och älska. Prästen tog på sig den dubbla rollen som uttolkare av gudomens vilja och som människornas företrädare. Missväxt, farsoter och andra olyckor var Guds straff. Genom att dundra mot synden försökte prästen få den gode guden att förbarma sig. Samtidigt överträffade han alla i religiös undergivenhet och undgick därmed att själv utmana.

Genom reformationen blev prästerna tydligt underställda kungen och lagen. Samtidigt befriades de från kravet på celibat, vilket gjorde dem självrekryterande och till en sluten social grupp. Själva celibatet hade många kringgått och domkapitlet hade förbjudit präster att ta med frillor och barn till bjudningar. Ställningen som ”andligt frälse” förlorade prästerna genom Karl XI:s envälde, men 1723 återfick de rätten till tionde.

Under 1700-talet var de flesta präster själva prästsöner, men alla deras söner kunde inte bli präster. De brukade ändå få högre utbildning och blev jurister, lärare vid högre skolor, läkare, officerare eller lantmätare. Det befäste prästernas status. Linné var en prästson som valt annan bana. Ändå utbildades för många präster och de fick bli lärare, klockare eller hjälp-predikanter hos någon präst med eget pastorat.

Det var brist på lediga pastorat och konkurrensen var hård. Hade gamle prästen en utbildad son, fick han oftast ta över. Om inte, tog man till de berömda ”konservationerna”. Prästänkor gifte om sig med en ofta mycket yngre präst, som övertog pastoratet. Många uppfattar detta som att han konserverade (bevarade) änkan, men så tycker jag inte att det ska ses. I stället var det hon som konserverade pastoratet (höll det kvar) tills det kunde övertas av en son eller måg. ’Konservatorn’ fick sällan ut mycket. Änkan var ofta för gammal att få fler barn och fick hon några så gick nog de äldre barnen före. Hämtades en präst från annat stift, bevakade man noga att en annan präst fick flytta i omvänd riktning.

Under Gustav III:s tid utvecklades en ”pastorathandel”. Den som hade råd kunde köpa ett regalt pastorat för några tusen daler i muta till en statssekreterare. Det fanns präster som samlade på sig tiotals pastorat, som de skötte genom betalda hjälppredikanter. De var ute efter tiondet. Biskopen själv eller professorer vid universitet kunde inneha pastorat utan att visa sig. Skalden och senare biskopen Esaias Tegnér var kyrkoherde på det sättet i Reslöv och Östra Karaby. Församlingarna och häradets riksdagsman hade förgäves protesterat.

Relation till menigheten

I allmänhet tror jag folk såg upp till sin präst, som jämfört med dem själva var så lärd och stod heligheten närmre. Att han var lite dryg eller sträng tror jag de accepterade, det hörde till ståndsamhället. Ifall folk älskade prästen berodde på hans personlighet. Många var säkert omtyckta, men Herdaminnen nämner även åtskilliga illa ansedda präster.

På rangskalan stod prästen högt över vanligt bondfolk, husmän och deras drängar och pigor. I olika dokument används uttryck som Kyrkoherden i Xxx Wälärewördige och Höglärde Herr Magister NN. Det sista var latin av magis = mera. Magister var den som var förmer än andra, ordet hade först använts om romerska kejsare. Folk begrep väl inte betydelsen, men det gjorde prästerna. Även efter döden var de förmer och kunde begravas inne i kyrkan, gärna nära altaret. Så skedde med ett par av mina anfäder och med deras hustrur och några avlidna barn.

Präster hade högre levnadsstandard än allmogen, men alla blev inte rika, det berodde på pastoratets storlek och läge. En av mina anfäder på Söderslätt skrapade ihop motsvarande bortåt tio gårdar (enl. BU 1758). Gravölet med biskop och en stor hop prästerskap kostade mer än en hel gård. Han blev nästan 80 år och hade tretton år tidigare varit allvarligt sjuk och låtit en son ta över. Rikedomen utgjordes delvis av fordringar på församlingsbor, möjligen hängde de fortfarande efter med tiondet.

