Catharina Westling – ett levnadsöde

- Per Olof Ganrot -

I släktforskandet försöker jag ta reda på så mycket jag kan om anfädernas omgivning och livsvillkor. Det ger en känsla av att förstå dem. Jag har förut berättat om några särskilt intressanta anor: Gästgiverskan Catharina Westling i Åkarp, landsfiskalen Anders Nobelius, nämndemannen Nils Svensson i Trää och hans hittebarn Eva Andersdotter (S&B 2:2002 och 1:2003). Catharinas liv slutade tragiskt och jag har ansträngt mig att komma henne nära. Att hon mesta livet bodde i Stockholm har försvårat spårandet, men betytt att miljön är väl dokumenterad.

Privat släktkänsla är dock inte skäl till denna betraktelse. I stället vill jag visa hur ganska få spår, insatta i sina tids- och miljömässiga sammanhang, med lite tur, kan ge en god bild av en person, även om denne levde i en skånsk by och dog för 218 år sedan.

Resumé

Nygifta gästgivarparet Johannes Sandberg och Catharina Westling kom till Åkarp (Marieholm) hösten 1772. Han var 50 år och avgången vicekorpral. Han hade varit värvad husar i Pommern och även studerat vid universitetet i Greifswald. Hon var 24 år, född och uppvuxen i Stockholm. Gästgiveriet utvecklades väl och familjen växte, på elva år fick de nio barn. Men efter 16 år begärde gästgivaren skilsmässa sedan hustrun varit otrogen, det kunde han bevisa. Hon hade också erkänt, men vägrat avslöja älskaren; det uppgav de i rätten. Skilsmässa beviljades och Catharina fick lämna sina barn och flytta till Lund, där hon några månader senare dog av ”heftig feber”, 41 år gammal.

Enda förklaring jag kommit på är att hon blivit gravid och att mannen visste att han inte var far. Något barn hade inte registrerats, men ett hittebarn dök samtidigt upp fyra km därifrån, hos Nils Svensson i Trää, som var nära bekant med gästgivaren. Omständigheterna talar för att det var samma barn och att allt arrangerats för att den ovälkomna flickan skulle bli fosterbarn hos Nils Svensson och hans hustru, som var barnlösa. Allt talar också för att barnafadern var landsfiskal Anders Nobelius, jämnårig med Catharina, nära bekant med gästgivarfamiljen och regelbunden gäst hos dem. Troligen var det han som placerade ut barnet. Hans ställning gjorde att han sedan kunde mörklägga allt.

Catharinas uppväxt

Catharina föddes troligast i Jakobs förs. i Stockholm (kring nuv. Kungsträdg.), där hon döptes 15/3 1748. Föräldrarna var skräddarmästare Johan Westling (f. 1703) och Hedwig Catharina Steen (f. 1711). Catharinas farfar hade varit skräddare på Riddarholmen och avlidit peståret 1710. Johan och Hedwig var från Storkyrkoförs. när de gifte sig 1745, hon var då änka. Vigseln skedde dock i Holmkyrkan på Skeppsholmen. Där tjänstgjorde Eric Tolstadius, ledande pietist i Stockholm, kyrkoherde i Jakob men suspenderad för religiösa avvikelser. Mycket talar för att även Catharinas föräldrar var pietister. Kanske var det därför hon döptes i Jakob och modern kyrktogs av Tolstadius (hemvist ej hittad i Jakob).

Fler barn fick de nog inte. Ifall modern haft barn i tidigare giftet är okänt, liksom ifall även fadern varit gift tidigare. 1757 anges hon åter som änka (omständigheter okända). Hon gifte om sig med fruntimmersskräddarmästare Carl Fredrik Gyllenbo, f. 1727, yngst av fem barn till en kammardräng i Kongl. Sadelkammaren. Han blev hennes tredje man, nästan 17 år yngre än hon.

Som snart ska framgå kan affärsmässiga skäl ha funnits till att han gifte sig med en 50-årig änka. Symaskin fanns inte och skräddarhustrur brukade hjälpa till med ”sömmandet”, eller anlitades särskilda ”sömmerskor” (som ibland drev verksamhet på egen hand, till förtret för skräddarämbetet). Möjligen hade Hedwig också skött måttagning och provning. Fina damer kunde nog inte godta en mansperson för sådant. Kanske var hon även modekonsult? Societeten ville följa det snabbt växlande parismodet, det har slottsbyggaren och kanslipresidenten Carl Gustaf Tessin berättat i sina memoarer. Överklassdamer i Stockholm fick modellskisser och materialprover från svenskar i Paris. De lämnades till de bästa skräddarna, som därmed blev väl uppdaterade. Om Hedwig kunde sådant och hade kunder, ville styvfadern förstås dra nytta av detta. Själv behövde hon en ny skräddare för att fortsätta.

