Släkt och Bygd 07:1
Omslaget

Kongaö och Vega

- Bengt Nordahl -

Följande skildring av Kongaö och dess inbyggare i äldre tid är ett bevis på att det finns vissa möjligheter att forska före kyrkböckernas början, och framför allt att det går att släktforska i en församling där kyrkböckerna är uppbrunna. Detta drabbade ju som bekant Konga kyrkoarkiv 1820.

Kort historik

Namnet är belagt från 1522, då det är skrivet ”paa Kongaøø”. I prästrelationer från 1690-93 talas om ”en siö i Konga sochn, som kallas Kongaöös kär”. Det är troligt, att när namnet Kongaö en gång uppstod, var platsen en ö, omgiven av vatten och sankmarker, vilket man lätt kan föreställa sig, när man studerar kartan. Namnet Konga gård förekommer någon gång, men ofta kallades platsen blott Ön. Det fanns ett gammalt talesätt om pigorna på Kongaö: ”Att gå him når de målnar liasom Öna pigor.” Någon gång hade dessa tydligen haft bråttom att söka husly, när det såg ut att bli oväder.

Hemmanet Kongaö var på 1 7/8 mantal och Vega på 3/8 mantal. Gården synes 1553 ha tillhört Eriksholm (numera Trolleholm), då det säges, ”att ett torp, som heter Kongaö, som Jeppe paabor, giver en tunna smör och 10 skäppor havre”.

Karta över Kongaö, Gillastig, Traneröd och L Åkarp. Skånska Rekognosceringskartan 1812-20.

1687 är Kongaö och Vega borta från Eriksholm efter återinförandet av sjättepenninglagen, som förmyndarregeringen tidigare hade avskaffat. Omkring 1700 hette ägaren Jöran Adlersten, som var son till en köpman Pihlman i Stockholm. Han var en av dem som tillsammans med biskop Hahn verkade för genomförandet av Skånes försvenskning, adlades till Adlersten och blev landshövding i Blekinge. Hans namn är kanske mest känt genom Adlerstens indelningsverk 1691-93, och det var han som grundade Skånska glasbruket i Perstorp 1691. Han bodde med säkerhet aldrig på Kongaö. Förutom Kongaö hade han förvärvat Gärsnäs slott och Gyllebo, och han är känd som en självmedveten herre med många egenheter.

Efter Adlerstens död 1713 övertogs Kongaö av hans dotter och svärsonen Albert Schönström. Gustav David Hamilton på Barsebäck köpte Kongaö och Wega som genom Kungl. resolution 1762 förmedlades från utsockne frälse till säteri om 2 ¼ mtl. Om gården Kongaö säger Gillberg 1765 ”att den var ej annorlunda än med bondhus försedd, men ladugården är nybyggd, bestående av trenne vackra korsverksbyggnader med halm täckta”. När greve Hamilton dog 1788 ärvde en dotter Kongaö. Hon var gift med landshövdingen Carl Adam Wrangel i Kristianstad, och denne sålde genast gården till svågern ryttmästare Axel Hamilton.

De äldsta brukarna av Kongaö

Förutom Jeppe 1553 är Rasmus Pedersen känd från 1604 och Poul Andersen från 1616. Den senare skulle kunna tänkas vara far till Thure Pofwelsen som upptas med drängen Pofwel 1655 (far och son?). På samma gård benämnd ”Konga Önnegårdh” upptas tio år senare Ture Påhlsson och Påhl Tuesson. 1666 står det ”Thure Poulsen, Hustru, son, dotter” samt ”Påhl Tureson, Hustru, piga” och 1668 ”Tye paa Konga Ö” samt Pohl Turesson med hustru. Brukarna har märkligt nog samma namn som Thure Poulsen och hans son Poul Thuresen i Härsnäs och Röstånga socken, men de kan sannolikt inte vara identiska, eftersom de är mantalsskrivna på sina respektive hemman samtidigt.

Nils Bengtsson - sönerna Bengt och Thue Nilsson –

1670 upptas: Mårten Truedsson med hustru
Nils Bengtsson med hustru
Truls Enkia

Mårten Truedsson kan vara en son till Thure Poulsen, och Truls Enkia kan vara en felskrivning för Thures änka. I 1672 års mantalslängd finner vi emellertid endast:
Nils Bengtsson med hustru, 2 drängar och 2 pigor. Drängarna och pigorna uppges vara: Söhner Bengt och Tuedh, dott Boel och pig. Bengta.