Skånska kriget ändrade mycket av relationerna i församlingarna. Prästerna fick genomföra Karl XI:s beslut om försvenskning och ”uniformitet”. Många präster hade försvunnit eller avsatts och de ersattes av uppsvenska präster med mandat att försvenska folket. Redan före kriget hade biskop Peder Winstrup försetts med en pålitlig ”överrock”, Knut (Canutus) Hahn, som senare blev hans efterträdare. Inflyttade präster (och skånska som anpassade sig) möttes av misstänksamhet, eftersom gamla danska gudstjänsten byttes mot svensk och alla måste förstå och helst tala svenska. Skånska traditioner motarbetades och den relativa friheten i Skåne ersattes av sträng militärisk ordning och byråkrati. Under den mansålder övergången tog, hade nog många fäder en kluven inställning till kyrkan, om den inte var rent negativ. Ibland var det prästens fel. Antagligen var det inte de bästa som kom hit (jmf. Erik Herlin i Kågeröd, S&B 2004:1). Ett skånskt pastorat var knappast ett förstahandsval för dem. Tre av mina anfäder fanns bland dem.

Även senare ville präster se sig som magistrar i betydelsen lärare, och menigheten såg de som sina elever. Husförhören visar detta. I många längder finns noterat hur prästen undervisat eller försökt korrigera dem som brast. När någon begärde flyttbetyg eller lysning blev det förhör. Kyrksamheten höll prästerna noga reda på. Många förde listor över nattvardsdeltagare och allt noterades i flyttattesterna. Stod någon inte på god fot med prästen kunde livet bli besvärligt. Värst var det dock om någon bedrev egen religiös förkunnelse, då kopplades biskop, domkapitel, länsman och domstolar in (se S&B 2004:2).

Att prästen titulerades kyrkoherde anknöt till bibeltexter som ”Herren är min herde” och ”Jag är den gode herden”. Pastor är latin för herde. Prästen ville framstå som gudomlig, men fåren förstod inte alltid detta. Ofta kallade de honom kiörkharren, av herre, inte av herde (hyre). Prästen var dock inte mer herre än att han kunde behandlas som tjänare av en lokal adelsman och godsägare, som ägde hela trakten, uppbar tiondet och avlönade prästen.

Katolska präster hade titulerats Pater (lat. fader), som Gud Fader och Helige Fadern i Rom. Ordet präst (grek. presbyteros) var inte en titel; det stod för en religiös funktion, i gamla testamentet offerpräst och i nya ”äldste”.

Herdens attityd till fåren varierade och släktforskare har ett rikt material i kyrkböckerna. Det fanns nog ingen anvisning för hur de skulle skrivas och varje präst gjorde som han tyckte. Det avslöjar mycket om hans inställning till församlingsborna och vilken kännedom han hade om dem. Om Högwälborne Herr Grefwen och hans Högwälborna Fru Grefwinnan fått barn blev det en annan dopnotis än för en pigas oäkta barn. Det hörde till ordningen, men ibland överskreds gränserna.

I Billeberga C 1 fick jag en chock när jag 22/11 1708 fann notisen: ”Begrofs Gunnela Stadigs horunge i Hälstorp”. Det var inte ett enstaka övertramp. På själva julafton 1705 hade samme präst skrivit: ”Begrofs en horunge i Hälstorp”. Man kan fundera över vilken inställning han hade till människor och till små oskyldiga barn och man vågar knappt tänka på vad han kan ha sagt, när han begravt dem eller när han döpt dem.

Gunnela hette Rejnarsdotter och var gift med ryttaren Pehr Stadig. Hans öde är okänt, möjligen var han i Polen och Ryssland på väg till Poltava med Karl XII. Den andra horungen var nog Boel Larsdotters. Fadern, drängen Måns Olsson, hade rymt till Danmark och juridiskt var det lönskaläge och inte hor.

Prästen hette Hans Ottosson och dog fem månader efter Gunnelas barn. Notiserna var inte bara hans elakhet. Horungar hade extra mycket arvsynd! ”…ty jag HERren din Gud är en stark hämnare, den som söker fädernas mißgerningar in på barnen allt in till tredje och fjerde led…” (Bibeln före 1917, 2. Mos. 20:5, slutet av andra budet: Du skall icke göra dig något beläte. Det förbjuder bilder; flertalet kristna kyrkor har tonat ner det och gjort det till bihang till första budet.).

