Vapenhus, kyrktorn och kyrkbyggen

- Bengt Nordahl -

Enligt Svensk Uppslagsboks andra upplaga är vapenhus en förhall till en kyrka, ursprungligen avsedd för de medhavda vapnens förvarande under pågående gudstjänst. Ja, detta har vi väl alla lärt oss. Uppgiften att vapenhusen tillkom för att männen där skulle placera sina vapen under gudstjänsten lär härröra från Olaus Magnus i hans ”Historia om de nordiska folken” från 1555.

Gick man beväpnad till kyrkan?

De flesta av våra skånska medeltida stenkyrkor, rivna eller bevarade, byggdes under slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet. Många av dem hade en föregångare av trä, vilken kanske varit en stavkyrka. Således har man konstaterat att det på platsen för Norrvidinge kyrka tidigare fanns en stavkyrka byggd omkring 1060. Från denna påstås en planka finnas bevarad.

Gick människorna verkligen beväpnade i en sådan omfattning, att man måste uppföra särskilda vapengarderober för kyrkobesökarna? Att gå beväpnad kan ha varit vanligt i krigstid men knappast annars. Kanske gjorde man det under vikingatiden och den första kristna tiden, men då fanns det nog inte några vapenhus. Även om några tillkommit tidigare, uppfördes nämligen de flesta under århundradet efter digerdöden, alltså under 1400-talet, som tillbyggnader till många kyrkor. Ibland restes då också något slags torn, medan många kyrkor länge förblev tornlösa. Det var även under 1400-talet man slog valven i de flesta kyrkorna, samtidigt som många kyrkmålningar tillkom.

Den gamla föreställningen om vapenhusen anses numera av en del forskare vara i det närmaste befängd. Nyare forskning har kommit fram till att vapenhusen troligen inrättades som vaktlokaler att användas när ofred hotade och att tjäna som förråd för bybefolkningens vapen. I de medeltida byarna var kyrkan oftast den enda stenbyggnaden och den naturliga tillflyktsplatsen under oroliga tider. Det stabilt byggda vapenhuset kunde tjäna som ett extra skydd för kyrkans ingång, förutom att de hade uppgiften att inhysa den för socknen gemensamma vapenarsenalen. Det måste ha varit en fördel att då ofred hotade ha snabb tillgång till försvarsvapen, som i vapenhuset befann sig under uppsikt.

En gammal sägen nertecknad i olika versioner förtäljer att en präst blivit ihjälskjuten i Kågeröds kyrka. Händelsen antas ha inträffat under början av 1500-talet, och enligt Barfod hette prästen Hans, och dråparen var en herreman vid namn Gagge i Simmelsberga. Denne brukade besöka kyrkan med full ”jägerianstalt”, varvid han även lät sina hundar följa med in i Guds hus. Hundarnas skällande störde prästen i hans predikan, och Gagge som tilltalades strängt för detta, blev så förbittrad, att han senare sköt ihjäl prästen vid altaret. Det var i samma kyrka som våra dagars, fast den var betydligt mindre. Eftersom det var före Otto Brahes tid, var den ännu inte tillbyggd i öster, och självklart saknades nykyrkan. Däremot bör väl kyrkan ha haft ett vapenhus, och där hade Gagge således inte placerat sitt vapen, vilket överensstämmer med antagandet, att vapenhuset inte var någon vapengarderob.

Ursprunget till ordet vapenhus ska sökas i medeltidstyskans ord för vapenförråd: ”Waffenhaus” eller ”Wappenhaus”. Ett parallellt namn för vapenhus är vakenhus, och under medeltiden förekom både formerna ”vapn” och ”vakn”. Detta förstärker ju den nya teorin. Beteckningen vapenhus är karakteristisk för de nordiska länderna. Söder om Östersjön saknas i stort sett denna typ av portbyggnad och i tysktalande länder kallas alla entréhus eller förrum för ”Vorhalle”.

Vapenhus och torn i ”våra” kyrkor.

Det finns enstaka exempel på skånska kyrktorn från 1100-talet, ofta kallade kastaler, byggda som fristående försvarstorn till en tidigare träkyrka. Sådana kombinerade försvars- och förrådstorn finns bl a i Löderup, Valleberga (Skånes enda rundkyrka) och Benestad i sydöstra Skåne.