Gyllenbo fick burskap 1760. Möjligen var det då de gifte sig och han övertog Catharinas fars kunder. Om modern deltagit i verksamheten är det troligt att Catharina varit med sedan barnsben och lärt sig mycket om dammode och överklassvanor. När hon blivit några år och tjugo kan hon själv ha deltagit.

Enligt mantalslängden 1770 bodde de i kvarteret Braxen i Klara (nu Banverkets spårområde vid Centralen). Efter Catharinas giftermål flyttade de till Stadsholmen (Gamla sta’n), där de bosatte sig i ett hus vid Bollhusgränd, grannar med nya slottet och med Tessinska palatset (nu landshövdingsresidens). Det var mitt i Stockholms modecenter och säkert en mycket finare adress än i Klara.

Modern dog 1778 och styvfadern 1780. Båda begravdes på Katharina kyrkogård på Södermalm, modern av en okänd Kongl. Hofpredikant och styvfadern av Pastor Primarius Uno von Troil, f. 1747. Han var en av Gustaf III:s gunstlingar och blev samma år biskop i Linköping och sex år senare ärkebiskop. Båda dödsfallen rapporterades under Legala notiser i Post- och Inrikes Tidningar. Den äran vederfors ett drygt tiotal avlidna i veckan. Nästan alla var adelsmän, prostar, häradshövdingar, borgmästare eller brukspatroner från olika delar av landet och nästan aldrig gällde det någon hustru. De bör därför ha tillhört eliten bland Stockholms skräddare och även hustruns namn bör ha varit känt i societetskretsar. Någon annan förklaring har jag inte kommit på.

Stockholm hade då cirka 60.000 invånare; Malmö hade 3-4.000. Näringsliv, handel och kultur var mycket mer utvecklade där än i resten av landet. I flera avseenden rådde förhållanden, som senare uppnåddes först på 1900-talet. Husförhörslängder visar att i Jakob var en fjärdedel av hushållen högsta överklass, riksråd, höga ämbetsmän i hov-, stats- och stadsförvaltning, höga jurister, generaler och andra höga militärer, de flesta ur ridderskap och adel. De bodde med sitt tjänstefolk i mer eller mindre palatslika gathus. I gårdshusen bodde välbärgade borgare, hantverksmästare, krämare, handelsmän och lägre hovfolk. Egentlig underklass saknades. Jakob var nog den tidens Östermalm och Klara var inte mycket sämre. Där var en stor del av husen nybyggda efter en stor brand 1751. I Storkyrkoförs. dominerade handelsmän och hantverksmästare. Vanligast var skräddare; i hela församlingen utgjorde de 10-15% av hushållen och i vissa kvarter säkert 25%.

Under slutet av frihetstiden fanns i Stockholm många intellektuella sällskap, ordnar och kotterier, liksom flera tidningar med journalister, politisk debatt och ett förstadium till demokrati och ståndssamhällets upplösning. Styvfaderns släktingar var företagare i staden. Något skäl för Catharina att lämna ”Sta’n” är svårt att se och det var inte så enkelt att resa. Kanske hade hon aldrig varit på landet på riktigt, bara besökt några av de idylliska värdshusen just utanför tullarna. De var populära utflyktsmål för borgerskapet. Kanske tänkte hon sig landet just så? Viss skolutbildning måste hon ha fått och ganska säkert siktade hon på ett gott gifte, gärna med en skicklig skräddare. Styvfadern hade en gesäll, som var lika gammal som hon. Kanske hoppades han bli måg och överta rörelsen.

Att släktforska på 1700-talets Stockholm har varit en utmaning. Allt var väldigt annorlunda än på skånska landsbygden och det var mycket mödosammare att spåra anor där.

Politiken och giftermålet

Nästan säkert träffades Catharina och Sandberg i Stockholm. Det är mycket troligare att han farit dit än att de råkats någon annan stans. Han skulle sluta med militärlivet och hade avtalat om att köpa ett gästgiveri. Det hade blivit möjligt tack vare kontakter med greve Gustaf David Hamilton i Barsebäck, som varit överbefälhavare under intensivaste delen av pommerska kriget och efteråt belönats med fältmarskalksgrad. Hamilton hade även lovat att låna ut startkapital (BU 1798 visar att Hamiltons son ärvt fordran). Innan Sandberg kunde överta gästgiveriet måste han dock skaffa en kunnig hustru, som kunde hjälpa honom sköta det. Sådant hade han nog aldrig ägnat sig åt.