I min söndagsskola hade allt ändrats till: ”Jesus älskar alla barnen…”.

Patriarkala strukturer

I dagens ’genusdebatt’ talas ofta om patriarkala strukturer, som tycks innefatta allehanda manliga olater. Uttrycket är ganska nytt, men attributet patriarkal är gammalt och hämtat från kyrkan. Även om de flesta använder ordet omedvetet, så tycker jag det indikerar varifrån problemen kan komma.

Fädernas samhälle var ojämlikt och det fanns säkert brister även i jämställdhet mellan könen. Mendåligt var nog inte bondesamhället. Matmor hade en stark ställning på gården och sägs ha haft det redan i förkristen tid. Hennes ställning följde mannens och berodde mest på hur många tunnland de disponerade. Detsamma gällde en flickas ställning på äktenskapsmarknaden. Även om hon var mindre skön och ganska trulig så var ”di många granna tönnlannen” det enda friarna såg. Någon annan karriär för kvinnor fanns inte.

I kyrkan var kvinnor undanträngda och måste sitta för sig själva. Det fanns inga gudinnor som i grekisk, romersk eller nordisk religion. Apostlar, profeter och alla präster var också män. Under katolsk tid hade man åtminstone dyrkat jungfru Maria och det hade funnits kvinnliga helgon och nunneordnar.

I många kyrkböcker anges kvinnors namn bara när de döptes och när de gifte sig, sedan nämns de bara som mannens hustru. Ibland reduceras de till ”en hustru” eller änka från en viss gård. Jag har funderat över anledningen. Möjligen kände prästen dem inte, kom inte ihåg vad de hette och ville inte fråga. Men många skrev alltid så, trots att de säkert kände några. Gammalt österländskt patriarkalt arv är nog förklaringen.

I dopnotiser nämns nästan alltid fadern, liksom faddrarna och vems hustru som höll barnet, men modern nämns ofta inte alls. Förklaringen är att hon inte var med. Hon var inte ”kyrktagen” och därmed ovärdig att delta. Kyrktagningen hade rötter i Gamla testamentet, där kvinnan ansågs oren inte bara vid menstruation utan även 40 dagar efter barnafödsel (Bengt Nordahl i S&B 2:2006). Kyrkohistoriker hävdar att kyrktagningen efter reformationen blev en tacksägelserit. Då borde den väl kunnat kombineras med dop? Nästan fyratusen år gammalt tankeskrot levde nog kvar till sena 1800-talet. Det vore intressant att veta vad mödrar tänkte om det.

För en kvinna fanns dock ett osvikligt sätt att bli ihågkommen med namn i kyrkböckerna. Om hon födde barn ogift, kunde hon för all framtid bli kallad ”qwinnfolket”, följt av både namn och patronymikon. En av mina anmödrar fick en ”oäkta” son när hon var drygt 15 år. Fadern var ett par år äldre och nämndemansson. Giftermål var tydligen inte aktuellt, men man löste de ekonomiska problemen. Den unga modern tog hand om sitt barn och levde ogift i samma by som fadern och hans familj. När sonen blev vuxen hjälptes han troligen att skaffa gård av fadern och två farbröder, som också bodde i byn. Modern levde sedan hos sonen och blev 65 år. Hela livet kallades hon ”qwinnfolket Bengta Månsdotter” i kyrkböckerna, men när hon dog blev hon äntligen ”Pehr Månssons moder” utan namn. När fadern några år efter ungdomssynden gifte sig fick han en attest av prästen att han var fri från annat äktenskapslöfte.

Om prästerna uttryckt sig så bara i kyrkboken hade det kanske inte varit så förfärligt. Men jag är övertygad om att de spred sin inställning och moralism i predikningar och när tillfälle gavs. ”Kvinnfolk” stod därför mycket lågt i samhället. Uttrycket betydde förstås ”sköka” eller ”hora” och det levde länge kvar i språket. Som barn hörde jag flera gånger någon beskrivas som kvinnfolk. Ingen förklarade vad det betydde, men det räknade jag ut själv.