Någon gång 1668 eller 1669 måste Nils Bengtsson ha kommit till gården, och tack vare en uppmärksam forskarkollega är det känt var han kom ifrån. Vid ett vittnesmål vid Frosta häradsrätt den 28 okt. 1702 (Frosta AIa:7 s 267) omtalade bröderna Bengt och Tufve Nilsson från Kongaö, att deras sal. fader bott på Offe Johanssons hemman Orestorp i Norra Rörum i 22 år. Bengts och Tufves ålder uppges till 56 resp. 50 år, och de var troligen födda i Orestorp. Nils Bengtsson måste då ha brukat Orestorp åtminstone från 1647 till strax före 1670, då han finns på Kongaö. I decimantboken från 1651 upptas också mycket riktigt Nils Bengtsson på gården Orestorp i Norra Rörums socken, och i 1672 års mantalslängd upptas på samma gård: ”Offe Johansson med hustru och piga Elsa.”

Offe Johanssons hustru Bengta Nilsdotter dog 1709 och begravdes 11/7. Hon var 65 år och 6 veckor gammal, varför hon bör vara född i slutet av maj 1644. Det är troligt, att hon var Nils Bengtssons äldsta barn, och det kan antagas att Offe Johansson i samband med giftermålet med Bengta efterträdde Nils Bengtsson som åbo på Orestorp. Det är märkligt att Nils Bengtsson därvid flyttade den ganska långa vägen från Norra Rörum till Kongaö i Konga socken. Det är inte känt, om Offe hade någon anknytning till Konga, och inte heller om Nils Bengtsson eller hans hustru, som 1696 hette Anna Rasmusdotter, hade sitt ursprung i bygden. Möjligen skulle Rasmus Pedersen, som nämnes på Kongaö 1604, kunna vara far till Nils Bengtssons hustru. Detta är ju en intressant tanke, för därmed skulle det vara en släktskaplig kontinuitet bland åboarna tillbaka till 1500-talet. Någon anknytning till Kongaö bör väl Nils Bengtsson eller hans hustru ha haft.

1681 har Nils Bengtsson överlämnat arrendet av ”Öne” till sina bägge söner Bengt och Tufve, vilka 1686 begärde besked om en fjärding smör, som de årligen betalade till Eriksholm. Därvid framträdde Palle Larsson, som tidigare varit befallningsman på Eriksholm samt nämndeman Nils Jönsson i Egerödh och sade, att den fjärding smör som gives av Kongaö, ”gaffdes för des Ecker och det arbethe de elliest skohla giöra till Erichsholm och intet widkommer det andra ordinarie Landegille som giffwes af gården”.

Nils Bengtsson hade själv flyttat till den närbelägna mindre gården Wega hus, vilken i 1680 års jordebok uppges vara öde efter den tidigare brukaren Oluf Andersson.

I 1699 års katekismilängd upptas på ”Wiija”:
Pähr Hansson, hu Boill
Nils Bengtsson, hu Anna

Det är mycket troligt, att Pähr Hanssons hustru Boill är identisk med Nils Bengtssons dotter Boel, som nämnes 1672. År 1700 omnämnes inte Nils Bengtsson, och han var ju bevisligen död i oktober 1702 (enl Frosta dombok). Däremot bör han ha levt i början av år 1700, eftersom det vid vintertinget detta år utreds en stöld av varor för 44 daler hos Nils Bengtsson i Wega.

Barn till Nils Bengtsson (och Anna Rasmusdotter) troligen födda på Orestorp:
Bengta f 1644 (maj). Trolig dotter g m Offe Johansson i N Rörum.
Bengt f ca 1646.
Tufve f ca 1652.
Boel (ingen åldersuppgift). Gift med Pär Hansson i Vega?

I 1696 års katekismilängd upptas på ”Öna”:
Thue Nilsson, hust Anna Jepsdotter,
dotter Else, dotter Boel.
Ibid Bengt Nilsson, hust Anne Boosdotter,
son Anders, dotter Gunnel.