Hur de träffades är inte känt. Först tänkte jag att det kunde ha skett i något värdshus där Catharina arbetade, men mantalslängden anger henne som hemmadotter. Nästan säkert hade Sandbergs vistelse i Stockholm samband med nye kungen Gustaf III:s statskupp. I valet 1771 återfick mössorna majoritet i de ofrälse stånden, men hattarna dominerade adeln. Vad som helst kunde hända och rykten gick. Båda stormakterna manade till ”komposition” (kompromiss). Våren 1772 tog mössorna över hela makten, avskedade hattarnas rådsmedlemmar och aktualiserade frågan att avskaffa adelns företräde till statliga tjänster.

Mössorna hade lovat Ryssland att nedrusta. Militärer kände sig hotade, särskilt de värvade som helt betalades av kronan. Sandbergs regemente, Mörnerska husarregementet, togs hem från Pommern till Sverige. Ett par skvadroner kom till Stockholm och förenades med finska lätta dragoner till Livgardet till häst. Det skedde 1772 (datum okänt). Kanske var Sandberg bland dem?

Under sommaren visste alla med kontakter att något skulle hända och kungen och hans förtrogna planerade en kupp och ny författning. En stor del av officerskåren stödde honom. Kuppen i Stockholm tillgick så att kungen i slottets vaktlokal övertalade officerare och underofficerare ur Livgardet att stödja honom. Eftersom han först ridit dem till mötes vid Arsenalen bör de ha varit hästburna. Möjligen ingick det nyuppsatta regementet? För det talar att främste militäre planläggaren av kuppen, finske översten Jakob Sprengporten, var chef för de lätta dragonerna.

Ännu troligare är dock att Sandberg kom via Kristianstad, där kuppen faktiskt inleddes och där en annan skvadron just förlagts. Militäre revoltledaren där, kapten Abraham Hellichius, tillhörde Mörnerska regementet och fanns i Kristianstad när civile kuppmakaren Johan Christopher Toll kom dit 21 juni och drog in honom i sina planer. Sandberg kan också ha varit där, det hade varit sta’n för honom när han var ung. I Tolls anteckningar om händelserna nämns conducteuren (Nils) Rosenblad bland revoltledarna och att officerskåren vid N. Skånska kavalleriregementet stödde dem. Där fanns kvartermästare Johan Eric Rosenblad, en yngre bror. Tio år senare var han löjtnant och fadder hos Sandbergs. Tolls redogörelse och dopnotisen ger en koppling mellan Sandberg och revolten.

Revoltörerna började 12 augusti diskret besätta strategiska positioner och skaffa ammunition. Alla permissioner drogs in. Meningen var att regementen i södra och västra Skåne efter några dagar skulle ansluta sig under ledning av prins Carl (senare Karl XIII) som fanns i Landskrona. Prins Fredrik Adolph var också beredd och hade anmält att han skulle inspektera garnisonen. Allt upptäcktes dock första dagen genom att Stockholms överståthållare, general Thure Gustaf Rudbeck, mössornas förre partiledare, av en händelse råkade komma till Kristianstad. Han kom från Karlskrona, på rundresa för att pejla stämningar i de viktigaste garnisonerna.

Generalen stoppades bryskt av en korpral och tolv soldater med gevär och bajonetter. Soldaterna talade bara tyska och kände inte till generalen eller Sekreta utskottet som sänt honom. Korpralen gav beskedet: ”Hier komt Niemand durch, wenn es auch der Teufel wäre” (här kommer ingen igenom, om det så vore djävulen). Revoltörerna hade arresterat en förridare, som avslöjat att generalen kunde väntas inom en timme. En vägspärr med pålitliga soldater hade ordnats. Att Sandberg kom till Stockholm när allt var klart kan tala för att han tagit aktiv del. Kanske var han korpralen? Rudbeck for hals över huvud till Stockholm och larmade trupper trogna Mössorna att komma till staden. Det tvingade kungen att 19 augusti improvisera en kupp, som gick över förväntan lätt.

Efteråt rådde karnevalsyra i Stockholm några veckor. Folk var trötta på partierna och 26-årige kungens aktion var populär. Han red omkring och hyllades av folket och Bellman skrev visan Gustafs skål. Speciellt hade kretsar som direkt eller indirekt levde av hovet anledning att fira. Catharinas familj hörde till dem. Kungatrogna militärer kom till staden för att belönas eller för att stödja kungen. De skulle nog få fina poster. Jag tänker mig att folk flockades kring dem och gissar att det var så de träffades. Möjligen skedde det faktiskt i ett värdshus där de festade.