Religiösa lagar

Fädernas kyrka var en statskyrka. Det blev den genom reformationen. Stat och kyrka levde i harmonisk relation, till nytta för båda. Luthers ”Hustafla”, som alla måste lära sig, började med: ”Ingen överhet finnes, som icke är av Gud” (från Romarbrevet 13:1-4). Kungen tillsatte biskopar och präster och slapp att ifrågasättas av en auktoritet i Rom. I Skåne var många församlingar patronat och där tillsatte en lokal småkung prästen. I gengälld lagfäste staten kyrkans bud och rättsväsendet straffade den som ifrågasatte eller bröt mot dem. Detta kompanjonskap var poängen med reformationen, mycket mer än teologiska förändringar.

1734 års lag innebar ett stort framsteg eftersom det tidigare saknats en samlad lag. I Missgierningsbalken känner man dock igen Mose stentavlor. Den som vid sunt förstånd avföll från den rena evangeliska läran skulle landsförvisas. Hade vederbörande dessutom smädat Gud, hans heliga ord och sakrament skulle han mista livet (första budet). Möjligen var det sällan lagen tillämpade så hårt. Det fanns en paragraf som stadgade att gäckeri med gudstjänsten, Guds ord och sakramenten kostade femtio daler i böter första gången. Lagkravet på rena evangeliska läran var statens intresse lika mycket som kyrkans. Det skulle utestänga polska katolska pretendenter på svenska kronan.

Lagen innehöll förbud och bötessanktioner mot svordom och sabbatsbrott (andra och tredje buden) och alla som läst domböcker vet att lagen tillämpades. Av böterna gick hälften till de fattiga och hälften till angivaren. Försummade föräldrar att aga sina barn för svordom kostade det fem daler. Brott skulle naturligtvis bestraffas. Men hade brottet skett en söndag mellan fyra på morgonen och nio på kvällen skulle brottslingen dessutom straffas för sabbatsbrottet. Löjligt, men i våra dagar betalar vi moms på skatter.

Den som slog sina föräldrar kunde dömas att mista livet! Gällde det bara styvföräldrar eller svärföräldrar kostade det hundra daler. Fällde barn smädeord om sina föräldrar kostade det tjugotre par spö för en son och arton par ris för en dotter (fjärde budet).

Lagen hade förstås förbud mot mord, dråp, stöld (femte och sjunde buden) och mordbrand, men sådana regler hade funnits redan före kristendomen.

Det Mosebud som kyrkan och lagen ägnade mest intresse åt var dock det sjätte. Hela sju kapitel av Missgierningsbalken handlade om ”lönskaläge, enfalt och tvefalt hor, skiörlefnad, blodskam, tidelag” och sådant. Lagen var mycket sträng. Dubbelt hor (när båda var gifta) gav dödsstraff, men domstolarna brukade mildra domen. Karl XII tyckte dock att lagen borde gälla, fast han hade nog ingen aning om vad det handlade om.

”Liuger någor å annan lönliga” eller genom att sprida rykten (åttonde budet) kunde det kosta allt från böter till spöstraff, fängelse eller landsförvisning, allt efter omständigheterna.

Den som brukade trolldom för att skada någon annan eller dennes egendom skulle mista livet, men oftast försökte man mildra brottsbeskrivningen så att det blev dryga böter, spöstraff eller fängelse på vatten och bröd. Det var en mildring av lag som gällt sedan medeltiden och som på 1670-talet dömt uppskattningsvis 300 häxor till döden och bränning på bål. Ibland brändes de levande. Bakom låg kyrkans föreställning att djävulen kunde få häxor, mest äldre kvinnor, att röva bort barn och fara till Blåkulla för att äta upp dem med djävulen och andra häxor. ”En trollkona ska du icke låta lefwa” (2. Mos. 22:18).