Det brukar diskuteras vilken uppgift befintliga medeltida torn hade. Att de byggdes för att man skulle hänga kyrkklockorna där lär inte vara helt självklart. Dessa hängde ju som regel i fristående klockstaplar av trä, av vilka endast ett fåtal finns bevarade i Skåne, t.ex. i N Rörum som aldrig haft något torn. Även om klockan eller klockorna upphängdes i kyrktornen visade det sig, att dessa ibland var för bräckliga för att stå emot svängningarna under ringningen. Kanske var tornen oftast något slags fortifikatoriska ”skrytbyggnader”, och när de nyttjades i försvarssyfte tjänstgjorde de övre partierna som utkikspunkter. Det är ju känt hur städernas borgare höll sig med tornväktare även i fredstid.

Att ett medeltida kyrktorn under ”Nya tiden” har använts i försvarssyfte finns dokumenterat av kyrkoherde Pål Torslov i Halmstad 1710, då svenska soldater från kyrktornet öppnade eld mot en dansk trupp på väg genom byn. (Se Släkt och Bygd 03:2)

Sireköpinge kyrka.

Sireköpinge kyrka uppges vara en av Skånes äldsta och är vackert belägen på en liten men ganska brant kulle. På 1400-talet undergick kyrkan betydande renoveringar, varvid den fick ett kvadratiskt tornrum i ett torn i väster, vilket dock endast byggdes upp till långhusets höjd. På detta stympade torn byggdes senare en träspira i vars konstruktion klockan upphängdes. Sin nuvarande form fick tornet vid en restaurering 1917, då det försågs med dagens utvändiga strävpelare som stöd för muren, och samtidigt öppnade man åter den södra ingången. Denna hade enligt protokoll murats igen 1707, varefter endast kvinnornas (den norra) användes, tills även denna murades igen 1839. Då togs den nuvarande ingånden i tornrummet upp.

Norrvidinge kyrka var liksom de flesta kyrkor till en början liten men byggdes 1783 till i väster, så att den fick den dubbla längden. I en beskrivning från 1830 står det: ”Vid slutet deraf är ett litet vapenhus afskilt från kyrkan genom en brädvägg. I vapenhuset äro bänkar att nyttja af den som vilja afhöra Gudstjensten utan att gå in i Kyrkan.”

Billeberga medeltidskyrka.

Billeberga medeltidskyrka revs i början av 1860-talet, då den nuvarande restes, vilken visserligen eldhärjades 1915 men återuppbyggdes. Den gamla kyrkan finns på bild (omslagsbild på Släkt och bygd 98:2), och på denna syns det tydligt att kyrkan var försedd med både vapenhus, torn och klockstapel. 1734 reparerades vapenhuset, varvid man tog bort blytaket, som lades på övriga kyrkans tak, och ersattes med ”900 takstenar”.Att Billeberga gamla kyrka hade torn överensstämmer med en skildring av slaget vid Tirup på danska, varifrån en episod lyder: ”Først da Aschenberg kom opp i kirketårnet i Billeberga fikk han syn på en lang jordvoll på tvers over en flatt slette mellom Tirup og Rønneberga bakker.”

Liksom flertalet medeltidskyrkor hade Svalövs gamla kyrka ett vapenhus från 1400-talet framför männens ingång. Det finns dokumenterat på ett fotografi som togs innan kyrkan revs 1877. Ett liknande vapenhus hade Asks strax innan rivna medeltidskyrka, som uppgavs ha varit mörk och ”puged”. Den låg strax söder om den nuvarande som invigdes den 18 nov. 1877. De avbildningar som finns av den gamla 1100-tals kyrkan lär dock vara gjorda av minnesgoda sockenbor i efterhand.

Bland de bevarade medeltidskyrkorna kan noteras, att det 1660 skrevs om Röstånga kyrka: ”Sønder till är itt Waaben hus opmuret aff kalk og sten och tagt med tagsten og är meget förfaldet.” Vapenhuset revs redan 1715.

Tirups medeltidskyrka finns avbildad i samband med slaget vid Tirup den 14 juli 1677 (omslagsbild på Släkt och bygd 03:2). Så såg den ut före kyrkoherde Nils Dunérs genomgripande ombyggnad 1843. Samtidigt som kyrkan 20 år senare försågs med ett torn, revs det gamla vapenhuset vid södra ingången och portalen murades igen, vilket tydligen tidigare skett med den norra.