Innan Sandberg fått reda på kungens kupp och hunnit till Stockholm var det nog in i september och deras förstfödde bör ha blivit till i början av oktober. Under mellantiden bör de ha råkats, bestämt sig för giftermål och hunnit med tre veckors lysning och bröllop. Allt måste ha gått mycket fort. Kanske kom Sandberg med frieri redan första gången de sågs och Catharina fick väldigt lite tid att lära känna honom och bestämma sig. Han såg direkt att hon var en tilldragande jungfru ur bättre borgarfamilj, med klädelegans, storstadsmanér och viss bildning. Det passade perfekt med hans vision.

Säkert visade han sin mest chevalereska sida och beskrev utförligt sina förtjänster och gästgiveriet. Kanske var han i sällskap med kamrater och hon kunde se att de såg upp till honom. Visst var han äldre än hon men verkade ung. Tyska och franska kunde han bättre än många adelsmän i Stockholm och latin kanske bättre än prästerna. Gästgiveri lät positivt. Hon skulle få egen yrkesroll, liksom hennes mor. Bättre anbud kunde hon inte få. Hon slog till, utan att veta vad hon gav sig in på. Troligast vigdes de i Klara, som har lucka i vigsellängden nästan hela det året.

Skilsmässan

Hur äktenskapet utvecklades vet jag inte mycket om, men när de efter sexton år sökte skilsmässa uttryckte båda sin syn på det. Sandberg skrev: ”En ganska långsam tid har jag beklagligen dragits med ett olyckeligt ägtenskap med min hustru...” och hon skrev: ”Thet ägtenskap jag ingått med qwartermästaren och Gäst givaren J:Sandberg har warit för mig bekymmersamt, som jag icke här tillskriver annan orsak än våra sinnens olikhet…”. Beskrivningarna stämmer och problem hade funnits före hennes olyckliga felsteg. När hon avlidit skrev gamle prosten Weibull i begravningsboken: ”warit i sitt lefwerne nog flyktig och orolig”. Det var hans sätt att formulera de problem han kände till. Flyktig kunde även betyda fåfäng.

Jag har försökt förstå problemen. Ett kan förstås ha varit de ideliga graviditeterna. Nio barn på elva år är nästan så mycket som är möjligt utan tvillingar. Naturligtvis var Catharina utsliten. Om de inte haft ”sängelag” de senaste åren, så var det rimligen hennes beslut. Det kunde tyda på att hon var stark i relationen.

Deras agerande, när det blev uppenbart att hon varit otrogen, kunde möjligen avslöja något om deras förhållande, men antagligen styrdes det av landsfiskalen. Sandberg begrep förstås genast att han var skyldig, men han blånekade, eftersom han skulle förlora ämbetet om han erkände hor. Att komma åt honom var otänkbart. Hela historien skulle bli känd och det ville Sandberg säkert undvika. Jag tror heller inte att Nobelius skulle fällts mot sitt nekande, inte ens om Catharina angav honom. Det insåg kanske de också. I stället skulle han bli en farlig fiende, som kunde förstöra mycket för dem och deras rörelse.

Troligen ville både Sandberg och Catharina fortsätta äktenskapet, för barnens och gästgiveriets skull. Trots problemen hade firman ju gått bra. Men Sandberg kunde inte acceptera barnet i sitt hus. Hemlighållandet av födseln och hittebarnsspelet blev lösningen, men äktenskapet blev ändå omöjligt att rädda. Eftersom de gemensamt begärde skilsmässa, hade de nog talat ut och Sandberg visste allt. För att undvika konflikt med landsfiskalen tvangs de anlita honom som advokat och Sandberg måste låtsas att han inte visste vem älskaren varit.

Att skilsmässan kom först vid vårtinget 1789 och inte vid tinget före kunde tyda på att de försökt försonas eller väntat på att hittebarnsskvallret skulle lägga sig. Samtidigt hade dramatiska ting hänt, som kan ha medfört att privata tvister fått uppskjutas.

Drygt två veckor efter att barnet hittats startade Gustaf III ett författningsstridigt anfallskrig mot Ryssland. Det gick mycket dåligt och officersrevolt utbröt (Anjalaförbundet). Kungen åkte runt och talade till dalkarlar och andra för att få folket med sig i en räfst med adeln. Rysslands bundsförvant Danmark förklarade krig och 12.000 man anföll i september 1788 från Norge mot Göteborg (”Teaterkriget”). I Skåne väntade man också angrepp och en rysk flotteskader brände ner Råå. Större delen av svenska armén och flottan var bundna i Finland. Paniken var nära, men då tvang Preussen och England danskarna att bli neutrala och utrymma Sverige.