Bengt Nilsson hade följande till namnet kända barn:
1. Anders Bengtsson. Åbo och nämndeman Vega.
2. Gunnel (Gunilla) Bengtsdotter f ca 1679. G m Nils Persson i Traneröd, Konga.
3. Måns Bengtsson.
4. Jöns Bengtsson. Efterträdde fadern senast 1711.
5. Boo Bengtsson f ca 1688. Åbo L Åkarp, Konga. G m Bengta Andersdotter. Barnlösa.
6. Per Bengtsson f ca 1689. Efterträdde Tufve Nilsson,

Tvister med grannbyarna

De bägge bröderna på Kongaö, Bengt och i synnerhet Tufve, förekommer ofta i domböckerna för Onsjö härad. Vid hösttinget 1685 hade de instämt samtliga byamän i Konga angående en tvist om ”teppning om wångh och ängiar”. Eftersom bönderna i Konga inte hade inhägnat sin mark, hade Bengts och Tufves boskap drivit in på deras mark, varvid byborna tagit fyra oxar i pant. Utslaget blev… ”ty finnes dett skiähligt för denna gången och framdelst andra at affstetta, men warande offenbar at Konga Bymän betalar processens omkostningh 4 Dr S.M. och leffwrerar de 4 st oxar till Öhns män och ägare igiän”. Även vid senare ting fortsatte processen om stutarna och ersättning för att de fått leja stutar istället för de pantade.

En annan form av pantning omnämnes vid hösttinget 1698. Anders Ohlsson i Traneröd hade instämt Bengt Nilsson och Tufve Nilsson för att de skulle ha överfallit honom med hugg och slag och tillfogat honom blodvite. Två pigor som käranden inkallat som vittnen berättade, att de strax före Mickelsmäss hade varit på mossen för att skära taktorv inte långt från platsen, där Kongaömännen var i klammeri. Bengt Nilsson hade då ropat åt dem, att de skulle komma och se, vad som passerade. De hade därvid sett Tufve Nilsson liggande ovanpå Anders Ohlsson, och de höll varandra i håret. I handen höll Anders Ohlsson kniven, som han hade skurit torv med, och Tufve var skuren i sin hand. Man hjälptes åt att skilja dem åt, men Tufve Nilsson och Anders Ohlsson tog på nytt varandra i håret och föll omkull, varpå man ånyo skilde dem åt, men de vet inte vad som sedan hände. Anders Ohlsson menade att Tufve Nilsson skar sig själv, när han ville ta verktyget ifrån honom. Rasmus Månsson i L Ebbarp vittnade, att han tillsammans med Truls Ebbesson i L Åkarp efteråt hade besiktigat Anders Ohlsson och sett, att han var skuren i ena fingret, var röd på vänster arm och hade ett rött streck på den vänstra sidan mot ryggen, som var svullen liksom vänster sida av huvudet. Anders Ohlsson hade berättat för dem, att Kongaömännen hade slagit honom på ”taaak måsen”. (Anders Olsson son till Oluf Joensson i Traneröd)

Tufve Nilsson uppgav, att han och Bengt Nilsson ”kändes wid taak måsen”, och de ville panta Anders Ohlsson för att han skar torv där, vilket inte Anders Ohlsson hade gått med på. Anders Ohlsson sa, ”att dhe intet bude till att panta honom förrän dhe hade slagit honom, sedan togo dhe Segelen ifrån honom, och Bengt Nilsson löp efter honom och slog honom, hwartill han näkade.” Nämndemännen Jonas Nilsson i Duveskog och Peter Månsson i Ask intygade att de sett Tufve Nilsson vara skuren i handen och något i huvudet, men de visste inte hur han fått såren. Tufve Nilsson erkände att han hållit Anders Ohlsson i håret och legat på honom, och att han tagit ”segelen” ifrån honom, för att han inte skulle göra någon skada därmed, och de hade hängt den i ett träd i mossen.

Resolution: ”Såsom dhetta slagsmåhl tilldragit sig pliktar Tufve Nilsson 12 mark och Anders Ohlsson 6 mark Smt till Rätten.”