Konga gamla medeltidskyrka med bevarat vapenhus.

Konga kyrkas vapenhus framför den södra ingången finns kvar, men det slutade att fungera som vapenhus 1910 och delades senare genom en vägg, så att inre delen kunde fungera som sakristia och yttre som bårrum. Enligt väderflöjeln över tornet färdigställdes detta 1796.

Kågeröds kyrka försågs troligen med både vapenhus och ett lägre torn omkring 1450. Det är tveksamt om tornet fungerade som klocktorn, eftersom det omtalas att kyrkans klockor var upphängda i en klockstapel på kyrkgården. Enligt källorna byggdes den övre delen av tornet om 1797, varvid det försågs med trappgavlar och nischer. Tornrummet i Kågeröd benämndes Assmunds kyrka, och där fick de fattigaste som inte hade råd att betala tionde stå och åhöra gudstjänsten.

Redan 1880 föreslogs vid visitation av Kågeröds kyrka, att huvudingången borde förläggas till skeppets västra sida, så att det dåvarande vapenhuset kunde användas till en för kyrkan väl behövlig materialbod. Det dröjde dock till 1914, innan ”Assmunds kyrka” togs i bruk som det nuvarande vapenhuset, men det gamla medeltida är bevarat. Det har visserligen hittills varit stängt, men när detta läses har det förhoppningsvis åter öppnats för att kunna nyttjas av kyrkobesökarna.

Professor C G Brunius ifrån Lund

Norra Skrävlinge kyrka.

Den kände kyrkoarkitekten C G Brunius har satt sin prägel på flera av kyrkorna inom kommunen. Detta gäller förutom Torrlösa kyrka, medeltidskyrkorna i Felestad, Stenestad och Norra Skrävlinge. Den senare var enligt en beskrivning 1828 utan torn men försett med vapenhus, vilket revs vid ombyggnationen 1848-50. Då fick kyrkan ett brett pampigt torn i väster och en absid i öster, och samtidigt dekorerades kyrkans yttre med tegelbefattningar kring fönstren, och tornets övre del frilades i teglets färg (se bild).

Torrlösa kyrka är ju helt nybyggd, och det är väl den av Svalövsbygdens kyrkor, som man först och främst förbinder med Brunius. Medeltidskyrkan som låg på annan plats hade både vapenhus och torn och tydligen också klockstapel. 1753 förbättrades nämligen klockstapeln, och 1765 reparerades tornet, ”som genom åskslag den 19 juli blivit förstört”. 1798-1801 uppfördes en ny tornbyggnad för 1646 daler. Åskan slog sedan åter ner och skadade kyrkan, som ansågs som ”skröplig och för liten” och fick skatta åt förgängelsen på 1840-talet. Då restes den stora nya kyrkan på backen ovanför den gamla kyrkan. Grundstenen lades 1844, och kyrkan byggdes under överinseende av Brunius, som ritat den med det höga fyrkantiga tornet, som stod färdigt 1852. (Kyrkans främsta klenod är Buxtehudeorgeln från 1500-talets senare hälft, flyttad från S:a Maria kyrka i Helsingborg.)

Det vanligaste var tydligen att kyrkorna på 1700-talet saknade torn, och Linné har följande förklaring: I Skåne brukas sällan något torn på kyrkorne, sedan åskan för tornets skull uppbränt så många kyrkor och bragt så mycket folk om liv och egendom. Detta överensstämmer ju med vad som drabbade Torrlösa gamla kyrka

Stenestads kyrka

Stenestads kyrka är Skånes högst belägna kyrka, 188 meter över havet. Om denna skriver professor Brunius 1844 ”Stenestad kyrka, uppförd på öfwersta höjden av Södra Åsen, har en ibland de herrligaste belägenheter, som kan väljas för ett Herrens tempel.” Stenestads kyrktorn är liksom Felestads en skapelse av Brunius, vilket förklarar likheten på dessa två kyrkliga klenoder, som trots vissa förändringar fått behålla den medeltida formen. Det gamla vapenhuset revs, när Stenestads kyrka fick sitt torn 1848. I samband med att biskop Flensburg måndagen den 5te juli 1880 besiktigade Stenestads kyrka, uppges den ha varit i ett mindre gott skick, och ”särskildt befans tornet bristfälligt”, vilket förvånar, eftersom detta ganska nyligen var uppfört. ”Derjemte ville visitator hafva fösamlingen uppmanad till årliga sammanskott för till väga bringande af en ny kyrka i stället för den gamla och helt skröpliga.” Tänk om han hade fått sin vilja igenom här liksom i Svalöv! Biskop Tegnér i Växjö och denne biskop i Lund tillhörde dem som ivrade för byggandet av nya kyrkor. Det var väl samme lundabiskop som övertygade Asmundtorps församling att de skulle bygga ett ”Herranom värdigt tempel” med dess 66 meter höga torn.