Kungen inkallade ständerna på nyåret 1789 och genomdrev en ny författning, som gjorde honom till ”upplyst despot” (diktator i upplysningens anda). Samtidigt avskaffades adelns flesta privilegier, i samförstånd med de ofrälse stånden. Riddarhuset måste acceptera denna revolution den 27 april och den 2 maj utbröt ”Franska revolutionen”.

Mitt i allt detta begärde gästgivaren skilsmässa. Kanske inte så underligt att tinget inte fördjupade sig i saken eller krävde bevis.

Catharinas roll i gästgivargården

Hur Catharinas och hennes mans arbetsfördelning sett ut är lätt att räkna ut. Han kan inte ha haft mycket aning om hushållsarbete och i hennes förberedelse för att bli en duktig borgarmadam ingick säkert övning i tidens hushållning och matlagning. Säkert var det hon som skötte köket och all annan inre tjänst med hjälp av några pigor. Hur det gick till kan anas av inventarierna i bouppteckningen efter Sandberg, men det finns en bättre källa.

Anna Christina Warg, ”Mamsell Kajsa Warg”, hade tjänat i förnäma borgarhem i Stockholm och hade 1755 givit ut boken ”Hjelpreda i Hushållningen För Unga Fruentimber”. Den kom ut i många upplagor i 150 år och var inte bara en kokbok i vår mening. Hur man göder grisar och gäss beskrevs och mycket handlade om hur råvaror måste behandlas för att kunna bevaras. Recepten avsåg både ”kräsligheter” (såsom ”dufvor en surprise i sallat”) och ”tarfligheter” (såsom ”hackekorv, som brukas för tjenstefolk”). Urvalet av korvar och pastejer var stort och recept för bröd- och kakbakning, ölbryggning, framställning av ättika (till inläggning) samt brännvinskryddning ingick också. Boken vände sig till större herrskapshushåll och värdshus; styckning av hjort och helstekning av fylld gris behandlades. Jag kan inte gå in på detaljer men rekommenderar verkligen boken. Jag är övertygad om att Catharina kände till den. Rimligen skaffade hon ett exemplar, när hon skulle bli gästgiverska, eller fick hon ett av sin boksamlande man.

Catharina fick säkert också ta hand om gästerna och se till att de betalade när de for. Sandberg skaffade inventarier och varor och fick efter hand ett stort kontaktnät. Säkert var han ganska ofta borta och när han var hemma måste han också leda arbetet med hemmanet och med underhåll och utbyggnad av gästgiveriet. Till det kom skjutstjänsten, som han försökte driva i egen regi. När han hann med det, träffade han nog också gäster och kanske underhöll han dem ibland med sin fiol.

Gästerna var ofta ämbetsmän på tjänsteresa och hade krav på bemötande och standard, som gästgiverierna sällan kunde motsvara. Det klagades på att det var torftigt och bondskt och gästgivarparet ville nog slippa sådan kritik. Han hade erfarenhet från Gasthäuser i Pommern och hon från storstaden Stockholm. Häradet noterade uppryckningen i Åkarp och det bidrog säkert till att tinget flyttades dit några år efter att Sandbergs tagit över. Säkert hade Catharina lika stor del i detta som hennes man och allt fortsatte att utvecklas väl.

Ett bevis på framgången är försäljningen av gästgiveriet när Sandberg avlidit 1798. Budgivning på rörelsen (fastighet utan inventarier) gav nästan dubbelt så mycket som man kort dessförinnan antagit vid bouppteckningen. Gästgiveriets goda rykte var rimligen orsaken. En resebok 1807 av krigsrådet Carl P Hagström betygsatte gästgivargårdar; de som var särskilt bra fick en bokstav R och M framför namnet. R betydde välhållna byggnader och rum som kunde ge rofylld övernattning. M betydde att mat och förfriskningar var goda. Åkarp fick både R och M, som enda gästgivargård i Malmöhus län. Närmast jämförlig var Ingelstorp i Kristianstad län 5 km väster om Åstorp. Boken var en uppdatering av Georg Biurmans bok med nästan samma namn 1743 och 1776 och den byggde på insamlade uppgifter, som knappast alla kan ha varit färska. Rimligen hade det också tagit tid att bygga upp ett gott rykte. Catharina bör därmed vara den som grundlagt detta.