Stölden hos Nils Bengtsson

I Släkt och Bygd 1996 nr 1 har under rubriken ”En fasttagen tjuv tar gift” tidigare återgivits denna stöld som avhandlas vid vintertinget 1700, men jag återger händelsen även här:

Bengt och Tufve Nilsson på Kongaö hade instämt en del personer för att vittna vid tinget angående ”dhen tiufnad Mårten i Wijstofta, Nils Olsson i Gröttinge och dhess styfsohn Jöran Nilsson skohla hafwa begått uppå Nils Bengtsson i Wega”. Dessa tre personer hade stulit varor till ett värde av 44 daler hos Nils Bengtsson, och varorna som stulits är specificerade. Efter inbrottet saknades ull av 10 st får och lamm, 2 st särkar, 1 skjorta, 1 par linnebyxor, 1 handkläde, ½ skäppa gryn, 5 alnar linkläde samt lakan, 1 skäppa bakmjöl och 7 daler penningar.

Den 12-årige Jöran Nilsson påstod, att styvfadern både hade slagit och trugat honom att följa med och stjäla. Han omtalade att han på en hylla i Vega hade funnit en klut, vilken styvfadern tagit ifrån honom. Nils Olsson hade sedan gått till Ingvar i Gryttinge och köpt två par träskor och tvenne bröd. Han hade samtidigt visat klutens innehåll och av Ingvar och hans hustru fått veta, att det var ett stycke alun och ett stycke ”rotte kruth” (arsenik). De bad att få giftet av honom, men han ville själv behålla det. Detta var en timme innan han blev gripen av Bengt och Tufve, och strax efter gripandet blev han sjuk om natten. Kyrkoherden Nils Rijman i Konga liksom Anders Larsson i Vindfälle samt Nils Rasmusson och Oluf Pehrsson i Gillastig vittnade, att de på Bengts och Tufves begäran hade infunnit sig hos Nils Olsson för att höra hans bekännelse. Han hade då varit mycket sjuk och kastat upp flera gånger, och han var blå på händerna och naglarna samt på magen och var rödfläckig i ansiktet. När han kastat upp begärde han vatten. Tufve frågade honom om han inte hellre ville ha mjölk, men han svarde ”nej”, och så fort han druckit kastade han upp igen. Kyrkoherden hade frågat, vad det var för sjukdom han hade, eller om de hade slagit eller illa hanterat honom. Därpå hade han svarat, att ingen hade slagit honom, utan han hade ont av en sjukdom som kallades ”bäfwelse”. Kyrkoherden sade till honom: ”Du må hafwa tagit förgift in?” Därpå svarade han: ”Hwar skulle iag fått dhet?” När Nils Olsson var död, fann hans hustru alunet hos honom i en klut, men däremot var råttgiftet borta.

De hade även stulit 4 skäppor mjöl i Åkarps mölla samt 2 får ifrån Oluf Uhr i Ask. Vidare erkände Nils Olsson att de tagit 3 bockar från Nils Månsson i Brödåkra, 3 getter hos Bengt Mårtensson i Allarp i Torrlösa, och att Mårten tagit en kalv. Summan av det stulna motsvarade åtminstone 67 daler silvermynt. Hustrun bedyrade högeligen ”sig intet warit i råd med om hans tiufnad”.

Hur gripandet gått till, eller var det ägt rum, omtalas inte. Gossen Jöran Nilsson och Mårten hade överlämnats till profossen, men Mårten hade sedan rymt från sitt fängelse, och i resolutionen står det, att han måste eftersökas för att stå till svars för sitt brott, men under tiden skulle hans egendom tas i beslag. Eftersom Nils Olsson ”af dhet hoos sig hafwande gift siälf förorsakat sig sitt hastiga ändalycht så måste hans lijk uthom siälfwa Kyrkiogården nedergrafwas, men poiken Jöran Nilsson och 12 åhr gammal som warit med att siähla första gången böör afstraffas med Rijs för Tingstuge dhören på dhet han een annan gång kunna taga sig för slijk missgärning till wahra. Blifwande Bengt och Tufve Nilssöner således för Nils Olssons fasttagande och död wållande alldeles befriade.”

Tufve Nilsson blir bestulen

Samma år uppgav sig Tufve Nilsson själv vara bestulen. Vid ett häradsting berättade nämligen Thue Nilsson på Kongaö, att han på pingstdagen år 1700 blev bestulen på inte mindre än 800 daler medan han var i kyrkan. Borgaren Elias Jonsson från Växjö var misstänkt, men han förklarade sig helt oskyldig och kunde visa intyg på, att han varit på annan plats vid den aktuella tidpunkten. Fallet slutade med, att Thue Nilsson inför rätten förklarade, att han inte beskyllde Elias Jonsson för att ha tagit eller bortrövat pengarna. Därvid lämnades saken under den allvetande gudens dom, som det står i resolutionen,

