Slškt och Bygd 06:2
Omslaget

Heja Landskrona

- Per Olov Ganrot -

När jag läste riksdagsprotokoll från 1700-talet för min berättelse om Frihetstiden tog jag även en titt i protokoll från Borgar- och Prästestånden. Jag hittade inte så mycket av intresse för S&B, men en sak vill jag rapportera.

Riksdagsmännens fullmakter kontrollerades noga. Borgarståndet hade 1734 en lista över Sveriges och Finlands 105 städer, ordnade efter hur stora och betydande de ansågs vara, kanske efter handeln som bedrevs där och skatten de betalade. De första tio var:

1 Stockholm, 2 Uppsala, 3 Norrköping, 4 Göteborg, 5 Malmö, 6 Landskrona, 7 Kalmar, 8 Åbo, 9 Fredrikshamn, 10 Karlskrona.

Alla utom Uppsala var hamnstäder. Bland övriga tar jag bara med Skånes städer:

17 Kristianstad, 18 Helsingborg, 20 Engelholm, 21 Ystad, 34 Lund, 92 Trelleborg, 93 Skanör och 99 Simrishamn.

Landskronas fina placering är intressant. Alla tre Karlarna under stormaktstiden satsade på att bygga ut stadens fästning till ett huvudförsvar mot Danmark. Karl X Gustav gynnade Landskrona på bekostnad av Malmö som gjort uppror. Efter skånska kriget ville Karl XI göra Landskrona till huvudort i södra Sverige. Utöver fästningen var skälen kanske den fina hamnen, det ståtliga namnet och historien från Erik av Pommern. Generalguvernören Johan Gyllenstierna och ”fixaren” Erik Dahlberg fick planera detta. Befolkningen skulle tiofaldigas, ett ståtligt residens och ett biskopssäte skulle uppföras. De tänkte även flytta dit Akademien i Lund, den hade varit stängd under kriget. Förverkligandet gick trögt, guvernören dog och efter några år lades många av idéerna på is.

Helsingborg hölls tillbaka i nästan ett sekel, eftersom staden så tydligt stött danskarna under skånska kriget och kriget 1709-10. Lund kom först på sjunde plats i Skåne. Staden hade varit Danmarks kyrkliga centrum, men inte en betydande handelsstad. Den saknade både hamn och fästning och hade nästan helt bränts ner under skånska kriget. Man kan undra varför Karl XII lade sitt högkvarter där i två år, men han hade ju hela sitt vuxna liv levt i fält. Trelleborg var stad enligt listan, men fungerade tydligen inte som sådan och sände inte riksdagsman. Vad skälet till det var vet jag inte; stadsrättigheten drogs senare in.

Borgare var stadsbor som erhållit burskap. Oftast var de hantverksmästare, krämare eller handelsmän. Dessutom fanns magistratspersoner, såsom borgmästare och rådmän. Borgarna styrde städerna, betalade deras skatter och utsåg riksdagsmän. Oftast blev det borgmästaren och ofta delade två eller tre städer på riksdagsman. Övriga stadsbor var många fler än borgarna och utgjorde en underklass utan politiskt inflytande. Det är anledningen till att ”arbetarpartier”, allt sedan Karl Marx, kallar övriga partier för ”borgare”.

Omslaget