När gäster anlände var det mest gästgiverskan de mötte. I hennes roll ingick att få dem att trivas och komma tillbaka. Alla måste behandlas efter sin ställning och lite skämtsamhet därutöver skadade inte. Sådant var hon kanske bra på och hade lärt sig i styvfaderns fruntimmersskrädderi och när hon besökt värdshus och krogar eller olika hantverkare och krämare i Stockholm. Sandberg var säkert nöjd med hennes talang. Kanske hade han upptäckt den redan första gången de råkades och kanske var den främsta anledningen till framgången. Strömmen av gäster, som kom för att äta eller övernatta, blev nog de enda kontakter Catharina hade utöver familjen och tjänarna. Rätt ytligt var det kanske. Om hon verkade lite ”flyktig och orolig” så var det inte så konstigt. Kanske var det ändå det, hon trivdes bäst med?

Att fara bort var nästan omöjligt och man kan betvivla att hon någonsin återsåg Stockholm. Rimligen sörjde hon över det, men hennes uppgifter i gästgiveriet var ett hinder och nästan jämt hade hon spädbarn eller var höggravid (när modern dog 1778 hade hon en ganska nyfödd och en 1½-åring).

Dam i national klädning, oljemålning av Pehr Hilleström (1732-1816). Håruppsättningen hörde till modet.

Korta dagsresor till Lund eller Landskrona blev det kanske för att beställa kläder passande en borgarhustru. Eller kom skräddarna till henne och bodde där medan de sydde. Att själv av lin och ull tillverka vad hon behövde kunde hon inte hinna med, och hon hade kanske inte fått lära sig sådant. Hon ville väl också ha siden och fina utländska tyger. Hon skaffade en ”svart national klädning” (enligt bouppteckningen). Det var en omdiskuterad skapelse, som Gustaf III infört för hovet, adeln och borgerskapet 1778. Rojalister och hela skräddarbranschen prisade den och övriga såg den som hovfjäsk. Säkert skulle den markera hennes ställning och den användes kanske i kyrkan vid storhelger, bröllop och begravningar. En vit päls hade hon också, vad den kan ha varit gjord av? Bouppteckningen anger också att hon hade spinnrock när hon bodde i Lund som frånskild. Hon hade tvingats försöka klara sig själv.

Catharinas roll i gästgiveriet kan ha lett till att Sandbergs ställning som Qwartermästare, chef och husfar blev lite reducerad. Möjligen fattade hon ibland beslut som han ogillade. Hur de löste sådant är omöjligt att veta, men att deras olika uppgifter kan ha gett anledning till tvister är rimligt. Företrädaren och hans hustru hade till och med åtalats för ”oenighet och elak sammanlefwnad uti äcktenskapet”. Vad de tvistat om framgår inte, men kan ju ha rört sig om samma saker.

Åkarp och dess invånare

Byn hade under medeltiden tillhört domkyrkan, men på 1700-talet kallades gårdarna domkyrko-skattehemman. Bönderna kallades domkyrkoskattehemmansåbor. De flesta gårdarna i Reslöv var rena skattehemman och bönderna kallades rusthållare. Skillnaden var dock inte stor. Det fanns tolv hemman i Åkarp, inräknat gästgivargården, men bara åtta åbofamiljer. Dessutom fanns några inhyses familjer och några gathus med husmän (krögare, anställda vid gästgiveriet, hantverkare, undantagsfolk, en period även kronolänsmannen).

Flera av byborna var i Catharinas ålder eller t.o.m. yngre och nära släktskap mellan dem fanns inte. Två av bönderna dog strax efter att Sandbergs kommit dit, men änkorna gifte om sig och stannade i gårdarna. Bygemenskapen var god, det visar doplängden. I Åkarp deltog alla i faddernätverket, domkyrkoåbor som husmän.

Men lika säkert som detta kan konstateras lika uppenbart är det att gästgivarfamiljen stod utanför gemenskapen. Vid dopen i gästgivargården skulle man vänta sig grannar, eftersom släktingarna bodde för långt bort för att komma. Men grannar förekom bara en enda gång.

Gästgivarparets dopvittnen

Prostfamiljen dominerade vid dopen, möjligen kände Sandberg och prosten varandra sedan barndomen. Kanske var det ett sätt att markera att deras ställning var jämförbar. Övriga dopvittnen var också jämlikar till en gästgivare. Dopet 1782 inträffade under ting. Två vice häradshövdingar och landsfiskalen kom därför med och löjtnant Rosenblad och korpral Bennet var tidigare bekanta till Sandberg.