Thue beklagar vid senare tillfälle ”sit olyckliga tillstånd at han är förfölgt af en Man från Wexiö benämbt Elias Jonsson”. Elias var tydligen inte nöjd med förlikningen utan fortsatte att kräva upprättelse från ryktet om tjuvnaden. Elias hade blivit frikänd tack vare en attest som visade att han tillsammans med två bönder från Bönhult bevistat Långaröds kyrka både pingstdagen och annandag pingst. Thue menade att det fanns motsägelser i attestens påstående och stämmer de bägge bönderna vid Frosta härads sommarting 1703. Eftersom Elias inte var inkallad, uppsköts målet till hösttinget, men hur rätten dömde vid detta ting är dock okänt.

Ett domstolsprotokoll från Onsjö härads sommarting 1724 (3 juni) ger mycket viktiga upplysningar om släktskapsförhållandena. Bonden Tufve Nilsson ifrån Kongaö hade lagligen instämt inhysesmannen Nils Persson i Hunseröd ”för deth han ombudet Hr Pastoren Carl Rossou i Kunga till att intet göra den bönen för sträng, som för Tufve Nilssons bortmiste penningar uppläsas skulle”, vilket låter något svårförståeligt. Tufve hade för någon tid sedan saknat 200 daler smt, vilka dock tydligen hade återfunnits enligt följande uppgift. Hwarefter sig tilldragit, att dess gårdbo Per Bentson för honom utlåtit dett han skulle intet så noga fråga efter dessa pgr, ty des Egna Hustru Pernilla Torsdr lärer bäst derom weta besked, läggandes därtill denna omständigheten, att han kunde taga nyckelen och se efter uti ett litet skåp, som stode i en Cammare, så skulle han finna igen, hwilket han ock gjorde, och fant som Per Bendtson berättat.

Pigan Gunnilla Larsdotter från Räfvetofta vittnade, att vid Bartolomeitid (24/8) föregående år, då hon tjänte hos Tufve, hade Per Bengtsson kommit till henne och bett dett hon wille bedja Bästefar (menandes därmed Tufve som är Pers farbror) att han wille förlåta dhen som stulit hans penningar; Ty dett skulle wara Jöns Bengtsson, hwilken är Bror med Per, om hon dett wille giöra, så skulle han gifwa henne fillt till en tröja. Men hon swarade dett hon wille intet säja sådant. Dhenne Jöns är eljest Bonde på samma hemman och gör Tufve honom alldeles oskylldig. Per nekade till detta så wähl som till dett öfriga.

Per Bengtsson var misstänkt för stölden, men han nekade till allt och kunde inte fällas, eftersom det saknades bevis. Tingsrätten frågade Tufve, om han trodde sig kunna skaffa bättre bevis, för i så fall skulle Per under tiden föras under arrest till fästning. Tufve svarade, att han intet wet utaf några fler bewijs, och sätter uti Rättens händer om han skall föras in eller ej; utom bäst är honom therom att göra att han kunde blifwa utaf med honom på hemmanet, som han är så orolig till sinnes, i synnerhet då han är drucken, hwilket sker esom oftast.

Nämndeman Anders Bengtsson, som bör ha varit Pers äldste broder, fick i uppdrag att försöka medla mellan de båda, och efter någon stund kom de tillbaka och berättade, att de var överens.

Tingsrätten kunde således inte komma till någon klarhet, utan i resolutionen står det, att den pröfwar hålla skäligt där med låta hafwa anstånd till dess Gud och framtijden sanningen kunna bringa uti dagsliuset. Att Tufves hustru skulle ha velat försnilla en så ansenlig summa pengar ansågs inte troligt, men gienom detta uppkomna owäsende emellan farbrodern Tufwe Nilsson och Per Bendtson skäligen är att befara, dett hädan efter intet lärer dhem emellan blifwa någon god sämja och enighet, så äro dhe å gängse sidor sålunda öfwerens komna, att Per Bendtson nästkommande fardag emot dess städias femtio dhr smt återfående af tillträdaren när han flyttar ifrån hemmanet. Dessutom fick Per Bengtsson böta 10 dlr smt, eftersom han vid stämningens förkunnande för honom wijsat mot Tings Rätten och dhe å dess wägnar utskickade, en stor obeskedelig sijdwördnad. Per Bengtsson hade nämligen som det står varit owettig uti dryckenskap. (Det kan nämnas att ”Per Bengtsson i Öna” 1759 var instämd som vittne vid en rättegång och att han därvid fick plikta två daler för uteblivande från rätten.)