Andra resultat av teologiskt tänkande var äldre bestämmelser om ”järnbörd”. En anklagad måste bevisa sin oskuld genom att bära glödande järn eller gå på glödande kol. För häxor användes ”vattenprovet”, de kastades i ett vattendrag för att man skulle se om de flöt. Carl Grimberg har i Svenska folkets underbara öden ur domböcker samlat nästan hundra sidor exempel på häxeri och hur präster tog del i processerna. Jag tycker inte att det går att ursäkta med att det ingick i tidens allmänna föreställningar. Kyrkan borde bekämpat vidskepelsen och det var i stället därifrån den kom.

Sharialagar får oss att rysa, men ännu på 1700-talet var den svenska lagen en parallell. Att den stadgade dödsstraff för brott, som nu anses ganska lindriga, kom från den mosaiska lagen. Samtidigt hade kyrkan ett eget bestraffningssystem. Den som redan dömts och straffats kunde få sitta i stocken utanför kyrkan, stå på en pliktpall i kyrkan en eller flera söndagar eller undergå skriftermål och få nattvarden offentligt i samband med högmässan. Kyrkan kunde också straffa genom att avstänga någon från nattvarden. Det kunde gälla slagsmål och fylleri, särskilt i samband med gudstjänsten, men också deltagande i pietistiska sammankomster.

Den mest groteska anpassningen gentemot makten visade kyrkan och prästerna när någon skulle avrättas. Den dömde skulle förberedas och bringas i hanterbart tillstånd, helst också se straffet som rättvist och nästan utdömt av Gud själv. Konfirmander kunde skickas att bevittna halshuggning och stegling för att lära sig avstå från brott. Det är obegripligt nu, men för fäderna hörde det till bilden av deras kyrka.

Min åsikt

Som naturvetare, allmän humanist och historieintresserad tycker jag religionen var en grym rävsax, som kyrkan försatte fäderna i – trots allt tal om kärlek, säkert ärligt menat. Ingen hade planerat det så och ingen var skyldig, inte ens Luther. Trosföreställningar styrs av evolutionens lagar. De bäst anpassade i en kulturell miljö vinner. Drivkraft är den fördel idéerna ger, dock inte för individerna utan för kyrkan och allra mest för idéerna själva. Den som tycker att jag har fel, kan kanske reflektera över om något kan stämma på andra religioner och trosriktningar än den egna.

Tack för mig. Dixi, skulle en romare sagt, jag har talat.

Källor

Alf Henriksson (1989): Dansk historia
Anders Bendz (1874): Det skånska ärkestiftet under katolicismens sista tid


Mårten Bengtsson

Det värsta jag mött av kyrklig anpassning till den råa makten har sammanställts av en grupp hembygdsforskare i Bara. Det gäller avrättningen i Dalby 25 januari 1812 av 27-årige drängen Mårten Bengtsson från Bara. Sommaren innan hade han deltagit i kravallerna vid Klågerup. De åttahundra demonstranterna utrustade med hötjugor hade mest fört oväsen, men general Hampus Mörner hade beordrat kavallerichock och mellan trettio och fyrtio demonstranter hade dödats. Flera hundra hade satts i fästning i Malmö för rannsakning. Åtskilliga dödsdomar avkunnades, men de flesta mildrades. Dock inte Mårtens och ett par andra misstänkta upprorsledares. Karl XIII fastställde dödsdomarna och prästerna satte igång att bereda tre dödsdömda. Efter flera bearbetningar av slottspredikanterna gav Mårten upp och medgav sin skuld. En av de dömda vägrade göra det, eftersom vittnen han åberopat inte hörts. Han fick ny rättegång och dömdes till sex års fästning.

Predikstolen i Dalby.

Mårtens avrättningsdag kunde däremot fastställas, det var en måndag. Landshövdingen gav order till kronobefallningsmannen att uppbåda bortåt femhundra ortsbor till galgbacken för att bilda ”spetsgård” och åse hur han miste höger hand, halshöggs och steglades. Men innan själva avlivandet kunde ske skulle det hållas en särskild predikan i Dalby kyrka, dit alla trängdes in. Det måste ha varit proppfullt, huvudpersonen själv fick sitta på en pall mitt bland alla andra. Biskopen i Lund hade utsett en särskilt vältalig hycklare att predika. Han hette Anders Gullander, stadskomminister i Lund och 32 år. Man rekvirerade också en särskilt skicklig skarprättare från Blekinge. Syftet med avrättningen var att statuera exempel. Präst och bödel skulle så mycket som möjligt skrämma folket i trakten, så att de inte gav sig på nya protester.