Vid nästan alla dop var det troligen Sandberg som valde faddrar, men dopet 1775 avvek helt. Det var enda gången grannar i Åkarp var faddrar och barnmorskan var gudmor. Hon kan knappast ha hört till Sandbergs bekanta, vilket talar för att Catharina den gången valde dopvittnen och försökte få kontakt med grannarna. Helje Larssons kvitterade några månader senare genom att bjuda gästgivarparet på dop. Faddrar utanför byn återgäldade också; 1784 var ”Qwartermästarens fru Chatarina Sandberg” gudmor hos trumpetaren Petter Grunditz i Vittskövle och Sandberg själv var fadder.

Bemärkta personers hustrur ombads ofta att bli gudmödrar åt barn i omgivningen. Det var ett sätt att visa aktning eller att ställa sig in. En gästgiverska brukade kunna vederfaras en sådan ära, men på sexton år inträffade det bara fyra gånger att någon i byn bad Catharina vara gudmor. Alla var husmän och troligen beroende av Sandberg.

Sandberg och grannarna

Att tolka gästgivarens relation till grannarna blir förstås spekulation. Lättast att ana sig till är hur grannarna kan ha sett på honom. Ett gästgiveri var inte till direkt nytta för en by, tvärtom var det ofta en källa till oro och bråk. Bybornas skyldighet att vid behov hjälpa till med skjutsningar var antagligen ett konfliktmoment, även om Sandberg ansträngde sig att klara sådant själv.

Gästgiveriet var byns största hemman, men av de sju övriga åborna hade fyra dubbla hemman. Naturligtvis måste Sandberg delta i bygemenskapen. Han hade vuxit upp som bondson, men sedan varit militär i 25 år. Man kan undra hur mycket han kunde om skötsel av en gård när han kom till Åkarp. Han fick nog lita på sina drängar och grannarna log säkert mer än en gång åt honom. Domböckerna visar att han ibland tvistade med dem, t.ex. om stängsel mot grannbyn och om deras rätt att passera hans ägor för att komma till ån.

Jag har svårt att tro att Sandberg gick klädd som bönder i hemgjord vadmal och träskor. Importerat färgat kläde, skinnförstärkta ridbyxor och ridstövlar var förstås mer passande för en yrkeskavallerist (inte indelt som förre gästgivaren). Ridbyxor tror jag har varit en statusmarkör bland bönder och godsägare långt in i våra dagar, även bland dem som aldrig varit kavallerister. I skjutsstallet hade han säkert ett par ridhästar. När man skulle ut på en vång red han kanske, medan grannarna traskade efter eller trängdes i en oxkärra.

Rimligen fick hans lärdom dem att känna sig extra underlägsna. Kanske använde han tyska ord och fraser? De hade utgjort hans vardagsspråk i 25 år (svensk-amerikaners blandspråk förargade folk 150 år senare). Eller nämnde han alltför ofta sina fina kontakter? Driftig och gåpåaraktig var han och pengar saknade han tydligen inte. Det var svårt att veta vad man skulle säga till en sådan och därför blev kanske inte så mycket sagt. I stället pratade de nog om honom.

Det var lite turer när han fick gästgiveriet, om det påverkade deras inställning till honom vet jag inte. Några ville ha bort företrädaren, ”wälmanhaftige qwartermästaren Bengt Malmberg”, husarkorpral och värmlänning (f. 1728). Länsmannen Nils Petter Schyttén åtalade honom och hans andra hustru Anna Sophia Holmstedt för ”oenighet och elak sammanlefwnad uti äcktenskapet” HT 1771. De hade varit gifta i två år; vad som hänt framgår inte. Prosten Cort Hindric Weibull hade försökt medla men misslyckats. Han blev övervakare och rapporterade till ST 1772 ”at han icke fådt någon klagan öfwer oenighet i äcktenskapet”. De friades då. Från HT 1771 hade volontären Niclas Orup i Åkarp (f. 1746) också under fyra ting en process mot honom. Han var bror till Malmbergs första hustru, Cicilia Catharina Orup (f. 1739), som avlidit 1768. De var barn till avlidne gästgivaren Michael Orup, tidigare inspektor på Sireköpinge. Hans inventarier var kvar i gästgiveriet, Niclas ville ha ut arvet och Malmberg kunde inte betala.

Vid HT 1772 lämnade de bevis på förlikning. Då hade Malmberg sålt gården till Sandberg, rimligen för att kunna betala f.d. svågern. Vid tinget 5/11 hade gården inte överlämnats, men väl 25/11 när mantalslängden för 1773 skrevs. Uppbudsdokument har bara delvis bevarats (och hamnat i Rönnebergs handlingar), köpesumman är därför okänd. Malmberg hade kommit till Åkarp 1757, men inte fått fart på ekonomin eftersom han i fem år varit borta i pommerska kriget. Han hade tagit ett inteckningslån på 350 Rd hos Domkyrkan. När det börjat gå dåligt för honom ökade domkyrkoinspektoren på hans problem genom att säga upp lånet.