Möjligen flyttade Per Bengtsson tillfälligt ifrån Kongaö, men i 1727 års mantalslängd upptas liksom tidigare 1720 och 1722 de bägge bröderna Jöns och Per Bengtsson som brukare av Kongaö. Det verkar därför troligt att Tufve Nilsson på sin ålders höst försonats med sin brorson Per Bengtsson, kanske i samband med att denne hade gift sig. Säkert är i alla fall, att Per efterträdde Tufve Nilsson som åbo på del av Kongaö, eftersom denne inte efterlämnade någon son.

Tufve Nilsson hade tydligen lyckats skapa sig en viss rikedom som bonde i Kongaö, men man kan endast spekulera i hur detta gått till. Han kunde svårligen ha tjänat dessa penningar enbart på idogt odlande av korn och råg. Snarare kan det ha skett genom verksamhet som långivare till folk i behov av kortsiktiga lån. Detta framgår av ett par processer mot bönder i Dagstorp vilka lånat av honom. Han kan också ha fött upp ryttarhästar, och kontakten med en borgare i Växjö tyder på att han sålde varor till Småland.

 

Tufve Nilsson gift med änka från Assartorp

Tufve Nilssons första hustru hette Anna Jepsdotter (nämnd 1696), och med henne hade han döttrarna Else och Boel. Det är okänt när Anna Jepsdotter dog, men det bör ha varit 1697. I mantalslängden för 1698, som skrevs i Konga 16/1 1698, var Tufve ”Enkling”. I nästa års mantalslängd har Tufve inte heller någon hustru, men det står ”Hon fästemö och skrifwen i Kågeröd socken i Assartorp”. I katekismilängden skriven 29/6 1699 hette emellertid Tufves hustru Pernilla, vilket överensstämmer med uppgiften i Kågeröds kyrkobok, enligt vilken änklingen Tufve Nilsson och Pernilla Thorsdotter vigdes den 5 mars 1699. Pernilla var änka efter Åke Olsson, som avlidit i januari 1698 på Assartorp. Pernilla och Tufve väntade tydligen med vigseln tills Pernillas och Åkes dotter Hanna Åkesdotter och Michael Nilsson, son till Nils Larsson på Nygård (också i Kågeröds socken) hade blivit vigda trettondagen samma år.

Tack vare Tufves processande är det bekant att Michael Nilsson, Hanna Åkesdotter och deras sex barn tillhörde de 85 människor, som i Kågeröds kyrkobok uppges döda ”af farsoten” (pesten) 1711 utan att prästen kyrkoherde Eric Herlin namnger en enda. Men vem skulle nu ärva denna familj?

Det omtalas, att sedan Assartorp blivit ”manlöst”, hade Tufve Nilsson tagit hand om allt arvegodset, varefter Lars Nilsson i Nygård stämde honom. Han krävde nämligen del i arvet efter sin avlidne broder Michael Nilsson. Det hade han dock inte rätt till efter arvabalken: … faderbroder och fadersyster, moderbroder och modersyster icke äro som arfwa med faderfader och fadermoder och moderfader och modermoder, men att dess senare utij arftagandet de förra aldeles utesluta. Det blev mormodern Pernilla Thorsdotter som ärvde sina döda barnbarn vilka dog sist, för i domboken (Rönneberga AIa: 5) står det: ”Mickel Nilsson dödde först, efter honom dödde 1 barn, sedan dödde Mickels hustru Hanna, efter henne dödde femb barn.”

Det är okänt när Tufve Nilsson dog, men han levde 1727. Då vittnade Per Bengtsson i ett ”lägesmålsfall” mellan en dräng och en piga på gården, varvid gamle mannen Tue Nilsson från Kongaö hade inlämnat en attest. Av Tue Nilssons bägge döttrar är Else bäst känd, eftersom hon var gift med Gudmund Rasmusson i Bensige i Kågeröds socken. Datum för deras vigsel saknas, eftersom den skedde i Konga, men de gifte sig troligen före 1699, då deras äldsta barn föddes. Vid Elses död 3/5 1756 omtalar prästen i dödsnotisen, att hon var född på Kongaö 1677 in Julio, och att hon dödde af ålder d 3 Maij, gl 79 år på 2 månader när.