Prästen orerade bortåt två timmar från den upphöjda predikstolen. Teologiskt tugg varvades med strafftal till den dömde och till alla som möjligen varit med vid kravallerna men undkommit. Predikan ansågs så uppbygglig att den genast trycktes och finns som bilaga i Bararapporten. Den blev också uppläst för Karl XIII, som utsåg Gullander till hovpredikant. Det hade han nog siktat på och i predikan lagt in en portion ganska sliskigt kungafjäsk. Efter ett par år blev han kyrkoherde i S:t Petri i Malmö, som jag tror var den största kyrkan i stiftet näst domkyrkan. Det var emot malmöbornas önskan, men biskop Faxe skrämde bort övriga sökande och myglade fram utnämningen. I en levnadsteckning, byggd på hans egna anteckningar och skriven av en svärson, betonas att Gullanders framgång kom med uppdraget att predika i Dalby.

Predikan är inget för den som har lätt att bli obehagligt berörd. Hembygdsforskarna motiverar återgivandet med att ”innehållet ger en skrämmande men tyvärr alltför verklig bild av Sverige för inte så länge sedan. Må, vid Gud, ett liknande samhälle aldrig mera återkomma”. Avslutningen av predikan är fullkomligt vedervärdig. Baragruppen avreagerar sig med orden: ”Prästens och religionens dravel var till ända”.

Författaren vid minnesstenen på den drygt fem meter höga galgbacken.

Kyrkoledningen hade noga valt prästen och stod helt bakom honom, vilket visar att kyrkan kunde gå hur långt som helst i politisk korrekthet och hyckleri. Den stackars drängen hade inte mördat eller skadat någon. Hans brott var att han hört till de mest högljudda när de protesterat mot tvångsrekrytering av soldater. Godsen och rusthållarna hade ålagts skaffa fler soldater, men rekryteringen hade gått trögt. Möjligen var det svårt att hitta frivilliga. Tre år tidigare hade ett skånskt ”lantvärn” extrarekryterats. Det hade inte kommit i strid, men en stor del av soldaterna hade dött av rödsot. En ny förstärkningsstyrka behövdes och kronprins Karl Johan beslöt tvångsrekrytera bonddrängar, som prästerna fick utse genom lottning. Drängarna ansåg detta olagligt, eftersom värnplikt inte gällde. De menade också att samhällets lägsta drabbades orättvist och att prästerna stod på överklassens sida.

Jag betvivlar att kyrkan ordentligt tagit avstånd från detta. Varför inte hedra Mårten vid det kommande 200-årsminnet av hans martyrium? Kyrkan hade inte stött honom. Tvärtom, slottspredikanterna övertalade honom att foga sig och bli avrättad. De hundratals fängslade släpptes så småningom. Till det medverkade läkaren Eberhard Munck af Rosenschöld (se S&B 1:2005), men inte kyrkan.

Hovrätten i Malmö borde kanske delta i avståndstagandet. Den fanns visserligen inte 1811, men bör väl ses som avläggare av Göta hovrätt, som tillsammans med rådhusrätten i Malmö och flera tingsrätter stod för de politiska domarna.

Varför inte också hedra alla som dödades under kravallerna? Drängarnas protest är värd att minnas, den inträffade 120 år före demonstrationen i Ådalen, många fler blev skjutna eller nedhuggna och några blev efteråt avrättade.

Baragruppens forskning redovisas i en bok 1811-Bondeupproret i Skåne utgiven i Malmö 1991. Den går att finna på ”nätet”. Utöver det här refererade finns en fin beskrivning av lantvärnet 1808 och den lokala proteströrelse, som 1811 ledde till kravallerna i Klågerup.Lore dio et, consendrem venim inis nim verostrud magna facidunt niam vel doloreros nostrud dolore facinisi te

Omslaget