Felestads medeltidskyrka med Brunius torn i väster.

Felestads kyrka hade ett medeltida torn, och 1662 står det, att ”der udj henger en Kloche”. 1746 uppges det vara förfallet och oanvänt, men orsaken till förfallet är dock inte omtalat. Troligen revs tornet vid kyrkans reparation 1750. Från 1744 hängde klockan ”utj en Hatt öfwer Taket”, men sparrverket tog därvid skada av ringningen, och 1769 byggdes en klockstapel på kyrkgården. (Om nergrävandet av Årad Wifvessons steglade kropp i det förfallna klocktornet, se bl.a. ”Felestads Kyrka och By”.)

Enligt 1662 års kyrkoräkenskaper hade kyrkan också ett förfallet vapenhus: ”Waaben huset er Sønder til, med loft og Steentag, dog er ganska forfalden og duer intet.” Det reparerades 1669, och 1701 hade en murarmästare ”skiälnit ryggningen i Waapenhustaket”. Fortfarande 1830 fanns det kvar, då det omtalas att kyrkan har endast en dörr åt söder med ett s.k. vapenhus. Dock revs det i samband med det nuvarande tornets tillkomst 1871.

Felestad var förr en liten annexförsamling till Källs Nöbbelöv. I Felestad antog man 1851 professor Brunius uppgjorda förslag till en ny tornbyggnad, som dock inte blev förverkligad förrän 1871, då kyrkkassans behållning uppgick till 5000 Rdr. Vid visitation 1858 hade biskop Thomander föreslagit byggandet av en ny gemensam kyrka för Källs Nöbbelövs och Felestads församlingar. Felestadsborna slog då vakt om sin kyrka och förklarade vid en gemensam kyrkstämma 1863, att enl. professor Brunius utlåtande var Felestads kyrka i anseende till byggnadsstilen märkvärdig och till murar och valv god och stark. ”Den kyrka våra förfäder mäktat uppföra, är vi villiga och skyldiga att underhålla och förbättra.” Grannförsamlingen svarade beträffande sin kyrka, att ”tillbyggnad behövs och därmed äro vi sinnade att gå i författning så snart kyrkokassan vunnit större förkovran”. De flesta vet väl hur det blev. Källs Nöbbelövs gamla medeltidskyrka, som stått i närmare 700 år, revs 1882, och p.g.a. svåra husbocksangrepp gick den nya kyrkan samma öde till mötes redan 1957, varefter den nuvarande invigdes 1959.

Det kan säkert förvåna många nutidsmänniskor, att män och kvinnor ofta hade skilda ingångar till kyrkorna. Att männens ingång var på långhusets södra sida och kvinnornas på den norra är dessutom exempel på kyrkans vanliga diskriminering av kvinnorna i gamla tider. Inne i kyrkan satt männen alltid till höger, på solsidan, medan kvinnorna satt till vänster, på skuggsidan. Männens ingång var ofta omgiven av en kraftigt profilerad portal, medan kvinnornas brukade vara betydligt enklare. Ja, utgrävningar visar att man under den äldsta kristna tiden även efter döden skilde på män och kvinnor, varvid männen begravdes söder och öster om kyrkan, där det var speciellt fint att få sin gravplats, medan kvinnorna fick ligga norr om kyrkan

Litteraturanvisningar:

Kyrka och kultur (medeltida liv i Skåneland) av K Arne Blom, Jan Moen.
Biskopsvisitationer i Skåne 1698-1880.
Utdrag ur olika socknars kyrkoarkiv.
Uppgifter på internet.

Historia

Professor C. G. Brunius i Lund hade anslagit på sin dörr: ”Träffas i kyrkan alla dagar utom söndagarna.” Man höll nämligen på med att restaurera domkyrkan i Lund, och han hade överinseendet över detta arbete 1833-59.