Gästgiveriet köpte troligen varor (ex. slaktkroppar) av grannarna (enl. bouppt.), men i övrigt var Sandberg nog inte särskilt angelägen om sociala kontakter med dem. I de nätverk han byggde ingick andra människor, vilket avspeglas i valet av dopvittnen. Säkert var han duktig på att ordna saker och skaffa kontakter. Bevis härpå är fältmarskalkens lån, att tinget flyttades till Åkarp, att landshövdingen kom dit två gånger och att han till sist fick hand om byggandet av tingshuset.

Alla var dock inte lika positiva. Hans förslag om tingshus ledde till en skrivelse till tinget från friherre Johan Gustaf Coijet (1737-1803, nu Coyet) på Rönneholm. Han varnade i syrlig ton häradet för att låta sig ledas av Sandberg och han ville ha sina synpunkter fogade till tingsprotokollet (Onsjö DB ST 1793). Det var möjligen ett tjuvnyp tillbaka. Coijet hade varit överstelöjtnant vid N. Skånska kavalleriregementet 1772. Kuppmakarna i Kristianstad såg honom som motståndare och Tolls bror, som var ryttmästare vid regementet, hade fått uppgift att ”captivera” honom, vilket han gjort genom att sätta honom i arrest. Om Sandberg varit inblandad i kuppen var det väl trevligt för Coijet att sätta krokben för honom och föreslå att tinget flyttades till Röstånga. Despoten, Gustav III, var borta när han skrev.

Catharina och grannarna

Hur Catharina skulle kunna anpassa sig i byn är ännu svårare att förstå, skillnaden gentemot Stockholm var ofantlig. Hon kände sig som borgarmadam och tänkte tydligen fortsätta med det. Hennes språk och klädsel skilde sig mycket från grannkvinnornas och hon var skrivkunnig, vilket nog ingen av de andra var. Uppenbart hade hon högre social ställning än de. Bland resande i gästgiveriet uppskattades allt detta, men bland bykvinnorna kan det ha väckt misstänksamhet och avund. Möjligen fick deras män lättare kontakt med henne, fast det gjorde inte saken bättre. Nog skvallrades det mycket om stockholmskan; det tror åtminstone jag.

Kanske hade det gått snett redan när hon kom till Åkarp och de åkte runt för att presentera sig för prosten, länsmannen, häradsskrivaren, häradshövdingen, lokala företagare och andra gästgivare. Förmodligen hade hon sina bästa kläder från Stockholm, inspirerade av senaste franska modet. Fältmarskalken på Barsebäck kom väl dit och mottogs som det anstod sig. Han ägde då en stor del av gästgiveriet genom sin inteckning. Efter en sådan start var det säkert svårt för Catharina att bli accepterad. Egentligen hade inte heller hon direkt behov av grannarna, men avsaknad av kontakt med dem bidrog till hennes känsla av isolering. Det var väl därför hon efter tre år gjorde ett försök att bryta barriären, men det ändrade inte mycket. Om detta var hennes öde – livstidsfånge i gästgiveriet – förstår jag att hon blev ”orolig”. Idag hade hon säkert blivit desperat! I detta, och deras ”sinnens olikhet”, låg nog grunden till det ”olyckeliga” och ”bekymmersamma” i äktenskapet. Jag tycker det ursäktar att hon ’trillade dit’ den där gången med landsfiskalen. Lite lättsinnig var hon när hon gifte sig, men lättfärdig behöver hon inte ha varit.

Jag förlåter honom också. Hans yrkesroll gjorde det lika svårt att umgås med omgivningen, men det är en annan historia. Båda var skyldiga och utan dem hade jag inte blivit till.

Litteratur

Carl P Hagström: Vägvisare genom Svea och Göta Riken samt Storfurstendömet Finland, 1807.
Kajsa Wargs Kokbok, Klassikerförlaget 1993, det finns även äldre 1900-talsutgåvor.
Eva Bergman: Nationella dräkten. En studie kring Gustaf III:s dräktreform 1778. Nord. Museets Handl. 8, 1938.
Händelserna i Kristianstad 1772. Anteckningar af Johan Christopher Toll. Samlingar för de Skånska Landskapens Historiska förening, utg. Lund 1876 av Martin Weibull.
Otto Sylwan: En stockholmskrönika, ur C C Gjörwells brev 1757-1778, utg. Stockholm 1920.