Något om Bengt Nilssons barn

Den enda kända dottern Gunnel var gift med Nils Persson i det närbelägna Traneröd. Hon är känd främst tack vare 1696 och 1699 års katekismilängder, där hon upptas som dotter till Bengt Nilsson på Kongaö, och att hon som gammal änka 1741 flyttade till Kågeröd för att bo ”hoos sina Barn”. Därmed avsågs väl främst sonen Bengt Nilsson på Simmelsberga Gategård, där hon dog 1751.

Av Bengt Nilssons barn är Anders Bengtsson mest känd. I katekismilängden är antecknat om honom, att han kan både läsa och skriva. 1719 upptas han som fjärdingsman med hustrun Karna på Vega, där hans farfar upptas 1799. Vid vintertinget 1723 finns Anders första gången med bland nämndemännen vid Onsjö häradsrätt efter att ha utsetts vid föregående års höstting. Utnämningen beskrivs på följande sätt i domboken:

”Såsom uti den döde Nembdemannen Anders Bendsons ifrån Ingelstorp ställe kommit uti förslag Bonden Anders Bengtsson ifrån Wega och Kunga sockn, hwilken icke allenast uti orten har ett godt låford om sig, utan och derij af dess Pastor Her Carl Rossou fått ett mycket wackert skriftl. wittnesbörd, kunnande han derjemte wähl läsa i bok och någorlunda skrifwa; fördenskull blef efter enhälligt öfwerensstämmande utwald som därföre framwijstes och aflade efter tiänlig föreställning dhen wanliga nämbdemanns och domare eden, uptagandes där uppå, sedan honom blifwit önskat lycka, sitt säte nederst uti Rätten.”

Anders Bengtsson efterträddes som bonde på Vega och som nämndeman av svärsonen Sven Andersson, född 1710 i Björkarp i Riseberga socken, son till Anders Ingesson och Appolonia Tuesdotter. Han var gift med Anders Bengtssons dotter Hanna.

Jöns Bengtsson övertog faderns hemmansdel av Kongaö, och 1745 hade han efterträtts av sonen Nils, vilket framgår av vigseluppgiften i Charta Sigillate, enligt vilken Nils Jönsson dräng och åbo Kongaö vigdes med pigan Tyre Jönsdotter i Kvärk. Han brukade troligen sin halva del av hemmanet till 1762, då Kongaö och Vega genom en kungl resolution förmedlades till säteri om 2 ¼ mtl. Nils Jönsson flyttade då till Djurup 3 i Konga, och 1801 dog han där 84 år gammal. Två systrar till Nils Jönsson hette Hanna och Anna. Enligt Charta Sigillate gifte sig Hanna samma år som brodern med nämndemannen Nils Svensson i Oregården i Stenestads socken. Den yngre systern Anna född ca 1729 upptas som piga hos brodern tills hon gifte sig med Bengt Påhlsson i Ylmesåkra i Kågeröd. ”Förmedelst der warande swåra wägelaget” ägde vigseln rum i Kågeröd den 22/1 1749, varför notisen är införd i Kågeröds kyrkobok. Bengt Påhlsson var åbo i Ylmesåkra i flera år men 1763 flyttade familjen till hemmanet Benarp, där Bengt Påhlsson dog 1773. Änkan Anna Jönsdotter gifte därefter om sig med den betydligt yngre drängen Jöns Persson, som liksom Anna var född i Konga. Bägge dog 1793 i Benarp.

Boo Bengtsson står 1728 som åbo på hemmanet L Åkarp i Konga. I en tvist 1729 mellan trädgårdsmästare Nils Flink på Wrams Gunnarstorp och Boo Bengtsson vittnade nämndeman Sven Svensson i Oregården, att Boo Bengtsson för 7 à 8 år sedan var soldat i Malmö. Då gick en ”rödstrimmed följa” på skogen och satte sig i ett kärr och dog, och alla sade att den tillhörde Öna.

Boo Bengtssons hustru hette Bengta Andersdotter. Enligt ett testamente upprättat 1743 hade de inga bröstarvingar, och arrendet av L Åkarp övertogs av Bengtas systerson Tufve Turesson. Det kan konstateras att Bengta liksom Tufve Nilsson blev bestulen på 200 daler enligt ett åtal mot ett ”qwinfolk” för att d 15/2 1749 ”från en hustru uti Konga sn, L Åkarp, Bengta Boos” ha stulit 200 daler. (Onsjö ST 1749 § 40)

Hustrun Bengta Andersdotter uppges vara död 1767, men Boo Bengtsson levde 1774 och uppges vara 85 år gammal. Då hade frälseinspektör Nils Sandberg från Kongaö inkallat inhm. Per Bengtsson i Traneröd, inhm. Boo Bengtsson i Lilla Åkarp och Nils Jönsson i Jurup för att avgiva sina vittnesmål om vad de hade sig bekant om ”rätta Skillnaden och Rågången emellan Sätesgården Kongaö och Frälse Säterijet Knutstorps sammanstötande ägor”. Per och Bo var bröder, och Nils var deras brorson (Jöns Bengtssons son). Nils hade ju brukat halva delen av Kongaö samtidigt med först Per Bengtsson och sedan dennes son Jöns Persson innan det 1762 blev sätesgård. Då flyttade Per Bengtsson troligen till dottern Anna som 1744 hade gift sig med drängen Nils Persson i Traneröd. 1766 upptas i alla fall Pär Bengtsson med hustru som inhyses på Traneröd 2. Pers son Jöns Persson var åbo på Kongaö 1759, men det är dokumenterat, att han 1763 enl attest med hustrun Ingar ”för kort tid sedan flyttade ifrån Konga Öö till Kågeröd” för att bli åbo på Kågeröd nr 4. Man kan ju undra varför inte också Jöns Persson var inkallad att vittna om Kongaös gränser, men han var ju betydligt yngre, endast 42 år.

Vega

Medan Nils (Jönsson) och Per (Bengtsson) i 1754 års jordebok står skrivna på det utsockne frälse hemmanet Kongaö (1 7/8 mtl), upptas Sven Andersson på Wega (3/8 mtl). Efter förmedlingen till säteri är Vega uppdelat på fem gatehus. I 1804 års mantalslängd uppges dessa ligga ”på Kongaö rå och rörs ägor”, och dit räknades också Syrehuset och Råbjergshus. Syrehuset, troligen uppkallat efter en åker beväxt med ängssyra, är känt från 1774, upptas med två brukare och kallas i våra dagar Granliden. Namnet Vega är bildat av veke (åkrök eller kanske vinkel mellan två sammanflytande vattendrag), och hemmanet benämnes under en stor del av 1600-talet Vegahus. Bland namnen på olika hemmansdelar som förekommer eller förekommit inom området kan nämnas Hanstorp, Larstorp, Nilstorp, Pålstorp, Adolfstorp, Klagstorp och Skogvångshus.

Historien går igen

År 1850 blev Kongaö en utgård till Knutstorp, men 1875 kom det genom gifte och arv att tillhöra friherre Malte Ramel å Hviderup, varifrån det såldes 1916. Fram till hösten 1921 hade gården fyra olika ägare. Den siste av dessa, A Livén, hade då gjort konkurs, och bröderna Bernhard och Anders Månsson köpte gården och hade den sedan till 1929. Det intressanta är inte att det liksom nästan 250 år tidigare var två bröder som brukade Kongaö, utan att dessa två bröders FF MF MM F hette Thue Nilsson (född ca 1652), vilket de med säkerhet inte hade någon aning om. Det kan även tilläggas, att Bernhard Månsson är Per Olov Ganrots far (se Några ättlingar till Nils Bengtsson).

Äldre läsare minns väl att Kongaö 1957 – 1967 ägdes av den kände skådespelaren Jarl Kulle. Enligt dottern Maria Kulle hade han planer på att sluta vid teatern och bli bonde på heltid, men så blev det ju inte.

Källor: Kyrkoböcker, domböcker, mantalslängder och jordeböcker etc, förutom Ragnar Perssons
Konga – En sockenbeskrivning.
En del uppgifter har fastställts i samarbete med P O Ganrot, som är ättling till Tufve Nilsson, medan jag och min fru är ättlingar till brodern Bengt Nilsson (enl släkttavlan på sid 7).

sjätttepenning = skatt till staten vid försäljning av gårdar
säteri = adelsgård befriad från större delen av utskylderna som vilar på jorden (sätesfrihet).

Omslaget